Watch out Calle!

Invandrare. Obligatorisk skolsvenska. Nedskärningar. Syrien. Turkiet. Ryssland. Sipilä, Stubb och Soini. Ord och namn som varit på tapeten på sistone. Ord som varenda finländare hört minst en gång varje dag. Ord som jag personligen fått fundera lite extra på den senaste tiden.

De senaste två dagarna har jag fördjupat mig mer i den aktuella samhällsdebatten än någonsin tidigare. Trots att jag bara är en liten västnyländsk politices kandidat-studerande känns det som om jag redan arbetat med politik i flera år.

I början av veckan deltog jag i Svensk Ungdoms andra träff för Politikerskolan, en “skola” för ungdomar med högtstående drömmar om att någon dag sitta i Riksdagshuset och stifta lagar. Vi besöktes av herr Pär Landor, chefredaktör för Åbo Underrättelser. Temat var förhållandet mellan media och politiker men kvällen blev egentligen mera en debatt om i synnerhet den obligatoriska skolsvenskan (eller “lahjaruotsi”, som herr Landor så förträffligt kallar det) och flyktingkrisen. Och visst lärde vi oss vikten av att ha tydliga åsikter, kunna föra fram dem och synas i media men debatten gav mig också nya insikter i två heta samhällsfrågor just nu.

Har ni till exempel tänkt på att vi ofta säger att de som motsätter sig obligatorisk skolsvenska kommer med urusla argument? Pär Landor påpekade dock att ingen som är för skolsvenskan heller har kommit med några vattentäta argument. Och borde vi egentligen vara missnöjda över att flyktingarna får 90 euro i månaden plus gratis boende och mat medan de väntar på asylbeslut? Nej, eftersom dessa 90 euro används till konsumtion och kommer således att återvända till systemet (det är ytterst osannolikt att en flykting skulle lägga allt på banken för att spara). Det ökar i sin tur konsumtionen och produktiviteten i samhället. Och är det rätt tänkt av statsminister Sipilä att förlänga arbetsdagen med 20 minuter för att öka på produktiviteten – vore det inte lönsammare att tvärtom förkorta arbetstiden?

Att sitta och lyssna på en så god talare som Pär Landor var en stor fröjd men att dessutom få nya insikter och lära sig en hel del nytt var som ett körsbär på tårtan. Jag gick hem och kände mig frälst av politikens ande. Eller något i den stilen.

Och den intressanta stigen fortsätter. Jag fick idag ett erbjudande att ställa upp i kretsstyrelsen för SU i Åboland. Om jag väljs in i styrelsen kommer det att ha en stor betydelse för fortsättningen. Någonstans måste ju den politiska karriären börja. Vem vet, kanske den börjar här och nu?

Watch out Calle! Här kommer din efterföljare!

Advertisements

I’m so sorry!

Vad håller jag på med? Om bara några timmar ska jag ta mig till Arkenparken för att delta i en gulisintagning (min tredje – och förhoppningsvis sista – för året) och en sitz (inte min sista för året). Och hela parken kommer att krylla av Sibbobor, Borgåbor och andra östnylänningar – eller som vi här på ÅA kallar dem – öffeniter.

Hold. On. A. Minute. Du är ju västnylänning, säger du kanske. Javisst, det är jag, och dessutom bor jag så väst från Östra Nyland som man bara kan komma. Och jag är medlem i Nyländska Nationen! Jag kan väl inte bara övergiva min nation och delta i något som Öffen organiserar?!

Här följer ett typiskt västnyländskt svar – jonej. Jag kan och tänker inte övergiva NN men jag kan och tänker delta i Öffens evenamng (i synnerhet om jag blivit mutad att göra det av en väldigt inflytelserik Borgåbo – håll er borta från hen).

NN, I’m so sorry! Jag är precis lika paranoid som du är! Och jag är rädd för att skämma ut hela Västra Nyland!

Men ett halarmärke och en sångbok får jag väl skaffa…? Och sitza, det kan väl östnylänningar precis lika bra, eller? Alkoholen förenar ju folk, så kanske regionsgränserna suddas ut under kvällen…