En otypisk finsk man

Klockan är sju på morgonen. Det är lördag, vilket man ser ganska tydligt i och med den utbredda tystnaden även i en större stad som Åbo. Jag har varit vaken redan i en halvtimme. Jag har som avsikt att ta bussen mot Helsingfors från busstationen och eftersom jag inte bor helt i centrum, är jag tvungen att först ta en Föli in till stan.

Jag kliver ut i den kyliga höstluften och kastar några snabba blickar omkring mig. Närområdet är tyst och stilla så när som på en ensam, obekant man som står vid busshållplatsen på andra sidan vägen.

Jag går över vägen och ställer mig ett par meter ifrån mannen, som en äkta finländare brukar göra, och inväntar min buss mot stan. Det är fyra minuter tills den ska vara här.

Plötsligt händer något oväntat: mannen vänder sig mot mig och pratar med mig! Av hans språkbruk att bedöma är han infödd finländare, vilket bara gör saken mer bisarr.

“God morgon”, säger han.

Jag svarar på samma sätt.

“Har du också just flyttat in?” frågar han och syftar på mitt höghus, som just håller på att befrias från en heltäckande renovering.

“Nej då, jag har bott här i över ett år”.

“Aha, nå jag är nyinflyttad. Bor på översta våningen”, säger mannen vänskapligt.

“Ja, det där mittersta huset renoveras just nu”, säger jag och pekar.

“Javisst. Jag tror att ett par andra nya också har flyttat in nyligen”, svarar mannen.

Och därmed är konversationen mellan mig och den lyckosten till man som fått en bostad i en av de nyrenoverade lägenheterna över.

Det är kanske inte så konstigt att prata med någon på en busshållplats klockan sju på en lördagsmorgon, men att denna någon är en medelålders finsk man känns lite konstigt.

Håller bilden om den tystlåtna och inåtvända finländaren att smulas sönder? Ändrar dagens samhälle, och de nya samhällsnormer som stadigt bildas, sakta men säkert på finländarnas karaktärsdrag?

Jag började tänka lite extra på frågan efter att ha läst en intressant bok (“The Good Citizen: How a younger generation is reshaping American politics”) om förändrade medborgerliga normer som orsak till varför den politiska aktiviteten ändrat karaktär i USA.

Det fick mig att fundera på huruvida Finland håller på att genomgå en dylik förändring. Vi lever i ett öppnare samhälle med bredare kontakter till den övriga världen. För att kunna leva i en sådan värld måste man kunna anpassa sig till den. Även Finland befinner sig i en brytningsfas, där globaliseringen och internationalismen når sitt yttersta läge. Och det tvingar oss att lämna våra trygga skal och öppna oss för den yttre verkligheten.

Jag kände mig, konstigt nog, lite glad efter att jag steg på bussen mot stan. Mannen var den första som sagt något till mig denna dag och även om han gjorde det oväntat, så var det en positiv överraskning. Finländarna får gärna bli lite mer sociala och utåtriktade, i synnerhet om vi vill klara oss i den tuffa tävlingen om internationella arbetsplatser.

Med denna lilla anekdot pratar jag mer än gärna politik över hela veckoslutet!

Mot säsongens slut

Tiden har gått snabbt. Det känns som bara ett ögonblick sedan då jag förra gången skrev ett blogginlägg, sittande på sängen i min lägenhet i Åbo. Sedan dess har jag flyttat till mina föräldrar i Hangö, arbetat på R-kiosken i Ekenäs, deltagit i Hangö Regatta, rest till Estland, ätit god mat på restauranger, träffat människor och njutit av allt som sommaren haft att erbjuda.

Men nu är det dags att återvända till verkligheten, den som vi dödliga kallar den gråa och tunga vardagen.

I skrivande stund har undertecknad dryga två veckor av sommarjobb kvar. Sedan blir det en intensiv höst av studier och politik, innan jag påbörjar civiltjänstgöringen i januari. Det finns en hel del kvar att göra innan dess: närvaroanmälning, planering av kurser, möten, budgetering…

Men skulle det inte ha varit för en viss speciell och underbar person skulle den pågående sommaren inte ha varit så minnesvärd och perfekt. Personen som jag delat flera nätter med, ätit otroliga måltider med och spenderat tid med på så många olika sätt. Personen som utvecklat mig och låtit mig växa som människa. Personen jag älskar mer än något annat i världen. Just nu följer jag med hennes arbete på det café hon jobbar för. Jag kan inte annat än undra hur hon orkar med det trots allt. Och hur det där vackra lendet förtrollar alla som ser på henne. Det är därför jag fallit i fällan. Bland andra orsaker.

Men snart blir det dags för mig att återvända till min nya hemstad. Det är slut på goda middagar i Östra hamnens restauranger (som redan nu står väldigt tomma). Slut på aftersail-kvällar på HSF eller Roxx. Slut på picknick med skumppa och jordgubbar på en blåsig sandstrand. Slut på korta vecksolutssemester tillsammans lite längre bort.

Men det behöver inte vara en dålig sak. Hösten medför nya spännande möjligheter. Jag har redan siktat på flera olika grejer inom de närmaste månaderna som utvecklar mig som sociolog, politiker och pojkvän.

Och det som alltid finns kvar är alla minnen, alla ord, alla djupa diskussioner, alla framtidsplaner. Under sommaren var det vi och under hösten är det fortfarande vi. Trots att säsongen är slut, trots att sommaren övergått till höst.

Vardagen må vara tråkig och tung, men bara om man låter den vara sådan. Man ska inte låta hösten göra en deprimerad i onödan. Bara för att sommaren slutar och det livliga stadslivet lugnar ner sig, behöver man inte sluta leva. Man måste anpassa sig.

Så tillred lövbiff med vitlökspotatis och rövinssås eller banan- och chokladvåfflor och sätt dig framför TV:n med din älskade under armen och kolla på Armageddon. Det är livet.

Små saker

En gång satt man på världens minsta styrelsemöte för världens bästa ungdomsförening och blev vald till ordförande för en liten lokalavdelning.

En gång kände man sig smått nervös men ivrig inför sitt annalkande sommarjobb i en annan stad.

En gång kände man att man inte alls skulle orka röra på sig men ändå cyklade genom regn och rusk för att få sova med just den där ena, eftersom man inte skulle kunna ha det bättre.

En gång trodde man att regnet för evigt skulle ösa ner, men blev positivt överraskad då solen kom fram.

En gång trodde man aldrig att livet kan bestå av en mängd små men betydliga saker. Inte innan de skedde.

Vikten av att planera

Oj vad det händer på alla håll och kanter! Det händer så mycket hela tiden att jag skulle kunna skriva minst fem inlägg per dag! Men det är ju såklart tiden som inte riktigt räcker till – det finns så mycket annat jag också borde få gjort.

Nåja, det var inte det jag ville skriva om ikväll. Nej, ikväll vill jag slösa bort lite av din tid på att poängtera hur oerhört viktigt det är med noggrann planering – och inte bara i studierna utan också när det gäller diverse evenemang och uppgifter där man skall göra något tillsammans med andra människor.

Jag har spenderat många långa timmar sittandes runt ett bord med några andra människor med målet att planera ett läger, ett evenemang eller något annat i samma stil. Och ibland kan det vara otroligt frustrerande, rent av tråkigt, men det är först då man är med om ett evenemang där man inte fått sitta runt planeringsbordet som man faktiskt uppskattar alla de timmar som präglas av pappershögar, kaffekoppar samt frustrerade, djuriska läten. Att inte ha den blekaste aning om vad man ska göra är i situationer där man ska leda en grupp med människor otroligt jobbigt. Hur ska man svara på alla de frågor som slängs mot en? Hur ska man förbereda sig? Ska man överhuvudtaget förbereda sig? Vem bär ansvaret och vad är plan B ifall något inte går som på Strömsö?

Allt kan man ju inte veta, det är självklart. Men om man ska bära ansvar eller om man ska göra en viss uppgift förväntar man sig att man i god tid i förväg vet så exakt som möjligt vad man skall göra. Och att sitta runt ett bord och diskutera och anteckna allt är ett säkert sätt att försäkra sig om att man faktiskt vet. Då är det bara ens eget fel om man inte är på det klara när det gäller.

Improvisation är en svår konst – och för att det ska lyckas måste man faktiskt ha en färdig plan att utgå ifrån (hur paradoxalt det än låter). Alltid kommer det stunder då planen slår slint och man kanske av någon anledning inte har en plan B – och det är då man börjar improvisera. Men utan planering har man ingen aning om vad som väntar, alltså vet man inte heller vad som kan gå fel och då är det också omöjligt att vara förberedd.

Jag måste medge att jag är otroligt tacksam för att jag för det mesta har fått arbeta på diverse läger och evenemang med ett otroligt kunnigt och initiativrikt team av härliga människor. Och dessutom är jag tacksam för att jag har fått ta del av en verkligen dyrbar rikedom – församlingens hjälpledarkurs. De färdigheter den ger inför senare skeden i livet är nyttiga just i situationer där allting kanske inte riktigt fungerar som det skall. Och när dessa färdigheter kombineras med ett fungerande team brukar man förr eller senare kunna vända knepiga situationer till sin fördel. Men inte utan lite blod, svett och tårar (det förstnämnda är till all tur inte väldigt vanligt).

Nåja, jag tror att jag har sagt det jag vill säga. En liten trudelutt om nya lärorika upplevelser. Jag tror jag ska återgå till att planera min studievecka nu… 😉

Tack för att ni finns!