Framtidens utmaning

Bildningsnämnden i Hangö har nyligen under min ledning behandlat bildningsväsendets budget inför 2018.

I en tid då Hangö stad har ekonomiska utmaningar – främst en hög arbetslöshet samt en negativ befolkningsutveckling – måste även bildningens framtid ses över. Hangö har traditionellt sett haft en stabil grund när det gäller bildningen – det har funnits flera skolor på båda språken och man har satsat på trivsel och hälsa. Detta till trots har flera uppoffringar varit nödvändiga; Täktom skola stängdes några år sedan och den sjunkande mängden elever har tvingat flera skolor att omorganisera utbildningen. De uppdaterade läroplanerna samt den pågående digitaliseringen av studentskrivningarna har medfört ytterligare utmaningar för grundskolorna och gymnasierna i staden.

Inkommande års budget hålls på ungefär samma nivå som förut. Personalmängden ökar lite grann i och med en ny startklass för finskspråkiga elever som varit verksam från och med augusti 2017. De största investeringarna i bildningsväsendets byggnader berör saneringen av såväl Hagapark skola samt Skogshyddans daghem. Dessutom ska belysningen och golvet i Idrottshuset förnyas och gymmet ska förstoras. I skolorna satsar man på uppdatering av skolmaterialet, på ökad säkerhet samt på digitalisering.

Nästa år ska även Hangös skolnät ses över. Det betyder att vi måste avgöra om de rådande ekonomiska omständigheterna gör det möjligt för staden att upprätthålla alla de skolor som nu är aktiva. Det kommer att bli en lång och svår diskussion. Personligen hoppas jag att utfallet är positivt, men ifall vi blir tvungna att stänga ytterligare skolor eller slå ihop enheter är det inte av det enklaste slaget att avgöra vilken eller vilka skolor som ska uppoffras.

För att bildningsväsendet i framtiden ska fungera måste vi tänka på barnens och ungdomarnas bästa. Det är klart att anslagen för anskaffandet av nytt och uppdaterat material borde ökas, samtidigt som budgeten bågnar av alla diverse saneringsprojekt som tyvärr klumpat ihop sig de senaste åren. Utbildningen blir inte särskilt kvalitativ om den sker med hjälp av föråldrade läroböcker, men ännu värre är det för både barn och personal att lida av andningsbesvär i en mögelskola. Samtidigt måste vi fortbilda lärarna och utnyttja digitala medel på ett helt nytt sätt – detta för att motsvara kraven i dagens samhälle och följa tidens ström.

Den största utmaningen är dock den minskande befolkningen – våra skolor och daghem lider av att det föds allt färre barn och att allt fler barnfamiljer väljer att flytta bort från Hangö. Vi måste komma med lösningar som vänder på denna trend, vi måste göra Hangö till en barn- och familjevänlig stad. Det måste finnas möjligheter för barnen att utvecklas, det måste finnas möjligheter för föräldrarna att arbeta, det måste finnas förutsättningar för människorna att leva ett skäligt liv.

Jag vill se en framtid där Hangös skolor står på en stabil grund, anställer kunniga och engagerade lärare och utbildar duktiga och initiativrika elever. Skolorna ska erbjuda de medel barnen behöver för att kunna leva som medmänniskor i vårt samhälle. Samtidigt ska kolan vara en plats för socialt umgänge, motion och lek – man ska lära sig, ha roligt och må bra samtidigt. Skolvägen och skolan ska vara en trygg omgivning och kommunikationen mellan föräldrar, lärare samt elever ska löpa smidigt.

Allt detta hoppas jag kunna erbjuda ännu om fyra år, då min period som bildningsnämndens ordförande når sitt slut. Jag hoppas att vi trots den strama budgeten och de osäkra ekonomiska tiderna kommer att kunna utveckla bildningsväsendet och fortfarande erbjuda mångsidiga och lärorika alternativ till alla barn och ungdomar i vår lilla stad. Därför vill jag upprätthålla en öppen kommunikation med alla som berörs av bildningsväsendet i Hangö och sträva efter att på bästa möjliga sätt uppfylla de önskemål och de behov som finns bland befolkningen.

Tillsammans är vi starka, tillsammans skapar vi framtidens utbildning, tillsammans upprätthåller vi det vi redan har skapat.

Advertisements

Inför ett nytt år

Året närmar sig sitt slut, men jultiden kör på för fullt. Det är därför dags för 12 Events of Christmas: Lucka 10!

Ute smäller det som om ryska armén skulle ha inlett ett offensiv mot Finland. Klockan tickar stadigt mot midnatt. Marken är grön och himlen är svart. Champagneflaskans innehåll försvinner magiskt och ett nytt år står inför dörren.

2015 har varit ett väldigt spektakulärt år, både för samhället i allmänhet och för mig personligen. Vi har fått överleva ett år med terrorattacker, politiska skandaler, klimatkonferenser och nymodigheter. Jag har blivit student, haft en tidernas sommar, flyttat hemifrån, blivit politiskt aktiv och inlett studierna i sociologi vid Åbo Akademi. Saker har gått som väntat, men året har fört med sig också en hel del överraskningar av flera olika slag.

2016 kommer säkerligen att vara ett intressant år. Världen får kämpa med ISIS, terrorhot och den eviga kampen mot den globala uppvärmningen och krig. Vi får med spänning vänta hur trippel-S-regeringen styr vårt land djupare in i ett kaotiskt läge, medan Finlands 100-årsdag närmar sig. Mina studier fortsätter och i juli är det dags för mig att göra min medborgerliga plikt för staten och rycka in i militären. Och jag är absolut säker på att året även för med sig en hel del överraskningar.

I år har jag utvecklats som person. Upplevt nya saker, träffat nya människor, fått nya vänner. Lärt mig nya saker och lärt mig se på mig själv och på livet på ett annat sätt. Det finns just inget jag ångrar med det gångna året och då klockan slår tolv tar jag med mig en hel del minnen som jag knappast någonsin kommer att glömma.

Om du har delat ens en sekund av året med mig vill jag varmt tacka dig. Tack. Du har gjort även detta mitt nittonde levnadsår till en succé. Och om du är en som spenderat lite mer än en sekund med mig vill jag tacka dig extra mycket. Ni vet vilka ni är och ni vet varför jag är tacksam.

Nu återstår endast raketerna, skumppan och allt de där andra som vi associerar med nyårsfirandet. Fira försiktigt, så får du njuta av ännu ett år på denna jord.

Gott nytt år 2016 allihop!

image

Utmaningar

Jag sitter i en buss med ett gäng väldigt ivriga och totalt okända ungdomar från Finlands vackraste storstad. Jag vet att jag är påväg mot Toijala för att spendera ett veckoslut med 500 andra ungdomar från olika delar av Svenskfinland. Jag har saknat känslan av Höstdgagsgemenskap, eftersom det gått två år sen min senaste dos. Och när jag äntligen kommer fram står jag inför en utmaning: jag ska i egenskap av gruppledare se till att 10 ungdomar från min församling kommer hela och hållna tillbaka hem efter veckoslutet. Utmattande – javisst! Roligt – definitivt! Stökigt – ingen tvekan! Men jag skulle inte ha klarat det utan mitt Dynamiska Duo – så ni förtjänar ett stort tack!

Jag sitter hemma på sängen med en nål och lite tråd och med SF-klubbens röda halare i famnen och funderar hur i hela halva världen jag ska sy fast ett snärtigt tygmärke på halaren. Så trär jag bestämt tråden igenom nålsögat (det går bättre än jag väntat mig), sticker nålen i tyget och antar utmaningen. En halvtimme senare sitter mitt första halarmärke stadigt fast. Bara tjugotre märken kvar. Tre till sitter fast samma kväll. Jag känner mig väldigt nöjd över att äntligen ha någon nytta av mina nästintill obefintliga handarbetskunskaper.

Jag sitter på Onnibus (varför har jag aldrig noterat detta företag förut? Bolaget är ju rena rama paradiset för en studerande!) påväg mot huvudstaden. Framför mig ser jag två dagar med en grupp obekanta politiskt aktiva ungdomar från olika delar av Svenskfinland. Hur ska jag göra ett gott intryck på dem? Och vad ska jag säga till Carl Haglund och Eva Biaudet när jag träffar dem? Politikerskolans avslutning i Helsingfors är en mindre krävande utmaning, men ändå väldigt givande!

Och nu sitter jag hemma på soffan i ett mörkt vardagsrum (borde visst skaffa en taklampa) och glor på ett Word-dokument med två fullskrivna sidor. Det känns som att jag tagit an en utmaning som jag inte kommer att klara av. Inte för att det spelar någon roll. Inget pris väntar för den som klarar utmaningen och inget straff för den som misslyckas. Men jag har 30 dagar på mig. Att skriva 50 000 ord. Och tre dagar har redan förflutit utan att jag haft en minsta chans att ens börja skriva. Och trots att jag har en idé och en någorlunda klar struktur, känns det omöjligt att omvandla allt till ord. Det känns omöjligt att bilda meningar som ens liknar det vi skulle kalla svenska. Och så har det alltid varit. Så kommer det högst antagligen alltid att vara. Annars skulle jag väl ha skrivit min bestseller redan.

Det här kan vara en utmaning som inte slutar lika bra som de tidigare – men så är det i livet, i studierna, i politiken. Vi sväljer det och går vidare. Nästa gång. Då tar vi det. Eller gången efter det.