Framtidens utmaning

Bildningsnämnden i Hangö har nyligen under min ledning behandlat bildningsväsendets budget inför 2018.

I en tid då Hangö stad har ekonomiska utmaningar – främst en hög arbetslöshet samt en negativ befolkningsutveckling – måste även bildningens framtid ses över. Hangö har traditionellt sett haft en stabil grund när det gäller bildningen – det har funnits flera skolor på båda språken och man har satsat på trivsel och hälsa. Detta till trots har flera uppoffringar varit nödvändiga; Täktom skola stängdes några år sedan och den sjunkande mängden elever har tvingat flera skolor att omorganisera utbildningen. De uppdaterade läroplanerna samt den pågående digitaliseringen av studentskrivningarna har medfört ytterligare utmaningar för grundskolorna och gymnasierna i staden.

Inkommande års budget hålls på ungefär samma nivå som förut. Personalmängden ökar lite grann i och med en ny startklass för finskspråkiga elever som varit verksam från och med augusti 2017. De största investeringarna i bildningsväsendets byggnader berör saneringen av såväl Hagapark skola samt Skogshyddans daghem. Dessutom ska belysningen och golvet i Idrottshuset förnyas och gymmet ska förstoras. I skolorna satsar man på uppdatering av skolmaterialet, på ökad säkerhet samt på digitalisering.

Nästa år ska även Hangös skolnät ses över. Det betyder att vi måste avgöra om de rådande ekonomiska omständigheterna gör det möjligt för staden att upprätthålla alla de skolor som nu är aktiva. Det kommer att bli en lång och svår diskussion. Personligen hoppas jag att utfallet är positivt, men ifall vi blir tvungna att stänga ytterligare skolor eller slå ihop enheter är det inte av det enklaste slaget att avgöra vilken eller vilka skolor som ska uppoffras.

För att bildningsväsendet i framtiden ska fungera måste vi tänka på barnens och ungdomarnas bästa. Det är klart att anslagen för anskaffandet av nytt och uppdaterat material borde ökas, samtidigt som budgeten bågnar av alla diverse saneringsprojekt som tyvärr klumpat ihop sig de senaste åren. Utbildningen blir inte särskilt kvalitativ om den sker med hjälp av föråldrade läroböcker, men ännu värre är det för både barn och personal att lida av andningsbesvär i en mögelskola. Samtidigt måste vi fortbilda lärarna och utnyttja digitala medel på ett helt nytt sätt – detta för att motsvara kraven i dagens samhälle och följa tidens ström.

Den största utmaningen är dock den minskande befolkningen – våra skolor och daghem lider av att det föds allt färre barn och att allt fler barnfamiljer väljer att flytta bort från Hangö. Vi måste komma med lösningar som vänder på denna trend, vi måste göra Hangö till en barn- och familjevänlig stad. Det måste finnas möjligheter för barnen att utvecklas, det måste finnas möjligheter för föräldrarna att arbeta, det måste finnas förutsättningar för människorna att leva ett skäligt liv.

Jag vill se en framtid där Hangös skolor står på en stabil grund, anställer kunniga och engagerade lärare och utbildar duktiga och initiativrika elever. Skolorna ska erbjuda de medel barnen behöver för att kunna leva som medmänniskor i vårt samhälle. Samtidigt ska kolan vara en plats för socialt umgänge, motion och lek – man ska lära sig, ha roligt och må bra samtidigt. Skolvägen och skolan ska vara en trygg omgivning och kommunikationen mellan föräldrar, lärare samt elever ska löpa smidigt.

Allt detta hoppas jag kunna erbjuda ännu om fyra år, då min period som bildningsnämndens ordförande når sitt slut. Jag hoppas att vi trots den strama budgeten och de osäkra ekonomiska tiderna kommer att kunna utveckla bildningsväsendet och fortfarande erbjuda mångsidiga och lärorika alternativ till alla barn och ungdomar i vår lilla stad. Därför vill jag upprätthålla en öppen kommunikation med alla som berörs av bildningsväsendet i Hangö och sträva efter att på bästa möjliga sätt uppfylla de önskemål och de behov som finns bland befolkningen.

Tillsammans är vi starka, tillsammans skapar vi framtidens utbildning, tillsammans upprätthåller vi det vi redan har skapat.

Advertisements

Deliberativ demokrati – vår framtid?

Nuförtiden hör man allt som oftast hur demokratin är i kris i västvärlden, eftersom intresset för politik och samhällelig påverkan stadigt minskar. Väljaraktiviteten i val har sjunkit till rekordlåga nivåer även i Finland och det har blivit svårt att engagera nya generationer att ta del av det politiska livet. Forskare och professorer har uttryckt sin oro över hur den västerländska demokratin skata men säkert håller på att splittras sönder, och ersättas av extremistiska rörelser och populistisk politik.

Och när man läser nyheterna dagligen ser läget verkligen inte så lysande ut. Dock måste vi vara medvetna om att samhället konstant förändras och att medborgarna förändras med det. Att rösta och att följa med i politiken känns inte lika viktigt idag som andra former av medborgerligt deltagande, såsom protester, bojkotter, medborgarinitiativ och engagemang i det civila samhället.

Det är just denna form av modernisering av samhället och poltiken som intresserat en hel del forskare den senaste tiden. På grund av den pågående moderniseringsprocessen måste vi omdefiniera bekanta begrepp som medborgarskap, samhälle och politik. Ett sådan samhälle innebär nya former av aktivt deltagande. Framtiden känneteckens nödvändigtvis inte av representativ demokrati i samma utsträckning som idag, utan den kan komma att ersättas av deliberativ demokrati.

Deliberativ demokrati är en form av demokrati som ännu befinner sig i barnaskorna. Den utnyttjas inte i någon större grad ännu, men flera försök har gjorts för att testa dess potential som styrelseskick i större samhällen. Deliberativ demokrati innebär aktivt medverkande i politik och beslutsfattande genom deliberation, dvs. diskussion. Tanken är att forma ett antal mini-demos, små grupper som är representativa för en större folkgrupp. Detta mini-demos skulle sedan tillsammans diskutera olika brinnande ärenden, antingen för att komma med ett beslut eller för att komma med ett beslutsförslag, som sedan tas i beaktande av makthavarna. Diskussionen skulle styras av vissa gemensamma spelregler och modereras hela tiden.

Deliberativ demokrati möjliggör ett större medborgerligt deltagande än i dagens läge, samt större möjlighet för påverkan, men samtidigt kräver det att individen är engagerad och tillräckligt sakkunnig. De som ingår i mini-demos borde alltså först briefas om det aktuella ärendet. Genom att sedan bilda kloka argument för och emot en viss fråga, kommer medlemmarna i mini-demos att tillsammans kunna forma kloka beslut.

Åbo Akademi har gjort fyra försök med mini-demos, där olika slumpmässigt valda personer har fått diskutera olika samhällsfrågor (kärnkraft, svenska språket, invandring) i mindre grupper. En del av deltagarna har varit emot och andra för den aktuella frågan. Försöken har gjorts både i mötesrum och på nätet, med regler och utan och med olika typer av grupperingar. När grupperna diskuterade energipolitik kom forskarna fram till att åsikterna inte ändrades inom gruppen, men att allas kunskap inom området ökade. Då grupperna diskuterade invandring och svenskan upptäckte forskarna något intressant – de som var invandringskritiska blev mindre kritiska både när de diskuterade med sådana som tänkte som de själva och när de diskuterade med sådana som var positiva gentemot invandring. I grupper som diskuterade utan regler blev de som var kritiska mot svenskan ännu mer kritiska, medan de sim var kritiska för svenskan blev mindre kritiska i grupper som hade tydliga regler för diskussionen. Detta visar att endast kontrollerad och jämlik diskussion kan göra någon mindre kritisk gentemot något. Försöket visade också att deltagarna kunde diskutera sakligt och lugnt med varandra.

Detta är helt klart intressanta resultat. Diskussion kan hjälpa människor att förstå sig på saker på ett annat sätt och kanske bli av med åsikter som har baserats på felaktig fakta.

Det är just vad vi behöver.

Försök med denna nya form av demokrati har visat att vanliga människor är fullständigt kapabla att diskutera politik, och att både vilja och intresse återfinns hos befolkningen. Det skulle dock vara betydligt svårare att tillämpa modellen så att den fungerar på nationell nivå. Därför skulle deliberativ demokrati fungera mycket bättre på regional och lokal nivå, till exempel som olika former av medborgarpaneler som skulle diskutera kommunala frågor. Detta har redan införts på vissa orter i Brasilien, där medborgarpaneler har fått besluta om en del av sin stads budget.

Jag ser den deliberativa demokratin som ett sätt att förbättra det rådande läget och återigen aktivera nya generationer inom politiken. Kommunerna i Finland borde seriöst överväga att börja utnyttja medborgarpaneler i sitt beslutsfattande. De lagstadgade ungdomsråden är redan ett steg i rätt riktning, men det finns mycket som ännu kan och skall göras.

“Visst ställer du upp i kommunalvalet?”

“Visst tänker du ställa upp i kommunalvalet?”

Den frågan har jag fått besvara ett antal gånger sedan förra hösten. Och frågan känns ännu väldigt ovan och främmande för mig, eftersom jag aldrig någonsin tidigare behövt besvara den.

Men sedan deltog jag på ett SU-evenemang i Hangö förra hösten, och frågan ställdes till mig för första gången. Vad svarade jag? Att jag inte har tänkt på saken, men att det alltid finns en möjlighet. Och det var ett ärligt svar. Jag hade inte tänkt på saken, eftersom jag fram till den dagen alltid hade ansett att jag var för ung och oerfaren för att driva ”seriös” politik. Skulle folk verkligen vara villiga att ge sitt förtroende åt mig, en ung, blivande politiker?

Ja, man måste ju börja någonstans.

Sedan dess har jag fått frågan ett par gånger och även börjat driva lite mer ”seriös” politik  (genom SU i Åboland) samt följa med samhällets utveckling noggrannare. Trots det har svaret varje gång varit det samma: jag vet inte med säkerhet, men jag tänker på saken. Faktum är att jag faktiskt ät rätt så ivrig över tanken att ställa upp. Jag är ivrig, men jag är också smått nervös inför allt jobb som kandidaturen förutsätter. Det är knappast något konstigt för en som överväger saken för första gången i sitt liv.

Att ställa upp i val kräver förstås en hel del av kandidaten. Man måste profilera sig bland väljarna, skicka insändare till tidningar, vara aktiv på social media, visa sitt ansikte bland folk, babbla på och visa att man brinner för de frågor man vill driva igenom i kommunfullmäktige. Det kräver en hel del svett och säkert även lite tårar. Man måste ha en hård vilja och jobba på med 110 % effektivitet från början till slut. Man måste hänga med i svängarna, för annars är loppet förlorat. Och ställer jag upp tänker jag kämpa in i det sista. Och det är därför jag måste kartlägga mina möjligheter att kandidera.

Ett par dagar sedan uppstod en ny situation för mig, då jag insåg att jag kommer att få hjälp ifall jag ställer upp. Och arbetet har redan påbörjats. Jag kunde ställa upp i Åbo, om jag vore skriven i staden och ville ha en ordentlig utmaning. Men jag är inte mantalsskriven i Åbo och känner inte för att utmana mig själv alltför mycket ännu i detta skede. Mitt kära Hangö skulle således vara den kommun jag ställer upp i. Fördelen med det är att Hangö är en relativt liten kommun, så det skulle inte bara svårt att profilera sig. Utmaningen skulle vara att få även finskspråkiga väljare att rikta sina blickar mot mig. Sedan gäller det att bara köra kampanj på rätt sätt. Hangö skulle verkligen må bra av att få lite yngre beslutsfattare till sin fullmäktige.

Tanken är härlig, tanken är spännande, tanken är mångfacetterad. Det finns en hel del saker jag måste tänka på och ta i beaktande innan jag kan göra mitt beslut. Men jag vill att alla ska veta att jag definitivt funderar på saken. På allvar. Just nu verkar möjligheten snarare möjlig än omöjlig. Detta kan trots allt vara början på något väldigt fint.

“Visst tänker du ställa upp i kommunalvalet?”

Jag vet inte. Men jag lovar att tänka på saken. Och jag återkommer inom kort.

 

Tjugo år och två dagar senare

En söndagförmiddag är lugn även i en stad som Åbo. Jag sitter vid ett bord i ett café och iakttar den lilla mängden människor som passerar mig. Vart de är på väg har jag ingen aning om och ärligt talat så bryr jag mig inte heller. Vänder jag på huvudet ser jag andra som avnjuter sitt morgonkaffe, kanske med en munk eller en croissant.

Och det är vid denna stund, då jag sörplar på min espresso och tänker tillbaka på arbetsintervjun som jag just kommit från, och då jag ser mig själv sitta med den underbara rocken jag skaffade en vecka sedan, som jag känner mig mer vuxen än någonsin förut. Jag sitter här bland andra vuxna en söndag förmiddag och dricker kaffe. Det skulle jag aldrig ha gjort ett par år sedan. Och det är både skrämmande – jag vill inte bli mera vuxen år för år – och skönt – jag börjar förstå hur vår värld egentligen fungerar och njuta av livet på ett helt annat sätt.

Men självklart finns det en skillnad på att vara myndig och att vara vuxen. Precis som jag anser att det finns en skillnad mellan orden “vuxen” och “fullvuxen” (det här med att studera sociologi får verkligen fantasin att flöda). Allt beror på hur man definierar ifrågavarande begrepp. Jag skulle inte kalla mig själv fullvuxen ännu – har ingen fast inkomst, ingen familj, och i flera fall är min humor så barnslig att jag snarare liknar en sexåring. Jag växer alltså ännu (symboliskt sett) närmast på det psykiska planet. Däremot kan jag anse mig själv vara vuxen – jag är inget barn längre, utan har vuxit ifrån det och blivit en ung vuxen, men inte fullständigt färdigt vuxen ännu. Därför kan jag vara lite barnslig ibland. Men det är något jag själv tycker är skönt. Ungdomen är en kort och intressant tid av livet och den ska man ta väl vara på.

Jag fyllde tjugo år två dagar sedan och firade dagen i just det sällskap som jag ville. Det är ett av privilegierna med att vara vuxen. Man får välja sitt sällskap alldeles själv. Och jag har haft turen att lära känna några riktigt schyssta och härliga människor. Det är jag evigt tacksam över.

Vart härnäst? Armén väntar i sommar. Flera år av studier. Förhoppningsvis bildar jag familj någonstans i framtiden. Och får ett jobb som jag är nöjd med. Och det är då jag kan bli vuxen på riktigt. Det vill säga fullvuxen.

Men en sak är i alla fall säker. Jag tror att den lilla sexåriga jag kommer alltid att finnas inom mig och oberoende av hur vuxen jag blir kommer jag aldrig att fullständigt övergiva det lilla barnet som jag någon gång för länge sedan varit. Det handlar bara om att slå på rätt inställning vid rätt tillfälle. Och det är jag redan nu ganska bra på, skulle jag våga påstå.

Tjugo år och två dagar senare – mindre än halvvägs till fyrtio. Här är jag nu. Och situationen kunde inte vara mycket bättre. Det är nu som världen öppnar sig för mig. Och jag tar emot den med öppna armar. Here is for another twenty years!

Spänning i luften

Jag borde sova. Nej, på riktigt, inatt borde jag verkligen sova. Men det är lättare sagt än gjort. Det finns så mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu. Jag vill skriva. Jag vill se en film. Jag vill äta. Jag vill bara vara, inte gå och lägga mig ännu. Och jag känner mig nervös inför det som sker senare idag.

Det är äntligen dags. En idé som kläcktes av en mycket nära vän i höstas skall nu förverkligas. En idé som, jag skall vara fullständigt ärlig nu, kändes lite för utopistisk till en början. En ungdomskonsert i Hangö kyrka till förmån för vår resa till vänförsamlingen i Balvi senare i vår. Den går faktiskt av stapeln riktigt på riktigt! Och dessutom en konsert som till hundra procent ordnats av lokala ungdomar. Vi sjunger, vi musicerar, vi dansar, vi dekorerar, vi säljer biljetter, vi städar undan. Och allt är möjligt tack vare våra ungdomar! Hangö må vara en liten och död stad men vi kan definitivt vara stolta över våra lokala talanger – alla sångare, musikanter och dansare.

Vi har övat, vi har planerat vilka sånger vi ska sjunga, vi har marknadsfört, tryckt upp programblad, planerat hur allting ska se ut, övat in koreografier, fixat ljudanläggning och ljus. Flera små detaljer bildar en stor helhet. Och vi alla spelar en viktig roll för att helheten inte ska rasa under sin egen tyngd.

Ingen vet hur saker och ting kommer att löpa. Kommer någon att gråta eller rentav svimma? Tänk om jag glömmer bort orden eller sjunger fel? Tänk om ingen kommer och höra på oss överhuvudtaget? Tänk om, tänk om, tänk om?

Nej, jag måste skärpa mig! Detta är bara alldeles vanlig nervositet, detta har jag upplevt många gånger. Och tro det eller ej, men hittills har det gått riktigt bra varje gång. Lite svettas man kanske, och visst kan ett ben eller två darra lite grann. Den första sången tar en evighet men sedan brukar allting bara flyta förbi på en bråkdels sekund.

Och sedan, alldeles oväntat, är det över. Jag vet redan exakt hur jag kommer att känna mig efteråt: glad över att ha lyckats så bra, lättad över att allt jobb nu är över, lite ledsen över att det roliga nu är slut. Det är samma process varje gång. Jag hatar den precis lika mycket som jag älskar den.

Jag håller tummarna inför klockan 18.00 idag. Då klingar musiken i kyrkan som aldrig förr!

UK-krabbis

Jag är väldigt sent ute, jag vet. Ungdomens Kyrkodagar avslutades för två dagar sedan. Men jag har inte kunnat skriva tidigare. Av flera orsaker.

Under själva kyrkodagarna hade jag relativt fullt upp – jag satt på mediateamsmöte, övade inför fria förmågornas kväll och träffade folk. Dessutom blev jag (oväntat nog) vald som sekreterare för årets UK, så jag satt längst fram i presidiet under varje plenum. Det var skrämmande till en början men sist och slutligen var det inte så farligt – tvärtom, det var en lärorik och rolig upplevelse.

Och vad skönt det var att årterigen träffa mina “UK-kompisar” och även stifta nya bekantskaper (som man bör göra under evenamng som dessa). Och vad härligt – läs det föregående ordet ironiskt – det var att få höra sig själv sjunga på video framför 150 andra ungdomar före varje plenum. Eller dra torra skämt om Karis bara för att man kan. Eller sova obekvämt på ett klassrumsgolv.

Och vi ska inte glömma bort beslutet att sitta uppe nästan hela sista natten och diskutera allt mellan himmel och jord.

Såhär i efterskott kan jag säga att det sistämnda kanske inte var en av mina mest lysande idéer. Jag hade nämligen en förskräcklig UK-krabbis hela söndagen, då allt gick trögt till och jag kände mig tröttare än någonsin föut. Under måndagen kände jag mig redan lite bättre, men det är först nu som jag känner mig fullständigt återhämtad sedan veckoslutet. Den här krabbisen var ju nästan värre än den vanliga sorten!

Men det var ett magnifikt veckoslut som vanligt. Ett till veckolsut som jag inte glömmer i det första taget. Ett veckoslut under vilken vissa saker löpte som smort och andra inte gjorde det. Men så brukar det vara. Allt var alltså precis som det skall.

Jag kände mig som hemma under Ungdomens Kyrkodagar.