Blandade känslor

Jag behöver knappast förklara vad som hänt.

De flesta är redan medvetna om det skedda, det tragiska, vidriga och avskyvärda som inträffade denna eftermiddag i Stockholms hjärta.

Trots att ett terrordåd av just det slaget inte kom som en överraskning, utan tvärtom var till och med smått väntat, så känns den ändå skrämmande och otrevlig.

Att något sådant verkligen kunde hända mitt på ljusa dagen i ett fredligt land som Sverige och dessutom så nära oss själva.

Och sanningen är den att terrorhotet bara kommer närmare. En dryga vecka sedan exploderade det i tunnelbanan i St. Petersburg. Och nu hände detta i Stockholm. Då uppstår såklart frågan: när kommer något att ske i Finland. Är Helsingfors eller Åbo eller Tammerfors säkra städer att vistas i numera?

Och trots att jag känner mig så arg och besviken över att återigen bli tvungen att läsa rubrik efter rubrik om bilar som kör in i folkmassor och oskyldiga människor som förlorar livet är det inget jämfört med hur trött jag blir.

Trött på att återigen läsa mediernas överdrivna och ensidiga rapportering i minst en vecka framåt.

Trött att återigen se bekanta på Facebook skriva sorgliga meddelanden och uttrycka sin sorg – även om de inte gjorde samma sak tidigare i veckan, då Syrien använde olagliga kemiska vapen på oskyldiga människor och USA svarade med att beskjuta landet med missiler. Även om terror och skräck även spred sig i St Petersburg för en dryga vecka sedan i väldigt liknande former.

Ett terrordåd är ett terrordåd oberoende av om det sker i Stockholm, Nice, Paris, Syrien eller någon annanstans. Det är alltid fråga om människoliv som slocknar, om anhöriga som förlorar sina närmaste, om hjärntvättade personer som på felaktiga grunder sprider skräck bland den vanliga befolkningen.

Och ändå är det bara Paris och Stockholm och övriga västländer som lyfts fram.

Jag säger inte att vi ska gråta och sörja alla människoliv som går förlorade – då skulle vi vara ledsna hela tiden. Men det känns obehagligt, till och med falskt, att man vägra se den terror och de hemskheter som händer i länder som styrs av tyranner och där demokratin inte blomstrar. Men även de är människor som har känslor och något att förlora och även de har rätt att få bli sedda och hörda av den övriga världen.

Men de finns ju så långt borta, i en annan värld och en annan kultur, där krig och terror hör till vardagen. Visst, men det gör väl inte terrordåden och attackerna mera acceptabla eller mindre förskräckliga? Det är sant att man knappt blir överraskad längre då man läser en notis om att en bomb exploderat på ett torg i en stad i Syrien. Men det samma har börjat gälla oss här i väst i allt högre grad.

Jag är inte överraskad längre. Jag förväntar mig fler attacker. De kommer inte att avta genom att vi är rädda och ledsna och hur mycket vi än fördömer dem. Och just därför har jag allt svårare att bli ledsen för dem – de håller ju på att bli lika mycket vardag som väderleksrapporten.

Men visst är jag ledsen och förskräckt – men framför allt arg och besviken. Vi är endast små spelpjäser i ett spel som vi styr över och som vi nästan omöjligtvis kan vinna. Vi kan inte göra något annat än att sörja och prata och skriva om det som skett – men det ändrar inte på verkligheten och det förhindrar inte framtida terrordåd från att förverkligas.

Vi lever i en mörk tid där inget är självklart längre.

Ikväll är mina tankar hos de drabbade och deras anhöriga i Stockholm, imorgon kanske någon annanstans. Ta hand om varandra och låt inte rädslan ta över era själar! Var modiga och håll om varandra – för tillsammans är ni starka!

Advertisements

Jag har ingenting att säga.

Jag visste att det skulle hända igen. Jag ville inte att det skulle hända igen.

Det hände igen.

Jag har ingenting att säga. Inga ord kan beskriva det här. Texter har publicerats, tal har hållits, tårar har fallit. Ingenting har förändrats.

Ord tar oss ingen vart. Det är dags för handling.

Jag är trött på hur det är. Jag vill att någon presenterar en lösning, jag vill att någon ersätter tidningarnas negativa rubriker med något som kunde vara ens en gnutta positivt. Bekymmer efter bekymmer – vi behöver inte ytterligare en sak att bekymra oss över.

Är mitt önskemål för svårt att förverkliga?

Låt denna bild få säga det jag vill ha sagt.

brussels-airport-bomb-1-640x480

Inför ett nytt år

Året närmar sig sitt slut, men jultiden kör på för fullt. Det är därför dags för 12 Events of Christmas: Lucka 10!

Ute smäller det som om ryska armén skulle ha inlett ett offensiv mot Finland. Klockan tickar stadigt mot midnatt. Marken är grön och himlen är svart. Champagneflaskans innehåll försvinner magiskt och ett nytt år står inför dörren.

2015 har varit ett väldigt spektakulärt år, både för samhället i allmänhet och för mig personligen. Vi har fått överleva ett år med terrorattacker, politiska skandaler, klimatkonferenser och nymodigheter. Jag har blivit student, haft en tidernas sommar, flyttat hemifrån, blivit politiskt aktiv och inlett studierna i sociologi vid Åbo Akademi. Saker har gått som väntat, men året har fört med sig också en hel del överraskningar av flera olika slag.

2016 kommer säkerligen att vara ett intressant år. Världen får kämpa med ISIS, terrorhot och den eviga kampen mot den globala uppvärmningen och krig. Vi får med spänning vänta hur trippel-S-regeringen styr vårt land djupare in i ett kaotiskt läge, medan Finlands 100-årsdag närmar sig. Mina studier fortsätter och i juli är det dags för mig att göra min medborgerliga plikt för staten och rycka in i militären. Och jag är absolut säker på att året även för med sig en hel del överraskningar.

I år har jag utvecklats som person. Upplevt nya saker, träffat nya människor, fått nya vänner. Lärt mig nya saker och lärt mig se på mig själv och på livet på ett annat sätt. Det finns just inget jag ångrar med det gångna året och då klockan slår tolv tar jag med mig en hel del minnen som jag knappast någonsin kommer att glömma.

Om du har delat ens en sekund av året med mig vill jag varmt tacka dig. Tack. Du har gjort även detta mitt nittonde levnadsår till en succé. Och om du är en som spenderat lite mer än en sekund med mig vill jag tacka dig extra mycket. Ni vet vilka ni är och ni vet varför jag är tacksam.

Nu återstår endast raketerna, skumppan och allt de där andra som vi associerar med nyårsfirandet. Fira försiktigt, så får du njuta av ännu ett år på denna jord.

Gott nytt år 2016 allihop!

image

Pray for Paris

Att vakna idag kändes otrevligt. Jag var hungrig, trött och smått trög. Och ännu lyckligt ovetande. Det första jag gjorde var att snabbt kolla sociala medier för att se vad som hänt under natten. Då jag öppnar Facebook poppar en bild med en massa text på franska upp. Den har en av mina vänner lagt upp med en hashtag som lyder #prayforparis. Smått förbryllad stänger jag Facebook för att kolla Instagram istället.

Vad har hänt?

Det var ett misstag. Varje bild föreställer samma fredssymbol, formad av Eiffeltornet och med samma hashtags. Nu börjar min förbryllning istället hopa sig till en klump i bakhuvudet och jag blir smått rädd. Något är på tok, men vad?

Vad har hänt?

Till näst kommer ett meddelande på Whatsapp från min kompis: “Hui, det som hänt i Paris inatt e grymt :(”

Nej nu tusingen, VAD HAR HÄNT??

Hon ber mig att läsa blogginlägget hon lagt upp. Och kolla Hufvudstadsbladets hemsidor. Så fort jag knapprat in adressen och transporterats till tidningens hemsidor möts jag bara av rubriker som handlar om Paris. Plötsligt förstår jag. Jag blir bestört. Min morgon känns inte så miserabel mera, tvärtom. Jag har fått en lyxväckning jämfört med parisarna.

Sex terrorattacker. Över 120 döda. Folk springer och söker skydd i full hysteri. Dådet jämförs med elfte september. Frankrike utlyser undantagstillstånd och stänger sina gränser. Parisarna lever i ständig rädsla. 

Hundratals frågor bubblar upp. Varför hände detta igen? Det har inte ns gått ett år sedan Charlie Hebdo-attackerna och nu har vi en ny situation. Nya oskyldiga offer. Man kan inte försvara terrordåden på något sätt. Inte skylla på religionen, inte säga att det är Frankrikes fel för att de attackerade först. Det finns inga godtagbara skäl till terrorattacker.

Jag var för ung för att totalt kunna förstå elfte september-attackerna. Men detta skulle jag inte VILJA förstå…

Vad kommer att hända nu? Europa har satts i kaos. Det här är fullt allvar. Terrorismen kommer allt närmare vår egen bakdörr. Hur ska vi få slut på allt detta? Finns det ett slut? Måste vi leva i ständig rädsla, eller ska vi ta oss i kragen och tillsammans kriga mot terrorismen? Försvinner våldet med motvåld?

Pray for Paris.

Faktum är att det som hände i Paris är vardag till exempel i Syrien. Den har bara kommit närmare oss. Vi talar om det för att det händer i vårt säkra Europa. Men det är dags att öppna ögonen. Detta får inte ske igen. Inte i Frankrike, inte i Europa, inte i Syrien, inte i världen.

Igår var det fredagen den trettonde november.