Kvinnan som stal mitt hjärta

Tjuvar ska i största allmänhet buras in. De ska gripas av polisen, dömas för sina brott av en oberoende domstol och avtjäna sitt straff i en sunkig fängelsekåk någonstans. Och av det straffet ska de lära sig att inte upprepa sina misstag. Man ska inte stjäla, står det ju redan i de tio budorden från Bibeln. Och det gäller det mesta – pengar, kläder, bilar, husdjur – i princip all form av egendom.

Det finns dock ett litet, men märkvärdigt, undantag.

En tjuv kan stjäla ett hjärta utan att bli bestraffad för det.

Det låter i och för sig lite konstigt, det medger jag. Alla behöver ju ett hjärta för att kunna överleva. Denna blodiga köttklump till livspump slår i varenda människas bröst varje dag och varje natt. Den behövs för att vi överhuvudtaget ska kunna fungera. Och det gäller speciellt den finländska poprockstjärnan J. Karjalainen, som redan på 80-talet ville ha sitt hjärta tillbaka av en charmig kvinna med namnet Doris.

Men nu är det faktiskt så att mitt hjärta blivit stulet och att jag inte har några som helst planer på att försöka få det tillbaka.

Eller, rättare sagt, tre fjärdedelar av mitt hjärta har tagits ifrån mig. Jag behöll en liten del för att kunna upprätthålla mina vitala kroppsfunktioner. Resten lyckades Hon med stort H fly med efter ett lyckat hjärtrån.

Jag vet inte ens hur det hela skedde. Hon bara dök upp i mitt liv, från tomma intet, med de där glittrande ögonen fulla av känsla och det fängslande leendet. Hon uppstod från ingenting och fanns plötsligt tätt intill mig, med doften från det lena ljusa håret kittlandes i mina näsborrar. Och jag vet inte om det var för att Hon själv behövde låna några bitar av mitt hjärta för att lappa ihop sitt slitna hjärta eller ifall Hon bara tyckte om mitt hjärta så mycket, men Hon bara tog det och for iväg med det.

Och sedan dess har jag följt Henne vart Hon än går. Jag har inte krävt att få mitt hjärta tillbaka, bara bett Henne att ta väl hand om det det. Och det har Hon verkligen gjort. Hon har sett till att mitt hjärta mått bättre än den någonsin gjort förut. Hon har gett det glädje och härliga stunder, Hon har gett det näring och närhet. Hon har älskat det som ett eget barn, eller ännu mera. Och jag tror att hon till och med använt några väl utvalda bitar för att lappa skadorna som uppstått på Hennes eget hjärta.

Men visst har det sina nackdelar, att bara gå omkring och leva utan tre fjärdedelar av sitt hjärta. Det kan för det första ta sjuhelsikes ont ibland. Det liksom känns tomt och smärtsamt i bröstet då Hon är långt borta ifrån mig med mitt hjärta – som om hel min själ skulle slitas itu. En sådan känsla kryper fram nu och då, då Hon inte ligger i min famn och andas sina lugnande andetag, då Hon inte bjuder mig på en himmelsk måltid, då Hon inte sjunger en vacker visa bara för att Hon har lust. Då flera kilometer står mellan mig och Henne och då Hon är upptagen av plikt och arbete och inte kan ta hand om mitt hjärta lika mycket som vanligt. Då gråter både hjärtat och min själ. Då känns smärtan i hela kroppen.

Men det fixar sig alltid. Hon återvänder alltid till den viktigaste uppgiften i universum, att ta hand om mitt hjärta. Hon smeker mina öron med sin röst, Hon låter mig känna doften av Hennes hår, värmen av Hennes kropp, smaken av Hennes läppar. Och då tror jag att det gråtande hjärtat övergår till ett hjärta som skuttar omkring av evinnerlig glädje. Den skuttar så att man ibland tror att den skuttar iväg helt av sig själv. Men Hon får alltid fast den igen. Det är trots allt Hon som numera tar hand om mitt hjärta.

Och det är så det skall vara. Jag vill inte ha det på något annat vis. Mitt hjärta skulle inte kunna hitta ett tryggare och skönare hem än hos Henne. Så där får det finnas för alltid och lite till, tills det en dag beslutar sig för att sluta slå helt och hållet. Och då skall det smälta samman med Hennes hjärta och fortsätta existera för evigt i ett land långt, långt borta.

Det här är berättelsen om kvinnan som stal mitt hjärta. Men behåll det för all del, du behöver det mer än vad jag gör. Bara du lovar att fortsätta ta hand om det för all evighet, och bara pyttelite till.

Landet där hjältarna får leva

big_etsa_11123923

En enää ikinä tässä tai tulevissa maailmoissa tottele ketään enkä mitään arvovaltaa, käskijää, hallitusta, jumalia tai enkeleitä, missään muussa kuin siinä, minkä myönnän oikeaksi tai parhaaksi mahdolliseksi.

Dessa välkända ord, dessa trotsande, rentav anarkistiska ord, yttrades för nästan hundra år sedan av den finske pacifisten, socialisten, talaren och politikern Yrjö Kallinen. Ord som Kallinen, enligt egen utsago i en intervju i början av 70-talet, även framgångsrikt levde efter. För han gjorde misstag, precis som vi alla, men han medgav att precis som det som han gjorde var rätt var alla de misstag han gjorde endast hans eget fel.

Yrjö Kallinen stämplades som landsförrädare i efterdyningarna av inbördeskriget 1918 och dömdes till döden fyra gånger – utan att domen någonsin blev verklighet. Kallinen fick sitta livstids fängelse fram till 1921, då han benådades. Sedermera blev han Finlands första och hittills ända pacifistiska försvarsminister 1946-1948. Han levde efter sina principer och hyllades som någon form av fredens hjälte vid sin bortgång 1976.

Den Lahtis-baserade teatergruppen Teatteri 2.0 har år 2016 och 2017 framfört en enkel pjäs med titeln “Maa jossa sankarit saavat elää”. Den berör inte bara Kallinen och hans liv utan den diskuterar även begreppet hjältar och frågar vad det egentligen är som gör människor till hjältar? Pjäsen var en interaktiv och intim upplevelse och ett tankeväckande verk.

Är hjältar alltid modiga? Eller kan en hjälte vara rädd, räddare än alla andra, men trots det våga göra det som bör göras? Kan en hjälte vara självisk? Var Yrjö Kallinen, mannen som vägrade att ta till vapen, vägrade att följa order, vägrade att dö, en hjälte? Var Arndt Pekurinen, den berömda vapenvägraren, en hjälte? Är Obama en hjälte? Putin? Sipilä?

Publiken kunde inte svara på frågan om vem som är hjälte – eftersom det är en svår fråga. Hur ska man definiera en hjälte? Någon hjälte var den egna mamman, en annan valde tennisstjärnan Rafael Nadal. Någon tycker kanske att Brad Pitt är en hjälte, medan en annan är absolut säker på att Edward Snowden gjort sig värdig den titeln.

Nuförtiden associerar de flesta ordet hjälte med de där människorna med superkrafter som dyker upp i serietidningarna och i varannan film. Dessa superhjältar är en relik från en tid då allmänheten behövde starka och modiga ikoner att förlita sig på, då hotet från öst var som störst. Men i dagens läge är de samma trikåklädda muskelknuttarna en inkomstkälla för filmbolagen.

Och det är därför vi istället får vända oss till verklighetens hjältar, modiga män och kvinnor som ibland satt sina liv på spel för att förbättra det som är ont i världen. Krigshjältar, räddningshjältar, vardagshjältar. Och sådana hjältar finns det många av: Moder Theresa, Nelson Mandela, Gandhi, Livingstone, Columbus…

Dessa är lätta att relatera till, för de har funnits i verkligheten, de har offrat en hel del för att uppnå små vinster. De har lidit, de har varit rädda och de har trotsat rådande system och orättvisor, de har försiktigt letat sig framåt i mörkret och äntligen uppnått ljuset, lösningen, freden. Och ibland har det betytt att man sett dem som förrädare och brottslingar och de har lidit långa och hårda straff eller till och med avrättats. Men med tiden har åsikterna ändrats och plötsligt har de blivit nationalhjältar, nostalgiska galjonsfigurer från en gången, bättre tid.

Och dessa hjältar får leva i samförstånd i landet där hjältarna får leva.

Och för någon är Yrjö Kallinen den stora hjälten.

Och visst var han en beundransvärd man med en ideal som börjat få allt mera gehör.

Min hjälte finns i nuet, omkring mig, i min vardag.

Min hjälte är det lilla hjärtat som ser efter mig.

 

Hangö – en storstad i södern

Texten är ursprungligen publicerad som min femte kolumn i Hangötidningen den 31.10.2013. Publicerad här utan ändringar.

“Hösten har börjat på allvar i vår lilla stad. De sista löven faller strax ner och höstens regn övergår i snöfall. Krattan kan vi lagra i förrådet och istället för dem tar vi ut spadarna och skyfflarna. De sista stormarna får havet att dansa, innan kölden stelnar den för några månader framöver. Vi upplever möjligtvis den sista hösten och vintern i Hangö som liten stad. Nästa år är Hangö kanske en storstad.

Egentligen är det rätt så överraskande att vi inte ännu har sammanslagits med vår grannkommun Raseborg. Under de senaste åren har Hangös ekonomiska situation varit mycket svår och vi har stått på listan över Finlands kriskommuner en längre tid. För oss hangöbor har det varit viktigt att bevara vår självständighet som Finlands sydligaste stad. Och det faktum att vi inte har sammanslagits med andra kommuner trots den ekonomiska krisen har visat hur hårt och flitigt vi försvarar vår stad. Vi är ju trots allt unika på flera sätt; våra sandstränder och vår natur finns inte att hitta på andra orter i landet.

Men hur vi än kämpar och hur vi än försöker, så finns det ändå någon som står över oss. Finska staten vill inte ha kriskommuner. Och vem skulle vilja det? Finska familjer vill inte heller vara krisfamiljer. Och staten har gett oss möjligheten att själv komma på en lösning till krisen. Våra försök har försvårats tack vare stora företags konkurser och allmänna sparkrav. Och nu verkar det som om staten har fått nog. Det är dags för Hangö att förbereda sig för en sammanslagning.

När jag flyttade hit från Esbo år 2008, flyttade jag från en storstad med ca 250 000 invånare till en stad med dryga 10 000. Nu ligger Hangö på lite över 9000 invånare. Om, eller egentligen när, vi sammanslås med grannen Raseborg kommer den nya kommunen att ha ca 55 000 invånare. Ingen storstad jämfört med giganterna kring Helsingfors, men ungefär i storlek med Borgå, Kotka, Salo eller Seinäjoki. Inom en när framtid bor jag alltså i en storstad igen. Kanske kan vi då få en simhall? Eller ett köpcenter? Och hur skulle det vara med metro?

Sedan blir det ju förstås problemet med vilken stad som kommer att bli centrum för den nya storstaden Raseborg. Ekenäs och Karis kommer åtminstone att bråka om saken. Och majoritetsspråket blir ju i varje fall svenska. Men varför inte bestämmas sig för en kompromiss? Vi gör Hangö till den nya stadens centrum (vi har ju trots allt de finaste stränderna och det livligaste sommarlivet) och ändrar namnet från Raseborg till Hangö. Det skulle väl göra de andra regionerna glada; nu får de äntligen bära namnet som Finlands sydligaste stad!

Att slå ihop två kriskommuner har sina negativa sidor, men det finns också mycket potential med en sammanslagning. Vi kan till exempel tävla med en annan havsstad i ungefär samma storleksklass: Kotka. Kotka är nästan raka motsatsen till Hangö; den befinner sig i öst och har det rätt så bra med turismen. Kanske kunde storstäderna Hangö och Kotka turas om att ordna ett av Finlands största evenemang, Kotkas havsdagar? Det skulle säkert ge Hangö den kick staden behöver för framtiden

Låt oss njuta av den tid vi har kvar som självständig kriskommun. Och när vi sedan sammanslås, låt oss inte förlora Hangös identitet, utan förstärka den och använda den som ett redskap för att göra den nya storstaden till en turistmagnet! Länge leve storstaden Hangö!”

Ett onödigt lidande

Några dagar sedan lyssnade jag på en expert från Röda Korset diskutera den pågående flyktingkrisen.

Fast vi finländare har ju ingen rätt att kalla det för en kris. Flyktingströmmen har för det första saktat ner och antalet flyktingar Finland tagit emot är skrattretande liten jämfört med den andelen människor som just nu lever i omänskliga förhållanden vid Europas gränser. Och ändå gör flera finländare motstånd och tänker sig att vårt land svämmar över av invandrare.

Finland är till ytan ett av Europas största länder. Majoriteten av befolkningen bor i södra Finland. Vi kommer inte att drunkna i invandrare fast de alla skulle komma hit.

Nu är det inte bara Finland som skött sig undermåligt i detta ärende. Hela Europa har skött flyktingsfrågan otroligt dåligt. Istället för att hjälpa har vi börjat stänga gränserna. Vi bildar en ny järnridå mot öst och hoppas att ingen ska märka.

Och krigsflyktingarna från Syrien, Afghanistan och Irak är bara toppen av isberget. Vänta tills klimatflyktingarna från Afrika börjar strömma in.

Vissa människor undrar varför vi inte bara kan skicka dem tillbaka? Varför kan flyktingarna inte fly någon annanstans i sitt eget land? Det beror på kulturskillnader. För en muslim är det inte så enkelt att bara bosätta sig någon annanstans. Vi som lever i individualistiska kulturer kan hur lätt som helst flytta vart vi än behagar. Men i kollektiva kulturer är det egna kollektivet det viktigaste som finns. Är du inte medlem i kollektivet, är du högst antagligen inte heller välkommen i gemenskapen. Därför kan en syrier inte nödvändigtvis bara flytta in i en grannby. Råkar personen i fråga vara en shiamuslim och alla andra i byn är sunnimuslimer, kommer livet att bli tufft.

Det är inte som att flyktingarna VILL komma till Finland. Vem vill frivilligt fly till ett land där det är snö och mörkt halva året, där maten är skitdyr och där allting känns så avlägset och främmande? De kommer för att de måste. De kommer för att det inte finns alternativ. De vill leva tryggt, de vill kunna bygga upp ett nytt liv. Och där måste vi bistå dem.

Vi västerlänningar har dessutom stora svårigheter att sätta oss in i flyktingarnas situation. Om ett blodigt inbördeskrig skulle bryta ut i Finland och de omkringliggande grannländerna, vart skulle du fly? Till USA? De vill inte ens motta sina egna grannar, varför skulle de vilja ta emot finnar? Skulle du vilja bo på ett flyktingläger tätt inpå andra totalt främmande människor och hoppas på att någonsin skulle få tak över huvudet, rena kläder och mat?

Integrationen måste ske bättre, det måste ske snabbare och det måste ske direkt. Men det är inte kvotflyktingarna som är problemet, ej heller de asylsökande som får flyktingstatus och påbörjar integrationen. Det är den växande andelen papperslösa. Bara för att ligger i ett juridiskt limbo betyder inte att vi inte bär ett ansvar över deras välmående. Jag tror vem som helst håller med mig om jag säger att jag hellre vill att dessa papperslösa ska få ett hem och ett jobb än att vi har femton tiggare på varje gata i de större städerna.

Invandrarna kommer inte att bli marginaliserade brottslingar om vi ser till att de behandlas humant och får den uppmärksamhet de behöver. De må komma från andra kulturer, men de är på lika mycket människor som vi är. Bara genom att förstå dem och mätta deras hunger, uppfylla deras behov och bistå dem i livets svårigheter kommer de att kunna integreras i vårt samhälle.

 

 

Den första skoldagen

Texten är ursprungligen publicerad som min fjärde kolumn i Hangötidningen den 15.8.2013. Publicerad här utan ändringar.

“Väckarklockan ringer kvart före åtta. Jag stiger upp, klär på mig, äter frukost och kollar att allt är i skick. Ryggsäcken är färdigpackad med dagens skolböcker, den bärbara skoldatorn, penalen, papper och annat man kan tänka sig behöva. Kvart före tio öppnar jag ytterdörren och stiger ut i den regniga men rätt så varma sensommarmorgonen. Jag öppnar låset på cykeln, sätter mig på sitsen och cyklar den korta vägen fram till skolan.

Ungefär så brukar det gå till den första skoldagen varje höst. I år blev det redan den elfte gången jag upplevde den första skoldagen. Men trots det känns varje ”första skoldag” unik. Den allra första skoldagen för tio år sedan kommer jag inte ihåg något av (annat än att alla blev sorterade i klasser), men jag måste ha varit rätt så nervös. Mellan tvåan och femman var den första skoldagen knappast väldigt dramatisk, men jag kände mig större för varje år. När jag skulle inleda sexan kände jag mig väldigt stor men samtidigt var jag nervös, eftersom jag just flyttat till en ny stad och började gå i en ny skola med nya klasskamrater.

Och sedan började jag högstadiet och kände mig liten igen. Och att börja högstadiet är en helt annan sak än att börja lågstadiet. Än en gång får man vänja sig vid en ny skola, nya lärare och en ny skolväg. Som tur var gick det snabbt och när jag skulle börja nian var den första skoldagen rätt så bekant för mig.

Men förra hösten började jag gymnasiet, och då var jag liten och nervös igen. Sedan sexan hade jag hört mardrömsberättelser om gymnasiet; dess krävande lärare, stränga system och rekordhöga läxberg. Jag fick höra att alla prov kräver att man lär sig 500-sidiga böcker utantill. Efter att ha gått ett år i gymnasiet har jag märkt att proven inte kräver riktigt SÅ mycket (åtminstone inte före skrivningarna), men mängden läxor är nog större. Ibland fick jag känslan av att man bara inte hinner med allt, men för det mesta kändes gymnasiet inte mer krävande än högstadiet.

Visserligen var jag nervös för gulnäbbsdagen och för provveckorna. Det tog ett par månader att vänja sig vid allt, men sedan började det löpa riktigt bra och jag kände mig rätt så bekväm varje skoldag. Jag märkte snabbt att gymnasiet inte bara innebär att man sitter i ett litet klassrum och lyssnar på en tråkig lärare under 75 minuter. Det är mycket mer än så. Det är bara genom att gå gymnasiet som man faktiskt förstår det, så jag tänker inte försöka förklara det här.

I år var det dags igen. Måndagen den tolfte augusti ringde klockan kvart före åtta för första gången på tio veckor. Och i år var den första skoldagen unik än en gång. I år visste jag nämligen vart jag cyklade och jag visste med vilka personer jag kommer att dela klassrum med. Jag vet hurdana läxor jag kan förvänta mig och jag vet hurdana mina lärare är. Men kanske det roligaste är att jag som andraåring i gymnasiet får vara med och välkomna årets nybörjare på ett oförglömligt sätt. I gymnasiet spelar det en roll om man just börjat skolan eller om man redan gått där en tid. Nybörjarna utsätts för lekfull pineri, andraåringarna står för flera evenemang och abiturienterna fokuserar på studentskrivningarna. Jag tror inte att jag någonsin känt mig så stor och självsäker inför skolstarten som i år. Detta år kommer att bli magnifikt! Det finns så många roliga saker vi andraåringar får göra.

Till alla årets nybörjare: välkomna till Hangö Gymnasium och känn er stolta för att ha valt landets bästa gymnasium! Hoppas ni hade en bekväm första skoldag!

En liten storstad

Texten är ursprungligen publicerad som min tredje kolumn i Hangötidningen den 20.6.2013. Publicerad här utan ändringar. 

“När jag flyttade från Esbo till Hangö för fem år sedan tänkte jag, att jag aldrig skulle kunna vänja mig vid livet i en så liten stad som Hangö. Visserligen hade jag besökt Hangö ett par gånger före flytten, men då beställde jag och familjen bara glass från glasskiosken och åt dem i ösregnet – inte så värst smickrande alltså. I Esbo åkte jag till skolan med buss och Finlands tredje största köpcenter låg inte långt ifrån hemmet. Hur skulle jag nu kunna klara mig i en stad där det knappast fanns ett gigantiskt köpcenter genast bakom huset? Vad fanns det i Hangö överhuvudtaget?

Det ironiska är att jag än idag, fem år senare, dagligen stöter på något nytt då jag rör mig på Hangös gator. Detta gäller speciellt sommartiden, så staden vaknar upp ur sin djupa dvala. För det mesta handlar det om att jag stöter på nya ansikten varje dag. Det bor dryga 9000 människor i Hangö, och jag har egentligen bara mött en bråkdel. Under semesterperioden juni-augusti fördubblas summan av sommarhangöbor, vilket ju också är orsaken till att jag under sommaren ser så många nya ansikten. Män även under midvintern, då man nätt och jämnt möter någon alls på gatorna, stöter jag på nya ansikten med jämna mellanrum. Det har fått mig att undra om det egentligen finns någon alls i staden som faktiskt har sett alla hangöbor? Hur länge skulle det ta att möta alla minst en gång? Insikten om att jag möter någon ny varje dag på gatan har fått mig att inse att Hangö egentligen inte är en så liten stad som jag tidigare hade trott.

Ett annat exempel på detta är själva staden. Varje sommar gör jag nya äventyr till tidigare obesökta platser i Hangö och dess närområden. Och tro det eller ej, efter fem år finns här ännu tiotals gator som jag aldrig har satt min fot på! Visserligen kan man ju säga att det är onödigt att besöka en gata med bara bostadshus på om man inte har något att göra på den gatan, men bara tanken på att jag inte har besökt alla platser (eller butiker!) i Hangö får mig än en gång att beundra den lilla stadens verkliga storlek. I storstaden Esbo rörde jag mig på ett väldigt begränsat område som i sig var mindre än hela Hangö. Och inte ens där har jag besökt alla platser!

Men samtidigt finns det flera aspekter som gör storstaden Hangö till en liten stad på Finlands sydspets. Under somrarna häpnar jag varje gång då jag stöter på fem eller sex stycken bekanta inom ett litet område på bara ett par minuter. Först möter jag en, och går jag runt hörnet så stöter jag på en annan. Då känns det som om Hangö bara skulle bestå av nittio människor. Sedan saknar ju staden stora köpcenter och liknande, men trots det har jag klarat mig bra. Det mest akuta hittar man naturligtvis i någon av Hangös flera butiker (jag måste medge att urvalet i Hangö är otroligt bra med tanke på stadens storlek) och resten kan man beställa hem via internet. Skolresan görs numera på cykel. Avstånden mellan alla platser i Hangö är så korta att jag klarat mig bra med cykel vart jag än reser. Bussar, bilar och mopeder är rätt så onödiga, om man inte ämnar besöka någon i Täktom, Lappvik eller Tvärminne.

Oberoende av om man som hangöbo anser sig leva i en stor eller liten stad, går det väl inte att förneka att sommaren är Hangös storhetstid. Denna sommar förväntar jag mig att än en gång möta nya ansikten, häpna över tidigare oupptäckta områden och bara njuta av det storstadsliv som den lilla staden Hangö har att erbjuda! Sol, sand, glass och turister, här kommer jag!”

Deliberativ demokrati – vår framtid?

Nuförtiden hör man allt som oftast hur demokratin är i kris i västvärlden, eftersom intresset för politik och samhällelig påverkan stadigt minskar. Väljaraktiviteten i val har sjunkit till rekordlåga nivåer även i Finland och det har blivit svårt att engagera nya generationer att ta del av det politiska livet. Forskare och professorer har uttryckt sin oro över hur den västerländska demokratin skata men säkert håller på att splittras sönder, och ersättas av extremistiska rörelser och populistisk politik.

Och när man läser nyheterna dagligen ser läget verkligen inte så lysande ut. Dock måste vi vara medvetna om att samhället konstant förändras och att medborgarna förändras med det. Att rösta och att följa med i politiken känns inte lika viktigt idag som andra former av medborgerligt deltagande, såsom protester, bojkotter, medborgarinitiativ och engagemang i det civila samhället.

Det är just denna form av modernisering av samhället och poltiken som intresserat en hel del forskare den senaste tiden. På grund av den pågående moderniseringsprocessen måste vi omdefiniera bekanta begrepp som medborgarskap, samhälle och politik. Ett sådan samhälle innebär nya former av aktivt deltagande. Framtiden känneteckens nödvändigtvis inte av representativ demokrati i samma utsträckning som idag, utan den kan komma att ersättas av deliberativ demokrati.

Deliberativ demokrati är en form av demokrati som ännu befinner sig i barnaskorna. Den utnyttjas inte i någon större grad ännu, men flera försök har gjorts för att testa dess potential som styrelseskick i större samhällen. Deliberativ demokrati innebär aktivt medverkande i politik och beslutsfattande genom deliberation, dvs. diskussion. Tanken är att forma ett antal mini-demos, små grupper som är representativa för en större folkgrupp. Detta mini-demos skulle sedan tillsammans diskutera olika brinnande ärenden, antingen för att komma med ett beslut eller för att komma med ett beslutsförslag, som sedan tas i beaktande av makthavarna. Diskussionen skulle styras av vissa gemensamma spelregler och modereras hela tiden.

Deliberativ demokrati möjliggör ett större medborgerligt deltagande än i dagens läge, samt större möjlighet för påverkan, men samtidigt kräver det att individen är engagerad och tillräckligt sakkunnig. De som ingår i mini-demos borde alltså först briefas om det aktuella ärendet. Genom att sedan bilda kloka argument för och emot en viss fråga, kommer medlemmarna i mini-demos att tillsammans kunna forma kloka beslut.

Åbo Akademi har gjort fyra försök med mini-demos, där olika slumpmässigt valda personer har fått diskutera olika samhällsfrågor (kärnkraft, svenska språket, invandring) i mindre grupper. En del av deltagarna har varit emot och andra för den aktuella frågan. Försöken har gjorts både i mötesrum och på nätet, med regler och utan och med olika typer av grupperingar. När grupperna diskuterade energipolitik kom forskarna fram till att åsikterna inte ändrades inom gruppen, men att allas kunskap inom området ökade. Då grupperna diskuterade invandring och svenskan upptäckte forskarna något intressant – de som var invandringskritiska blev mindre kritiska både när de diskuterade med sådana som tänkte som de själva och när de diskuterade med sådana som var positiva gentemot invandring. I grupper som diskuterade utan regler blev de som var kritiska mot svenskan ännu mer kritiska, medan de sim var kritiska för svenskan blev mindre kritiska i grupper som hade tydliga regler för diskussionen. Detta visar att endast kontrollerad och jämlik diskussion kan göra någon mindre kritisk gentemot något. Försöket visade också att deltagarna kunde diskutera sakligt och lugnt med varandra.

Detta är helt klart intressanta resultat. Diskussion kan hjälpa människor att förstå sig på saker på ett annat sätt och kanske bli av med åsikter som har baserats på felaktig fakta.

Det är just vad vi behöver.

Försök med denna nya form av demokrati har visat att vanliga människor är fullständigt kapabla att diskutera politik, och att både vilja och intresse återfinns hos befolkningen. Det skulle dock vara betydligt svårare att tillämpa modellen så att den fungerar på nationell nivå. Därför skulle deliberativ demokrati fungera mycket bättre på regional och lokal nivå, till exempel som olika former av medborgarpaneler som skulle diskutera kommunala frågor. Detta har redan införts på vissa orter i Brasilien, där medborgarpaneler har fått besluta om en del av sin stads budget.

Jag ser den deliberativa demokratin som ett sätt att förbättra det rådande läget och återigen aktivera nya generationer inom politiken. Kommunerna i Finland borde seriöst överväga att börja utnyttja medborgarpaneler i sitt beslutsfattande. De lagstadgade ungdomsråden är redan ett steg i rätt riktning, men det finns mycket som ännu kan och skall göras.