Blandade känslor

Jag behöver knappast förklara vad som hänt.

De flesta är redan medvetna om det skedda, det tragiska, vidriga och avskyvärda som inträffade denna eftermiddag i Stockholms hjärta.

Trots att ett terrordåd av just det slaget inte kom som en överraskning, utan tvärtom var till och med smått väntat, så känns den ändå skrämmande och otrevlig.

Att något sådant verkligen kunde hända mitt på ljusa dagen i ett fredligt land som Sverige och dessutom så nära oss själva.

Och sanningen är den att terrorhotet bara kommer närmare. En dryga vecka sedan exploderade det i tunnelbanan i St. Petersburg. Och nu hände detta i Stockholm. Då uppstår såklart frågan: när kommer något att ske i Finland. Är Helsingfors eller Åbo eller Tammerfors säkra städer att vistas i numera?

Och trots att jag känner mig så arg och besviken över att återigen bli tvungen att läsa rubrik efter rubrik om bilar som kör in i folkmassor och oskyldiga människor som förlorar livet är det inget jämfört med hur trött jag blir.

Trött på att återigen läsa mediernas överdrivna och ensidiga rapportering i minst en vecka framåt.

Trött att återigen se bekanta på Facebook skriva sorgliga meddelanden och uttrycka sin sorg – även om de inte gjorde samma sak tidigare i veckan, då Syrien använde olagliga kemiska vapen på oskyldiga människor och USA svarade med att beskjuta landet med missiler. Även om terror och skräck även spred sig i St Petersburg för en dryga vecka sedan i väldigt liknande former.

Ett terrordåd är ett terrordåd oberoende av om det sker i Stockholm, Nice, Paris, Syrien eller någon annanstans. Det är alltid fråga om människoliv som slocknar, om anhöriga som förlorar sina närmaste, om hjärntvättade personer som på felaktiga grunder sprider skräck bland den vanliga befolkningen.

Och ändå är det bara Paris och Stockholm och övriga västländer som lyfts fram.

Jag säger inte att vi ska gråta och sörja alla människoliv som går förlorade – då skulle vi vara ledsna hela tiden. Men det känns obehagligt, till och med falskt, att man vägra se den terror och de hemskheter som händer i länder som styrs av tyranner och där demokratin inte blomstrar. Men även de är människor som har känslor och något att förlora och även de har rätt att få bli sedda och hörda av den övriga världen.

Men de finns ju så långt borta, i en annan värld och en annan kultur, där krig och terror hör till vardagen. Visst, men det gör väl inte terrordåden och attackerna mera acceptabla eller mindre förskräckliga? Det är sant att man knappt blir överraskad längre då man läser en notis om att en bomb exploderat på ett torg i en stad i Syrien. Men det samma har börjat gälla oss här i väst i allt högre grad.

Jag är inte överraskad längre. Jag förväntar mig fler attacker. De kommer inte att avta genom att vi är rädda och ledsna och hur mycket vi än fördömer dem. Och just därför har jag allt svårare att bli ledsen för dem – de håller ju på att bli lika mycket vardag som väderleksrapporten.

Men visst är jag ledsen och förskräckt – men framför allt arg och besviken. Vi är endast små spelpjäser i ett spel som vi styr över och som vi nästan omöjligtvis kan vinna. Vi kan inte göra något annat än att sörja och prata och skriva om det som skett – men det ändrar inte på verkligheten och det förhindrar inte framtida terrordåd från att förverkligas.

Vi lever i en mörk tid där inget är självklart längre.

Ikväll är mina tankar hos de drabbade och deras anhöriga i Stockholm, imorgon kanske någon annanstans. Ta hand om varandra och låt inte rädslan ta över era själar! Var modiga och håll om varandra – för tillsammans är ni starka!

Den magiska blicken

amnestyinternational-logo

Det sägs att ögonen är själens spegel. Idag fick jag det talesättet bekräftat.

Den internationella människorättsorganisationen Amnesty International har redan en längre tid drivit en kampanj med namnet “Look Beyond Borders”, med syftet att få världens människor att behandla asylsökande och flyktingar på ett humanare sätt och inse i verklig vilken nöd dessa människor befinner sig i just nu. Och precis som alla kampanjer som drivs av stora NGO:s, försöker även denna kampanj fånga allmänhetens intresse genom en uppseendeväckande video.

I videon jag fick se idag utfördes ett enkelt experiment. Två för varandra obekanta personer träffas i ett rum och får en uppgift: de ska titta varandra i ögonen i fyra minuter. Det är inte en stirrtävling, tanken är att man agerar fullkomligt naturligt och normalt, men tittar den andra parten rakt in i ögonen. Deltagarna parades ihop så, att en europeisk medborgare alltid var par med en syrier, irakier, afghan eller annan person från ett flyktingland. I experimentet deltog en brokig skara försökspersoner, allt från små barn till äldre herremän och ensamförsörjande muslimska mammor till brittiska studerande.

Som man kunde vänta sig var det hela såklart rätt så pinsamt i början. Två personer från totalt annorlunda kulturer träffar varandra första gången och är tvungna att genast titta på just det som anses vara så sårbart i en människokropp.

Flera undersökningar har gjorts angående ögonens roll i vår kommunikation. Om du tittar en främling i ögonen kan det tolkas på flera sätt, beroende på typen av blick du ger. För det mesta är blicken en invit till ytterligare konversation och umgänge, ibland är inviten artig, ibland frågande, ibland rentav sexuell. Vissa gånger visar du med blicken att du är ledsen eller osäker, ibland är du arg och vill inte ha något att göra med andra människor. Men så fort ögonkontakten etableras börjar du kommunicera på ett annat sätt, din kropp börjar långsamt skvallra om dig och dina innersta tankar och känslor väller ut. Det är därför ögonen är själens spegel – vi kan se in i människans sinne och förstå dem på ett helt annat sätt genom att göra en så simple åtgärd som att titta dem i ögonen.

Detta är även budskapet i videon och Amnestys kampanj.

Och resultatet av experimentet var verkligen hjärteskärande. Det som började i en rätt så neutral men vänlig blick slutade i kramar, gemensam lek, tårar och delning av minnen, erfarenheter och bilder. På bara fyra minuter agerade flera av dessa personer som om de känt varandra en längre tid. Och allt de gjorde var att titta varandra i ögonen och utbyta några ord – ibland räckte bara blicken för att den andra parten skulle förstå vad den första parten varit med om.

Och skulle vi alla följa denna princip skulle europeiska medier antagligen inte prata om en flyktingkris.

Det må vara så att vi inte har ett gemensamt språk, en gemensam kultur eller religion eller ens gemensamma värderingar – men vi har alla en själ och vi har alla ögon och känslor och ingen kan fullständigt dölja sina känslor så länge ögonkontakten bibehålls. Och när jag fick se dessa belgier, polacker och britter umgås med människor som flytt från sina hemländer i Mellanöstern – när jag fick se en kvinna krama en pappa som tvingats lämna sin familj, när jag fick se två små flickor leka med varandra som om de vore bästa vänner – ja, då ilade smärtan i själen när jag insåg att det verkligen är så enkelt.

Kanske finns lösningen på den alltid så eftertraktade, dock precis lika ofta så svårt genomförda, världsfreden i just denna video.

Låt en blick skapa fred och solidaritet.

Du kan kolla videon här!

Pray for Paris

Att vakna idag kändes otrevligt. Jag var hungrig, trött och smått trög. Och ännu lyckligt ovetande. Det första jag gjorde var att snabbt kolla sociala medier för att se vad som hänt under natten. Då jag öppnar Facebook poppar en bild med en massa text på franska upp. Den har en av mina vänner lagt upp med en hashtag som lyder #prayforparis. Smått förbryllad stänger jag Facebook för att kolla Instagram istället.

Vad har hänt?

Det var ett misstag. Varje bild föreställer samma fredssymbol, formad av Eiffeltornet och med samma hashtags. Nu börjar min förbryllning istället hopa sig till en klump i bakhuvudet och jag blir smått rädd. Något är på tok, men vad?

Vad har hänt?

Till näst kommer ett meddelande på Whatsapp från min kompis: “Hui, det som hänt i Paris inatt e grymt :(”

Nej nu tusingen, VAD HAR HÄNT??

Hon ber mig att läsa blogginlägget hon lagt upp. Och kolla Hufvudstadsbladets hemsidor. Så fort jag knapprat in adressen och transporterats till tidningens hemsidor möts jag bara av rubriker som handlar om Paris. Plötsligt förstår jag. Jag blir bestört. Min morgon känns inte så miserabel mera, tvärtom. Jag har fått en lyxväckning jämfört med parisarna.

Sex terrorattacker. Över 120 döda. Folk springer och söker skydd i full hysteri. Dådet jämförs med elfte september. Frankrike utlyser undantagstillstånd och stänger sina gränser. Parisarna lever i ständig rädsla. 

Hundratals frågor bubblar upp. Varför hände detta igen? Det har inte ns gått ett år sedan Charlie Hebdo-attackerna och nu har vi en ny situation. Nya oskyldiga offer. Man kan inte försvara terrordåden på något sätt. Inte skylla på religionen, inte säga att det är Frankrikes fel för att de attackerade först. Det finns inga godtagbara skäl till terrorattacker.

Jag var för ung för att totalt kunna förstå elfte september-attackerna. Men detta skulle jag inte VILJA förstå…

Vad kommer att hända nu? Europa har satts i kaos. Det här är fullt allvar. Terrorismen kommer allt närmare vår egen bakdörr. Hur ska vi få slut på allt detta? Finns det ett slut? Måste vi leva i ständig rädsla, eller ska vi ta oss i kragen och tillsammans kriga mot terrorismen? Försvinner våldet med motvåld?

Pray for Paris.

Faktum är att det som hände i Paris är vardag till exempel i Syrien. Den har bara kommit närmare oss. Vi talar om det för att det händer i vårt säkra Europa. Men det är dags att öppna ögonen. Detta får inte ske igen. Inte i Frankrike, inte i Europa, inte i Syrien, inte i världen.

Igår var det fredagen den trettonde november.