Sopa inte drogerna under mattan!

Föregående veckoslut deltog jag i Svensk Ungdoms 73:e Kongress på Arcada i Helsingfors. Flera viktiga ärenden diskuterades och vi röstade igenom de saker vi ville att SU ska jobba för i sin framtida verksamhet. Den motion som, precis som förväntat, väckte mest diskussion var motionen om att legalisera cannabis i Finland. Debatten drog ut på tiden då nästan halva salen uttalade sig antingen för en legalisering eller mot det. Slutligen föll motionen med rösterna 46-28. Trots detta var debatten mycket lärorik med starka argument både för och emot. Debatten bevisade också att vi i Finland måste diskutera drogpolitiken mycket mera omfattande än idag.

Det största problemet är antagligen just det att cannabis och övriga droger ännu är starkt tabubelagda i Finland. Det känns främmande att acceptera en legalisering för någonting vars innehav och användning i dagens läge stämplar en person som en brottsling. Vi måste dock ta i beaktande att personer som använder hårda droger regelbundet inte gör det för att de tycker att det är roligt, de gör det för att de behöver ett sätt att komma bort från den svåra situationen de lever i. Detta kan på lång sikt leda till en ond cirkel som inte är lätt att bryta. Är det då i rättvisans namn rätt att bestraffa en sådan person hårt istället för att försöka ge hen hjälp och stöd för att komma bort från drogerna och få livet på rätt spår igen? Tänk på alkoholen – missbrukar alkoholister alkohol för att det tycker det är kul att vara berusad? Borde man slänga alla alkoholmissbrukare bakom lås och bom istället för att försöka få dem att nyktra till och påbörja ett nytt liv? Tänkte väl det.

Vi måste även komma ihåg att forskningen kring cannabis effekter för människan är bristfällig. Jag hade en intressant och givande diskussion om ämnet med ett par sociologer ett par dagar efter Kongressen. Vi var överens om att det är omöjligt att forska cannabis effekter för hälsan till fullo i Finland eftersom forskarna inte bara kan gå runt på gatan och fråga människor om de röker cannabis – ingen kan ju medge att de gör någonting illegalt. En legalisering skulle dock möjliggöra en noggrannare forskning inom ämnet eftersom man även kunde utföra kontrollerade fallstudier ute på fältet. Hittills har man dock inte kunnat påvisa att en normal och kontrollerad användning av cannabis skulle vara ett dugg farligare än en normal användning av Finlands största problemdrog, alkoholen.

En legalisering skulle onekligen leda till att cannabisanvändningen ökar och även att unga människor lättare kommer att kunna få tag på drogen. Men samtidigt skulle intresset för att testa cannabis, bara för att det är olagligt, kraftigt minska. Antagligen skulle cannabis bland de flesta bli en typ av sällskapsdrog som man röker i en måttlig mängd, på samma sätt som alkohol och tobak för många är medel som man konsumerar i en måttlig mängd till exempel på fester. Man dör inte av att röka en cigarett per månad, och likaså dör man inte av att röka cannabis en gång i månaden. En legalisering av cannabis betyder inte automatiskt att alla blir missbrukare eller att vi skulle uppmuntra till missbruk av drogen. En legalisering är inte heller ett ställningstagande för en legalisering av hårdare droger – det är ett helt annat ärende.

Ett alternativ skulle vara att dekriminalisera cannabis. Detta skulle i praktiken betyda att försäljning av cannabis till exempel i mataffärer inte skulle vara lagligt, men att innehav och användning av drogen inte skulle leda till straff. En dylik utveckling skulle säkert fungera bättre för de flesta. Det bör noteras att till exempel prostitution är dekriminaliserat i vårt land, fast tvärtom (det är tillåtet att sälja sex men inte köpa!). Denna kompromiss försökte vi också köra med under Kongressen, men utan resultat.

Motionen var alltså ute i gott syfte. Som ett liberalt förbund vill vi i SU kunna underlätta möjligheten att hjälpa personer med ett drogproblem, istället för att bestraffa dem, eftersom valet att missbruka droger inte alltid är frivilligt. Genom en legalisering kan vi bättre kontrollera och reglera cannabiskonsumtionen genom att vi kan föra statistik på vem som köper drogen, av vem hen köper och i vilka mängder. Dessutom kan försäljningen regleras – en åldersgräns skulle säkert tillsättas och man skulle antagligen även tillsätta en övre gräns för hur stor mängd man får köpa. En dylik ändring skulle också gynna staten genom ökade skatteintäkter från cannabisförsäljningen. Ingen har påstått att cannabis inte skulle få kosta en del.

Den svarta marknaden existerar där ute och man kan redan i dagens läge få tag på cannabis om man vet var man söker. Drogkriget kan redan sägas vara förlorat. Ett växande drogproblem existerar i Finland och för att vi ska kunna göra något åt saken krävs mera diskussion och en reform av drogpolitiken. Sopa inte drogerna under mattan. Medge att drogerna finns och att de är ett problem även i Finland. En legalisering av cannabis skulle inte avlägsna detta problem, men skulle möjliggöra en bättre inblick av helhetssituationen. Vi vill förhindra att människor blir marginaliserade och utstötta bara för att de blivit fast för att inneha droger.

Vi måste initiera diskussionen idag. Vi är åratal, antagligen årtionden, ifrån att faktiskt legalisera cannabis i Finland men vi måste börja öppna ögonen så småningom. Det är dags att återigen låta ett tabubelagt ämne se dagens ljus i den allmänna debatten.

Advertisements

“Visst ställer du upp i kommunalvalet?”

“Visst tänker du ställa upp i kommunalvalet?”

Den frågan har jag fått besvara ett antal gånger sedan förra hösten. Och frågan känns ännu väldigt ovan och främmande för mig, eftersom jag aldrig någonsin tidigare behövt besvara den.

Men sedan deltog jag på ett SU-evenemang i Hangö förra hösten, och frågan ställdes till mig för första gången. Vad svarade jag? Att jag inte har tänkt på saken, men att det alltid finns en möjlighet. Och det var ett ärligt svar. Jag hade inte tänkt på saken, eftersom jag fram till den dagen alltid hade ansett att jag var för ung och oerfaren för att driva ”seriös” politik. Skulle folk verkligen vara villiga att ge sitt förtroende åt mig, en ung, blivande politiker?

Ja, man måste ju börja någonstans.

Sedan dess har jag fått frågan ett par gånger och även börjat driva lite mer ”seriös” politik  (genom SU i Åboland) samt följa med samhällets utveckling noggrannare. Trots det har svaret varje gång varit det samma: jag vet inte med säkerhet, men jag tänker på saken. Faktum är att jag faktiskt ät rätt så ivrig över tanken att ställa upp. Jag är ivrig, men jag är också smått nervös inför allt jobb som kandidaturen förutsätter. Det är knappast något konstigt för en som överväger saken för första gången i sitt liv.

Att ställa upp i val kräver förstås en hel del av kandidaten. Man måste profilera sig bland väljarna, skicka insändare till tidningar, vara aktiv på social media, visa sitt ansikte bland folk, babbla på och visa att man brinner för de frågor man vill driva igenom i kommunfullmäktige. Det kräver en hel del svett och säkert även lite tårar. Man måste ha en hård vilja och jobba på med 110 % effektivitet från början till slut. Man måste hänga med i svängarna, för annars är loppet förlorat. Och ställer jag upp tänker jag kämpa in i det sista. Och det är därför jag måste kartlägga mina möjligheter att kandidera.

Ett par dagar sedan uppstod en ny situation för mig, då jag insåg att jag kommer att få hjälp ifall jag ställer upp. Och arbetet har redan påbörjats. Jag kunde ställa upp i Åbo, om jag vore skriven i staden och ville ha en ordentlig utmaning. Men jag är inte mantalsskriven i Åbo och känner inte för att utmana mig själv alltför mycket ännu i detta skede. Mitt kära Hangö skulle således vara den kommun jag ställer upp i. Fördelen med det är att Hangö är en relativt liten kommun, så det skulle inte bara svårt att profilera sig. Utmaningen skulle vara att få även finskspråkiga väljare att rikta sina blickar mot mig. Sedan gäller det att bara köra kampanj på rätt sätt. Hangö skulle verkligen må bra av att få lite yngre beslutsfattare till sin fullmäktige.

Tanken är härlig, tanken är spännande, tanken är mångfacetterad. Det finns en hel del saker jag måste tänka på och ta i beaktande innan jag kan göra mitt beslut. Men jag vill att alla ska veta att jag definitivt funderar på saken. På allvar. Just nu verkar möjligheten snarare möjlig än omöjlig. Detta kan trots allt vara början på något väldigt fint.

“Visst tänker du ställa upp i kommunalvalet?”

Jag vet inte. Men jag lovar att tänka på saken. Och jag återkommer inom kort.

 

En satsning på sitzar

Dags för en dubbellucka idag! 12 Events of Christmas: Evenemang 4 och 5! 

På tisdagen deltog jag i Nyländska Nationens julsitz. Den kunde ha ordnats traditionsenligt i Merkantila Klubbens kokheta klubblokal med det klibbiga golvet och de dämpade färgerna, men denna gång överträffade NN mina förväntningar. Sitzen hölls på nattklubben Vegas i Åbo centrum, där två långbord var uppsatta mitt i salen framför bardisken (strategiskt val!). Feelisen var som vanligt ganska så nära toppen, då nylänningar mellan Hangö och Borgå stämde upp i sång, tömde sina snapsglas och minglade med varandra. Nationens nya styrelse erbjöd på lite extra underhållning i form av en ny julig snapsvisa (sätt in den i sångboken!) och en frågesport med julsångstema i vilken mitt bord fråntogs vinsten på grund av domarnas bisarra beslut. 

Sibbo stod på bordet tidigare än någonsin förut. Drickabiljetterna räckte knappt till. 

Efter den ovanligt kortvariga sitzen var det dags för eftersläpp och dans på scenen bland konstgjort rök. Ja, och karaoke förstås. Bon Jovi och Hector plöjde jag igenom med perfektionism och till dånande applåder. Ledin, som jag sjöng med mina två sångfåglar, gick kanske lite mindre elegant…

En halv dags återhämtning kunde jag unna mig själv. Sedan var det dags igen. 

På onsdag kväll klev jag upp för trapporna till SFP i Åbos kansli och det första jag fick se var bekanta ansikten i färggranna och smått förskräckliga jultröjor (oroa er inte, det var meningen). Själva mötesrummet hade omvandlats till sitzsal där ena väggen ockuperades av ett långt bord som var fyllt med julens läckerheter: skinka, lådor, rosoll och gravad lax! Vi satt oss på våra platser, sjöng för full hals (ledda av kretsens ordförande, med sina intressanta åsnebryggor och torra skämt) och tömde våra glas. Även nu fick vi njuta av lite extra program: julklappar, Jodellåda, snyggfulaste jultröjan-tävling och en hemlig uppgift. Min hemliga uppgift bestod av att “vara hipster om allt”, men eftersom jag inte visste hur jag skulle göra det på ett bra sätt böt jag uppgift.

Lobba för kostymförbud i SU.

Ber om ursäkt. Debbaten blev het och så gott som alla var emot mig. Kan officiellt meddela här att jag inte egentligen vill förbjuda kostymer. De är otroligt bekväma. Älskar att klä mig i kostym. Så kör hårt bara, både flickor och pojkar! 

Det här var en sitz med lite annorlunda prägel. Politik och lobbyverksmahet blandat med snapsvisor och julmat. Elegant och roligt! 

Dags att börja koka lite mera glögg. Kvinnan med ljus i håret närmar sig igen…

Protestormen

Det är jul om 24 dagar. Därför är det dags för julkalender. I december kommer jag att vara med om åtminstone tolv intressanta evenemang, så det betyder tolv inlägg fram till julafton! Maffigt!

Välkommen till 12 Events of Christmas!

Idag vill jag slösa bort lite av din dyrbara tid för att tala om utbildning. Denna mulna och regniga tisdag (ser man på maken, inte en enda snöflinga i sikte!) har jag fått ta del av mitt livs första demonstration. Jag och ca 500 andra personer med anknytning till utbildning (studerande, lärare och personal från första, andra och tredje stadiet både på finska och svenska – och några enstaka utbytesstuderande) samlades vid lunchtid framför konstmuseet i Åbo för att vandra fram till Universitetsbacken med våra plakat och krigsrop.

“Stubb, Soini, Sipilä! Emme alistu ikinä!”

Jag var på plats i god tid med en kompis och vi stod och huttrade i kylan och väntade på att andra skulle dyka upp. Och mängden deltagare ökade långsamt men säkert. De finska sociologerna anlände. Likaså Teologiska Studentföreningen vid ÅA. En hel del obekanta ansikten.

“Näpit irti koulutuksesta!”

Svensk Ungdom dök också upp (dock relativt osynligt eftersom politiska symboler var förbjudna). Vi anslöt oss till dem och bar med oss “Framtidens Ost” som vi hyvlade bitar ifrån på samma sätt som regeringen gör. Kommunistiska symboler var lite väl synliga i folkmassan och skapade irritation bland vissa…

Alla ska ha råd!”

Vi lyssnade på två tal, det ena av en finskspråkig gymnasielärare som även fungerade som skrikledare. Det andra talet hölls av en av arrangörerna. Tyvärr missade jag en stor del av innehållet i talen eftersom jag inte hörde så värst mycket, trots att talarna använde megafon. Men folkmassan skrek i alla fall allt vad de orkade och till och med ett par ilskna hundar anslöt sig till protesterna.

“Students united can’t be defeated!”

Och så började vi vandra. Långsamt. Nerför backen, förbi Salutorget, eskorterade av polisen. Vi gick mitt på gatan. Trafiken stod stilla. Jultorget var inte lika intressant som den långsamt slingrande protestormen. YLE var på plats, likaså en hel del journalister från diverse tidningar. Och en stor skara nyfikna Åbobor som stod och filmade vid varje gathörn. En taxichaufför satt inne i sin bil och filmade med sin iPad.

Tyvärr var jag och två kompisar tvungna att avlägsna oss mitt under vandringen, eftersom vi var tvungna att ta oss till nästa föreläsning. Men vi deltog ändå så gott som till slut och lade till våra röster till protesterna som en av de få ÅA-studenterna!

Kommer protestormen att ha någon effekt? Kanske inte, men vi har i alla fall visat hur starkt vi bryr oss om den högklassiga utbildningen som vår älskade regering SSS så hängivet vill ta ifrån oss! Det var glädjande att se så många människor på plats och att själv få vara med i fören och protestera för en så viktig sak! Det här är trots allt ärenden som berör mig och så många andra i allra högsta grad.

Vi har inte råd att pruta på utbildningen. Utbildning är landets framtid. Vi måste komma på en annan lösning. Så lämna osthyveln hemma!

image

Utmaningar

Jag sitter i en buss med ett gäng väldigt ivriga och totalt okända ungdomar från Finlands vackraste storstad. Jag vet att jag är påväg mot Toijala för att spendera ett veckoslut med 500 andra ungdomar från olika delar av Svenskfinland. Jag har saknat känslan av Höstdgagsgemenskap, eftersom det gått två år sen min senaste dos. Och när jag äntligen kommer fram står jag inför en utmaning: jag ska i egenskap av gruppledare se till att 10 ungdomar från min församling kommer hela och hållna tillbaka hem efter veckoslutet. Utmattande – javisst! Roligt – definitivt! Stökigt – ingen tvekan! Men jag skulle inte ha klarat det utan mitt Dynamiska Duo – så ni förtjänar ett stort tack!

Jag sitter hemma på sängen med en nål och lite tråd och med SF-klubbens röda halare i famnen och funderar hur i hela halva världen jag ska sy fast ett snärtigt tygmärke på halaren. Så trär jag bestämt tråden igenom nålsögat (det går bättre än jag väntat mig), sticker nålen i tyget och antar utmaningen. En halvtimme senare sitter mitt första halarmärke stadigt fast. Bara tjugotre märken kvar. Tre till sitter fast samma kväll. Jag känner mig väldigt nöjd över att äntligen ha någon nytta av mina nästintill obefintliga handarbetskunskaper.

Jag sitter på Onnibus (varför har jag aldrig noterat detta företag förut? Bolaget är ju rena rama paradiset för en studerande!) påväg mot huvudstaden. Framför mig ser jag två dagar med en grupp obekanta politiskt aktiva ungdomar från olika delar av Svenskfinland. Hur ska jag göra ett gott intryck på dem? Och vad ska jag säga till Carl Haglund och Eva Biaudet när jag träffar dem? Politikerskolans avslutning i Helsingfors är en mindre krävande utmaning, men ändå väldigt givande!

Och nu sitter jag hemma på soffan i ett mörkt vardagsrum (borde visst skaffa en taklampa) och glor på ett Word-dokument med två fullskrivna sidor. Det känns som att jag tagit an en utmaning som jag inte kommer att klara av. Inte för att det spelar någon roll. Inget pris väntar för den som klarar utmaningen och inget straff för den som misslyckas. Men jag har 30 dagar på mig. Att skriva 50 000 ord. Och tre dagar har redan förflutit utan att jag haft en minsta chans att ens börja skriva. Och trots att jag har en idé och en någorlunda klar struktur, känns det omöjligt att omvandla allt till ord. Det känns omöjligt att bilda meningar som ens liknar det vi skulle kalla svenska. Och så har det alltid varit. Så kommer det högst antagligen alltid att vara. Annars skulle jag väl ha skrivit min bestseller redan.

Det här kan vara en utmaning som inte slutar lika bra som de tidigare – men så är det i livet, i studierna, i politiken. Vi sväljer det och går vidare. Nästa gång. Då tar vi det. Eller gången efter det.