Galna dagar

Vi lever i hektiska tider. Plötsligt borde dygnet ha dubbelt så många timmar och man ska närvara på fem platser samtidigt. Så fort man kliver över den första tröskeln, kommer följande emot. Sedan tar man fram sin kalender och märker att man någon gång för tolv veckor sedan märkt in ett evenemang som man sedermera glömt. Och nu borde man på något magiskt vis förbereda sig för det. Sedan dyker man upp på en plats och märker att man kommit för sent till ett evenemang som borde ha stått i kalenderns, men som av någon konstig anledning inte gjorde det.

Till sist tappar man bort kalendern. Då är man redigt vilse i sin tillvaro.

Tappa aldrig bort kalendern. Bär alltid en klocka på dig.

Vakna då väckarklockan ringer, sängen är inte till för att liggas i där man är i vaket tillstånd. Skippa dusch, skippa frukost, skippa snacket – det hinner man med sen!

Föreläsningen ska man inte missa! Professorn kanske säger något viktigt!

Och så är den plötsligt inställd och man står där utan att veta vad man ska ta sig till.

Och nu går två föreläsningar på varandra! Hur ska man kunna gå på båda?

Och så måste man ju reservera tid till att träffa sin bästa kompis, sin nästbästa kompis, sin tolfte bästa kompis, sin kusin, sin pappas arbetskompis systerson, sin hund och sin internetkompis från Myanmar.

Galna Dagar på Stockmann får man inte missa, man kan ju fynda otroliga saker! Eller nej förresten, skippa det, du vill inte stå där bland folk som tränger sig fram likt vilddjur och strider om den sista flaskan parfym.

Ja, och glöm inte att handla mat för veckan! Helst allt på en gång, så behöver du inte gå flera gånger!

Och sedan ska du på ett möte. Nej förresten, två stycken! Plus ännu tre till som går på internet! Det lönar sig att hålla reda på alla papper!

Bussarna är sena, nu rasar hela tidtabellen! Nåja, kanske man hinner ta en kaffe medan man väntar.

Glöm det, här ska göras hemuppgifter. Sjutton tentböcker att plugga igenom, trettiofem deadlines att ta i beaktande, tolv sidor med franska ord och ett grupparbete. Man kan inte påstå att man inte har något att göra i alla fall!

Just det ja, sedan finns det ju minst trettio böcker man vill läsa, hundra tv-program man vill se, tretton nya skivor man borde lyssna på och tre nya butiker att kolla in!

Toaletten måste visst repareras. Och väggarna målas om. Och cykeln borde fixas. Ring, ring, ring.

Hälsa på hos pappa och mamma! Fast avståndet är nog lite väl långt. Och inte är det billigt heller. Och så borde man ju förstås läsa på tenten. Vilket man gör bäst hemma.

Men se, nu tog pengarna slut, måste vänta på studiestödet nästa månad!

Då kan man väl lika gärna städa lägenheten, diska disken och tvätta byken. Det är i alla fall så gott som gratis.

Och någonstans där emellan ska man hinna äta, sova och gå på toaletten också.

Men på något vis hinner man ändå ta sig hem efter allt stohej, klä på sig sin mysskjorta och ligga i sängen riktigt nära den man helt av allt myser med. Och just då glömmer man allt om det som borde göras.

Man gör det som får en att må bra.

Bra så.

Höjdpunkten

När jag kom hem till min lägenhet idag efter min andra skoldag för i höst slog det mig för första gången någonsin hur skönt det var att komma hem till någon. Det slog mig att en så liten och en så enkel sak som att komma hem till sin älskade som väntar på en faktiskt kan vara höjdpunkten på dagen.

Då sommaren led mot sitt slut och studierna i Åbo sakta men säkert började närma sig igen trodde jag att så många saker skulle vara mina höjdpunkter. Men från och med idag vet jag att vad höjdpunkten definitivt inte är.

Höjdpunkten är inte att vakna på morgonen och äta skärgårdsbröd med lax till frukost.

Höjdpunkten är inte att andas in höstens första luft då man går från busshållplatsen mot universitetet.

Höjdpunkten är inte att se alla bekanta byggnader igen, att stå i ASAs aula och beundrande småskratta åt alla nya studerande som inte vet vart de ska.

Höjdpunkten är inte att träffa sina studiekompisar igen och fråga hur det har gått över sommaren, inte heller att dricka kaffe med var och en av dem.

Höjdpunkten är inte att stå och köa i den hundra meter långa matkön för att få sig en mättande portion studentlunch.

Höjdpunkten är inte att febrilt utöva självstudier i ett hörn av sitt favoritbibliotek, ej heller att sitta på ett möte med ett av de bästa styrelserna på jorden. Inte att få göra det man älskar att göra efter en paus över sommaren.

Nej, höjdpunkten är något helt annat.

Den är att komma hem efter den utdragna dagen, halvt missnöjd med att man inte hunnit göra precis allt man önskat och planerat, och bli bemött av den man älskar i trappuppgången. Den är att få stiga in i sin lägenhet och känna den ljuvliga, kärleksfulla doften av hemlagad mat som är en dans för smaklökarna. Den är att få all denna kärlek, alla dessa kramar av den man älskar mest, trots att hon är trött och halvsjuk och egentligen bara borde ligga i sängen och sova.

Aldrig har det känts såhär bra att komma hem. Aldrig har jag längtat såhär mycket på att få lämna dagens bravader bakom mig och bara lägga ner mig i sängen bredvid henne och mysa bort resten av dagen.

Jag trodde aldrig att höjdpunkten kunde vara kärlek.

I Savolax hjärta

I skrivande stund sitter jag i en halvfull buss någonstans nära Jämsä på rutten mellan Kuopio och Åbo. Jag och sex andra teaterintresserade ungdomar från Åbo är på väg hem efter ett intressant och givande veckoslut i Savolax huvudstad. Den årliga SYTY-festivalen ordnas varje år på olika orter i Finland och är ett forum där studentteatrar från olika håll i landet samlas för att visa upp sina produktioner och njuta av amatörteater tillsammans med andra unga vuxna. Studentteatern i Åbo var den enda svenskspråkiga representanten på årets festival, dock representerades Åbo även av det mer välkända TYT (Turun Ylioppilasteatteri).

Trots att jag redan förra hösten sett TYT:s produktion Pahuus (baserad på Jan Guillous bok), och blivit mer än imponerad över den proffsiga nivån på produktionen, blev jag positivt överraskad över att se en så brokig skara väldigt högklassiga produktioner gjorda så gott som endast av unga amatörer. 

Den första pjäsen vi såg var Huorasatu av Porin Ylioppilasteatteri på fredag kväll. Det är en berättelse om en flicka som börjar sälja sig själv för att ha råd med att leva. Grekiska gudar blandar sig in i handlingen av någon anledning och fantasi och verklighet blandas ihop till en något stökig men intressant soppa. Det blev lite svårt att följa med efter en stund, eftersom bänkarna i Kulttuuriareen 44 är ytterst obekväma. 

Efter en sväng till Kuopio centrum (som på flera sätt liknar Åbo centrum och är stor, vacker och intressant) och en väldigt händelselös kväll på Ravintola Tähti, spenderade vi natten på hårda madrasser i klassrum 1B i Haapaniemen koulu. Jag hade ju saknat det här med att sova på hårda golv!

På lördag morgon var det dags för oss att beskåda TYT:s nya produktion Hellyys (även den baserad på ett svenskt verk, denna gång av Jonas Gardell). Efter en imponerande öppningsdans i takt med Bohemian Rhapsody började den gripande och rätt ut sagt hemska berättelsen om två pojkars kärlek till varandra, om föräldrars oförstånd och om sjukdom och död. Jag har aldrig gråtit under en pjäs förut, men nu strömmade tårarna ned som aldrig förr innan berättelsen ens hunnit sluta. Atmosfären i salen var förskräcklig och baserat på de ljud jag hörde runt omkring var jag inte den enda som torkade tårarna i mörkret. Gruppens allmänna sinnelag var inte speciellt högt efteråt. Pahuus och Hellyys hör nu till mina två favoritpjäser och väckte mitt intresse för att eventuellt bli medlem i TYT och ta del av deras produktioner. 

Sedan började förberedelserna för vår egen pjäs, som skulle ha pre-premiär på SYTY. Vi traskade genom halva staden för att nå platsen där vi skulle uppträda. Allting gick som smort, ungefär hälften av de 0,1 % av Kuopioboerna som talar svenska infann sig på plats (det vill säga sex personer) och efteråt gav en jury sina åsikter om vår produktion. Dessa tas mer eller mindre i bektande inför den officiella premiären på onsdagen. 

På kvällen hann vi ännu se Vilin Laulu av Lapin Ylioppilasteatteri. Den baserar sig på en dikt som en treårig pojke sjungit åt sin mamma och handlar om de problem ett barn i växande ålder brottas med och det tryck vi känner då vi måste följa en väg som andra människor ställer ut för oss. Den var magnifikt rolig och väldigt lättsam, dock var det lite svårt att faktiskt förstå vad allting handlade om.

Tyvärr hann vi inte se alla produktioner. Själv skulle jag ha varit intresserad av Villi Peto av Tampereen Ylioppilasteatteri, men tiden räckte inte till. 

Slutfesten hölls åter igen på Tähti, denna gång med lite mera liv och ett lokalt band som spelade irländsk folkpunk, heter Band of Shysters och är faktiskt rätt så bra. 

Och nu är vi på väg hem. Det känns som att vår produktion Aftonträff blivit ett färdigt paket under SYTY och att vi i arbetsgruppen blivit en riktig familj under veckoslutet. Visst väckte vi med svenskan uppmärksamhet mitt i finskans fotfäste Kuopio, men vi gjorde det med glädje och med energi. Det har varit roligt, det har varit givande och det har varit lärorikt. Och tröttsamt, som alltid. 

Nästa år styr vi förhoppningsvis kosan mot Björneborg med en ny intressant produktion! Men innan dess börjar slutspurten på årets pjäs, dock först efter att vi låtit den STÅ en tid. Haha, så roligt! 

Tjugo år och två dagar senare

En söndagförmiddag är lugn även i en stad som Åbo. Jag sitter vid ett bord i ett café och iakttar den lilla mängden människor som passerar mig. Vart de är på väg har jag ingen aning om och ärligt talat så bryr jag mig inte heller. Vänder jag på huvudet ser jag andra som avnjuter sitt morgonkaffe, kanske med en munk eller en croissant.

Och det är vid denna stund, då jag sörplar på min espresso och tänker tillbaka på arbetsintervjun som jag just kommit från, och då jag ser mig själv sitta med den underbara rocken jag skaffade en vecka sedan, som jag känner mig mer vuxen än någonsin förut. Jag sitter här bland andra vuxna en söndag förmiddag och dricker kaffe. Det skulle jag aldrig ha gjort ett par år sedan. Och det är både skrämmande – jag vill inte bli mera vuxen år för år – och skönt – jag börjar förstå hur vår värld egentligen fungerar och njuta av livet på ett helt annat sätt.

Men självklart finns det en skillnad på att vara myndig och att vara vuxen. Precis som jag anser att det finns en skillnad mellan orden “vuxen” och “fullvuxen” (det här med att studera sociologi får verkligen fantasin att flöda). Allt beror på hur man definierar ifrågavarande begrepp. Jag skulle inte kalla mig själv fullvuxen ännu – har ingen fast inkomst, ingen familj, och i flera fall är min humor så barnslig att jag snarare liknar en sexåring. Jag växer alltså ännu (symboliskt sett) närmast på det psykiska planet. Däremot kan jag anse mig själv vara vuxen – jag är inget barn längre, utan har vuxit ifrån det och blivit en ung vuxen, men inte fullständigt färdigt vuxen ännu. Därför kan jag vara lite barnslig ibland. Men det är något jag själv tycker är skönt. Ungdomen är en kort och intressant tid av livet och den ska man ta väl vara på.

Jag fyllde tjugo år två dagar sedan och firade dagen i just det sällskap som jag ville. Det är ett av privilegierna med att vara vuxen. Man får välja sitt sällskap alldeles själv. Och jag har haft turen att lära känna några riktigt schyssta och härliga människor. Det är jag evigt tacksam över.

Vart härnäst? Armén väntar i sommar. Flera år av studier. Förhoppningsvis bildar jag familj någonstans i framtiden. Och får ett jobb som jag är nöjd med. Och det är då jag kan bli vuxen på riktigt. Det vill säga fullvuxen.

Men en sak är i alla fall säker. Jag tror att den lilla sexåriga jag kommer alltid att finnas inom mig och oberoende av hur vuxen jag blir kommer jag aldrig att fullständigt övergiva det lilla barnet som jag någon gång för länge sedan varit. Det handlar bara om att slå på rätt inställning vid rätt tillfälle. Och det är jag redan nu ganska bra på, skulle jag våga påstå.

Tjugo år och två dagar senare – mindre än halvvägs till fyrtio. Här är jag nu. Och situationen kunde inte vara mycket bättre. Det är nu som världen öppnar sig för mig. Och jag tar emot den med öppna armar. Here is for another twenty years!

Absurt, fru Grahn-Laasonen!

Nu har regeringen ställt till det igen!

Vid det här laget borde det te sig föga överraskande att SSS-regeringen ställer till med små skandaler var och varannan vecka. Det har inte ens gått ett helt kalenderår sedan regeringen tillsattes och redan har de lyckats vända största delen av den finska befolkningen mot sig.

Och av någon oförståelig anledning tycker Trippelässet om att trakassera oss unga studerande – landets framtid.

Hösten 2015 kom regeringen med ett förslag om att slopa studiestödet för dem som byter studielinje mitt under sina studier. Efter högljudda protester backade dock regeringen (ett under har skett!) och inget beslut fattades i frågan. Däremot har utbildningen som helhet drabbats av stora besparingar och inget tyder på att regeringen skulle sluta spara på kunskapens bekostnad i framtiden.

Idag kom undervisnings- och kulturministeriet med ett nytt förslag om besparingar. Ett verkligen absurt förslag, om du frågar mig.

Enligt förslaget ska studiestödet sänkas från dagens 360 euro till 250 euro, en nivå som motsvarar studerande på det andra stadiet. Dessutom ska antalet stödmånader sänkas från 60 till 54 och det krävda antalet studiepoäng per månad ökas med en poäng. Bostadstillägget skall förbli på sin nuvarande nivå, medan studielånets storlek skall stiga. Däremot kommer kompensationen för dem som blivit klara i förtid sänkas från 40 % till 30 %.

Frågan jag ställer nu är följande: har utbildnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen en minsta aning om vad hon föreslår? Studiestödet är den viktigaste inkomstkällan för flera studerande (tyvärr), eftersom flera av oss inte kan arbeta speciellt mycket vid sidan om studierna. Hela systemet är redan ett ko0mplicert nätverk av paradoxer:

Regeringen vill att vi ska studera snabbare för att komma in i arbetslivet så snabbt som möjligt. De vill också att vi ska arbeta mera för att generera mera inkomster till staten. Samtidigt är det omöjligt för oss att arbeta mera och samtidigt studera snabbare på grund av dagens system med restriktioner för hur mycket man får förtjäna om man vill klyfta studiestöd. Och börjar vi arbeta mera förlängs dessutom vår studietid.

Om denna reform blir verklighet betyder det att magisterstuderande blir tvungna att bli färdiga ÄNNU snabbare. Antalet stödmånader har redan sänkts en gång, hur mycket mera kan det sänkas?

Jag tycker fortfarande att vi mycket väl kunde minska på studiestödet, eller till och med slopa det helt, om studeranden i gengäld får jobba så mycket de vill. Detta skulle visserligen förlänga studietiden, men det skulle antagligen också incentivera flera studerande att jobba vid sidan om studierna, vilket skulle medföra ökade inkomster för samhället. Vore inte detta en bättre lösning än att göra det ännu tuffare och stressigare för studerande än det redan är?

Studiestödet är inte en stor inkomst och väldigt få studerande kan påstå sig leva flott. Och jag tror inte vi kräver det heller. Det enda vi vill är att kunna leva någorlunda normalt och studera i en takt som gör oss experter inom just det område vi studerar. Framtidens Finland kan inte fungera på halvprofessionella ämbetsmän. Vi måste hålla fast vid den höga nivån av studier som vi kunnat stoltsera med hittills.

Absurda förslag som denna kommer bara att hämma all utveckling och försvaga Finlands konkurrenskraft utåt. Det ser dåligt ut på papper, det ser dåligt ut i verkligheten och det ökar verkligen inte förtroendet för Trippelässet.

Kära fru Grahn-Laasonen: gör det rätta beslutet och lyssna på våra protester den 9.3. Fatta sedan det rätta beslutet och släng detta förslag i skräpkorgen. Ungefär 200 000 studerande runtom i landet kommer att hylla dig för det.

Jag tror dock att kampen redan är förlorad. Tyvärr.

Just another girl?

All of my friends say I should move on

She’s just another girl

Don’t let her stick it to your heart so hard

And all of my friends say it wasn’t meant to be

And it’s a great big world

She’s just another girl

Idag medan jag (kanske lite lustigt nog) tränade på gymmet, började en väldigt bekant låt spela på telefonen. En låt som blivit min bästa vän förra hösten. Min nya favoritlåt. Raderna ovan är tagna direkt ur refrängen. Låten heter Just Another Girl (vem skulle ha anat??) och framförs av det amerikanska alt-rockbandet The Killers. 

Jag vet inte hur jag råkade stöta på just The Killers då jag letade efter ny musik på Spotify. Bandet bara föll ner framför mig som på beställning. 

Utan att gå in på några detaljer kan jag konstatera att denna låt har en väldigt (jag upprepar: väldigt, enormt) stor betydelse för mig. Den har fungerat som en slags snuttefilt, ett mjukisdjur att krama om. Ett minne att hålla fast vid. Ett manifest. 

Nu kan detta te sig väldigt konstigt ifall du inte känner mig och vet hur jag haft det de senaste månaderna. Och det är okej. Du behöver inte veta något mer. Allt du behöver veta är att jag aldrig riktigt älskat en låt så mycket som denna. Utom Bed of Roses av Bon Jovi såklart, men det är en annan historia. 

I could be reeling them in left and right

Something’s got a hold on me, tonight

Well, maybe all of my friends should confront

The fact that I don’t want another girl

Jag har alltid varit envis, men redo för kompromisser. Men i detta ärende ger jag inte efter. Inte en enaste nanometer. Säg mig vad du vill. Jag tänker inte lyssna. Ja, ja får skylla mig själv. Jag vet. 

Then why can’t I sleep at night

And why don’t the moon look right

The sound’s off but the TV’s on

And it’s a great big world

Vem avgör om en annan person är “just another?” Om du är en för mig okänd person, då kanske du är “just another person”, men om du är min bästa vän eller min pappa så är du inte “just another friend” eller “just another father”. Här talar vi om samma sak. Det finns viktiga och speciella personer i världen. Sådana som inte är “just another”. Och kommer inte att vara det heller. Jag känner flera. Och det finns de som är så speciella att de återkommer i tankarna med jämna mellanrum. Sådana som andra skulle titulera “just another girl”.

Därför finns The Killers. Ett av flera sätt att fly verkligheten. För den är både ljuv som sommarens blommor och skärgårdens sköna luftt och rutten som tomater som en studerande glömt i kylskåpet över jullovet. Precis som det skall vara. 

Varför sitter jag här och predikar? Lyssna på den här och bedöm själv! 

 

Nu åker julen ut! 

Du har säkert tröttnat på julen redan? Allt sedan radiostationerna slutade spela julsånger på annandag jul? Allt sedan julmaten försvann från butikerna och ersattes med memma och chokladägg? Finemang! Då vill jag slå sista spiken i kistan med 12 Events of Christmas: Lucka 11 och 12! 

Nu kanske vissa av er frågar vad i hela halva världen jag svamlar om. Julen slutade ju vid nyåret, eller allara senast vid trettondagen! Fel! Traditionellt sett slutar julen tjugo dagar efter jul, vid Knuts dag. Och den dagen råkar vara idag. 

Behöver du flera bevis? Den magnifika julgranen framför Åbo domkyrka håller på att monteras ner idag. Den riktiga vintern började äntligen, så som den brukar nuförtiden. Juljusen försvinner så småningom från husfönstren. Ja, nu är julen definitivt över. 

Och med det börjar en ny termin även vid Akademin. Ett halvår kvar. Tiden rinner snabbt. Nu börjar de riktiga studierna! Sociologi, folkrätt, statskunskap – och franska! Oui! Det räcker ju inte med att behärska fyra språk! 

Studier. Fester. Snö. Kaffe. En hel del springande hit och dit. 

2016 börjar som väntat.