Mot säsongens slut

Tiden har gått snabbt. Det känns som bara ett ögonblick sedan då jag förra gången skrev ett blogginlägg, sittande på sängen i min lägenhet i Åbo. Sedan dess har jag flyttat till mina föräldrar i Hangö, arbetat på R-kiosken i Ekenäs, deltagit i Hangö Regatta, rest till Estland, ätit god mat på restauranger, träffat människor och njutit av allt som sommaren haft att erbjuda.

Men nu är det dags att återvända till verkligheten, den som vi dödliga kallar den gråa och tunga vardagen.

I skrivande stund har undertecknad dryga två veckor av sommarjobb kvar. Sedan blir det en intensiv höst av studier och politik, innan jag påbörjar civiltjänstgöringen i januari. Det finns en hel del kvar att göra innan dess: närvaroanmälning, planering av kurser, möten, budgetering…

Men skulle det inte ha varit för en viss speciell och underbar person skulle den pågående sommaren inte ha varit så minnesvärd och perfekt. Personen som jag delat flera nätter med, ätit otroliga måltider med och spenderat tid med på så många olika sätt. Personen som utvecklat mig och låtit mig växa som människa. Personen jag älskar mer än något annat i världen. Just nu följer jag med hennes arbete på det café hon jobbar för. Jag kan inte annat än undra hur hon orkar med det trots allt. Och hur det där vackra lendet förtrollar alla som ser på henne. Det är därför jag fallit i fällan. Bland andra orsaker.

Men snart blir det dags för mig att återvända till min nya hemstad. Det är slut på goda middagar i Östra hamnens restauranger (som redan nu står väldigt tomma). Slut på aftersail-kvällar på HSF eller Roxx. Slut på picknick med skumppa och jordgubbar på en blåsig sandstrand. Slut på korta vecksolutssemester tillsammans lite längre bort.

Men det behöver inte vara en dålig sak. Hösten medför nya spännande möjligheter. Jag har redan siktat på flera olika grejer inom de närmaste månaderna som utvecklar mig som sociolog, politiker och pojkvän.

Och det som alltid finns kvar är alla minnen, alla ord, alla djupa diskussioner, alla framtidsplaner. Under sommaren var det vi och under hösten är det fortfarande vi. Trots att säsongen är slut, trots att sommaren övergått till höst.

Vardagen må vara tråkig och tung, men bara om man låter den vara sådan. Man ska inte låta hösten göra en deprimerad i onödan. Bara för att sommaren slutar och det livliga stadslivet lugnar ner sig, behöver man inte sluta leva. Man måste anpassa sig.

Så tillred lövbiff med vitlökspotatis och rövinssås eller banan- och chokladvåfflor och sätt dig framför TV:n med din älskade under armen och kolla på Armageddon. Det är livet.

Advertisements

En annorlunda söndag

Det slog mig sådär långsamt men rätt så hårt – som när man märker att man glömt att göra något viktigt som man borde ha gjort för länge sedan – att den här söndagen inte är lik de sex föregående söndagarna tidigt i juni. Det slog mig inte ännu då jag slog upp ögonen, kände täcket mot min kropp, njöt den behagliga värmen, såg ljuset som sipprade in genom fönstret. Det slog mig inte heller under de första sekunderna av mitt vakna tillstånd, då jag lyssnade på tystnaden och de lugna andetagen bredvid mig.

Det slog mig då hon hastigt steg upp och febrilt började packa färdigt sin stora resväska. Det sköljde som en kallvåg över mig – det som jag så länge hört henne diskutera med andra människor om, men aldrig riktigt kunna ta del av eftersom det känns så avlägset, så främmande, men ändå så bekant och tryggt. Det slog mig att jag inte skulle behöva stiga upp med en otrolig fart och stressat försöka avgöra om jag packat allt jag skulle behöva under en veckas tid ute på en ö i skärgården. Jag skulle inte behöva be mina föräldrar skjutsa mig och min resväska till församlingens ungdomsgård, där jag skulle lasta väskan in på bussen tillsammans med andra viktiga lådor och påsar och sedan själv stiga på tillsammans med alla mer eller mindre ivriga ungdomar.

Det hade börjat bli en vana, en tradition. Nästan som ett hälsosamt beroende. Man gjorde det aldrig för lönen egentligen. Man gjorde det för gemenskapen, för glädjen, för upplevelserna. Man gjorde det för att man visste att varje vecka var unik på sitt eget lilla sätt. Man gjorde det för att det var något man långsamt men säkert börjat gilla, till och med älska. Man gjorde det för stressen, för musiken, för maten, för vädret. För ungdomarna. För alla de man jobbade med.

Och jag visste att denna dag skulle komma, förr eller senare. Dock hade jag hoppats på att den skulle komma senare, eftersom jag inte hade räknat med att den skulle komma riktigt ännu. Jag hade önskat, planerat, hoppats att det skulle sluta på ett annat sätt – att jag kunde ge det en sista stöt, en sista kraftansträngning och sedan dra mig undan med ett stort leende i bagaget för att ge över stafettpinnen till den yngre generationen. Men istället snubblade jag lite mitt under loppet, föll platt ner på marken och såg hur alla andra sprang ifrån mig, mot ett oklart mål. Kanske för att jag själv inte såg vart jag sprang, kanske för att någon sträckte ut ett krokigt ben framför mig eller för att jag sprang på något litet och vasst som jag inte kunde se. Och kanske var det ödet som ville att det skulle gå så, och då är det väl inget att gråta över. Det gäller att slicka sina sår och blicka framåt, kanske stiga genom den där nya dörren som öppnats framför mig och förhoppningsvis ha ett fastare grepp om stafettpinnen denna gång.

Jag lät den kalla vågen skölja över mig och sedan bestämde jag mig att inte tänka på saken mera. Det förgångna skulle bli förgånget, det skulle förbli ett skönt och lyckligt minne blott. En kram och några välvalda ord. Sedan skulle jag låta henne gå, låta henne känna så som jag känt så många gånger förut, undra över hur saker och ting skulle gå i år – allt det som gjordes likadant som tidigare år och allt det som skulle göras annorlunda.

Denna dag fick vi en kort regnskur. Det var som om självaste Moder Jord visste. Det var som att plötsligt sluta träffa en vän, att bryta en livslång tradition, att förgäves försöka komma loss från sitt beroende. Men det var då jag visste. Jag visste hur det var, jag visste hur det skulle bli. Och det kändes onödigt att tänka något mer på det.

Det slog mig att jag inte skulle vakna denna söndag och ivrigt vänta på att inleda sommarens skribaläger.

Ett brev från Sommaren

Kära Norden,

jag ber om ursäkt för att jag inte har skrivit oftare. Jag har haft fullt upp med allt möjligt, som du säkert vet. Här i södern har jag haft det väldigt bra, som vanligt, men nu känns det som att jag vill komma hem igen. Dels för att jag saknar dig, dels för att Hösten just meddelat att han tänker komma på besök snart. Och du vet att jag inte kommer överens med honom.

Jag lät Valborg meddela om min ankomst i år. Jag hoppas att hon levererade sin present precis så som jag bett henne att göra. Jag bad henne ta med sig en gnutta värme från södern och en hel del solsken och sedan sprida det ut över hela dig. Ja och vitsipporna och liljorna var en liten bonus, jag hoppas du gillade dem också!

Jag är alltså på väg hemåt. Det tar dock en liten tid innan jag kommer fram. Människorna här i södern är ganska envisa och vill inte låta mig lämna dem sådär bara. Men jag tror att jag hinner avlägsna mig i god tid innan Hösten har hemmastadgat sig. Jag vet att jag har anlänt senare än väntat tidigare, men jag försöker komma i tid i år.

Jag lovar att meddela närmare när jag börjar närma mig. Men du kan ju redan plocka fram alla saker du brukar använda medan jag är på besök – bara för att minska på stressen när det sedan är dags att välkomna mig. Jag vill inte att du ska stressa för min skull i onödan.

Jag tror jag ska fortsätta att packa min kappsäck nu – jag kommer ju inte iväg förrän allting är packat. Jag saknar dig verkligen, kära Norden, och du vet det. Jag känner mig som hemma hos dig. Och nu är jag på väg tillbaka. Vi ses snart igen!

Med varmaste hälsningar, din vän,

Sommaren