Den magiska blicken

amnestyinternational-logo

Det sägs att ögonen är själens spegel. Idag fick jag det talesättet bekräftat.

Den internationella människorättsorganisationen Amnesty International har redan en längre tid drivit en kampanj med namnet “Look Beyond Borders”, med syftet att få världens människor att behandla asylsökande och flyktingar på ett humanare sätt och inse i verklig vilken nöd dessa människor befinner sig i just nu. Och precis som alla kampanjer som drivs av stora NGO:s, försöker även denna kampanj fånga allmänhetens intresse genom en uppseendeväckande video.

I videon jag fick se idag utfördes ett enkelt experiment. Två för varandra obekanta personer träffas i ett rum och får en uppgift: de ska titta varandra i ögonen i fyra minuter. Det är inte en stirrtävling, tanken är att man agerar fullkomligt naturligt och normalt, men tittar den andra parten rakt in i ögonen. Deltagarna parades ihop så, att en europeisk medborgare alltid var par med en syrier, irakier, afghan eller annan person från ett flyktingland. I experimentet deltog en brokig skara försökspersoner, allt från små barn till äldre herremän och ensamförsörjande muslimska mammor till brittiska studerande.

Som man kunde vänta sig var det hela såklart rätt så pinsamt i början. Två personer från totalt annorlunda kulturer träffar varandra första gången och är tvungna att genast titta på just det som anses vara så sårbart i en människokropp.

Flera undersökningar har gjorts angående ögonens roll i vår kommunikation. Om du tittar en främling i ögonen kan det tolkas på flera sätt, beroende på typen av blick du ger. För det mesta är blicken en invit till ytterligare konversation och umgänge, ibland är inviten artig, ibland frågande, ibland rentav sexuell. Vissa gånger visar du med blicken att du är ledsen eller osäker, ibland är du arg och vill inte ha något att göra med andra människor. Men så fort ögonkontakten etableras börjar du kommunicera på ett annat sätt, din kropp börjar långsamt skvallra om dig och dina innersta tankar och känslor väller ut. Det är därför ögonen är själens spegel – vi kan se in i människans sinne och förstå dem på ett helt annat sätt genom att göra en så simple åtgärd som att titta dem i ögonen.

Detta är även budskapet i videon och Amnestys kampanj.

Och resultatet av experimentet var verkligen hjärteskärande. Det som började i en rätt så neutral men vänlig blick slutade i kramar, gemensam lek, tårar och delning av minnen, erfarenheter och bilder. På bara fyra minuter agerade flera av dessa personer som om de känt varandra en längre tid. Och allt de gjorde var att titta varandra i ögonen och utbyta några ord – ibland räckte bara blicken för att den andra parten skulle förstå vad den första parten varit med om.

Och skulle vi alla följa denna princip skulle europeiska medier antagligen inte prata om en flyktingkris.

Det må vara så att vi inte har ett gemensamt språk, en gemensam kultur eller religion eller ens gemensamma värderingar – men vi har alla en själ och vi har alla ögon och känslor och ingen kan fullständigt dölja sina känslor så länge ögonkontakten bibehålls. Och när jag fick se dessa belgier, polacker och britter umgås med människor som flytt från sina hemländer i Mellanöstern – när jag fick se en kvinna krama en pappa som tvingats lämna sin familj, när jag fick se två små flickor leka med varandra som om de vore bästa vänner – ja, då ilade smärtan i själen när jag insåg att det verkligen är så enkelt.

Kanske finns lösningen på den alltid så eftertraktade, dock precis lika ofta så svårt genomförda, världsfreden i just denna video.

Låt en blick skapa fred och solidaritet.

Du kan kolla videon här!

Visst är det mannen som betalar?

Jag tycker om att äta ute på restaurang med min allra käraste. Och jag tycker om det faktum att vi relativt smärtfritt kan komma överens om vem som betalar hela rubbet. Ibland står hjon för kostnaderna, ibland gör jag det. Det är just så det ska vara.

Nu kan jag tänka mig att det finns vissa där ute som häpet frågar sig: “Vadå? Bjuder han inte sin flickvän på mat? Sätter han sin flickvän att betala det dyra vinet och inre filén?”. kanske man dessutom tillägger att ridderligheten verkligen försvunnit. Att männen blivit egoistiska, lata och känslolösa skithögar. Att kvinnorna nuförtiden måste mata sina karlar såväl hemma som på restaurangen. Och barnen också, för den delen. Och inte ska man glömma att mata hunden heller.

Och tydligen tänker restaurangpersonalen i lika banor.

Det har hänt flera gånger redan, oberoende av var vi ätit. Om jag varit ute på lunch eller middag men min allra käraste – i Åbo eller i Hangö – har det allt som oftast gått så att servitören automatiskt börjat räcka betalapparaten mot mig, och sedan upptäckt att det är hon som har sitt kort framme. Sedan har servitören rättat sig och räckt betalapparaten till henne istället, med ett lite mystiskt leende på läpparna. Det enda jag kan göra är att rycka på axlarna och le tillbaka. Så är det. Inte för att jag inte skulle vilja betala. Men nu var det faktiskt hennes tur.

Det är intressant hur våra inlärda könsroller påverkar oss, även utan att vi medvetet tänker på det. Tydligen är bilden om en romantisk dejt bland levande ljus och röda rosor där mannen betalar för nöjet fast etsad i de flesta människors hjärnor. Traditionellt är det mannen som försörjer, det är mannen som betalar och kvinnan som har roligt på mannens bekostnad. Nuförtiden låter den formen av parförhållanden ytterst gammalmodiga. Kvinnan har inget behov av att leva på mannens pengar. Hon har ju jobb och egna inkomster.

Ska det vara så här? Ska samhället bygga på inlärda könsroller och göra antaganden baserat på vad vårt omdöme talar om för oss? Eller ska det vara såsom det i praktiken är nuförtiden – att mannen ibland blir kvinnan och vide versa? Eller är det bara den yngre generationen som kan leva på det viset?

Men tänk om saker inte är som man tror. Tänk om vi ifrågasätter det klassiska utgångsläget. Tänk om vi leker sociologer och tvivlar på det som är “självklart” och antar att saker och ting är annorlunda. Tänk om det råkar vara så att mannen är arbetslös, eller låginkomsttagare, eller studerande, och helt enkelt inte har råd att betala varje gång? Och tänk om ingendera parten kan laga mat och därför bestämmer sig paret att äta oftare ute, för att ens en gång i månaden få äta god mat? Och vad säger du om kvinnan har ett stadigvarande position, en chefsposition, eller helt enkelt råkar vara bättre på att spara? Kanske är det då kvinnan som ska vara ridderlig.

Det gäller att tänka lite längre ibland. Att inte tro på sina sinnen. Att ifrågasätta det första intrycket. Under skalet kan man finna överraskningar. Fast livet för tjugo eller femtio pr sedan inte såg ut som den gjorde idag finns det saker som aldrig ändras – och saker som ändras så ofta att vi inte hinner reagera på det.

Välkommen till verkligheten. Den är inte fullt så enkel som man vid första ögonkastet kunde tro.

Så nej, ridderligheten har definitivt inte dött ut. Det är bara så att vi män inte längre har monopol på att vara ridderliga.

 

Mot säsongens slut

Tiden har gått snabbt. Det känns som bara ett ögonblick sedan då jag förra gången skrev ett blogginlägg, sittande på sängen i min lägenhet i Åbo. Sedan dess har jag flyttat till mina föräldrar i Hangö, arbetat på R-kiosken i Ekenäs, deltagit i Hangö Regatta, rest till Estland, ätit god mat på restauranger, träffat människor och njutit av allt som sommaren haft att erbjuda.

Men nu är det dags att återvända till verkligheten, den som vi dödliga kallar den gråa och tunga vardagen.

I skrivande stund har undertecknad dryga två veckor av sommarjobb kvar. Sedan blir det en intensiv höst av studier och politik, innan jag påbörjar civiltjänstgöringen i januari. Det finns en hel del kvar att göra innan dess: närvaroanmälning, planering av kurser, möten, budgetering…

Men skulle det inte ha varit för en viss speciell och underbar person skulle den pågående sommaren inte ha varit så minnesvärd och perfekt. Personen som jag delat flera nätter med, ätit otroliga måltider med och spenderat tid med på så många olika sätt. Personen som utvecklat mig och låtit mig växa som människa. Personen jag älskar mer än något annat i världen. Just nu följer jag med hennes arbete på det café hon jobbar för. Jag kan inte annat än undra hur hon orkar med det trots allt. Och hur det där vackra lendet förtrollar alla som ser på henne. Det är därför jag fallit i fällan. Bland andra orsaker.

Men snart blir det dags för mig att återvända till min nya hemstad. Det är slut på goda middagar i Östra hamnens restauranger (som redan nu står väldigt tomma). Slut på aftersail-kvällar på HSF eller Roxx. Slut på picknick med skumppa och jordgubbar på en blåsig sandstrand. Slut på korta vecksolutssemester tillsammans lite längre bort.

Men det behöver inte vara en dålig sak. Hösten medför nya spännande möjligheter. Jag har redan siktat på flera olika grejer inom de närmaste månaderna som utvecklar mig som sociolog, politiker och pojkvän.

Och det som alltid finns kvar är alla minnen, alla ord, alla djupa diskussioner, alla framtidsplaner. Under sommaren var det vi och under hösten är det fortfarande vi. Trots att säsongen är slut, trots att sommaren övergått till höst.

Vardagen må vara tråkig och tung, men bara om man låter den vara sådan. Man ska inte låta hösten göra en deprimerad i onödan. Bara för att sommaren slutar och det livliga stadslivet lugnar ner sig, behöver man inte sluta leva. Man måste anpassa sig.

Så tillred lövbiff med vitlökspotatis och rövinssås eller banan- och chokladvåfflor och sätt dig framför TV:n med din älskade under armen och kolla på Armageddon. Det är livet.

Tjugo år och två dagar senare

En söndagförmiddag är lugn även i en stad som Åbo. Jag sitter vid ett bord i ett café och iakttar den lilla mängden människor som passerar mig. Vart de är på väg har jag ingen aning om och ärligt talat så bryr jag mig inte heller. Vänder jag på huvudet ser jag andra som avnjuter sitt morgonkaffe, kanske med en munk eller en croissant.

Och det är vid denna stund, då jag sörplar på min espresso och tänker tillbaka på arbetsintervjun som jag just kommit från, och då jag ser mig själv sitta med den underbara rocken jag skaffade en vecka sedan, som jag känner mig mer vuxen än någonsin förut. Jag sitter här bland andra vuxna en söndag förmiddag och dricker kaffe. Det skulle jag aldrig ha gjort ett par år sedan. Och det är både skrämmande – jag vill inte bli mera vuxen år för år – och skönt – jag börjar förstå hur vår värld egentligen fungerar och njuta av livet på ett helt annat sätt.

Men självklart finns det en skillnad på att vara myndig och att vara vuxen. Precis som jag anser att det finns en skillnad mellan orden “vuxen” och “fullvuxen” (det här med att studera sociologi får verkligen fantasin att flöda). Allt beror på hur man definierar ifrågavarande begrepp. Jag skulle inte kalla mig själv fullvuxen ännu – har ingen fast inkomst, ingen familj, och i flera fall är min humor så barnslig att jag snarare liknar en sexåring. Jag växer alltså ännu (symboliskt sett) närmast på det psykiska planet. Däremot kan jag anse mig själv vara vuxen – jag är inget barn längre, utan har vuxit ifrån det och blivit en ung vuxen, men inte fullständigt färdigt vuxen ännu. Därför kan jag vara lite barnslig ibland. Men det är något jag själv tycker är skönt. Ungdomen är en kort och intressant tid av livet och den ska man ta väl vara på.

Jag fyllde tjugo år två dagar sedan och firade dagen i just det sällskap som jag ville. Det är ett av privilegierna med att vara vuxen. Man får välja sitt sällskap alldeles själv. Och jag har haft turen att lära känna några riktigt schyssta och härliga människor. Det är jag evigt tacksam över.

Vart härnäst? Armén väntar i sommar. Flera år av studier. Förhoppningsvis bildar jag familj någonstans i framtiden. Och får ett jobb som jag är nöjd med. Och det är då jag kan bli vuxen på riktigt. Det vill säga fullvuxen.

Men en sak är i alla fall säker. Jag tror att den lilla sexåriga jag kommer alltid att finnas inom mig och oberoende av hur vuxen jag blir kommer jag aldrig att fullständigt övergiva det lilla barnet som jag någon gång för länge sedan varit. Det handlar bara om att slå på rätt inställning vid rätt tillfälle. Och det är jag redan nu ganska bra på, skulle jag våga påstå.

Tjugo år och två dagar senare – mindre än halvvägs till fyrtio. Här är jag nu. Och situationen kunde inte vara mycket bättre. Det är nu som världen öppnar sig för mig. Och jag tar emot den med öppna armar. Here is for another twenty years!

Nu åker julen ut! 

Du har säkert tröttnat på julen redan? Allt sedan radiostationerna slutade spela julsånger på annandag jul? Allt sedan julmaten försvann från butikerna och ersattes med memma och chokladägg? Finemang! Då vill jag slå sista spiken i kistan med 12 Events of Christmas: Lucka 11 och 12! 

Nu kanske vissa av er frågar vad i hela halva världen jag svamlar om. Julen slutade ju vid nyåret, eller allara senast vid trettondagen! Fel! Traditionellt sett slutar julen tjugo dagar efter jul, vid Knuts dag. Och den dagen råkar vara idag. 

Behöver du flera bevis? Den magnifika julgranen framför Åbo domkyrka håller på att monteras ner idag. Den riktiga vintern började äntligen, så som den brukar nuförtiden. Juljusen försvinner så småningom från husfönstren. Ja, nu är julen definitivt över. 

Och med det börjar en ny termin även vid Akademin. Ett halvår kvar. Tiden rinner snabbt. Nu börjar de riktiga studierna! Sociologi, folkrätt, statskunskap – och franska! Oui! Det räcker ju inte med att behärska fyra språk! 

Studier. Fester. Snö. Kaffe. En hel del springande hit och dit. 

2016 börjar som väntat.