Framtidens utmaning

Bildningsnämnden i Hangö har nyligen under min ledning behandlat bildningsväsendets budget inför 2018.

I en tid då Hangö stad har ekonomiska utmaningar – främst en hög arbetslöshet samt en negativ befolkningsutveckling – måste även bildningens framtid ses över. Hangö har traditionellt sett haft en stabil grund när det gäller bildningen – det har funnits flera skolor på båda språken och man har satsat på trivsel och hälsa. Detta till trots har flera uppoffringar varit nödvändiga; Täktom skola stängdes några år sedan och den sjunkande mängden elever har tvingat flera skolor att omorganisera utbildningen. De uppdaterade läroplanerna samt den pågående digitaliseringen av studentskrivningarna har medfört ytterligare utmaningar för grundskolorna och gymnasierna i staden.

Inkommande års budget hålls på ungefär samma nivå som förut. Personalmängden ökar lite grann i och med en ny startklass för finskspråkiga elever som varit verksam från och med augusti 2017. De största investeringarna i bildningsväsendets byggnader berör saneringen av såväl Hagapark skola samt Skogshyddans daghem. Dessutom ska belysningen och golvet i Idrottshuset förnyas och gymmet ska förstoras. I skolorna satsar man på uppdatering av skolmaterialet, på ökad säkerhet samt på digitalisering.

Nästa år ska även Hangös skolnät ses över. Det betyder att vi måste avgöra om de rådande ekonomiska omständigheterna gör det möjligt för staden att upprätthålla alla de skolor som nu är aktiva. Det kommer att bli en lång och svår diskussion. Personligen hoppas jag att utfallet är positivt, men ifall vi blir tvungna att stänga ytterligare skolor eller slå ihop enheter är det inte av det enklaste slaget att avgöra vilken eller vilka skolor som ska uppoffras.

För att bildningsväsendet i framtiden ska fungera måste vi tänka på barnens och ungdomarnas bästa. Det är klart att anslagen för anskaffandet av nytt och uppdaterat material borde ökas, samtidigt som budgeten bågnar av alla diverse saneringsprojekt som tyvärr klumpat ihop sig de senaste åren. Utbildningen blir inte särskilt kvalitativ om den sker med hjälp av föråldrade läroböcker, men ännu värre är det för både barn och personal att lida av andningsbesvär i en mögelskola. Samtidigt måste vi fortbilda lärarna och utnyttja digitala medel på ett helt nytt sätt – detta för att motsvara kraven i dagens samhälle och följa tidens ström.

Den största utmaningen är dock den minskande befolkningen – våra skolor och daghem lider av att det föds allt färre barn och att allt fler barnfamiljer väljer att flytta bort från Hangö. Vi måste komma med lösningar som vänder på denna trend, vi måste göra Hangö till en barn- och familjevänlig stad. Det måste finnas möjligheter för barnen att utvecklas, det måste finnas möjligheter för föräldrarna att arbeta, det måste finnas förutsättningar för människorna att leva ett skäligt liv.

Jag vill se en framtid där Hangös skolor står på en stabil grund, anställer kunniga och engagerade lärare och utbildar duktiga och initiativrika elever. Skolorna ska erbjuda de medel barnen behöver för att kunna leva som medmänniskor i vårt samhälle. Samtidigt ska kolan vara en plats för socialt umgänge, motion och lek – man ska lära sig, ha roligt och må bra samtidigt. Skolvägen och skolan ska vara en trygg omgivning och kommunikationen mellan föräldrar, lärare samt elever ska löpa smidigt.

Allt detta hoppas jag kunna erbjuda ännu om fyra år, då min period som bildningsnämndens ordförande når sitt slut. Jag hoppas att vi trots den strama budgeten och de osäkra ekonomiska tiderna kommer att kunna utveckla bildningsväsendet och fortfarande erbjuda mångsidiga och lärorika alternativ till alla barn och ungdomar i vår lilla stad. Därför vill jag upprätthålla en öppen kommunikation med alla som berörs av bildningsväsendet i Hangö och sträva efter att på bästa möjliga sätt uppfylla de önskemål och de behov som finns bland befolkningen.

Tillsammans är vi starka, tillsammans skapar vi framtidens utbildning, tillsammans upprätthåller vi det vi redan har skapat.

Advertisements

Den första skoldagen

Texten är ursprungligen publicerad som min fjärde kolumn i Hangötidningen den 15.8.2013. Publicerad här utan ändringar.

“Väckarklockan ringer kvart före åtta. Jag stiger upp, klär på mig, äter frukost och kollar att allt är i skick. Ryggsäcken är färdigpackad med dagens skolböcker, den bärbara skoldatorn, penalen, papper och annat man kan tänka sig behöva. Kvart före tio öppnar jag ytterdörren och stiger ut i den regniga men rätt så varma sensommarmorgonen. Jag öppnar låset på cykeln, sätter mig på sitsen och cyklar den korta vägen fram till skolan.

Ungefär så brukar det gå till den första skoldagen varje höst. I år blev det redan den elfte gången jag upplevde den första skoldagen. Men trots det känns varje ”första skoldag” unik. Den allra första skoldagen för tio år sedan kommer jag inte ihåg något av (annat än att alla blev sorterade i klasser), men jag måste ha varit rätt så nervös. Mellan tvåan och femman var den första skoldagen knappast väldigt dramatisk, men jag kände mig större för varje år. När jag skulle inleda sexan kände jag mig väldigt stor men samtidigt var jag nervös, eftersom jag just flyttat till en ny stad och började gå i en ny skola med nya klasskamrater.

Och sedan började jag högstadiet och kände mig liten igen. Och att börja högstadiet är en helt annan sak än att börja lågstadiet. Än en gång får man vänja sig vid en ny skola, nya lärare och en ny skolväg. Som tur var gick det snabbt och när jag skulle börja nian var den första skoldagen rätt så bekant för mig.

Men förra hösten började jag gymnasiet, och då var jag liten och nervös igen. Sedan sexan hade jag hört mardrömsberättelser om gymnasiet; dess krävande lärare, stränga system och rekordhöga läxberg. Jag fick höra att alla prov kräver att man lär sig 500-sidiga böcker utantill. Efter att ha gått ett år i gymnasiet har jag märkt att proven inte kräver riktigt SÅ mycket (åtminstone inte före skrivningarna), men mängden läxor är nog större. Ibland fick jag känslan av att man bara inte hinner med allt, men för det mesta kändes gymnasiet inte mer krävande än högstadiet.

Visserligen var jag nervös för gulnäbbsdagen och för provveckorna. Det tog ett par månader att vänja sig vid allt, men sedan började det löpa riktigt bra och jag kände mig rätt så bekväm varje skoldag. Jag märkte snabbt att gymnasiet inte bara innebär att man sitter i ett litet klassrum och lyssnar på en tråkig lärare under 75 minuter. Det är mycket mer än så. Det är bara genom att gå gymnasiet som man faktiskt förstår det, så jag tänker inte försöka förklara det här.

I år var det dags igen. Måndagen den tolfte augusti ringde klockan kvart före åtta för första gången på tio veckor. Och i år var den första skoldagen unik än en gång. I år visste jag nämligen vart jag cyklade och jag visste med vilka personer jag kommer att dela klassrum med. Jag vet hurdana läxor jag kan förvänta mig och jag vet hurdana mina lärare är. Men kanske det roligaste är att jag som andraåring i gymnasiet får vara med och välkomna årets nybörjare på ett oförglömligt sätt. I gymnasiet spelar det en roll om man just börjat skolan eller om man redan gått där en tid. Nybörjarna utsätts för lekfull pineri, andraåringarna står för flera evenemang och abiturienterna fokuserar på studentskrivningarna. Jag tror inte att jag någonsin känt mig så stor och självsäker inför skolstarten som i år. Detta år kommer att bli magnifikt! Det finns så många roliga saker vi andraåringar får göra.

Till alla årets nybörjare: välkomna till Hangö Gymnasium och känn er stolta för att ha valt landets bästa gymnasium! Hoppas ni hade en bekväm första skoldag!

Då Europa kommer på besök

Texten är ursprungligen publicerad som min andra kolumn i Hangötidningen den 11.4.2013. Publicerad här utan ändringar. 

“Om dryga två veckor kommer Hangö att få besök av elever och lärare från skolor i fyra europeiska länder; Storbritannien, Nederländerna, Italien och Spanien. De är med i det nationella Comenius-projektet, som även Hangö gymnasium deltar i. I januari stod London som värd för projektets fjärde resa och i slutet av april är det alltså Hangö som håller det sista mötet.

Att få äran att ta del av det EU-finansierade Comenius-projektet är något som alla finländska skolor inte får uppleva. Projektet ger de deltagande eleverna möjligheten att bekanta sig med andra europeiska kulturer och stifta nya bekantskaper oberoende av språk, religion, nationalitet eller etnisk bakgrund. Samtidigt får de deltagande utveckla sina sociala och kreativa sidor. De upplevelser och erfarenheter som Comenius-resorna ger kan vara mer värdefulla än många andra saker som en skolelev kan stöta på under sina studier.

Nu har vi möjligheten att visa europeiska ungdomar vad Finland och Hangö går för. Inte skall de behöva besöka vår huvudstad mitt under sommarsäsongen för att fullt förstå vad Finland egentligen är. Visserligen kan det verka konstigt att låta ungdomar från den stora världen besöka en liten kuststad då den är som lugnast, men det är just där det exotiska ligger. För oss finländare (och i synnerhet för oss hangöbor) kan en resa till London i Storbritannien eller Valencia i Spanien vara väldigt exotisk. Att besöka en stad med flera invånare än i hela Finland är ju en upplevelse man aldrig glömmer. För utlänningar som hela sitt liv bott i miljonstäder är det alltså precis tvärtom; att besöka en liten stad med knappt tio tusen invånare är något som de sällan får uppleva. Och att göra det under en årstid som varken är väldigt kall eller väldigt varm är också något som lämnar ett långvarigt avtryck i minnet.

Låt oss alltså göra dessa ungdomars vistelse i vår lilla stad det bästa de någonsin varit med om. Oberoende av om man är en elev i gymnasiet, en värdfamilj eller bara en vanlig hangöbo, kan man bidra till att göra våra gästers vistelse i Hangö något oförglömligt. Men man behöver inte direkt medverka i projektet för att bidra. Om man ser en eller flera av dessa européer på gatan, då man till exempel är på väg till jobbet, kan man ju hälsa vänligt och le lite grann. Då de skall betala salmiakpåsen vid butikskassan kan ”kassatanten” vara lite extra snäll och vänlig mot dem. Det gäller att ta chansen och modigt starta en diskussion! Små saker kan ha stora följder!

Vi skall vara stolta över att Hangö har erbjudits möjligheten att agera som värd för Comenius-projektets sista resa. Den sista veckan i april kommer att bli intressant inte minst för de medverkande, utan förhoppningsvis också för alla andra hangöbor som råkar stöta på våra gäster på gatan. Det är just på detta vis som internationella förbindelser bildas och genom att ge våra gäster en fin resa kommer ordet om Hangös trevliga människor, fina natur samt lugna småstadsliv att så småningom sprida sig. Kanske får vi besök av lite fler brittiska, holländska, italienska och spanska turister än normalt nästa sommar!”