Mannen som (nästan) fällde regeringen

orposipi_etu_hg_120617_503_u01

OBS! Texten är skriven på kvällen den 12.6.2017, innan nyheterna om att 20 sannfinländare lämnar sin riksdagsgrupp hade landat. 

Sannolikt går jag till presidenten och ber om regeringens avgång

Dessa ord trodde jag aldrig statsminister Juha Sipilä skulle yttra mitt under en regeringsperiod. Och det trodde knappast någon annan heller. Flera har hoppats att den politiskt oerfarna företagsledaren som sedan 2015 ingått i en högerkonservativ regering med Samlingspartiet och Sannfinländarna i något skede skulle begära avsked. Men att det blev verklighet kom som en överraskning.

Men nu har det hänt. Finlands regering har fallit (nästan) för första gången sedan 1971.

Sedan Sannfinländarna under helgens partidag valde den invandringskritiske EU-motståndaren Jussi Halla-aho till Timo Soinis efterträdare på ordförandeposten blev det klart att partiets fortsatta plats i regeringen var hotat. När Halla-aho dessutom fick sällskap av sina närmaste anhängare på vice ordförandeposterna var regeringskrisen ett faktum. För Timo Soini tog det nästan tjugo år att lyfta Sannfinländarna till landets näst största parti och lotsa partiet in i regeringen. För Jussi Halla-aho tog det inte ens två dygn att forsla partiet tillbaka in i opposition.

Fast om man ska tro Sannfinländarnas nya vice ordförande Laura Huhtasaari, så är det inte Halla-aho som lämnat regeringen. I YLE:s A-studio den 12.6.2017 kommenterade en mycket upphetsad Huhtasaari, att det i själva verket är statsministern samt Samlingspartiets ordförande, finansminister Petteri Orpo, som gjort valet att avgå för att bli av med Sannfinländarna. Halla-aho har aldrig haft som avsikt att lämna regeringen och sade till och med efter att ha blivit vald att han och partiet står bakom regeringsprogrammet. Hans enda krav var att skärpa tagen inom invandringen, ett mål som står i programmet men som inte uppnåtts särskilt effektivt. Huhtasaari anser att Centerns och Samlingspartiets reaktioner betyder att varken Sipilä eller Orpo vill följa sitt eget regeringsprogram.

Ändå hävdar båda att det enda som (nästan) fällde regeringen var den drastiskt ändrade linjen inom det sannfinländska partiet. Rasister och EU-kritiker har ingen palts i Finlands regering.

Även om Sannfinländarnas partidag i Jyväskylä slutade i en total intern maktkupp inom partiledningen är väljarskaran och partiprogrammet fortfarande den samma. Skillnaden är att den nu tolkas av personer med andra preferenser och andra synpunkter på rådande omständigheter. Den tolkas av en man dömd för hets mot folkgrupp, en man som jämfört islam med pedofili och som för bara ett par dagar sedan sade att tvåspråkigheten saknar laglig grund i vårt land.

Det kan mycket väl vara att valet av Halla-aho till Sannfinländarnas partiordförande räddade det svenska språket hotade ställning i Finland. Eller så inte.

Men man ska inte ropa hej innan man är över bäcken. Såväl Kristdemokraterna som SFP har gått med på att förhandla om en regeringsposition, men endast om man förhandlar om ett nytt regeringsprogram. Vänsterförbundet, De Gröna samt SDP förhandlar endast efter ett nytt riksdagsval. Ett sådant är dock ganska osannolikt. Vi har ett (möjligtvis två) politiska val på kommande nästa år, och ett nytt val skulle försätta såväl den dalande Centern som dess hjärtesak landskaps- och sote-reformen i mycket dålig dager. Sipilä kommer därför att in i det sista finna en lösning bland den redan existerande riksdagen.

Det finns dem som tycker att regeringens fall är ett svagt drag av statsministern och att han i själva verket inte vågar stå över de radikala värderingar som Sannfinländarna står för. Vad som egentligen har diskuterats partierna emellan får vi andra aldrig veta med säkerhet, men skillnaderna måste ha varit så stora att trion inte kunde lita på varandra.

Det här är triumfens dag. Regeringen är i kris och faller (nästan). Juha Sipilä har gjort sitt bästa beslut som statsminister.

Jussi Halla-aho kommer att kunna stoltsera med att ha varit mannen som (nästan) fällt regeringen som sin första åtgärd som ny partiordförande. Oavsiktligt visserligen, men ändå. Samtidigt har han räddat hela landet. Tack, herr Halla-aho.

Kommer Sannfinländarna nu att bli ett mellanstort och högljutt oppositionsparti som på nytt börjar öka sitt väljarstöd? Eller går det som med Sverigedemokraterna i det västra grannlandet, där alla vägrar att samarbeta med Halla-ahos parti? Kommer partiet att splittras? Är populismens tid i Finland förbi?

Det vet vi inte med säkerhet ännu. VI inväntar med spänning hur de stundande regeringsförhandlingarna kommer att löpa och huruvida det kommer att komma ändringar till regeringsprogrammet. Och vi kommer att se ifall det verkligen är så att Finland endast klarade sig i två år och två veckor utan SFP i regeringen.

En sak är i alla fall säker: regeringen har (nästan) fallit och västmetron blir klar i höst. Detta är en bra dag!

Landet där hjältarna får leva

big_etsa_11123923

En enää ikinä tässä tai tulevissa maailmoissa tottele ketään enkä mitään arvovaltaa, käskijää, hallitusta, jumalia tai enkeleitä, missään muussa kuin siinä, minkä myönnän oikeaksi tai parhaaksi mahdolliseksi.

Dessa välkända ord, dessa trotsande, rentav anarkistiska ord, yttrades för nästan hundra år sedan av den finske pacifisten, socialisten, talaren och politikern Yrjö Kallinen. Ord som Kallinen, enligt egen utsago i en intervju i början av 70-talet, även framgångsrikt levde efter. För han gjorde misstag, precis som vi alla, men han medgav att precis som det som han gjorde var rätt var alla de misstag han gjorde endast hans eget fel.

Yrjö Kallinen stämplades som landsförrädare i efterdyningarna av inbördeskriget 1918 och dömdes till döden fyra gånger – utan att domen någonsin blev verklighet. Kallinen fick sitta livstids fängelse fram till 1921, då han benådades. Sedermera blev han Finlands första och hittills ända pacifistiska försvarsminister 1946-1948. Han levde efter sina principer och hyllades som någon form av fredens hjälte vid sin bortgång 1976.

Den Lahtis-baserade teatergruppen Teatteri 2.0 har år 2016 och 2017 framfört en enkel pjäs med titeln “Maa jossa sankarit saavat elää”. Den berör inte bara Kallinen och hans liv utan den diskuterar även begreppet hjältar och frågar vad det egentligen är som gör människor till hjältar? Pjäsen var en interaktiv och intim upplevelse och ett tankeväckande verk.

Är hjältar alltid modiga? Eller kan en hjälte vara rädd, räddare än alla andra, men trots det våga göra det som bör göras? Kan en hjälte vara självisk? Var Yrjö Kallinen, mannen som vägrade att ta till vapen, vägrade att följa order, vägrade att dö, en hjälte? Var Arndt Pekurinen, den berömda vapenvägraren, en hjälte? Är Obama en hjälte? Putin? Sipilä?

Publiken kunde inte svara på frågan om vem som är hjälte – eftersom det är en svår fråga. Hur ska man definiera en hjälte? Någon hjälte var den egna mamman, en annan valde tennisstjärnan Rafael Nadal. Någon tycker kanske att Brad Pitt är en hjälte, medan en annan är absolut säker på att Edward Snowden gjort sig värdig den titeln.

Nuförtiden associerar de flesta ordet hjälte med de där människorna med superkrafter som dyker upp i serietidningarna och i varannan film. Dessa superhjältar är en relik från en tid då allmänheten behövde starka och modiga ikoner att förlita sig på, då hotet från öst var som störst. Men i dagens läge är de samma trikåklädda muskelknuttarna en inkomstkälla för filmbolagen.

Och det är därför vi istället får vända oss till verklighetens hjältar, modiga män och kvinnor som ibland satt sina liv på spel för att förbättra det som är ont i världen. Krigshjältar, räddningshjältar, vardagshjältar. Och sådana hjältar finns det många av: Moder Theresa, Nelson Mandela, Gandhi, Livingstone, Columbus…

Dessa är lätta att relatera till, för de har funnits i verkligheten, de har offrat en hel del för att uppnå små vinster. De har lidit, de har varit rädda och de har trotsat rådande system och orättvisor, de har försiktigt letat sig framåt i mörkret och äntligen uppnått ljuset, lösningen, freden. Och ibland har det betytt att man sett dem som förrädare och brottslingar och de har lidit långa och hårda straff eller till och med avrättats. Men med tiden har åsikterna ändrats och plötsligt har de blivit nationalhjältar, nostalgiska galjonsfigurer från en gången, bättre tid.

Och dessa hjältar får leva i samförstånd i landet där hjältarna får leva.

Och för någon är Yrjö Kallinen den stora hjälten.

Och visst var han en beundransvärd man med en ideal som börjat få allt mera gehör.

Min hjälte finns i nuet, omkring mig, i min vardag.

Min hjälte är det lilla hjärtat som ser efter mig.

 

Press på pressfriheten

Suomen Kuvalehti publicerade idag en artikel, som påstår att statsminister Juha Sipilä indirekt förhindrat YLE från att publicera ett flertal artiklar angående Sipiläs beslut att ge tilläggsfinansiering åt bolaget Terrafame, samt misstanken om jäv som ingår i beslutet. Tidningen påstår att Sipilä skickat ett flertal arga brev till reportrar och chefer på YLE och sagt att han saknar tillit gentemot bolaget och att han är djupt sårad. Som en följd av detta skulle YLE:s nyhetschefer ha beslutat att inte publicera nya artiklar som berör ämnet och inte heller ta upp ärendet i veckans aktualitetsprogram. Reportern Ruben Stiller skulle enligt rykten ha blivit hotad om att få sparken från sitt jobb.

Enligt Hufvudstadsbladet bestrider YLE påståendet om att man skulle ha utnyttjat inre censur i bolagets rapportering. Kainuun Sanomat skrev en artikel om hur Sipiläs livvakter hindrade journalister från att ställa frågor angående censurskandalen under Slush-evenemangets öppningsceremoni.

I skrivande stund råder det en viss osäkerhet om vad som egentligen har skett. Justitieombudsmannen utreder som bäst huruvida statsministern gjort sig skyldig till jäv i sitt ämbete. Samtidigt går debatten het om Sipiläs agerande och reaktion gentemot mediernas rapportering om Terrafame. Har censur begåtts? Vem har handlat fel, statsministern eller YLE? Eller kanske båda parterna?

Oberoende av vad verkligheten är, väcker detta en stor oro. Är det här steget som vårt land kommer att ta? Är vi på väg mot en tid då våra beslutsfattare och makthavare fritt kan formulera vad medierna rapporterar till folket? Kommer vi att se ett slut på objektiv och undersökande journalistik, vars syfte är att gräva fram sanningar som i avsevärd grad kan påverka hur vårt samhälle ser ut?

YLE är som bekant ett statsägt företag som till fullo litar sig på statlig finansiering – pengar som politikerna beslutar om. Därför har våra beslutsfattare rean nu en viss makt över YLE och dess innehåll. Det är däremot varken rättvist eller speciellt demokratiskt att en politiker går direkt in och förhindrar publiceringen av nyheter som folket har rätt att veta om. Detta kallas censur och har inget att göra i ett samhälle med yttrande- och pressfrihet.

Vi har skäl att komma ihåg att statsministern inte medvetet eller direkt gått ut med att förbjuda publiceringen. Det beslutet gjordes av YLE:s chefer. Men det är just dessa chefer som står under politikernas stora toffla. Och vill man ha fortsatt finansiering och stöd lönar det sig att hålls på god fot med landets ledning. Just denna tankegång är vanlig bland media i autokratiska länder, där varenda nyhet passerar genom beslutsfattarnas sil innan de publiceras. Eller stoppas, beroende på innehållet.

Man kan dock inte påstå att YLE skulle vara helt utan skuld heller. Det kan knappast kännas väldigt bra ens för statsministern att i flera dagars tid vara statens största mediers huvudnyhet när det gäller misstankar om jäv – eller när ens eget privatliv blir inblandat i soppan. Men ger detta en orsak till censur? Borde medierna inte få fritt publicera vad de vill, i synnerhet om det handlar om en så betungande sak som jäv? Borde folket inte ha rätt att få veta vad de makthavare som de själv röstat till makten håller på med för att kunna undvika misstag vid nästa val.

Det är väl självklart. Eller borde vara det i ett demokratiskt samhälle.

Vi ska inte dra förhastade slutsatser på basis av ett enskilt fall, men dylika censurskandaler är ovanliga i vårt land. Finland har världens friaste pressfrihet – våra medier kan fritt publicera vad de vill så länge de respekterar journalistikens gyllene regler. Det finns en orsak till att media kallas den fjärde statsmakten. De har en livsviktig roll att rapportera om aktuella och viktiga händelser, bilda opinion och komma med alternativa och nya synpunkter.

Censurhärvan är ett första tecken på att någonting möjligtvis kunde vara fel. Är politikerna trötta på att våra medier ständigt kritiserar dem, på att de görs till åtlöje, på att de målas som värdelösa töntar? Pressfriheten utsätts för en oerhörd press – men till all tur har landet fortfarande flera obundna medier som gör allt för att rapporterna sanningen, utan att påverkas av politiska beslut. Vi har ett stort antal Kalle Blomkvistar bland våra journalister som inte vill annat än att låta folket veta att inte ens våra politiker är felfria figurer.

Det är naturligtvis inte medierna heller.

Vi vill ha oberoende medier, som vet var gränsen går, men som vågar rapportera om allt som är värt att rapporteras om och som står för sina reportage. Vi vill ha politiker som tänker igenom sina beslut, som är ärliga och inte försöker dölja verksamhet som kan ses som omoraliskt eller olagligt.

Men så länge vi inte har det kommer bägge statsmakterna att använda sina egna vapen för att försöka stoppa varandra.

Frågan är – vem står på folket sida? Är det politikerna vi ska lita på, eller media? Vem har gjort fel, vem ska försvaras?

Watch out Calle!

Invandrare. Obligatorisk skolsvenska. Nedskärningar. Syrien. Turkiet. Ryssland. Sipilä, Stubb och Soini. Ord och namn som varit på tapeten på sistone. Ord som varenda finländare hört minst en gång varje dag. Ord som jag personligen fått fundera lite extra på den senaste tiden.

De senaste två dagarna har jag fördjupat mig mer i den aktuella samhällsdebatten än någonsin tidigare. Trots att jag bara är en liten västnyländsk politices kandidat-studerande känns det som om jag redan arbetat med politik i flera år.

I början av veckan deltog jag i Svensk Ungdoms andra träff för Politikerskolan, en “skola” för ungdomar med högtstående drömmar om att någon dag sitta i Riksdagshuset och stifta lagar. Vi besöktes av herr Pär Landor, chefredaktör för Åbo Underrättelser. Temat var förhållandet mellan media och politiker men kvällen blev egentligen mera en debatt om i synnerhet den obligatoriska skolsvenskan (eller “lahjaruotsi”, som herr Landor så förträffligt kallar det) och flyktingkrisen. Och visst lärde vi oss vikten av att ha tydliga åsikter, kunna föra fram dem och synas i media men debatten gav mig också nya insikter i två heta samhällsfrågor just nu.

Har ni till exempel tänkt på att vi ofta säger att de som motsätter sig obligatorisk skolsvenska kommer med urusla argument? Pär Landor påpekade dock att ingen som är för skolsvenskan heller har kommit med några vattentäta argument. Och borde vi egentligen vara missnöjda över att flyktingarna får 90 euro i månaden plus gratis boende och mat medan de väntar på asylbeslut? Nej, eftersom dessa 90 euro används till konsumtion och kommer således att återvända till systemet (det är ytterst osannolikt att en flykting skulle lägga allt på banken för att spara). Det ökar i sin tur konsumtionen och produktiviteten i samhället. Och är det rätt tänkt av statsminister Sipilä att förlänga arbetsdagen med 20 minuter för att öka på produktiviteten – vore det inte lönsammare att tvärtom förkorta arbetstiden?

Att sitta och lyssna på en så god talare som Pär Landor var en stor fröjd men att dessutom få nya insikter och lära sig en hel del nytt var som ett körsbär på tårtan. Jag gick hem och kände mig frälst av politikens ande. Eller något i den stilen.

Och den intressanta stigen fortsätter. Jag fick idag ett erbjudande att ställa upp i kretsstyrelsen för SU i Åboland. Om jag väljs in i styrelsen kommer det att ha en stor betydelse för fortsättningen. Någonstans måste ju den politiska karriären börja. Vem vet, kanske den börjar här och nu?

Watch out Calle! Här kommer din efterföljare!