Mannen som (nästan) fällde regeringen

orposipi_etu_hg_120617_503_u01

OBS! Texten är skriven på kvällen den 12.6.2017, innan nyheterna om att 20 sannfinländare lämnar sin riksdagsgrupp hade landat. 

Sannolikt går jag till presidenten och ber om regeringens avgång

Dessa ord trodde jag aldrig statsminister Juha Sipilä skulle yttra mitt under en regeringsperiod. Och det trodde knappast någon annan heller. Flera har hoppats att den politiskt oerfarna företagsledaren som sedan 2015 ingått i en högerkonservativ regering med Samlingspartiet och Sannfinländarna i något skede skulle begära avsked. Men att det blev verklighet kom som en överraskning.

Men nu har det hänt. Finlands regering har fallit (nästan) för första gången sedan 1971.

Sedan Sannfinländarna under helgens partidag valde den invandringskritiske EU-motståndaren Jussi Halla-aho till Timo Soinis efterträdare på ordförandeposten blev det klart att partiets fortsatta plats i regeringen var hotat. När Halla-aho dessutom fick sällskap av sina närmaste anhängare på vice ordförandeposterna var regeringskrisen ett faktum. För Timo Soini tog det nästan tjugo år att lyfta Sannfinländarna till landets näst största parti och lotsa partiet in i regeringen. För Jussi Halla-aho tog det inte ens två dygn att forsla partiet tillbaka in i opposition.

Fast om man ska tro Sannfinländarnas nya vice ordförande Laura Huhtasaari, så är det inte Halla-aho som lämnat regeringen. I YLE:s A-studio den 12.6.2017 kommenterade en mycket upphetsad Huhtasaari, att det i själva verket är statsministern samt Samlingspartiets ordförande, finansminister Petteri Orpo, som gjort valet att avgå för att bli av med Sannfinländarna. Halla-aho har aldrig haft som avsikt att lämna regeringen och sade till och med efter att ha blivit vald att han och partiet står bakom regeringsprogrammet. Hans enda krav var att skärpa tagen inom invandringen, ett mål som står i programmet men som inte uppnåtts särskilt effektivt. Huhtasaari anser att Centerns och Samlingspartiets reaktioner betyder att varken Sipilä eller Orpo vill följa sitt eget regeringsprogram.

Ändå hävdar båda att det enda som (nästan) fällde regeringen var den drastiskt ändrade linjen inom det sannfinländska partiet. Rasister och EU-kritiker har ingen palts i Finlands regering.

Även om Sannfinländarnas partidag i Jyväskylä slutade i en total intern maktkupp inom partiledningen är väljarskaran och partiprogrammet fortfarande den samma. Skillnaden är att den nu tolkas av personer med andra preferenser och andra synpunkter på rådande omständigheter. Den tolkas av en man dömd för hets mot folkgrupp, en man som jämfört islam med pedofili och som för bara ett par dagar sedan sade att tvåspråkigheten saknar laglig grund i vårt land.

Det kan mycket väl vara att valet av Halla-aho till Sannfinländarnas partiordförande räddade det svenska språket hotade ställning i Finland. Eller så inte.

Men man ska inte ropa hej innan man är över bäcken. Såväl Kristdemokraterna som SFP har gått med på att förhandla om en regeringsposition, men endast om man förhandlar om ett nytt regeringsprogram. Vänsterförbundet, De Gröna samt SDP förhandlar endast efter ett nytt riksdagsval. Ett sådant är dock ganska osannolikt. Vi har ett (möjligtvis två) politiska val på kommande nästa år, och ett nytt val skulle försätta såväl den dalande Centern som dess hjärtesak landskaps- och sote-reformen i mycket dålig dager. Sipilä kommer därför att in i det sista finna en lösning bland den redan existerande riksdagen.

Det finns dem som tycker att regeringens fall är ett svagt drag av statsministern och att han i själva verket inte vågar stå över de radikala värderingar som Sannfinländarna står för. Vad som egentligen har diskuterats partierna emellan får vi andra aldrig veta med säkerhet, men skillnaderna måste ha varit så stora att trion inte kunde lita på varandra.

Det här är triumfens dag. Regeringen är i kris och faller (nästan). Juha Sipilä har gjort sitt bästa beslut som statsminister.

Jussi Halla-aho kommer att kunna stoltsera med att ha varit mannen som (nästan) fällt regeringen som sin första åtgärd som ny partiordförande. Oavsiktligt visserligen, men ändå. Samtidigt har han räddat hela landet. Tack, herr Halla-aho.

Kommer Sannfinländarna nu att bli ett mellanstort och högljutt oppositionsparti som på nytt börjar öka sitt väljarstöd? Eller går det som med Sverigedemokraterna i det västra grannlandet, där alla vägrar att samarbeta med Halla-ahos parti? Kommer partiet att splittras? Är populismens tid i Finland förbi?

Det vet vi inte med säkerhet ännu. VI inväntar med spänning hur de stundande regeringsförhandlingarna kommer att löpa och huruvida det kommer att komma ändringar till regeringsprogrammet. Och vi kommer att se ifall det verkligen är så att Finland endast klarade sig i två år och två veckor utan SFP i regeringen.

En sak är i alla fall säker: regeringen har (nästan) fallit och västmetron blir klar i höst. Detta är en bra dag!

Sopa inte drogerna under mattan!

Föregående veckoslut deltog jag i Svensk Ungdoms 73:e Kongress på Arcada i Helsingfors. Flera viktiga ärenden diskuterades och vi röstade igenom de saker vi ville att SU ska jobba för i sin framtida verksamhet. Den motion som, precis som förväntat, väckte mest diskussion var motionen om att legalisera cannabis i Finland. Debatten drog ut på tiden då nästan halva salen uttalade sig antingen för en legalisering eller mot det. Slutligen föll motionen med rösterna 46-28. Trots detta var debatten mycket lärorik med starka argument både för och emot. Debatten bevisade också att vi i Finland måste diskutera drogpolitiken mycket mera omfattande än idag.

Det största problemet är antagligen just det att cannabis och övriga droger ännu är starkt tabubelagda i Finland. Det känns främmande att acceptera en legalisering för någonting vars innehav och användning i dagens läge stämplar en person som en brottsling. Vi måste dock ta i beaktande att personer som använder hårda droger regelbundet inte gör det för att de tycker att det är roligt, de gör det för att de behöver ett sätt att komma bort från den svåra situationen de lever i. Detta kan på lång sikt leda till en ond cirkel som inte är lätt att bryta. Är det då i rättvisans namn rätt att bestraffa en sådan person hårt istället för att försöka ge hen hjälp och stöd för att komma bort från drogerna och få livet på rätt spår igen? Tänk på alkoholen – missbrukar alkoholister alkohol för att det tycker det är kul att vara berusad? Borde man slänga alla alkoholmissbrukare bakom lås och bom istället för att försöka få dem att nyktra till och påbörja ett nytt liv? Tänkte väl det.

Vi måste även komma ihåg att forskningen kring cannabis effekter för människan är bristfällig. Jag hade en intressant och givande diskussion om ämnet med ett par sociologer ett par dagar efter Kongressen. Vi var överens om att det är omöjligt att forska cannabis effekter för hälsan till fullo i Finland eftersom forskarna inte bara kan gå runt på gatan och fråga människor om de röker cannabis – ingen kan ju medge att de gör någonting illegalt. En legalisering skulle dock möjliggöra en noggrannare forskning inom ämnet eftersom man även kunde utföra kontrollerade fallstudier ute på fältet. Hittills har man dock inte kunnat påvisa att en normal och kontrollerad användning av cannabis skulle vara ett dugg farligare än en normal användning av Finlands största problemdrog, alkoholen.

En legalisering skulle onekligen leda till att cannabisanvändningen ökar och även att unga människor lättare kommer att kunna få tag på drogen. Men samtidigt skulle intresset för att testa cannabis, bara för att det är olagligt, kraftigt minska. Antagligen skulle cannabis bland de flesta bli en typ av sällskapsdrog som man röker i en måttlig mängd, på samma sätt som alkohol och tobak för många är medel som man konsumerar i en måttlig mängd till exempel på fester. Man dör inte av att röka en cigarett per månad, och likaså dör man inte av att röka cannabis en gång i månaden. En legalisering av cannabis betyder inte automatiskt att alla blir missbrukare eller att vi skulle uppmuntra till missbruk av drogen. En legalisering är inte heller ett ställningstagande för en legalisering av hårdare droger – det är ett helt annat ärende.

Ett alternativ skulle vara att dekriminalisera cannabis. Detta skulle i praktiken betyda att försäljning av cannabis till exempel i mataffärer inte skulle vara lagligt, men att innehav och användning av drogen inte skulle leda till straff. En dylik utveckling skulle säkert fungera bättre för de flesta. Det bör noteras att till exempel prostitution är dekriminaliserat i vårt land, fast tvärtom (det är tillåtet att sälja sex men inte köpa!). Denna kompromiss försökte vi också köra med under Kongressen, men utan resultat.

Motionen var alltså ute i gott syfte. Som ett liberalt förbund vill vi i SU kunna underlätta möjligheten att hjälpa personer med ett drogproblem, istället för att bestraffa dem, eftersom valet att missbruka droger inte alltid är frivilligt. Genom en legalisering kan vi bättre kontrollera och reglera cannabiskonsumtionen genom att vi kan föra statistik på vem som köper drogen, av vem hen köper och i vilka mängder. Dessutom kan försäljningen regleras – en åldersgräns skulle säkert tillsättas och man skulle antagligen även tillsätta en övre gräns för hur stor mängd man får köpa. En dylik ändring skulle också gynna staten genom ökade skatteintäkter från cannabisförsäljningen. Ingen har påstått att cannabis inte skulle få kosta en del.

Den svarta marknaden existerar där ute och man kan redan i dagens läge få tag på cannabis om man vet var man söker. Drogkriget kan redan sägas vara förlorat. Ett växande drogproblem existerar i Finland och för att vi ska kunna göra något åt saken krävs mera diskussion och en reform av drogpolitiken. Sopa inte drogerna under mattan. Medge att drogerna finns och att de är ett problem även i Finland. En legalisering av cannabis skulle inte avlägsna detta problem, men skulle möjliggöra en bättre inblick av helhetssituationen. Vi vill förhindra att människor blir marginaliserade och utstötta bara för att de blivit fast för att inneha droger.

Vi måste initiera diskussionen idag. Vi är åratal, antagligen årtionden, ifrån att faktiskt legalisera cannabis i Finland men vi måste börja öppna ögonen så småningom. Det är dags att återigen låta ett tabubelagt ämne se dagens ljus i den allmänna debatten.

“Visst ställer du upp i kommunalvalet?”

“Visst tänker du ställa upp i kommunalvalet?”

Den frågan har jag fått besvara ett antal gånger sedan förra hösten. Och frågan känns ännu väldigt ovan och främmande för mig, eftersom jag aldrig någonsin tidigare behövt besvara den.

Men sedan deltog jag på ett SU-evenemang i Hangö förra hösten, och frågan ställdes till mig för första gången. Vad svarade jag? Att jag inte har tänkt på saken, men att det alltid finns en möjlighet. Och det var ett ärligt svar. Jag hade inte tänkt på saken, eftersom jag fram till den dagen alltid hade ansett att jag var för ung och oerfaren för att driva ”seriös” politik. Skulle folk verkligen vara villiga att ge sitt förtroende åt mig, en ung, blivande politiker?

Ja, man måste ju börja någonstans.

Sedan dess har jag fått frågan ett par gånger och även börjat driva lite mer ”seriös” politik  (genom SU i Åboland) samt följa med samhällets utveckling noggrannare. Trots det har svaret varje gång varit det samma: jag vet inte med säkerhet, men jag tänker på saken. Faktum är att jag faktiskt ät rätt så ivrig över tanken att ställa upp. Jag är ivrig, men jag är också smått nervös inför allt jobb som kandidaturen förutsätter. Det är knappast något konstigt för en som överväger saken för första gången i sitt liv.

Att ställa upp i val kräver förstås en hel del av kandidaten. Man måste profilera sig bland väljarna, skicka insändare till tidningar, vara aktiv på social media, visa sitt ansikte bland folk, babbla på och visa att man brinner för de frågor man vill driva igenom i kommunfullmäktige. Det kräver en hel del svett och säkert även lite tårar. Man måste ha en hård vilja och jobba på med 110 % effektivitet från början till slut. Man måste hänga med i svängarna, för annars är loppet förlorat. Och ställer jag upp tänker jag kämpa in i det sista. Och det är därför jag måste kartlägga mina möjligheter att kandidera.

Ett par dagar sedan uppstod en ny situation för mig, då jag insåg att jag kommer att få hjälp ifall jag ställer upp. Och arbetet har redan påbörjats. Jag kunde ställa upp i Åbo, om jag vore skriven i staden och ville ha en ordentlig utmaning. Men jag är inte mantalsskriven i Åbo och känner inte för att utmana mig själv alltför mycket ännu i detta skede. Mitt kära Hangö skulle således vara den kommun jag ställer upp i. Fördelen med det är att Hangö är en relativt liten kommun, så det skulle inte bara svårt att profilera sig. Utmaningen skulle vara att få även finskspråkiga väljare att rikta sina blickar mot mig. Sedan gäller det att bara köra kampanj på rätt sätt. Hangö skulle verkligen må bra av att få lite yngre beslutsfattare till sin fullmäktige.

Tanken är härlig, tanken är spännande, tanken är mångfacetterad. Det finns en hel del saker jag måste tänka på och ta i beaktande innan jag kan göra mitt beslut. Men jag vill att alla ska veta att jag definitivt funderar på saken. På allvar. Just nu verkar möjligheten snarare möjlig än omöjlig. Detta kan trots allt vara början på något väldigt fint.

“Visst tänker du ställa upp i kommunalvalet?”

Jag vet inte. Men jag lovar att tänka på saken. Och jag återkommer inom kort.

 

May JJ Abrams forever please you

12 Events of Christmas: Lucka 7 tar oss till julens största film! 

Det var en sen onsdagkväll. Salutorget i Åbo stod tomt, det var mörkt, ingen snö på marken. Jag var lite finare klädd än vanligt eftersom jag varit på SFP i Åbos julglögg just före. Nu styrde jag stegen mot Finnkino, helt intill torget. 

Denna dag hade jag väntat på. Hela året. Kanske till och med mera än jag hade väntat på att se den nya Bond-filmen. Jag steg in i biografen och mina ögon stötte genast på den otroligt klassiskt designade affischen. Jag gick fram till disken och köpte en liten popcorn och en Seven Up.

Det var fem minuter kvar till filmens början när jag satte mig ner i sal fem, rad fyra, plats sex. Salen var så gott som proppfull. Prick klockan 21.15 började det hända. Reklamer som vanligt. Irriterande som vanligt. Till råga på allt visade de två reklam som korrelerade direkt till filmen jag hoppades på att i något skede skulle börja. Väl spelat Disney, lite extra marknadsföring och hjärntvätt i sista minuten, för att öka försäljningen av onödig merchandise. Och varför tittar jag på en rekalmsnutt om Sparbanken i Lieto? Ge mig filmen, jag betalade nästan 12 euro för den! 

Efter en halv evighet, som tog femton minuter (ja, jag kollade på klockan), var det äntligen dags. Den bekanta Lucasfilm-logon blänkte i sina vafkra färger, sedan total mörker. 

“A long time ago, in a galaxy, far, far away”

Mina trumhinnor sprängdes då den välbekanta trumpetfanfaren dånade i mina öron! Och när den gyllene texten började rulla framåt på duken fick jag kalla kårar och jag visste att denna film skulle bli bra. Sedan satt jag och njöt av det bästa två timmars sci-fi jag sett på en väldigt lång tid. Det var både modernt och klassiskt, den var gjord för alla fans men också för nya tittare. Och bättre böev det av alla välskrivna skömt som fick hela salen att brista ut i skratt! 

Men så kom den där scenen … den jag inte kan tala om … jag hatar dig JJ, fast jag visste att du skulle göra det, jag bara visste! 

Och alla favoriter var där! Och så flera nya härliga karaktärer. Skaffa mig en BB-8 nu! 

Varför sitter du här och läser detta? Gå och se den nya Star Wars-flmen omedelbart! Har du sett den redan? Perfekt, se den en gång till! Har du inte sett en endaste Star Wars-film? Perfekt, nu har du en god orsak att allmänbilda dig! 
Nu vet jag hur det kändes att se A New Hope för första gången 1977. Det var en magisk upplevelse. Och så är även denna film. Star Wars har kommit hem, precis som Han Solo säger. Det är smutsigt, det är äkta och det är kaotiskt igen. 

Och visst kan man säga att handlingen känns lite … bekant? 

Minst två finländare har bidragit till filmen. Youtube-sensationen Sara Forsberg skapade ett fiktivt språk för filmen (det förblir dock oklart vilket) och en finsk korgbollsspelare delar rollen som Chewbacca med Peter Mayhew – häftigt! 

JJ Abrams och Disney har gjort det som ingen vågade hoppas på. Star Wars är coolt igen. 

  

En satsning på sitzar

Dags för en dubbellucka idag! 12 Events of Christmas: Evenemang 4 och 5! 

På tisdagen deltog jag i Nyländska Nationens julsitz. Den kunde ha ordnats traditionsenligt i Merkantila Klubbens kokheta klubblokal med det klibbiga golvet och de dämpade färgerna, men denna gång överträffade NN mina förväntningar. Sitzen hölls på nattklubben Vegas i Åbo centrum, där två långbord var uppsatta mitt i salen framför bardisken (strategiskt val!). Feelisen var som vanligt ganska så nära toppen, då nylänningar mellan Hangö och Borgå stämde upp i sång, tömde sina snapsglas och minglade med varandra. Nationens nya styrelse erbjöd på lite extra underhållning i form av en ny julig snapsvisa (sätt in den i sångboken!) och en frågesport med julsångstema i vilken mitt bord fråntogs vinsten på grund av domarnas bisarra beslut. 

Sibbo stod på bordet tidigare än någonsin förut. Drickabiljetterna räckte knappt till. 

Efter den ovanligt kortvariga sitzen var det dags för eftersläpp och dans på scenen bland konstgjort rök. Ja, och karaoke förstås. Bon Jovi och Hector plöjde jag igenom med perfektionism och till dånande applåder. Ledin, som jag sjöng med mina två sångfåglar, gick kanske lite mindre elegant…

En halv dags återhämtning kunde jag unna mig själv. Sedan var det dags igen. 

På onsdag kväll klev jag upp för trapporna till SFP i Åbos kansli och det första jag fick se var bekanta ansikten i färggranna och smått förskräckliga jultröjor (oroa er inte, det var meningen). Själva mötesrummet hade omvandlats till sitzsal där ena väggen ockuperades av ett långt bord som var fyllt med julens läckerheter: skinka, lådor, rosoll och gravad lax! Vi satt oss på våra platser, sjöng för full hals (ledda av kretsens ordförande, med sina intressanta åsnebryggor och torra skämt) och tömde våra glas. Även nu fick vi njuta av lite extra program: julklappar, Jodellåda, snyggfulaste jultröjan-tävling och en hemlig uppgift. Min hemliga uppgift bestod av att “vara hipster om allt”, men eftersom jag inte visste hur jag skulle göra det på ett bra sätt böt jag uppgift.

Lobba för kostymförbud i SU.

Ber om ursäkt. Debbaten blev het och så gott som alla var emot mig. Kan officiellt meddela här att jag inte egentligen vill förbjuda kostymer. De är otroligt bekväma. Älskar att klä mig i kostym. Så kör hårt bara, både flickor och pojkar! 

Det här var en sitz med lite annorlunda prägel. Politik och lobbyverksmahet blandat med snapsvisor och julmat. Elegant och roligt! 

Dags att börja koka lite mera glögg. Kvinnan med ljus i håret närmar sig igen…

Watch out Calle!

Invandrare. Obligatorisk skolsvenska. Nedskärningar. Syrien. Turkiet. Ryssland. Sipilä, Stubb och Soini. Ord och namn som varit på tapeten på sistone. Ord som varenda finländare hört minst en gång varje dag. Ord som jag personligen fått fundera lite extra på den senaste tiden.

De senaste två dagarna har jag fördjupat mig mer i den aktuella samhällsdebatten än någonsin tidigare. Trots att jag bara är en liten västnyländsk politices kandidat-studerande känns det som om jag redan arbetat med politik i flera år.

I början av veckan deltog jag i Svensk Ungdoms andra träff för Politikerskolan, en “skola” för ungdomar med högtstående drömmar om att någon dag sitta i Riksdagshuset och stifta lagar. Vi besöktes av herr Pär Landor, chefredaktör för Åbo Underrättelser. Temat var förhållandet mellan media och politiker men kvällen blev egentligen mera en debatt om i synnerhet den obligatoriska skolsvenskan (eller “lahjaruotsi”, som herr Landor så förträffligt kallar det) och flyktingkrisen. Och visst lärde vi oss vikten av att ha tydliga åsikter, kunna föra fram dem och synas i media men debatten gav mig också nya insikter i två heta samhällsfrågor just nu.

Har ni till exempel tänkt på att vi ofta säger att de som motsätter sig obligatorisk skolsvenska kommer med urusla argument? Pär Landor påpekade dock att ingen som är för skolsvenskan heller har kommit med några vattentäta argument. Och borde vi egentligen vara missnöjda över att flyktingarna får 90 euro i månaden plus gratis boende och mat medan de väntar på asylbeslut? Nej, eftersom dessa 90 euro används till konsumtion och kommer således att återvända till systemet (det är ytterst osannolikt att en flykting skulle lägga allt på banken för att spara). Det ökar i sin tur konsumtionen och produktiviteten i samhället. Och är det rätt tänkt av statsminister Sipilä att förlänga arbetsdagen med 20 minuter för att öka på produktiviteten – vore det inte lönsammare att tvärtom förkorta arbetstiden?

Att sitta och lyssna på en så god talare som Pär Landor var en stor fröjd men att dessutom få nya insikter och lära sig en hel del nytt var som ett körsbär på tårtan. Jag gick hem och kände mig frälst av politikens ande. Eller något i den stilen.

Och den intressanta stigen fortsätter. Jag fick idag ett erbjudande att ställa upp i kretsstyrelsen för SU i Åboland. Om jag väljs in i styrelsen kommer det att ha en stor betydelse för fortsättningen. Någonstans måste ju den politiska karriären börja. Vem vet, kanske den börjar här och nu?

Watch out Calle! Här kommer din efterföljare!