En otypisk finsk man

Klockan är sju på morgonen. Det är lördag, vilket man ser ganska tydligt i och med den utbredda tystnaden även i en större stad som Åbo. Jag har varit vaken redan i en halvtimme. Jag har som avsikt att ta bussen mot Helsingfors från busstationen och eftersom jag inte bor helt i centrum, är jag tvungen att först ta en Föli in till stan.

Jag kliver ut i den kyliga höstluften och kastar några snabba blickar omkring mig. Närområdet är tyst och stilla så när som på en ensam, obekant man som står vid busshållplatsen på andra sidan vägen.

Jag går över vägen och ställer mig ett par meter ifrån mannen, som en äkta finländare brukar göra, och inväntar min buss mot stan. Det är fyra minuter tills den ska vara här.

Plötsligt händer något oväntat: mannen vänder sig mot mig och pratar med mig! Av hans språkbruk att bedöma är han infödd finländare, vilket bara gör saken mer bisarr.

“God morgon”, säger han.

Jag svarar på samma sätt.

“Har du också just flyttat in?” frågar han och syftar på mitt höghus, som just håller på att befrias från en heltäckande renovering.

“Nej då, jag har bott här i över ett år”.

“Aha, nå jag är nyinflyttad. Bor på översta våningen”, säger mannen vänskapligt.

“Ja, det där mittersta huset renoveras just nu”, säger jag och pekar.

“Javisst. Jag tror att ett par andra nya också har flyttat in nyligen”, svarar mannen.

Och därmed är konversationen mellan mig och den lyckosten till man som fått en bostad i en av de nyrenoverade lägenheterna över.

Det är kanske inte så konstigt att prata med någon på en busshållplats klockan sju på en lördagsmorgon, men att denna någon är en medelålders finsk man känns lite konstigt.

Håller bilden om den tystlåtna och inåtvända finländaren att smulas sönder? Ändrar dagens samhälle, och de nya samhällsnormer som stadigt bildas, sakta men säkert på finländarnas karaktärsdrag?

Jag började tänka lite extra på frågan efter att ha läst en intressant bok (“The Good Citizen: How a younger generation is reshaping American politics”) om förändrade medborgerliga normer som orsak till varför den politiska aktiviteten ändrat karaktär i USA.

Det fick mig att fundera på huruvida Finland håller på att genomgå en dylik förändring. Vi lever i ett öppnare samhälle med bredare kontakter till den övriga världen. För att kunna leva i en sådan värld måste man kunna anpassa sig till den. Även Finland befinner sig i en brytningsfas, där globaliseringen och internationalismen når sitt yttersta läge. Och det tvingar oss att lämna våra trygga skal och öppna oss för den yttre verkligheten.

Jag kände mig, konstigt nog, lite glad efter att jag steg på bussen mot stan. Mannen var den första som sagt något till mig denna dag och även om han gjorde det oväntat, så var det en positiv överraskning. Finländarna får gärna bli lite mer sociala och utåtriktade, i synnerhet om vi vill klara oss i den tuffa tävlingen om internationella arbetsplatser.

Med denna lilla anekdot pratar jag mer än gärna politik över hela veckoslutet!

Om Finland vore fläckfritt

Finland är världens bästa land att vara bosatt i. Vi har en hög levnadsstandard, välutbildade medborgare, en stabil och säker tillvaro samt en blomstrande jämställdhet. Man brukar säga att det är som att vinna på lotto om man föds i Finland. Det sägs att det trots det kalla vintervädret och de skyhöga priserna på allting är rätt så hyfsat att bo i detta nordliga land. Och visst är det så. Men under ytan hittar man trots det så mycket mer. Inget land är perfekt, inte ens Finland. Vårt land brottas i själva verket med några relativt allvarliga människorättsliga problem som visar att trots att vi är ett jämlikt, fritt och demokratiskt samhälle, finns det ännu vissa områden i samhällslivet inom vilka vi borde skärpa oss avsevärt.

De problem som Finland får jobba med handlar om behandlingen av asylsökande, om inställningen till transsexuella personer samt om fysiskt och sexuellt våld som riktar sig mot kvinnor.

Enligt ett nytt reformförslag från regeringen skärps kravet på att sammanfoga en familj med två barn till att familjen ska ha minst 2600 euro netto i månadsinkomster. Detta gör dock en sammanfogning av familjer så gott som omöjligt. Kraven har skärpts tidigare, år 2010 samt år 2012, och ingen redogörelse har gjorts angående effekterna av dessa skärpta krav. Nu kommer kraven att skärpas ytterligare och de krävda månadsinkomsterna blir bara högre. Det är redan nu svårt för flera finska familjer att sammanfoga sina medlemmar, så hur skulle flyktingfamiljer och personer som kommer från utlandet kunna göra det, då deras inkomster i största allmänhet är lägre? Det ska inte vara så krävande och så dyrt att få sina närmaste släktingar på ett säkert sätt in i landet. Barn, åldringar och gravida kvinnor – de som är på väg till Finland just nu – är inte ett hot mot vårt land och vårt samhälle.

Den stadiga flyktingströmmen har väckt häftig debatt även i Finland och flera kommuner har haft svårigheter att placera de asylsökande som kommer in i landet. Under det senaste året har man grundat flera mottagningscentra för asylsökande, men de har ett begränsat antal platser. Därför placeras årligen ungefär tusen asylsökande i så kallade förvaringsplatser. Dessa förvaringsplatser motsvarar i själva verket vanliga polisbutkan. Asylsökande och flyktingar behandlas med andra ord alltså som brottslingar, som slängs in bakom lås och bom bara för att de flytt undan krig, fattigdom och misär. I värsta fall kan de drabbade vara tvungna att sitta i dessa förhållanden i upp till två år! Och detta gäller inte bara unga, starka män – även barn, barnfamiljer, åldringar och gravida kvinnor utsätts för denna typ av behandling. Internationella förordningar stadgar klart och tydligt att polisförvar ska användas som sista utväg då inget annat alternativ för placering finns. I Finland är detta dock möjligt på grund av ett lagligt limbo – dessa människor är inte finska medborgare och inte heller flyktingar, utan asylsökande utan någon egentlig identitet. Men att behandla asylsökande på ett humant och medmänskligt sätt är det första steget i integrationen till det finländska samhället.

Läget för diverse sexuella minoriteter och könsminoriteter är relativt bra i vårt land. Här utsätts man inte för tortyr, mord, våldsamheter eller diskriminering om man tillhör en LGBT-grupp. Men detta till trots har Finland en translag som på ett väldigt spektakulärt sätt kränker transpersoners rättigheter. Enligt lagstiftningen ska en person som vill byta kön 1) inte kunna föröka sig, det vill säga vid behov gå med på att sterilisera sig, 2) gå med på att ändra sitt eventuella äktenskap till ett registrerat partnerskap och tvärtom (detta kommer att vara irrelevant efter att lagförändringen träder i kraft) samt 3) presentera medicinskt bevis på att hen tillhör det motsatta könet. Lagstiftningen kombinerar med andra ord idag det juridiska godkännandet av ett könsskifte med själva medicinska processen. Men för de flesta transpersoner är det inte nödvändigtvis fråga om att behöva se ut exakt som det motsatta könet. Många transpersoner är nöjda med att identifiera sig som en person av det motsatta könet. Därför borde även lagstiftningen ta detta i beaktande – att inte tvinga en person att faktiskt fysiskt byta sitt kön föra att juridiskt kunna göra det. En intervju eller en anmälan borde räcka mer än väl. Steriliseringsprocesser kan dessutom vara livsfarliga, även i ett land som Finland. Dessutom är det väl svårt att avgöra exakt vilka de medicinska bevisen på att man är “man” eller att man är “kvinna” egentligen är. Det finns hybrider och mellanformer. Dessa två kön är mera en social konstruktion än en biologisk konstruktion!

Våldet mot kvinnor är än idag det största problemet i vårt land. Enligt undersökningar är Finland det farligaste landet i EU för kvinnor. Våld som riktar sig mot kvinnor sker dessutom ofta inomhus och är mera osynligt än andra former av våld. År 2014 rapporterades det att 30 % av de finländska kvinnorna mellan 18 och 74 år hade råkat ut för fysiskt eller sexuellt våld av sin dåvarande eller tidigare partner. 83 % av dem som dött som en följd av familjevåld mellan åren 2002 och 2009 var kvinnor. År 2011 blev våld inom nära relationer officiellt en polissak, från att ha tidigare varit en privat företeelse.

Så sent som år 1994 blev det olagligt att våldta sin partner i ett parförhållande! Än idag våldtas ca 15000 kvinnor i Finland varje år. Av alla inlämnade våldtäktsanmälningar leder bara var femte till en rättegång, medan var sjunde leder till en fällande dom för gärningsmannen. År 2011 började man klassa tvång till sex som våldtäkt även ifall kvinnan är alkohol- eller drogpåverkad, har en funktionsnedsättning eller är på något annat sätt okunnig att uttrycka sin vilja. Trots det definierar man än idag våldtäkt på basen av hur mycket våld som används vid gärningen, istället för att definiera det utgående från ovilja till samlag. Våldtäkt handlar alltid om ovilja och är aldrig offrets fel! Det var först år 2014 som alla typer av våldtäktsfall blev officiella polisärenden.

Om Finland vore fläckfritt, skulle vi verkligen vara världen bästa land att vara bosatt i. Men vi har ännu mycket vi kan bättra på. Vissa saker kommer att ta tid, andra kanske bara gömmer sig strax bakom hörnet. Vi måste diskutera och fatta beslut. Vi måste våga ta initiativ och tänka på alla människor i samhället. På så vis kan vi göra Finland till ett jämlikt, fritt och demokratiskt samhälle helt på riktigt.

 

USA är dagens DDR

Det fanns en tid då Tyskland var delat i två delar. Västtyskland, även känt som BRD, njöt av sin tillvaro under västvärldens vingar, medan Östtyskland, eller DDR i folkmun, styrdes av den kommunistiska ordningen som rådde i Östeuropa efter andra världskriget. Nuförtiden tittar vi tillbaka på DDR och konstaterar smått förskräckt att medborgarnas vardag i det Sovjetstyrda landet var allt annat än glamoröst. En sak som i synnerhet väckte mycket förargelse då (och gör det fortfarande) var den oavbrutna övervakningen av Östtysklands medborgare som Stasi höll på med. Man övervakade medborgarna utan några större orsaker och förhörde flera människor med jämna mellanrum om. På detta vis kunde samhällsordningen upprätthållas enligt makthavarnas önskemål och eventuella försök att störta den kommunistiska regimen kunde stoppas.

I dagens liberala och demokratiska värld, där vi starkt talar för åsikts-, yttrande-, förenings- och pressfrihet känns DDR:s storebrorssystem som något förargligt och gammalmodigt som inte skulle kunna fungera nuförtiden. Men ack och ve slår den tanken slint. En värld där vi verkligen får leva fullt fria från de makthavare som styr vår vardag är för tillfället ännu en utopi. Det finns nämligen åtminstone ett land som sysslar med så gott som samma aktivitet som DDR höll på med under kalla kriget – dock i ett annorlunda format.

Det var tack vare de avslöjanden som tidigare CIA-anställda Edward Snowden kungjorde 2013 som hela världen fick veta vad NSA (USA:s nationella säkerhetsmyndighet) håller på med. Enligt Snowden har NSA övervakat miljontals människors aktivitet på nätet både i USA och utanför landets egna gränser. Orsaken? Enligt NSA:s utsago att förebygga eventuella terrorattacker mot landets befolkning och infrastruktur. En synnerligen giltig orsak, eller hur?

Men det är här problemet ligger. NSA har med sin verksamhet kränkt en människorättslig grundtrygghet, att få fritt yttra sig på internet och i andra medier. Det finns ingen giltig orsak att övervaka alldeles vanliga och oskyldiga individer på något sätt. Att övervaka personer man misstänker för terrorattacker eller andra brott är en annan sak men även då borde man först få tillåtelse av en domstol eller dylik myndighet. Att bara övervaka en vanlig medborgares privata aktiviteter är en kränkning av den personliga integriteten. Vi fick även veta att det inte bara var amerikanska medborgare som utsattes, utan även europeiska medborgare har blivit övervakade, däribland Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Storbritanniens säkerhetstjänst har också begått samma brott som NSA. 

Edward Snowden blev efterlyst i sitt hemland efter läckaget och tvingades fly till Ryssland, där han än idag vistas i tysthet. Europeiska myndigheter kunde inte lova att de inte skulle överlåta Snowden till USA:s säkerhetstjänst. I USA skulle Snowden antagligen dömas för statsförräderi och fängslas utan en rättvis rättegång. Att sprida information om statliga aktiviteter som bryter mot människorättsliga konventioner (och som USA till råga på allt ratificerat och bundit sig att följa) är inte ett brott. Det är i själva verket aldrig brottsligt att avslöja brott mot mänskliga rättigheter, inte ens fast det officiellt skulle vara olagligt att sprida nationella hemligheter. Edward Snowden offrade sitt liv och sin integritet för att låta omvärlden veta vad makthavarna gör med oss. Idag behandlas han som en farlig kriminal. 

Har du en iPhone? Då ska du vara synnerligen försiktig. Man kan inte ta ut batteriet ur en iPhone, vilket möjliggör olika typer av espionage via smarttelefonens funktioner även då den är avstängd. Det är fullt möjligt att avlyssna och lokalisera telefoner så länge batteriet ligger inne i apparaten. Det är på detta sätt amerikanska myndigheter kan, direkt eller indirekt, samarbeta med teknologi- och internetföretag för att övervaka människors aktivitet. Det är exempelvis inte speciellt svårt att få reda på vad en medelålders amerikansk man googlar på sin egen hemdator. Jag skulle även kunna slå vad om att NSA övervakar den muslimska befolkningen i USA bara på grund av att de kommer från Mellanöstern och kunde potentiellt vara terrorister. Men en terrorist är inte 300 miljoner personer!

USA kör alltså en väldigt liknande övervakningspolitik som DDR gjorde en gång i tiden – den är bara inte lika omfattande och har förflyttats till nätet, det vill säga dagens nya onlinesamhälle. USA är knappast heller det enda landet som håller på med detta. Ryssland övervakar helt säkert flera “misstänkta” individer, Kina är känt för att censurera internet kraftigt och det är mycket troligt att flera länder i EU också övervakar sina medborgare, eller har resurserna att göra det. 

Vi ska alltså inte gå omkring i samhället och tro att landets ledning, eller någon annan inflytelserik person någonstans, inte har en aning om vad vi gör online. Att övervaka en människas onlineaktivitet är förhållandevis enkelt nuförtiden och nationella myndigheter kan göra det i all hemlighet bara för att se om du är en farlig terrorist eller inte. Det kanske beror på att man vill upprätthålla säkerheten, men myndigheterna behöver väl trots det knappast veta vad du håller på med på fredagskvällarna ensam hemma? Politikerna ska sluta prata strunt och börja agera ärligt, istället för att komma med tomma svepskäl till allvarliga ärenden. 

Öppna ögonen och håll öronen skarpa. Storebror ser dig just nu och han vet vad du håller på med. Och råkar du göra något som storebror inte gillar kan du råka illa ut. Det kanske skulle vara dags att plocka fram din gamla Nokia 3310 igen. Eller övergå till brevduvan eller röksignaler. Men det är lättare sgat än gjort. Nätet är en del av vårt vardagsliv, och så är även storebror. Storebror ser dig. Storebror hör dig. Frukta honom.

Sovjetunionen har inte fallit

Sovjetunionen föll officiellt den 25.12.1991 och ersattes av Ryska federationen.

Eller det är vad historieböckerna säger. Men jag påstår att verkligheten är annorlunda.

Ryssland har sedan år 2000 letts så gott som enväldigt av president Vladimir Putin, med bara en kort paus 2008-2012, då landet leddes av Dmitrij Medvedev (dock fungerade Putin som premiärminister och hade en ansenlig mängd makt ändå). Putin innehar en stark position i landet och utåt målas han som en rättvis och karismatisk ledare – på samma sätt som man gjorde med Sovjetunionens ledare samt med till exempel Nordkoreas diktator än idag.

Ryssland har idag omfattande människorättsliga problem samt en så gott som icke-existerande yttrandefrihet.  Den politiska eliten håller resten av landet i ett järngrepp och et finns mycket få konkreta möjligheter att göra motstånd eller visa sitt missnöje. Enligt en relativt nykommen lag ska alla organisationer som deltar i någon sorts politisk verksamhet i Ryssland, och som finansieras delvis eller helt av aktörer utanför landets gränser, registrera sig som “utländska agenter”. Försöker landets ledning med denna lag svartmåla dessa organisationer samt försvåra deras verksamhet? Vill man i all tysthet trampa ner all möjlighet till demokratisk tävlan?

Inte nog med det. Sedermera har man i Ryssland debatterat om hur “utländska agenter kommer och förstör Ryssland” (notera det listiga användandet av begreppet “utländska agenter”). En ny lag stiftades, som gav regeringen i landet rätt att när som helst upplösa dylika organisationer enligt eget behag och utan någon speciell orsak. Och märk väl att det alltså uttryckligen är fråga om politiska organisationer. Vi talar om potentiella hot mot statsmakten. Och sådana ska ju såklart tystas ner. Det är ju inte en ny tanke i Ryssland, eller hur?

Yttrandefriheten i Ryssland är ett torrt skämt. Landet har infört stränga lagar som kraftigt begränsar yttrandefriheten. Det är till exempel olagligt att sprida hemligstämplad information (vilket i och för sig är förståeligt), att ärekränka andra (likaså fullt förståeligt), att förolämpa Gud, att öppet tala om homosexualitet. Det är i synnerhet “homopropagandalagen” som väckt mest förargelse i västvärlden. Homosexuella par får till exempel inte hålla varandra i handen nära daghem, eftersom detta kan sprida “farliga, västerländska tankar” till barnen i daghemmet. Det är ju trots att Ryssland som har den rätta moralen, medan västvärlden bara består av vildar och ociviliserat folk. Om en ensam man hittas död i sin lägenhet är sannolikheten stor att han tillhör en sexuell minoritet som blivit rånad och brutalt mördad. Våldet mot homosexuella har ökat efter att lagen om att inte sprida homosexuell propaganda till barn och ungdomar trädde i kraft. Läget för LGBT-människor i Ryssland är alltså mycket allvarlig.

Ryssland är även på väg mot ett mera religiöst och nationalistiskt samhälle. Det är inte längre tillåtet att göra Gud eller kyrkan till åtlöje, eller att placera staten eller dess ledning i dålig dager. Dessutom kräver staten tillstånd om flera än en person vill demonsterar mot något och ledningen ger strategiskt nog tillstånd bara till sådana demonstrationer som de själv gillar och gynnas av. Demonstrationer som är positiva gentemot ledningen placeras kan placeras mitt i staden på en synlig plats, medan motståndarna placeras långt utanför centrum där man knappt märker dem. Journalister kan råka ut för en massa problem om de rapporterar om “felaktiga” saker. Så gott som all media kontrolleras av statsmakten och det är Putin och hans närmaste som avgör vad tidningarna ska rapportera om.

Den ryska grundlagen är till sin struktur och sitt innehåll nästan identisk med den forna sovjetiska grundlagen. De demokratiska aspekterna i den nya grundlagen är bara ett skenmanöver för att övertyga västvärlden om att republiken är rättfärdig och demokratisk. På papper är Ryssland en federal republik, men i verkligheten är den lång ifrån det. Och Putin är väl medveten om att västvärlden vet det. Men han vet också att inge i västvärlden vågar göra något, eftersom man är rädd för risken för att starta ett nytt världskrig.

Och det här är bara toppen av isberget. Det finns så mycket mer, saker vi inte har en aning om, saker som döljs från oss, saker som vi inte bryr oss om. Ryssland kör sitt eget race och bryr sig föga om vad alla andra säger. Det ger blanka fan i vad USA, EU eller FN säger. Precis som landet alltid har gjort. Även då det funnits under ett annat namn.

Sovjetunionen har inte fallit. Det finns kvar under ett nytt namn.

Sopa inte drogerna under mattan!

Föregående veckoslut deltog jag i Svensk Ungdoms 73:e Kongress på Arcada i Helsingfors. Flera viktiga ärenden diskuterades och vi röstade igenom de saker vi ville att SU ska jobba för i sin framtida verksamhet. Den motion som, precis som förväntat, väckte mest diskussion var motionen om att legalisera cannabis i Finland. Debatten drog ut på tiden då nästan halva salen uttalade sig antingen för en legalisering eller mot det. Slutligen föll motionen med rösterna 46-28. Trots detta var debatten mycket lärorik med starka argument både för och emot. Debatten bevisade också att vi i Finland måste diskutera drogpolitiken mycket mera omfattande än idag.

Det största problemet är antagligen just det att cannabis och övriga droger ännu är starkt tabubelagda i Finland. Det känns främmande att acceptera en legalisering för någonting vars innehav och användning i dagens läge stämplar en person som en brottsling. Vi måste dock ta i beaktande att personer som använder hårda droger regelbundet inte gör det för att de tycker att det är roligt, de gör det för att de behöver ett sätt att komma bort från den svåra situationen de lever i. Detta kan på lång sikt leda till en ond cirkel som inte är lätt att bryta. Är det då i rättvisans namn rätt att bestraffa en sådan person hårt istället för att försöka ge hen hjälp och stöd för att komma bort från drogerna och få livet på rätt spår igen? Tänk på alkoholen – missbrukar alkoholister alkohol för att det tycker det är kul att vara berusad? Borde man slänga alla alkoholmissbrukare bakom lås och bom istället för att försöka få dem att nyktra till och påbörja ett nytt liv? Tänkte väl det.

Vi måste även komma ihåg att forskningen kring cannabis effekter för människan är bristfällig. Jag hade en intressant och givande diskussion om ämnet med ett par sociologer ett par dagar efter Kongressen. Vi var överens om att det är omöjligt att forska cannabis effekter för hälsan till fullo i Finland eftersom forskarna inte bara kan gå runt på gatan och fråga människor om de röker cannabis – ingen kan ju medge att de gör någonting illegalt. En legalisering skulle dock möjliggöra en noggrannare forskning inom ämnet eftersom man även kunde utföra kontrollerade fallstudier ute på fältet. Hittills har man dock inte kunnat påvisa att en normal och kontrollerad användning av cannabis skulle vara ett dugg farligare än en normal användning av Finlands största problemdrog, alkoholen.

En legalisering skulle onekligen leda till att cannabisanvändningen ökar och även att unga människor lättare kommer att kunna få tag på drogen. Men samtidigt skulle intresset för att testa cannabis, bara för att det är olagligt, kraftigt minska. Antagligen skulle cannabis bland de flesta bli en typ av sällskapsdrog som man röker i en måttlig mängd, på samma sätt som alkohol och tobak för många är medel som man konsumerar i en måttlig mängd till exempel på fester. Man dör inte av att röka en cigarett per månad, och likaså dör man inte av att röka cannabis en gång i månaden. En legalisering av cannabis betyder inte automatiskt att alla blir missbrukare eller att vi skulle uppmuntra till missbruk av drogen. En legalisering är inte heller ett ställningstagande för en legalisering av hårdare droger – det är ett helt annat ärende.

Ett alternativ skulle vara att dekriminalisera cannabis. Detta skulle i praktiken betyda att försäljning av cannabis till exempel i mataffärer inte skulle vara lagligt, men att innehav och användning av drogen inte skulle leda till straff. En dylik utveckling skulle säkert fungera bättre för de flesta. Det bör noteras att till exempel prostitution är dekriminaliserat i vårt land, fast tvärtom (det är tillåtet att sälja sex men inte köpa!). Denna kompromiss försökte vi också köra med under Kongressen, men utan resultat.

Motionen var alltså ute i gott syfte. Som ett liberalt förbund vill vi i SU kunna underlätta möjligheten att hjälpa personer med ett drogproblem, istället för att bestraffa dem, eftersom valet att missbruka droger inte alltid är frivilligt. Genom en legalisering kan vi bättre kontrollera och reglera cannabiskonsumtionen genom att vi kan föra statistik på vem som köper drogen, av vem hen köper och i vilka mängder. Dessutom kan försäljningen regleras – en åldersgräns skulle säkert tillsättas och man skulle antagligen även tillsätta en övre gräns för hur stor mängd man får köpa. En dylik ändring skulle också gynna staten genom ökade skatteintäkter från cannabisförsäljningen. Ingen har påstått att cannabis inte skulle få kosta en del.

Den svarta marknaden existerar där ute och man kan redan i dagens läge få tag på cannabis om man vet var man söker. Drogkriget kan redan sägas vara förlorat. Ett växande drogproblem existerar i Finland och för att vi ska kunna göra något åt saken krävs mera diskussion och en reform av drogpolitiken. Sopa inte drogerna under mattan. Medge att drogerna finns och att de är ett problem även i Finland. En legalisering av cannabis skulle inte avlägsna detta problem, men skulle möjliggöra en bättre inblick av helhetssituationen. Vi vill förhindra att människor blir marginaliserade och utstötta bara för att de blivit fast för att inneha droger.

Vi måste initiera diskussionen idag. Vi är åratal, antagligen årtionden, ifrån att faktiskt legalisera cannabis i Finland men vi måste börja öppna ögonen så småningom. Det är dags att återigen låta ett tabubelagt ämne se dagens ljus i den allmänna debatten.

“Visst ställer du upp i kommunalvalet?”

“Visst tänker du ställa upp i kommunalvalet?”

Den frågan har jag fått besvara ett antal gånger sedan förra hösten. Och frågan känns ännu väldigt ovan och främmande för mig, eftersom jag aldrig någonsin tidigare behövt besvara den.

Men sedan deltog jag på ett SU-evenemang i Hangö förra hösten, och frågan ställdes till mig för första gången. Vad svarade jag? Att jag inte har tänkt på saken, men att det alltid finns en möjlighet. Och det var ett ärligt svar. Jag hade inte tänkt på saken, eftersom jag fram till den dagen alltid hade ansett att jag var för ung och oerfaren för att driva ”seriös” politik. Skulle folk verkligen vara villiga att ge sitt förtroende åt mig, en ung, blivande politiker?

Ja, man måste ju börja någonstans.

Sedan dess har jag fått frågan ett par gånger och även börjat driva lite mer ”seriös” politik  (genom SU i Åboland) samt följa med samhällets utveckling noggrannare. Trots det har svaret varje gång varit det samma: jag vet inte med säkerhet, men jag tänker på saken. Faktum är att jag faktiskt ät rätt så ivrig över tanken att ställa upp. Jag är ivrig, men jag är också smått nervös inför allt jobb som kandidaturen förutsätter. Det är knappast något konstigt för en som överväger saken för första gången i sitt liv.

Att ställa upp i val kräver förstås en hel del av kandidaten. Man måste profilera sig bland väljarna, skicka insändare till tidningar, vara aktiv på social media, visa sitt ansikte bland folk, babbla på och visa att man brinner för de frågor man vill driva igenom i kommunfullmäktige. Det kräver en hel del svett och säkert även lite tårar. Man måste ha en hård vilja och jobba på med 110 % effektivitet från början till slut. Man måste hänga med i svängarna, för annars är loppet förlorat. Och ställer jag upp tänker jag kämpa in i det sista. Och det är därför jag måste kartlägga mina möjligheter att kandidera.

Ett par dagar sedan uppstod en ny situation för mig, då jag insåg att jag kommer att få hjälp ifall jag ställer upp. Och arbetet har redan påbörjats. Jag kunde ställa upp i Åbo, om jag vore skriven i staden och ville ha en ordentlig utmaning. Men jag är inte mantalsskriven i Åbo och känner inte för att utmana mig själv alltför mycket ännu i detta skede. Mitt kära Hangö skulle således vara den kommun jag ställer upp i. Fördelen med det är att Hangö är en relativt liten kommun, så det skulle inte bara svårt att profilera sig. Utmaningen skulle vara att få även finskspråkiga väljare att rikta sina blickar mot mig. Sedan gäller det att bara köra kampanj på rätt sätt. Hangö skulle verkligen må bra av att få lite yngre beslutsfattare till sin fullmäktige.

Tanken är härlig, tanken är spännande, tanken är mångfacetterad. Det finns en hel del saker jag måste tänka på och ta i beaktande innan jag kan göra mitt beslut. Men jag vill att alla ska veta att jag definitivt funderar på saken. På allvar. Just nu verkar möjligheten snarare möjlig än omöjlig. Detta kan trots allt vara början på något väldigt fint.

“Visst tänker du ställa upp i kommunalvalet?”

Jag vet inte. Men jag lovar att tänka på saken. Och jag återkommer inom kort.

 

Jag har ingenting att säga.

Jag visste att det skulle hända igen. Jag ville inte att det skulle hända igen.

Det hände igen.

Jag har ingenting att säga. Inga ord kan beskriva det här. Texter har publicerats, tal har hållits, tårar har fallit. Ingenting har förändrats.

Ord tar oss ingen vart. Det är dags för handling.

Jag är trött på hur det är. Jag vill att någon presenterar en lösning, jag vill att någon ersätter tidningarnas negativa rubriker med något som kunde vara ens en gnutta positivt. Bekymmer efter bekymmer – vi behöver inte ytterligare en sak att bekymra oss över.

Är mitt önskemål för svårt att förverkliga?

Låt denna bild få säga det jag vill ha sagt.

brussels-airport-bomb-1-640x480