Kvinnan som stal mitt hjärta

Tjuvar ska i största allmänhet buras in. De ska gripas av polisen, dömas för sina brott av en oberoende domstol och avtjäna sitt straff i en sunkig fängelsekåk någonstans. Och av det straffet ska de lära sig att inte upprepa sina misstag. Man ska inte stjäla, står det ju redan i de tio budorden från Bibeln. Och det gäller det mesta – pengar, kläder, bilar, husdjur – i princip all form av egendom.

Det finns dock ett litet, men märkvärdigt, undantag.

En tjuv kan stjäla ett hjärta utan att bli bestraffad för det.

Det låter i och för sig lite konstigt, det medger jag. Alla behöver ju ett hjärta för att kunna överleva. Denna blodiga köttklump till livspump slår i varenda människas bröst varje dag och varje natt. Den behövs för att vi överhuvudtaget ska kunna fungera. Och det gäller speciellt den finländska poprockstjärnan J. Karjalainen, som redan på 80-talet ville ha sitt hjärta tillbaka av en charmig kvinna med namnet Doris.

Men nu är det faktiskt så att mitt hjärta blivit stulet och att jag inte har några som helst planer på att försöka få det tillbaka.

Eller, rättare sagt, tre fjärdedelar av mitt hjärta har tagits ifrån mig. Jag behöll en liten del för att kunna upprätthålla mina vitala kroppsfunktioner. Resten lyckades Hon med stort H fly med efter ett lyckat hjärtrån.

Jag vet inte ens hur det hela skedde. Hon bara dök upp i mitt liv, från tomma intet, med de där glittrande ögonen fulla av känsla och det fängslande leendet. Hon uppstod från ingenting och fanns plötsligt tätt intill mig, med doften från det lena ljusa håret kittlandes i mina näsborrar. Och jag vet inte om det var för att Hon själv behövde låna några bitar av mitt hjärta för att lappa ihop sitt slitna hjärta eller ifall Hon bara tyckte om mitt hjärta så mycket, men Hon bara tog det och for iväg med det.

Och sedan dess har jag följt Henne vart Hon än går. Jag har inte krävt att få mitt hjärta tillbaka, bara bett Henne att ta väl hand om det det. Och det har Hon verkligen gjort. Hon har sett till att mitt hjärta mått bättre än den någonsin gjort förut. Hon har gett det glädje och härliga stunder, Hon har gett det näring och närhet. Hon har älskat det som ett eget barn, eller ännu mera. Och jag tror att hon till och med använt några väl utvalda bitar för att lappa skadorna som uppstått på Hennes eget hjärta.

Men visst har det sina nackdelar, att bara gå omkring och leva utan tre fjärdedelar av sitt hjärta. Det kan för det första ta sjuhelsikes ont ibland. Det liksom känns tomt och smärtsamt i bröstet då Hon är långt borta ifrån mig med mitt hjärta – som om hel min själ skulle slitas itu. En sådan känsla kryper fram nu och då, då Hon inte ligger i min famn och andas sina lugnande andetag, då Hon inte bjuder mig på en himmelsk måltid, då Hon inte sjunger en vacker visa bara för att Hon har lust. Då flera kilometer står mellan mig och Henne och då Hon är upptagen av plikt och arbete och inte kan ta hand om mitt hjärta lika mycket som vanligt. Då gråter både hjärtat och min själ. Då känns smärtan i hela kroppen.

Men det fixar sig alltid. Hon återvänder alltid till den viktigaste uppgiften i universum, att ta hand om mitt hjärta. Hon smeker mina öron med sin röst, Hon låter mig känna doften av Hennes hår, värmen av Hennes kropp, smaken av Hennes läppar. Och då tror jag att det gråtande hjärtat övergår till ett hjärta som skuttar omkring av evinnerlig glädje. Den skuttar så att man ibland tror att den skuttar iväg helt av sig själv. Men Hon får alltid fast den igen. Det är trots allt Hon som numera tar hand om mitt hjärta.

Och det är så det skall vara. Jag vill inte ha det på något annat vis. Mitt hjärta skulle inte kunna hitta ett tryggare och skönare hem än hos Henne. Så där får det finnas för alltid och lite till, tills det en dag beslutar sig för att sluta slå helt och hållet. Och då skall det smälta samman med Hennes hjärta och fortsätta existera för evigt i ett land långt, långt borta.

Det här är berättelsen om kvinnan som stal mitt hjärta. Men behåll det för all del, du behöver det mer än vad jag gör. Bara du lovar att fortsätta ta hand om det för all evighet, och bara pyttelite till.

Advertisements

Landet där hjältarna får leva

big_etsa_11123923

En enää ikinä tässä tai tulevissa maailmoissa tottele ketään enkä mitään arvovaltaa, käskijää, hallitusta, jumalia tai enkeleitä, missään muussa kuin siinä, minkä myönnän oikeaksi tai parhaaksi mahdolliseksi.

Dessa välkända ord, dessa trotsande, rentav anarkistiska ord, yttrades för nästan hundra år sedan av den finske pacifisten, socialisten, talaren och politikern Yrjö Kallinen. Ord som Kallinen, enligt egen utsago i en intervju i början av 70-talet, även framgångsrikt levde efter. För han gjorde misstag, precis som vi alla, men han medgav att precis som det som han gjorde var rätt var alla de misstag han gjorde endast hans eget fel.

Yrjö Kallinen stämplades som landsförrädare i efterdyningarna av inbördeskriget 1918 och dömdes till döden fyra gånger – utan att domen någonsin blev verklighet. Kallinen fick sitta livstids fängelse fram till 1921, då han benådades. Sedermera blev han Finlands första och hittills ända pacifistiska försvarsminister 1946-1948. Han levde efter sina principer och hyllades som någon form av fredens hjälte vid sin bortgång 1976.

Den Lahtis-baserade teatergruppen Teatteri 2.0 har år 2016 och 2017 framfört en enkel pjäs med titeln “Maa jossa sankarit saavat elää”. Den berör inte bara Kallinen och hans liv utan den diskuterar även begreppet hjältar och frågar vad det egentligen är som gör människor till hjältar? Pjäsen var en interaktiv och intim upplevelse och ett tankeväckande verk.

Är hjältar alltid modiga? Eller kan en hjälte vara rädd, räddare än alla andra, men trots det våga göra det som bör göras? Kan en hjälte vara självisk? Var Yrjö Kallinen, mannen som vägrade att ta till vapen, vägrade att följa order, vägrade att dö, en hjälte? Var Arndt Pekurinen, den berömda vapenvägraren, en hjälte? Är Obama en hjälte? Putin? Sipilä?

Publiken kunde inte svara på frågan om vem som är hjälte – eftersom det är en svår fråga. Hur ska man definiera en hjälte? Någon hjälte var den egna mamman, en annan valde tennisstjärnan Rafael Nadal. Någon tycker kanske att Brad Pitt är en hjälte, medan en annan är absolut säker på att Edward Snowden gjort sig värdig den titeln.

Nuförtiden associerar de flesta ordet hjälte med de där människorna med superkrafter som dyker upp i serietidningarna och i varannan film. Dessa superhjältar är en relik från en tid då allmänheten behövde starka och modiga ikoner att förlita sig på, då hotet från öst var som störst. Men i dagens läge är de samma trikåklädda muskelknuttarna en inkomstkälla för filmbolagen.

Och det är därför vi istället får vända oss till verklighetens hjältar, modiga män och kvinnor som ibland satt sina liv på spel för att förbättra det som är ont i världen. Krigshjältar, räddningshjältar, vardagshjältar. Och sådana hjältar finns det många av: Moder Theresa, Nelson Mandela, Gandhi, Livingstone, Columbus…

Dessa är lätta att relatera till, för de har funnits i verkligheten, de har offrat en hel del för att uppnå små vinster. De har lidit, de har varit rädda och de har trotsat rådande system och orättvisor, de har försiktigt letat sig framåt i mörkret och äntligen uppnått ljuset, lösningen, freden. Och ibland har det betytt att man sett dem som förrädare och brottslingar och de har lidit långa och hårda straff eller till och med avrättats. Men med tiden har åsikterna ändrats och plötsligt har de blivit nationalhjältar, nostalgiska galjonsfigurer från en gången, bättre tid.

Och dessa hjältar får leva i samförstånd i landet där hjältarna får leva.

Och för någon är Yrjö Kallinen den stora hjälten.

Och visst var han en beundransvärd man med en ideal som börjat få allt mera gehör.

Min hjälte finns i nuet, omkring mig, i min vardag.

Min hjälte är det lilla hjärtat som ser efter mig.

 

Ett nytt hem

Det har äntligen hänt.

Det underbara, härliga, otroliga, magnifika, perfekta.

Det jag väntat på länge, det jag längtat efter, det jag hoppats på.

Jag har flyttat till ett nytt hem tillsammans med min älskling.

Och vilket hem! Perfekta former, mjuka färger, mysiga toner, släta ytor.

Nya möbler, begagnade möbler, stearinljus, en massiv klocka på väggen, ett badkar och en kanin.

Vårt hem med våra regler, våra system, våra möbler, våra tidtabeller.

Ett hem som är just precis som vi vill ha det.

Ett hem för matlagning, för sömnlösa nätter och sovmorgnar, ett hem för filmkvällar för romantiska middagar, för spelkvällar med vänner och familj.

Ett hem för oss.

Och du är varmt välkommen att besöka vår sköna lya.