Vart har vården tagit vägen?

Jag, precis som så många andra, blev bestört över nyheten som cirkulerade på some i slutet av förra veckan om en hemvårdsklient som rapporteras ha dött av undernäring en vecka efter att en bestört närstående besökt personen och upptäckt att allting inte står rätt till. Den närstående rapporterade om saken till Hangötidningen, som kontaktade de ansvariga vårdmyndigheterna i Hangö, som i sin tur omedelbart påbörjade en utredning.

Den utredningen är vid skrivande stund (15.9.217) fortfarande ofärdig och ingen exakt fakta finns att tillgå i det här skedet.

Stadsstyrelsens medlem Eero Koli kommenterade fallet i fredagens Västra Nyland. Han anser att barn och åldringar hör till de två grupper i samhället vars vård man inte ska pruta om. Dessutom säger Koli att den växande mängden administrativa uppgifter bland vårdpersonalen kombinerat med minskande resurser leder till en svår situation, där personalen har mindre och mindre tid att spendera med klienterna.

Jag måste medge att jag håller med Koli i den här saken. Barn och åldringar är de mest utsatta människogrupperna i vårt samhälle och deras välmående är a och o för att det finländska välfärdssamhället ska hållas på fötter. Barnen är landets framtid, och i synnerhet framtiden för Hangö, där den negativa befolkningsökningen varit ett faktum i snart tio år. Om barn inte får ändamålsenlig vård kommer barnfamiljerna att med snabba tag flytta till en ort där social- och hälsovården fungerar friktionsfritt.

Det samma gäller åldringar, fast omvänt. De är inte landets framtid, men deras andel av den totala befolkningen ökar hela tiden. Äldreomsorgen måste fungera för att vi inte ska ha tusentals seniorer lidandes i sina egna hem utan att de själva kan föra sin egen talan. Vi måste hjälpa dem att leva ett värdigt liv tills slutet kommer.

I och med att det finns brist på personal och resurser blir vårdpersonalen tvungen att ta på sig allt mera administrativa uppgifter. Det handlar inte längre om att ta hand om några stycken klienter, utan det ingår också en hel del pappersarbete. Det är helt klart att ett växande behov av hjälpande händer kombinerat med mindre resurser inte fungerar. Vårdpersonalen måste kunna vara tillgänglig, finnas dör för den gamle, ta hand om hen och prata med hen och se till att hen får sina behov uppfyllda. Men nu finns det allt mindre tid och resurser att göra just det, att uppfylla kärnan i vårdarbetet.

Vårdbolaget Attendo, som erbjuder sina tjänster såväl i Hangö som i Raseborg, har fått motta en hel del negativ publicitet den senaste tiden. Det har pratats om vanvård och tjänstefel och man har på allvar börjat diskutera huruvida en privatisering av vården verkligen kan medföra andra positiva aspekter utöver sparade pengar i stadens kassa.

Det aktuella läget oroar mig, både som privatperson och som kommunalpolitiker. Som privatperson är jag oroad över hur det kommer att se ut om tio, trettio, sextio år, då jag själv är i behov av vård på grund av hög ålder. Jag vill inte ligga i en säng oförmögen att göra ens de enklaste vardagssysslorna, utan att ha någon jag kan prata med. Jag vill inte bli en bortglömd åldring som skrumpnar bort i något hörn av ett halvt övergivet åldringshem. Jag vill ha kärlek och ömhet och omtanke in i det sista. Men det är just det som jag är rädd att jag inte kommer att få.

Som politiker är jag oroad över att inte kunna förbättra på läget. Finns det inga pengar, så finns det inga förutsättningar att utveckla vården. Men samtidigt vet jag att vi under det inkommande fyra åren blir tvungna att diskutera tunga saker gällande vården i Hangö: ska vi fortsätta anlita Attendo? Ska vi stänga enheter? Ska vi vidareutveckla hemvården? Vad den inkommande sote-reformen kommer att medföra för vår del är omöjligt att säga vid det här laget, men jag befarar att situationen knappast kommer att förbättras av att besluten om Hangös social- och hälsovård görs av politiker som sitter ännu längre bort från problemets kärna än dagens beslutsfattare.

Kan vi kalla vårt land för ett välfärdssamhälle längre? Är det välfärd då den grundläggande vården lir allt dyrare och flyttas allt närmare de stora städerna? Är det välfärd att gamla och sjuka tvingas lida för att det inte finns möjligheter att ta han dom dem allihop? Vi bör även tänka på huruvida det är vi som orsakat de rådande problemen, eller om det är de tidigare generationerna, som inte insåg i tid att vi inom tjugo trettio år har en växande andel äldre befolkning i landet. Om man på 80-talet skulle ha kunnat räkna, skulle man kanske ha kunna förbereda sig bättre inför det rådande läget.

Ekvationen försvåras ytterligare av den envishet som flera av våra äldre besitter. Allt flera vill bo hemma längre än vad de egentligen borde och allt färre vill ha hjälp – ska man då strunta i att hjälpa om man tvärt motsätter dig det?

Framtiden är oviss, och det samma gäller vården och välfärden i Finland. Jag följer oroat med läget och lovar dyrt och heligt att jag fortsätter arbeta för ett välmående Finland där allas behov iakttas. Vanvård och likgiltighet ska inte förekomma inom vården, oberoende av vem som vårdas eller vem som erbjuder tjänsterna.

Advertisements

Hangö – en storstad i södern

Texten är ursprungligen publicerad som min femte kolumn i Hangötidningen den 31.10.2013. Publicerad här utan ändringar.

“Hösten har börjat på allvar i vår lilla stad. De sista löven faller strax ner och höstens regn övergår i snöfall. Krattan kan vi lagra i förrådet och istället för dem tar vi ut spadarna och skyfflarna. De sista stormarna får havet att dansa, innan kölden stelnar den för några månader framöver. Vi upplever möjligtvis den sista hösten och vintern i Hangö som liten stad. Nästa år är Hangö kanske en storstad.

Egentligen är det rätt så överraskande att vi inte ännu har sammanslagits med vår grannkommun Raseborg. Under de senaste åren har Hangös ekonomiska situation varit mycket svår och vi har stått på listan över Finlands kriskommuner en längre tid. För oss hangöbor har det varit viktigt att bevara vår självständighet som Finlands sydligaste stad. Och det faktum att vi inte har sammanslagits med andra kommuner trots den ekonomiska krisen har visat hur hårt och flitigt vi försvarar vår stad. Vi är ju trots allt unika på flera sätt; våra sandstränder och vår natur finns inte att hitta på andra orter i landet.

Men hur vi än kämpar och hur vi än försöker, så finns det ändå någon som står över oss. Finska staten vill inte ha kriskommuner. Och vem skulle vilja det? Finska familjer vill inte heller vara krisfamiljer. Och staten har gett oss möjligheten att själv komma på en lösning till krisen. Våra försök har försvårats tack vare stora företags konkurser och allmänna sparkrav. Och nu verkar det som om staten har fått nog. Det är dags för Hangö att förbereda sig för en sammanslagning.

När jag flyttade hit från Esbo år 2008, flyttade jag från en storstad med ca 250 000 invånare till en stad med dryga 10 000. Nu ligger Hangö på lite över 9000 invånare. Om, eller egentligen när, vi sammanslås med grannen Raseborg kommer den nya kommunen att ha ca 55 000 invånare. Ingen storstad jämfört med giganterna kring Helsingfors, men ungefär i storlek med Borgå, Kotka, Salo eller Seinäjoki. Inom en när framtid bor jag alltså i en storstad igen. Kanske kan vi då få en simhall? Eller ett köpcenter? Och hur skulle det vara med metro?

Sedan blir det ju förstås problemet med vilken stad som kommer att bli centrum för den nya storstaden Raseborg. Ekenäs och Karis kommer åtminstone att bråka om saken. Och majoritetsspråket blir ju i varje fall svenska. Men varför inte bestämmas sig för en kompromiss? Vi gör Hangö till den nya stadens centrum (vi har ju trots allt de finaste stränderna och det livligaste sommarlivet) och ändrar namnet från Raseborg till Hangö. Det skulle väl göra de andra regionerna glada; nu får de äntligen bära namnet som Finlands sydligaste stad!

Att slå ihop två kriskommuner har sina negativa sidor, men det finns också mycket potential med en sammanslagning. Vi kan till exempel tävla med en annan havsstad i ungefär samma storleksklass: Kotka. Kotka är nästan raka motsatsen till Hangö; den befinner sig i öst och har det rätt så bra med turismen. Kanske kunde storstäderna Hangö och Kotka turas om att ordna ett av Finlands största evenemang, Kotkas havsdagar? Det skulle säkert ge Hangö den kick staden behöver för framtiden

Låt oss njuta av den tid vi har kvar som självständig kriskommun. Och när vi sedan sammanslås, låt oss inte förlora Hangös identitet, utan förstärka den och använda den som ett redskap för att göra den nya storstaden till en turistmagnet! Länge leve storstaden Hangö!”

Jag ställer upp i kommunalvalet

Det tog några månader av tankeverksamhet.

Det krävde ett antal diskussioner med andra unga politiker.

Det behövdes ett par funderare över vad jag vill jobba för.

Men slutligen var beslutet klart. Det fanns inget tvivel om saken. Jag var äntligen säker på min sak.

Jag tänker ställa upp i kommunalvalet våren 2017 i Hangö.

Kommunalvalet blir mitt första val jag ställer upp i, min första möjlighet att arbeta närmare med politiken och min första möjlighet att erhålla större politiskt ansvar än de roller jag innehar just nu.

Jag vill driva ungdomsvänliga och socialliberala frågor och ge kommunalpolitiken i Hangö en yngre dimension. Hangö ska vara en attraktiv kommun för alla åldersgrupper, men i synnerhet för barn och ungdomar. Hangö behöver nya, unga och engagerade beslutsfattare och jag ser mig som en sådan. Jag vill arbeta för stadens bästa och aktivt göra allt jag kan för att staden ska vara en ännu bättre plats för invånarna att leva i.

Hangö ska vara en levande stad även i framtiden, och därför ska det finnas arbete, urbildning och aktiviteter för stadsborna. Det finns mycket som kan göras även för att utveckla stadens profil utanför sommarsäsongen. En fungerande stadsmiljö, löpande kollektivtrafik, ren miljö och säker tillvaro är viktiga värden för mig som invånare i en liten stad.

Hangö är fortfarande en otrolig och unik stad, och det ska vi bli bättre på att utnyttja då vi försöker nå ut till den övriga världen. Samtidigt måste vi se över den tuffa ekonomiska situationen och göra vårt bästa för att Hangö så långt som möjligt kan fortsätta som en självständig kommun. Vi kan dock gärna utreda samarbete inom den offentliga sektorn med Raseborg. Hangö ska även göra sin andel av sitt internationella ansvar då det kommer till exempelvis mottagande av flyktingar.

Jag ser fram emot valkampanjen som så småningom påbörjas, jag ser fram emot att få prata med stadens invånare, såväl unga som gamla, och dela med mig av mina åsikter. Jag ser fram emot själva valdagen och väntar med spänning på hur det kommer att gå. Oberoende av hur det går kommer valet att utgöra en viktig erfarenhet för mig och mina karriärsplaner.

Jag hoppas på en intressant politisk höst och vår! Var inte rädd för att dra mig i ärmen och prata med mig! Vi ses ute på stan!