Ett onödigt lidande

Några dagar sedan lyssnade jag på en expert från Röda Korset diskutera den pågående flyktingkrisen.

Fast vi finländare har ju ingen rätt att kalla det för en kris. Flyktingströmmen har för det första saktat ner och antalet flyktingar Finland tagit emot är skrattretande liten jämfört med den andelen människor som just nu lever i omänskliga förhållanden vid Europas gränser. Och ändå gör flera finländare motstånd och tänker sig att vårt land svämmar över av invandrare.

Finland är till ytan ett av Europas största länder. Majoriteten av befolkningen bor i södra Finland. Vi kommer inte att drunkna i invandrare fast de alla skulle komma hit.

Nu är det inte bara Finland som skött sig undermåligt i detta ärende. Hela Europa har skött flyktingsfrågan otroligt dåligt. Istället för att hjälpa har vi börjat stänga gränserna. Vi bildar en ny järnridå mot öst och hoppas att ingen ska märka.

Och krigsflyktingarna från Syrien, Afghanistan och Irak är bara toppen av isberget. Vänta tills klimatflyktingarna från Afrika börjar strömma in.

Vissa människor undrar varför vi inte bara kan skicka dem tillbaka? Varför kan flyktingarna inte fly någon annanstans i sitt eget land? Det beror på kulturskillnader. För en muslim är det inte så enkelt att bara bosätta sig någon annanstans. Vi som lever i individualistiska kulturer kan hur lätt som helst flytta vart vi än behagar. Men i kollektiva kulturer är det egna kollektivet det viktigaste som finns. Är du inte medlem i kollektivet, är du högst antagligen inte heller välkommen i gemenskapen. Därför kan en syrier inte nödvändigtvis bara flytta in i en grannby. Råkar personen i fråga vara en shiamuslim och alla andra i byn är sunnimuslimer, kommer livet att bli tufft.

Det är inte som att flyktingarna VILL komma till Finland. Vem vill frivilligt fly till ett land där det är snö och mörkt halva året, där maten är skitdyr och där allting känns så avlägset och främmande? De kommer för att de måste. De kommer för att det inte finns alternativ. De vill leva tryggt, de vill kunna bygga upp ett nytt liv. Och där måste vi bistå dem.

Vi västerlänningar har dessutom stora svårigheter att sätta oss in i flyktingarnas situation. Om ett blodigt inbördeskrig skulle bryta ut i Finland och de omkringliggande grannländerna, vart skulle du fly? Till USA? De vill inte ens motta sina egna grannar, varför skulle de vilja ta emot finnar? Skulle du vilja bo på ett flyktingläger tätt inpå andra totalt främmande människor och hoppas på att någonsin skulle få tak över huvudet, rena kläder och mat?

Integrationen måste ske bättre, det måste ske snabbare och det måste ske direkt. Men det är inte kvotflyktingarna som är problemet, ej heller de asylsökande som får flyktingstatus och påbörjar integrationen. Det är den växande andelen papperslösa. Bara för att ligger i ett juridiskt limbo betyder inte att vi inte bär ett ansvar över deras välmående. Jag tror vem som helst håller med mig om jag säger att jag hellre vill att dessa papperslösa ska få ett hem och ett jobb än att vi har femton tiggare på varje gata i de större städerna.

Invandrarna kommer inte att bli marginaliserade brottslingar om vi ser till att de behandlas humant och får den uppmärksamhet de behöver. De må komma från andra kulturer, men de är på lika mycket människor som vi är. Bara genom att förstå dem och mätta deras hunger, uppfylla deras behov och bistå dem i livets svårigheter kommer de att kunna integreras i vårt samhälle.

 

 

Advertisements

Om Finland vore fläckfritt

Finland är världens bästa land att vara bosatt i. Vi har en hög levnadsstandard, välutbildade medborgare, en stabil och säker tillvaro samt en blomstrande jämställdhet. Man brukar säga att det är som att vinna på lotto om man föds i Finland. Det sägs att det trots det kalla vintervädret och de skyhöga priserna på allting är rätt så hyfsat att bo i detta nordliga land. Och visst är det så. Men under ytan hittar man trots det så mycket mer. Inget land är perfekt, inte ens Finland. Vårt land brottas i själva verket med några relativt allvarliga människorättsliga problem som visar att trots att vi är ett jämlikt, fritt och demokratiskt samhälle, finns det ännu vissa områden i samhällslivet inom vilka vi borde skärpa oss avsevärt.

De problem som Finland får jobba med handlar om behandlingen av asylsökande, om inställningen till transsexuella personer samt om fysiskt och sexuellt våld som riktar sig mot kvinnor.

Enligt ett nytt reformförslag från regeringen skärps kravet på att sammanfoga en familj med två barn till att familjen ska ha minst 2600 euro netto i månadsinkomster. Detta gör dock en sammanfogning av familjer så gott som omöjligt. Kraven har skärpts tidigare, år 2010 samt år 2012, och ingen redogörelse har gjorts angående effekterna av dessa skärpta krav. Nu kommer kraven att skärpas ytterligare och de krävda månadsinkomsterna blir bara högre. Det är redan nu svårt för flera finska familjer att sammanfoga sina medlemmar, så hur skulle flyktingfamiljer och personer som kommer från utlandet kunna göra det, då deras inkomster i största allmänhet är lägre? Det ska inte vara så krävande och så dyrt att få sina närmaste släktingar på ett säkert sätt in i landet. Barn, åldringar och gravida kvinnor – de som är på väg till Finland just nu – är inte ett hot mot vårt land och vårt samhälle.

Den stadiga flyktingströmmen har väckt häftig debatt även i Finland och flera kommuner har haft svårigheter att placera de asylsökande som kommer in i landet. Under det senaste året har man grundat flera mottagningscentra för asylsökande, men de har ett begränsat antal platser. Därför placeras årligen ungefär tusen asylsökande i så kallade förvaringsplatser. Dessa förvaringsplatser motsvarar i själva verket vanliga polisbutkan. Asylsökande och flyktingar behandlas med andra ord alltså som brottslingar, som slängs in bakom lås och bom bara för att de flytt undan krig, fattigdom och misär. I värsta fall kan de drabbade vara tvungna att sitta i dessa förhållanden i upp till två år! Och detta gäller inte bara unga, starka män – även barn, barnfamiljer, åldringar och gravida kvinnor utsätts för denna typ av behandling. Internationella förordningar stadgar klart och tydligt att polisförvar ska användas som sista utväg då inget annat alternativ för placering finns. I Finland är detta dock möjligt på grund av ett lagligt limbo – dessa människor är inte finska medborgare och inte heller flyktingar, utan asylsökande utan någon egentlig identitet. Men att behandla asylsökande på ett humant och medmänskligt sätt är det första steget i integrationen till det finländska samhället.

Läget för diverse sexuella minoriteter och könsminoriteter är relativt bra i vårt land. Här utsätts man inte för tortyr, mord, våldsamheter eller diskriminering om man tillhör en LGBT-grupp. Men detta till trots har Finland en translag som på ett väldigt spektakulärt sätt kränker transpersoners rättigheter. Enligt lagstiftningen ska en person som vill byta kön 1) inte kunna föröka sig, det vill säga vid behov gå med på att sterilisera sig, 2) gå med på att ändra sitt eventuella äktenskap till ett registrerat partnerskap och tvärtom (detta kommer att vara irrelevant efter att lagförändringen träder i kraft) samt 3) presentera medicinskt bevis på att hen tillhör det motsatta könet. Lagstiftningen kombinerar med andra ord idag det juridiska godkännandet av ett könsskifte med själva medicinska processen. Men för de flesta transpersoner är det inte nödvändigtvis fråga om att behöva se ut exakt som det motsatta könet. Många transpersoner är nöjda med att identifiera sig som en person av det motsatta könet. Därför borde även lagstiftningen ta detta i beaktande – att inte tvinga en person att faktiskt fysiskt byta sitt kön föra att juridiskt kunna göra det. En intervju eller en anmälan borde räcka mer än väl. Steriliseringsprocesser kan dessutom vara livsfarliga, även i ett land som Finland. Dessutom är det väl svårt att avgöra exakt vilka de medicinska bevisen på att man är “man” eller att man är “kvinna” egentligen är. Det finns hybrider och mellanformer. Dessa två kön är mera en social konstruktion än en biologisk konstruktion!

Våldet mot kvinnor är än idag det största problemet i vårt land. Enligt undersökningar är Finland det farligaste landet i EU för kvinnor. Våld som riktar sig mot kvinnor sker dessutom ofta inomhus och är mera osynligt än andra former av våld. År 2014 rapporterades det att 30 % av de finländska kvinnorna mellan 18 och 74 år hade råkat ut för fysiskt eller sexuellt våld av sin dåvarande eller tidigare partner. 83 % av dem som dött som en följd av familjevåld mellan åren 2002 och 2009 var kvinnor. År 2011 blev våld inom nära relationer officiellt en polissak, från att ha tidigare varit en privat företeelse.

Så sent som år 1994 blev det olagligt att våldta sin partner i ett parförhållande! Än idag våldtas ca 15000 kvinnor i Finland varje år. Av alla inlämnade våldtäktsanmälningar leder bara var femte till en rättegång, medan var sjunde leder till en fällande dom för gärningsmannen. År 2011 började man klassa tvång till sex som våldtäkt även ifall kvinnan är alkohol- eller drogpåverkad, har en funktionsnedsättning eller är på något annat sätt okunnig att uttrycka sin vilja. Trots det definierar man än idag våldtäkt på basen av hur mycket våld som används vid gärningen, istället för att definiera det utgående från ovilja till samlag. Våldtäkt handlar alltid om ovilja och är aldrig offrets fel! Det var först år 2014 som alla typer av våldtäktsfall blev officiella polisärenden.

Om Finland vore fläckfritt, skulle vi verkligen vara världen bästa land att vara bosatt i. Men vi har ännu mycket vi kan bättra på. Vissa saker kommer att ta tid, andra kanske bara gömmer sig strax bakom hörnet. Vi måste diskutera och fatta beslut. Vi måste våga ta initiativ och tänka på alla människor i samhället. På så vis kan vi göra Finland till ett jämlikt, fritt och demokratiskt samhälle helt på riktigt.

 

USA är dagens DDR

Det fanns en tid då Tyskland var delat i två delar. Västtyskland, även känt som BRD, njöt av sin tillvaro under västvärldens vingar, medan Östtyskland, eller DDR i folkmun, styrdes av den kommunistiska ordningen som rådde i Östeuropa efter andra världskriget. Nuförtiden tittar vi tillbaka på DDR och konstaterar smått förskräckt att medborgarnas vardag i det Sovjetstyrda landet var allt annat än glamoröst. En sak som i synnerhet väckte mycket förargelse då (och gör det fortfarande) var den oavbrutna övervakningen av Östtysklands medborgare som Stasi höll på med. Man övervakade medborgarna utan några större orsaker och förhörde flera människor med jämna mellanrum om. På detta vis kunde samhällsordningen upprätthållas enligt makthavarnas önskemål och eventuella försök att störta den kommunistiska regimen kunde stoppas.

I dagens liberala och demokratiska värld, där vi starkt talar för åsikts-, yttrande-, förenings- och pressfrihet känns DDR:s storebrorssystem som något förargligt och gammalmodigt som inte skulle kunna fungera nuförtiden. Men ack och ve slår den tanken slint. En värld där vi verkligen får leva fullt fria från de makthavare som styr vår vardag är för tillfället ännu en utopi. Det finns nämligen åtminstone ett land som sysslar med så gott som samma aktivitet som DDR höll på med under kalla kriget – dock i ett annorlunda format.

Det var tack vare de avslöjanden som tidigare CIA-anställda Edward Snowden kungjorde 2013 som hela världen fick veta vad NSA (USA:s nationella säkerhetsmyndighet) håller på med. Enligt Snowden har NSA övervakat miljontals människors aktivitet på nätet både i USA och utanför landets egna gränser. Orsaken? Enligt NSA:s utsago att förebygga eventuella terrorattacker mot landets befolkning och infrastruktur. En synnerligen giltig orsak, eller hur?

Men det är här problemet ligger. NSA har med sin verksamhet kränkt en människorättslig grundtrygghet, att få fritt yttra sig på internet och i andra medier. Det finns ingen giltig orsak att övervaka alldeles vanliga och oskyldiga individer på något sätt. Att övervaka personer man misstänker för terrorattacker eller andra brott är en annan sak men även då borde man först få tillåtelse av en domstol eller dylik myndighet. Att bara övervaka en vanlig medborgares privata aktiviteter är en kränkning av den personliga integriteten. Vi fick även veta att det inte bara var amerikanska medborgare som utsattes, utan även europeiska medborgare har blivit övervakade, däribland Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Storbritanniens säkerhetstjänst har också begått samma brott som NSA. 

Edward Snowden blev efterlyst i sitt hemland efter läckaget och tvingades fly till Ryssland, där han än idag vistas i tysthet. Europeiska myndigheter kunde inte lova att de inte skulle överlåta Snowden till USA:s säkerhetstjänst. I USA skulle Snowden antagligen dömas för statsförräderi och fängslas utan en rättvis rättegång. Att sprida information om statliga aktiviteter som bryter mot människorättsliga konventioner (och som USA till råga på allt ratificerat och bundit sig att följa) är inte ett brott. Det är i själva verket aldrig brottsligt att avslöja brott mot mänskliga rättigheter, inte ens fast det officiellt skulle vara olagligt att sprida nationella hemligheter. Edward Snowden offrade sitt liv och sin integritet för att låta omvärlden veta vad makthavarna gör med oss. Idag behandlas han som en farlig kriminal. 

Har du en iPhone? Då ska du vara synnerligen försiktig. Man kan inte ta ut batteriet ur en iPhone, vilket möjliggör olika typer av espionage via smarttelefonens funktioner även då den är avstängd. Det är fullt möjligt att avlyssna och lokalisera telefoner så länge batteriet ligger inne i apparaten. Det är på detta sätt amerikanska myndigheter kan, direkt eller indirekt, samarbeta med teknologi- och internetföretag för att övervaka människors aktivitet. Det är exempelvis inte speciellt svårt att få reda på vad en medelålders amerikansk man googlar på sin egen hemdator. Jag skulle även kunna slå vad om att NSA övervakar den muslimska befolkningen i USA bara på grund av att de kommer från Mellanöstern och kunde potentiellt vara terrorister. Men en terrorist är inte 300 miljoner personer!

USA kör alltså en väldigt liknande övervakningspolitik som DDR gjorde en gång i tiden – den är bara inte lika omfattande och har förflyttats till nätet, det vill säga dagens nya onlinesamhälle. USA är knappast heller det enda landet som håller på med detta. Ryssland övervakar helt säkert flera “misstänkta” individer, Kina är känt för att censurera internet kraftigt och det är mycket troligt att flera länder i EU också övervakar sina medborgare, eller har resurserna att göra det. 

Vi ska alltså inte gå omkring i samhället och tro att landets ledning, eller någon annan inflytelserik person någonstans, inte har en aning om vad vi gör online. Att övervaka en människas onlineaktivitet är förhållandevis enkelt nuförtiden och nationella myndigheter kan göra det i all hemlighet bara för att se om du är en farlig terrorist eller inte. Det kanske beror på att man vill upprätthålla säkerheten, men myndigheterna behöver väl trots det knappast veta vad du håller på med på fredagskvällarna ensam hemma? Politikerna ska sluta prata strunt och börja agera ärligt, istället för att komma med tomma svepskäl till allvarliga ärenden. 

Öppna ögonen och håll öronen skarpa. Storebror ser dig just nu och han vet vad du håller på med. Och råkar du göra något som storebror inte gillar kan du råka illa ut. Det kanske skulle vara dags att plocka fram din gamla Nokia 3310 igen. Eller övergå till brevduvan eller röksignaler. Men det är lättare sgat än gjort. Nätet är en del av vårt vardagsliv, och så är även storebror. Storebror ser dig. Storebror hör dig. Frukta honom.

Sopa inte drogerna under mattan!

Föregående veckoslut deltog jag i Svensk Ungdoms 73:e Kongress på Arcada i Helsingfors. Flera viktiga ärenden diskuterades och vi röstade igenom de saker vi ville att SU ska jobba för i sin framtida verksamhet. Den motion som, precis som förväntat, väckte mest diskussion var motionen om att legalisera cannabis i Finland. Debatten drog ut på tiden då nästan halva salen uttalade sig antingen för en legalisering eller mot det. Slutligen föll motionen med rösterna 46-28. Trots detta var debatten mycket lärorik med starka argument både för och emot. Debatten bevisade också att vi i Finland måste diskutera drogpolitiken mycket mera omfattande än idag.

Det största problemet är antagligen just det att cannabis och övriga droger ännu är starkt tabubelagda i Finland. Det känns främmande att acceptera en legalisering för någonting vars innehav och användning i dagens läge stämplar en person som en brottsling. Vi måste dock ta i beaktande att personer som använder hårda droger regelbundet inte gör det för att de tycker att det är roligt, de gör det för att de behöver ett sätt att komma bort från den svåra situationen de lever i. Detta kan på lång sikt leda till en ond cirkel som inte är lätt att bryta. Är det då i rättvisans namn rätt att bestraffa en sådan person hårt istället för att försöka ge hen hjälp och stöd för att komma bort från drogerna och få livet på rätt spår igen? Tänk på alkoholen – missbrukar alkoholister alkohol för att det tycker det är kul att vara berusad? Borde man slänga alla alkoholmissbrukare bakom lås och bom istället för att försöka få dem att nyktra till och påbörja ett nytt liv? Tänkte väl det.

Vi måste även komma ihåg att forskningen kring cannabis effekter för människan är bristfällig. Jag hade en intressant och givande diskussion om ämnet med ett par sociologer ett par dagar efter Kongressen. Vi var överens om att det är omöjligt att forska cannabis effekter för hälsan till fullo i Finland eftersom forskarna inte bara kan gå runt på gatan och fråga människor om de röker cannabis – ingen kan ju medge att de gör någonting illegalt. En legalisering skulle dock möjliggöra en noggrannare forskning inom ämnet eftersom man även kunde utföra kontrollerade fallstudier ute på fältet. Hittills har man dock inte kunnat påvisa att en normal och kontrollerad användning av cannabis skulle vara ett dugg farligare än en normal användning av Finlands största problemdrog, alkoholen.

En legalisering skulle onekligen leda till att cannabisanvändningen ökar och även att unga människor lättare kommer att kunna få tag på drogen. Men samtidigt skulle intresset för att testa cannabis, bara för att det är olagligt, kraftigt minska. Antagligen skulle cannabis bland de flesta bli en typ av sällskapsdrog som man röker i en måttlig mängd, på samma sätt som alkohol och tobak för många är medel som man konsumerar i en måttlig mängd till exempel på fester. Man dör inte av att röka en cigarett per månad, och likaså dör man inte av att röka cannabis en gång i månaden. En legalisering av cannabis betyder inte automatiskt att alla blir missbrukare eller att vi skulle uppmuntra till missbruk av drogen. En legalisering är inte heller ett ställningstagande för en legalisering av hårdare droger – det är ett helt annat ärende.

Ett alternativ skulle vara att dekriminalisera cannabis. Detta skulle i praktiken betyda att försäljning av cannabis till exempel i mataffärer inte skulle vara lagligt, men att innehav och användning av drogen inte skulle leda till straff. En dylik utveckling skulle säkert fungera bättre för de flesta. Det bör noteras att till exempel prostitution är dekriminaliserat i vårt land, fast tvärtom (det är tillåtet att sälja sex men inte köpa!). Denna kompromiss försökte vi också köra med under Kongressen, men utan resultat.

Motionen var alltså ute i gott syfte. Som ett liberalt förbund vill vi i SU kunna underlätta möjligheten att hjälpa personer med ett drogproblem, istället för att bestraffa dem, eftersom valet att missbruka droger inte alltid är frivilligt. Genom en legalisering kan vi bättre kontrollera och reglera cannabiskonsumtionen genom att vi kan föra statistik på vem som köper drogen, av vem hen köper och i vilka mängder. Dessutom kan försäljningen regleras – en åldersgräns skulle säkert tillsättas och man skulle antagligen även tillsätta en övre gräns för hur stor mängd man får köpa. En dylik ändring skulle också gynna staten genom ökade skatteintäkter från cannabisförsäljningen. Ingen har påstått att cannabis inte skulle få kosta en del.

Den svarta marknaden existerar där ute och man kan redan i dagens läge få tag på cannabis om man vet var man söker. Drogkriget kan redan sägas vara förlorat. Ett växande drogproblem existerar i Finland och för att vi ska kunna göra något åt saken krävs mera diskussion och en reform av drogpolitiken. Sopa inte drogerna under mattan. Medge att drogerna finns och att de är ett problem även i Finland. En legalisering av cannabis skulle inte avlägsna detta problem, men skulle möjliggöra en bättre inblick av helhetssituationen. Vi vill förhindra att människor blir marginaliserade och utstötta bara för att de blivit fast för att inneha droger.

Vi måste initiera diskussionen idag. Vi är åratal, antagligen årtionden, ifrån att faktiskt legalisera cannabis i Finland men vi måste börja öppna ögonen så småningom. Det är dags att återigen låta ett tabubelagt ämne se dagens ljus i den allmänna debatten.

Bajsansiktet

Idag firar vi den internationella dagen mot rasism.

Varför behöver vi en specifik dag för en sådan sak? En mycket god fråga. Vi förnuftiga människor borde ju motarbeta rasism året runt, utan att behöva incentiveras till att göra så. Om det ändå vore så enkelt. Än idag går alltför många omkring på gatorna med ytterst rasistiska åsikter som inte bidrar till välfärdssamhällets utveckling på något sätt. Vilket av dessa är ett realistiskt problem: rasister som med jämna mellanrum ordnar våldsamma protester på gatorna eller flyktingar från Syrien som försöker göra sitt bästa för att kunna leva ett säkert och normalt liv i ett okänt samhälle? Vem orsakar större skador för det välfärdssamhälle som vi försöker upprätthålla: rasisten eller flyktingen?

De finns de som hävdar att det bor en liten rasist inom oss alla. Alla har vi fördomar om till exempel muslimer och var och en av oss funderar ibland på om det är säkert att gå ut på gatorna efter att mökret lagt sig. Men få tänker på att den föreställningen vi har av människorna i Mellanöstern och andra avlägsna delar av planeten kommer från de medier som vi dagligen följer. Vi snappar konstant upp ny information, både medvetet och omedvetet. Trodde du att det bara är Ryssland och Kina som censurerar och rapporterar saker ur sin egen synvinkel? Nejdå, västerländska medier gör precis samma sak, och i allra högsta grad dessutom. Vi kan omöjligen säga att den bild som våra medier framför av andra kulturer är rättvis – den är snarare väldigt snäv och motsvarar knappast hela verklgheten. Fast vad vet jag, jag har ju aldrig rest till Libanon.

Det har gått en lång tid sedan slaveriet och kolonialismen dominerade världspolitiken, men det är nu, under den postkoloniala tiden, som följderna börjar bli uppenbara. De svartas rättigheter är i dagens läge på papper exakt de samma som de vitas rättigher men i praktiken finns det ändå en viss motsättning som hängt kvar efter de gånga tiderna. Ta fast årets Oscar-debatt som ett exempel: inga svarta kandidater, andra året i rad! Eller tänk på Barack Obama, USA:s första svarta president. Det tog ju landet bara 232 år.

Alternativt kan du tänka på denna lilla djärva pojke, som uttalade sig i YLE:s Aamu-TV idag (kolla här eller alternativt på Arenan).

“Jag blir utskälld till ‘neger’, ‘bajsansikte’ eller ‘bajsfärgad”

Applåder. Verkligen originellt. Ni har nu listat ut att bajs är brunt. Precis som kaffe. Borde jag börja gå runt på stan och fråga folk som sitter på caféer: “Hej, hur smakar bajsdrycken?” Problemet ligger i orden. De hänger kvar. Speciellt “neger” som tabubelagts för evigehter sedan. Sluta använda dem. Så simpelt är det, snöansikte!

“Det känns inte bra att bli utpekad. Det händer så ofta att man inte längre orkar bry sig”

Detta betyder inte att man ska fortsätta med det. Mörkhyade människor har också känslor och de tycker det är precis lika illa om att bli kallade för bajsansikte som du skulle tycka det är illa att jag kallade dig fet eller ful, även om du var det.

“Alla är inte tillräckligt modiga för att gå fram och säga att den här personen beter sig illa mot mig”

Därför behövs vi. Vi ska stå emot rasismen. Hjälp dem som är utsatta. Och det behövs andra modiga killar och tjejer som Valtteri som faktiskt vågar sätta fart på stämbanden och tala om för oss hur det egentligen är. Det är dags att få ett slut på den här löjliga juntti-inställningen som råder i vårt samhälle idag. Om du är en lärare ska du göra något för att förebygga och stoppa all sorts mobbning. Är du en elev ska du våga stå på dig. Och är du bara en alldeles vanlig människa ska du använda sunt förnuft i vardagen. Jag förblir positiv över att alla människor innehar ett sunt förnuft. Det gäller bara att hitta det.

Jag deltog idag i en “human chain” som FHPT-flyktingstöd ordnade tillsammans med Humanistiska Föreningen vid ÅA. Dess syfte var att “uppmuntra till öppenhet till invandrare och för att visa solidaritet emot diskriminering”. Kedjan fotograferades och blir en av många bilder i Röda Korsets kampanj mot rasism.

Tillsammans går vi mot en bättre värld. Ett steg i taget. Eller som Michael Jackson brukade säga: “Heal the world. Make it a better place, for you and for me and the entire human race.”

Kära VR

Kära VR,

jag tror det är dags att du börjar inse ett par saker. Det är nämligen så att en del av dina lojala vänner har börjat få nog av dig. Du är värre än en genomsnittlig tonåring – du kan aldrig hålla tiderna, du ändrar dina principer hela tiden och nu har du dessutom beslutat dig för att vända vissa av dina vänner ryggen. Vi orkar inte med ett dylikt beteende längre.

Låt mig få det vanligaste problemet ur världen först. Jag kommer inte ihåg när du senast var på rätt plats vid rätt tidpunkt. Allt som oftast anländer du ett par minuter försenat – och det är ännu någorlunda acceptabelt – men allt för ofta kommer du också en kvart, tjugo minuter eller till och med en halvtimme för sent (det förstnämnda hände häromdagen i Åbo). Vi skulle varmt uppskatta om du skulle kunna försöka hålla tiderna, eftersom vissa av oss har en väldigt tajt tidtabell att följa. Du brukar ofta skylla ifrån dig på till exempel det urusla vädret eller den finska vintern men de är båda saker som du borde kunna ta i beaktande och förbereda dig för eftersom de återkommer med jämna mellanrum.

Jag kan förstå att du kanske befinner dig i någon sorts av identitetskris men ditt temperament och förvirrande beteende behöver inte gå ut över oss. Hur ofta har inte vi varit tvungna att stressa lite extra eftersom ingen av dina biljettautomater fungerar (svar: oförlåtligt ofta)? Hur ofta bestämmer du dig för att utan uppmaning bara rucka på priset av dina biljetter antingen uppåt eller neråt och således ge en fattig studerande en hjärtattack (svar: oförlåtligt ofta)? Och när kommer din personal att lära sig att antingen fråga efter ett studiekort eller inte, kolla biljetterna eller inte eller överhuvudtaget meddela om något avvikande har ägt rum? Jag har börjat känna mig övertygad om att det aldrig kommer att hända.

Jag har levt med dessa dina brister i åratal – ingen är ju perfekt och det är ju så det skall vara. Men vissa saker kan man ändra och bli bättre på. Du har inte förbättrat dig det minsta trots all den kritik du fått av dina vänner – snarare tvärtom. Och efter ditt senaste beslut har jag äntligen börjat inse hur trött jag är på dig. De flesta av oss är beroende av dig för att ta oss till plugget, till jobbet eller hem. Men du tycks tycka att det inte spelar någon roll. Du har bestämt dig för att besöka oss allt mer sällan och under tidpunkter som gör det svårt för oss att leva ett normalt liv.

Vi lever inte för dig, VR. Så är det tyvärr. Vi lever med dig, men vi har andra saker i livet också. Men det du nu har beslutat att göra har gjort det extremt svårt för vissa av oss att fortsätta leva med dig. Många av dina vänner är tvungna att tänka om och alla är inte lika kapabla att justera sitt liv enligt ditt oväntade beslut. Jag vet att detta öppna brev knappast någonsin kommer att läsas av dig (och även om du skulle råka läsa det här skulle du säkert missförstå det eftersom du som bekant inte alltid briljerar med dina kunskaper i det andra inhemska) men jag känner mig förpliktad att skriva om det här ändå.

Visst kan du också vara en riktigt trevlig vän att umgås med. Om man förbiser dina personliga problem så fungerar du riktigt smort. Men tyvärr brukar dina vänner sällan fästa någon större uppmärksamhet på dina goda sidor, då dina dåliga sidor är så dominerande. Det tycker jag är en synd, men där får du skylla dig själv.

Jag önskar och hoppas, för din egen skull och för alla dina vänners, att du försöker ändra på ditt beteende. Du har ännu en möjlighet att förbättra ditt betyg i uppförande och upprätthålla dina vänskapsband. Låt inte dina nya kusiner ta dina vänner ifrån dig. Jag har stiftat bekantskap med en av dina kusiner. Jag var imponerad. Hen erbjöd allting som du erbjöd men gjorde det mycket bättre. Ta lärdom, VR.

Med vänlig hälsning, din oroade vän,

Theo