Utmaningar

Jag sitter i en buss med ett gäng väldigt ivriga och totalt okända ungdomar från Finlands vackraste storstad. Jag vet att jag är påväg mot Toijala för att spendera ett veckoslut med 500 andra ungdomar från olika delar av Svenskfinland. Jag har saknat känslan av Höstdgagsgemenskap, eftersom det gått två år sen min senaste dos. Och när jag äntligen kommer fram står jag inför en utmaning: jag ska i egenskap av gruppledare se till att 10 ungdomar från min församling kommer hela och hållna tillbaka hem efter veckoslutet. Utmattande – javisst! Roligt – definitivt! Stökigt – ingen tvekan! Men jag skulle inte ha klarat det utan mitt Dynamiska Duo – så ni förtjänar ett stort tack!

Jag sitter hemma på sängen med en nål och lite tråd och med SF-klubbens röda halare i famnen och funderar hur i hela halva världen jag ska sy fast ett snärtigt tygmärke på halaren. Så trär jag bestämt tråden igenom nålsögat (det går bättre än jag väntat mig), sticker nålen i tyget och antar utmaningen. En halvtimme senare sitter mitt första halarmärke stadigt fast. Bara tjugotre märken kvar. Tre till sitter fast samma kväll. Jag känner mig väldigt nöjd över att äntligen ha någon nytta av mina nästintill obefintliga handarbetskunskaper.

Jag sitter på Onnibus (varför har jag aldrig noterat detta företag förut? Bolaget är ju rena rama paradiset för en studerande!) påväg mot huvudstaden. Framför mig ser jag två dagar med en grupp obekanta politiskt aktiva ungdomar från olika delar av Svenskfinland. Hur ska jag göra ett gott intryck på dem? Och vad ska jag säga till Carl Haglund och Eva Biaudet när jag träffar dem? Politikerskolans avslutning i Helsingfors är en mindre krävande utmaning, men ändå väldigt givande!

Och nu sitter jag hemma på soffan i ett mörkt vardagsrum (borde visst skaffa en taklampa) och glor på ett Word-dokument med två fullskrivna sidor. Det känns som att jag tagit an en utmaning som jag inte kommer att klara av. Inte för att det spelar någon roll. Inget pris väntar för den som klarar utmaningen och inget straff för den som misslyckas. Men jag har 30 dagar på mig. Att skriva 50 000 ord. Och tre dagar har redan förflutit utan att jag haft en minsta chans att ens börja skriva. Och trots att jag har en idé och en någorlunda klar struktur, känns det omöjligt att omvandla allt till ord. Det känns omöjligt att bilda meningar som ens liknar det vi skulle kalla svenska. Och så har det alltid varit. Så kommer det högst antagligen alltid att vara. Annars skulle jag väl ha skrivit min bestseller redan.

Det här kan vara en utmaning som inte slutar lika bra som de tidigare – men så är det i livet, i studierna, i politiken. Vi sväljer det och går vidare. Nästa gång. Då tar vi det. Eller gången efter det.

Watch out Calle!

Invandrare. Obligatorisk skolsvenska. Nedskärningar. Syrien. Turkiet. Ryssland. Sipilä, Stubb och Soini. Ord och namn som varit på tapeten på sistone. Ord som varenda finländare hört minst en gång varje dag. Ord som jag personligen fått fundera lite extra på den senaste tiden.

De senaste två dagarna har jag fördjupat mig mer i den aktuella samhällsdebatten än någonsin tidigare. Trots att jag bara är en liten västnyländsk politices kandidat-studerande känns det som om jag redan arbetat med politik i flera år.

I början av veckan deltog jag i Svensk Ungdoms andra träff för Politikerskolan, en “skola” för ungdomar med högtstående drömmar om att någon dag sitta i Riksdagshuset och stifta lagar. Vi besöktes av herr Pär Landor, chefredaktör för Åbo Underrättelser. Temat var förhållandet mellan media och politiker men kvällen blev egentligen mera en debatt om i synnerhet den obligatoriska skolsvenskan (eller “lahjaruotsi”, som herr Landor så förträffligt kallar det) och flyktingkrisen. Och visst lärde vi oss vikten av att ha tydliga åsikter, kunna föra fram dem och synas i media men debatten gav mig också nya insikter i två heta samhällsfrågor just nu.

Har ni till exempel tänkt på att vi ofta säger att de som motsätter sig obligatorisk skolsvenska kommer med urusla argument? Pär Landor påpekade dock att ingen som är för skolsvenskan heller har kommit med några vattentäta argument. Och borde vi egentligen vara missnöjda över att flyktingarna får 90 euro i månaden plus gratis boende och mat medan de väntar på asylbeslut? Nej, eftersom dessa 90 euro används till konsumtion och kommer således att återvända till systemet (det är ytterst osannolikt att en flykting skulle lägga allt på banken för att spara). Det ökar i sin tur konsumtionen och produktiviteten i samhället. Och är det rätt tänkt av statsminister Sipilä att förlänga arbetsdagen med 20 minuter för att öka på produktiviteten – vore det inte lönsammare att tvärtom förkorta arbetstiden?

Att sitta och lyssna på en så god talare som Pär Landor var en stor fröjd men att dessutom få nya insikter och lära sig en hel del nytt var som ett körsbär på tårtan. Jag gick hem och kände mig frälst av politikens ande. Eller något i den stilen.

Och den intressanta stigen fortsätter. Jag fick idag ett erbjudande att ställa upp i kretsstyrelsen för SU i Åboland. Om jag väljs in i styrelsen kommer det att ha en stor betydelse för fortsättningen. Någonstans måste ju den politiska karriären börja. Vem vet, kanske den börjar här och nu?

Watch out Calle! Här kommer din efterföljare!