Framtidens utmaning

Bildningsnämnden i Hangö har nyligen under min ledning behandlat bildningsväsendets budget inför 2018.

I en tid då Hangö stad har ekonomiska utmaningar – främst en hög arbetslöshet samt en negativ befolkningsutveckling – måste även bildningens framtid ses över. Hangö har traditionellt sett haft en stabil grund när det gäller bildningen – det har funnits flera skolor på båda språken och man har satsat på trivsel och hälsa. Detta till trots har flera uppoffringar varit nödvändiga; Täktom skola stängdes några år sedan och den sjunkande mängden elever har tvingat flera skolor att omorganisera utbildningen. De uppdaterade läroplanerna samt den pågående digitaliseringen av studentskrivningarna har medfört ytterligare utmaningar för grundskolorna och gymnasierna i staden.

Inkommande års budget hålls på ungefär samma nivå som förut. Personalmängden ökar lite grann i och med en ny startklass för finskspråkiga elever som varit verksam från och med augusti 2017. De största investeringarna i bildningsväsendets byggnader berör saneringen av såväl Hagapark skola samt Skogshyddans daghem. Dessutom ska belysningen och golvet i Idrottshuset förnyas och gymmet ska förstoras. I skolorna satsar man på uppdatering av skolmaterialet, på ökad säkerhet samt på digitalisering.

Nästa år ska även Hangös skolnät ses över. Det betyder att vi måste avgöra om de rådande ekonomiska omständigheterna gör det möjligt för staden att upprätthålla alla de skolor som nu är aktiva. Det kommer att bli en lång och svår diskussion. Personligen hoppas jag att utfallet är positivt, men ifall vi blir tvungna att stänga ytterligare skolor eller slå ihop enheter är det inte av det enklaste slaget att avgöra vilken eller vilka skolor som ska uppoffras.

För att bildningsväsendet i framtiden ska fungera måste vi tänka på barnens och ungdomarnas bästa. Det är klart att anslagen för anskaffandet av nytt och uppdaterat material borde ökas, samtidigt som budgeten bågnar av alla diverse saneringsprojekt som tyvärr klumpat ihop sig de senaste åren. Utbildningen blir inte särskilt kvalitativ om den sker med hjälp av föråldrade läroböcker, men ännu värre är det för både barn och personal att lida av andningsbesvär i en mögelskola. Samtidigt måste vi fortbilda lärarna och utnyttja digitala medel på ett helt nytt sätt – detta för att motsvara kraven i dagens samhälle och följa tidens ström.

Den största utmaningen är dock den minskande befolkningen – våra skolor och daghem lider av att det föds allt färre barn och att allt fler barnfamiljer väljer att flytta bort från Hangö. Vi måste komma med lösningar som vänder på denna trend, vi måste göra Hangö till en barn- och familjevänlig stad. Det måste finnas möjligheter för barnen att utvecklas, det måste finnas möjligheter för föräldrarna att arbeta, det måste finnas förutsättningar för människorna att leva ett skäligt liv.

Jag vill se en framtid där Hangös skolor står på en stabil grund, anställer kunniga och engagerade lärare och utbildar duktiga och initiativrika elever. Skolorna ska erbjuda de medel barnen behöver för att kunna leva som medmänniskor i vårt samhälle. Samtidigt ska kolan vara en plats för socialt umgänge, motion och lek – man ska lära sig, ha roligt och må bra samtidigt. Skolvägen och skolan ska vara en trygg omgivning och kommunikationen mellan föräldrar, lärare samt elever ska löpa smidigt.

Allt detta hoppas jag kunna erbjuda ännu om fyra år, då min period som bildningsnämndens ordförande når sitt slut. Jag hoppas att vi trots den strama budgeten och de osäkra ekonomiska tiderna kommer att kunna utveckla bildningsväsendet och fortfarande erbjuda mångsidiga och lärorika alternativ till alla barn och ungdomar i vår lilla stad. Därför vill jag upprätthålla en öppen kommunikation med alla som berörs av bildningsväsendet i Hangö och sträva efter att på bästa möjliga sätt uppfylla de önskemål och de behov som finns bland befolkningen.

Tillsammans är vi starka, tillsammans skapar vi framtidens utbildning, tillsammans upprätthåller vi det vi redan har skapat.

Advertisements

Vart har vården tagit vägen?

Jag, precis som så många andra, blev bestört över nyheten som cirkulerade på some i slutet av förra veckan om en hemvårdsklient som rapporteras ha dött av undernäring en vecka efter att en bestört närstående besökt personen och upptäckt att allting inte står rätt till. Den närstående rapporterade om saken till Hangötidningen, som kontaktade de ansvariga vårdmyndigheterna i Hangö, som i sin tur omedelbart påbörjade en utredning.

Den utredningen är vid skrivande stund (15.9.217) fortfarande ofärdig och ingen exakt fakta finns att tillgå i det här skedet.

Stadsstyrelsens medlem Eero Koli kommenterade fallet i fredagens Västra Nyland. Han anser att barn och åldringar hör till de två grupper i samhället vars vård man inte ska pruta om. Dessutom säger Koli att den växande mängden administrativa uppgifter bland vårdpersonalen kombinerat med minskande resurser leder till en svår situation, där personalen har mindre och mindre tid att spendera med klienterna.

Jag måste medge att jag håller med Koli i den här saken. Barn och åldringar är de mest utsatta människogrupperna i vårt samhälle och deras välmående är a och o för att det finländska välfärdssamhället ska hållas på fötter. Barnen är landets framtid, och i synnerhet framtiden för Hangö, där den negativa befolkningsökningen varit ett faktum i snart tio år. Om barn inte får ändamålsenlig vård kommer barnfamiljerna att med snabba tag flytta till en ort där social- och hälsovården fungerar friktionsfritt.

Det samma gäller åldringar, fast omvänt. De är inte landets framtid, men deras andel av den totala befolkningen ökar hela tiden. Äldreomsorgen måste fungera för att vi inte ska ha tusentals seniorer lidandes i sina egna hem utan att de själva kan föra sin egen talan. Vi måste hjälpa dem att leva ett värdigt liv tills slutet kommer.

I och med att det finns brist på personal och resurser blir vårdpersonalen tvungen att ta på sig allt mera administrativa uppgifter. Det handlar inte längre om att ta hand om några stycken klienter, utan det ingår också en hel del pappersarbete. Det är helt klart att ett växande behov av hjälpande händer kombinerat med mindre resurser inte fungerar. Vårdpersonalen måste kunna vara tillgänglig, finnas dör för den gamle, ta hand om hen och prata med hen och se till att hen får sina behov uppfyllda. Men nu finns det allt mindre tid och resurser att göra just det, att uppfylla kärnan i vårdarbetet.

Vårdbolaget Attendo, som erbjuder sina tjänster såväl i Hangö som i Raseborg, har fått motta en hel del negativ publicitet den senaste tiden. Det har pratats om vanvård och tjänstefel och man har på allvar börjat diskutera huruvida en privatisering av vården verkligen kan medföra andra positiva aspekter utöver sparade pengar i stadens kassa.

Det aktuella läget oroar mig, både som privatperson och som kommunalpolitiker. Som privatperson är jag oroad över hur det kommer att se ut om tio, trettio, sextio år, då jag själv är i behov av vård på grund av hög ålder. Jag vill inte ligga i en säng oförmögen att göra ens de enklaste vardagssysslorna, utan att ha någon jag kan prata med. Jag vill inte bli en bortglömd åldring som skrumpnar bort i något hörn av ett halvt övergivet åldringshem. Jag vill ha kärlek och ömhet och omtanke in i det sista. Men det är just det som jag är rädd att jag inte kommer att få.

Som politiker är jag oroad över att inte kunna förbättra på läget. Finns det inga pengar, så finns det inga förutsättningar att utveckla vården. Men samtidigt vet jag att vi under det inkommande fyra åren blir tvungna att diskutera tunga saker gällande vården i Hangö: ska vi fortsätta anlita Attendo? Ska vi stänga enheter? Ska vi vidareutveckla hemvården? Vad den inkommande sote-reformen kommer att medföra för vår del är omöjligt att säga vid det här laget, men jag befarar att situationen knappast kommer att förbättras av att besluten om Hangös social- och hälsovård görs av politiker som sitter ännu längre bort från problemets kärna än dagens beslutsfattare.

Kan vi kalla vårt land för ett välfärdssamhälle längre? Är det välfärd då den grundläggande vården lir allt dyrare och flyttas allt närmare de stora städerna? Är det välfärd att gamla och sjuka tvingas lida för att det inte finns möjligheter att ta han dom dem allihop? Vi bör även tänka på huruvida det är vi som orsakat de rådande problemen, eller om det är de tidigare generationerna, som inte insåg i tid att vi inom tjugo trettio år har en växande andel äldre befolkning i landet. Om man på 80-talet skulle ha kunnat räkna, skulle man kanske ha kunna förbereda sig bättre inför det rådande läget.

Ekvationen försvåras ytterligare av den envishet som flera av våra äldre besitter. Allt flera vill bo hemma längre än vad de egentligen borde och allt färre vill ha hjälp – ska man då strunta i att hjälpa om man tvärt motsätter dig det?

Framtiden är oviss, och det samma gäller vården och välfärden i Finland. Jag följer oroat med läget och lovar dyrt och heligt att jag fortsätter arbeta för ett välmående Finland där allas behov iakttas. Vanvård och likgiltighet ska inte förekomma inom vården, oberoende av vem som vårdas eller vem som erbjuder tjänsterna.

Mannen som (nästan) fällde regeringen

orposipi_etu_hg_120617_503_u01

OBS! Texten är skriven på kvällen den 12.6.2017, innan nyheterna om att 20 sannfinländare lämnar sin riksdagsgrupp hade landat. 

Sannolikt går jag till presidenten och ber om regeringens avgång

Dessa ord trodde jag aldrig statsminister Juha Sipilä skulle yttra mitt under en regeringsperiod. Och det trodde knappast någon annan heller. Flera har hoppats att den politiskt oerfarna företagsledaren som sedan 2015 ingått i en högerkonservativ regering med Samlingspartiet och Sannfinländarna i något skede skulle begära avsked. Men att det blev verklighet kom som en överraskning.

Men nu har det hänt. Finlands regering har fallit (nästan) för första gången sedan 1971.

Sedan Sannfinländarna under helgens partidag valde den invandringskritiske EU-motståndaren Jussi Halla-aho till Timo Soinis efterträdare på ordförandeposten blev det klart att partiets fortsatta plats i regeringen var hotat. När Halla-aho dessutom fick sällskap av sina närmaste anhängare på vice ordförandeposterna var regeringskrisen ett faktum. För Timo Soini tog det nästan tjugo år att lyfta Sannfinländarna till landets näst största parti och lotsa partiet in i regeringen. För Jussi Halla-aho tog det inte ens två dygn att forsla partiet tillbaka in i opposition.

Fast om man ska tro Sannfinländarnas nya vice ordförande Laura Huhtasaari, så är det inte Halla-aho som lämnat regeringen. I YLE:s A-studio den 12.6.2017 kommenterade en mycket upphetsad Huhtasaari, att det i själva verket är statsministern samt Samlingspartiets ordförande, finansminister Petteri Orpo, som gjort valet att avgå för att bli av med Sannfinländarna. Halla-aho har aldrig haft som avsikt att lämna regeringen och sade till och med efter att ha blivit vald att han och partiet står bakom regeringsprogrammet. Hans enda krav var att skärpa tagen inom invandringen, ett mål som står i programmet men som inte uppnåtts särskilt effektivt. Huhtasaari anser att Centerns och Samlingspartiets reaktioner betyder att varken Sipilä eller Orpo vill följa sitt eget regeringsprogram.

Ändå hävdar båda att det enda som (nästan) fällde regeringen var den drastiskt ändrade linjen inom det sannfinländska partiet. Rasister och EU-kritiker har ingen palts i Finlands regering.

Även om Sannfinländarnas partidag i Jyväskylä slutade i en total intern maktkupp inom partiledningen är väljarskaran och partiprogrammet fortfarande den samma. Skillnaden är att den nu tolkas av personer med andra preferenser och andra synpunkter på rådande omständigheter. Den tolkas av en man dömd för hets mot folkgrupp, en man som jämfört islam med pedofili och som för bara ett par dagar sedan sade att tvåspråkigheten saknar laglig grund i vårt land.

Det kan mycket väl vara att valet av Halla-aho till Sannfinländarnas partiordförande räddade det svenska språket hotade ställning i Finland. Eller så inte.

Men man ska inte ropa hej innan man är över bäcken. Såväl Kristdemokraterna som SFP har gått med på att förhandla om en regeringsposition, men endast om man förhandlar om ett nytt regeringsprogram. Vänsterförbundet, De Gröna samt SDP förhandlar endast efter ett nytt riksdagsval. Ett sådant är dock ganska osannolikt. Vi har ett (möjligtvis två) politiska val på kommande nästa år, och ett nytt val skulle försätta såväl den dalande Centern som dess hjärtesak landskaps- och sote-reformen i mycket dålig dager. Sipilä kommer därför att in i det sista finna en lösning bland den redan existerande riksdagen.

Det finns dem som tycker att regeringens fall är ett svagt drag av statsministern och att han i själva verket inte vågar stå över de radikala värderingar som Sannfinländarna står för. Vad som egentligen har diskuterats partierna emellan får vi andra aldrig veta med säkerhet, men skillnaderna måste ha varit så stora att trion inte kunde lita på varandra.

Det här är triumfens dag. Regeringen är i kris och faller (nästan). Juha Sipilä har gjort sitt bästa beslut som statsminister.

Jussi Halla-aho kommer att kunna stoltsera med att ha varit mannen som (nästan) fällt regeringen som sin första åtgärd som ny partiordförande. Oavsiktligt visserligen, men ändå. Samtidigt har han räddat hela landet. Tack, herr Halla-aho.

Kommer Sannfinländarna nu att bli ett mellanstort och högljutt oppositionsparti som på nytt börjar öka sitt väljarstöd? Eller går det som med Sverigedemokraterna i det västra grannlandet, där alla vägrar att samarbeta med Halla-ahos parti? Kommer partiet att splittras? Är populismens tid i Finland förbi?

Det vet vi inte med säkerhet ännu. VI inväntar med spänning hur de stundande regeringsförhandlingarna kommer att löpa och huruvida det kommer att komma ändringar till regeringsprogrammet. Och vi kommer att se ifall det verkligen är så att Finland endast klarade sig i två år och två veckor utan SFP i regeringen.

En sak är i alla fall säker: regeringen har (nästan) fallit och västmetron blir klar i höst. Detta är en bra dag!

Landet där hjältarna får leva

big_etsa_11123923

En enää ikinä tässä tai tulevissa maailmoissa tottele ketään enkä mitään arvovaltaa, käskijää, hallitusta, jumalia tai enkeleitä, missään muussa kuin siinä, minkä myönnän oikeaksi tai parhaaksi mahdolliseksi.

Dessa välkända ord, dessa trotsande, rentav anarkistiska ord, yttrades för nästan hundra år sedan av den finske pacifisten, socialisten, talaren och politikern Yrjö Kallinen. Ord som Kallinen, enligt egen utsago i en intervju i början av 70-talet, även framgångsrikt levde efter. För han gjorde misstag, precis som vi alla, men han medgav att precis som det som han gjorde var rätt var alla de misstag han gjorde endast hans eget fel.

Yrjö Kallinen stämplades som landsförrädare i efterdyningarna av inbördeskriget 1918 och dömdes till döden fyra gånger – utan att domen någonsin blev verklighet. Kallinen fick sitta livstids fängelse fram till 1921, då han benådades. Sedermera blev han Finlands första och hittills ända pacifistiska försvarsminister 1946-1948. Han levde efter sina principer och hyllades som någon form av fredens hjälte vid sin bortgång 1976.

Den Lahtis-baserade teatergruppen Teatteri 2.0 har år 2016 och 2017 framfört en enkel pjäs med titeln “Maa jossa sankarit saavat elää”. Den berör inte bara Kallinen och hans liv utan den diskuterar även begreppet hjältar och frågar vad det egentligen är som gör människor till hjältar? Pjäsen var en interaktiv och intim upplevelse och ett tankeväckande verk.

Är hjältar alltid modiga? Eller kan en hjälte vara rädd, räddare än alla andra, men trots det våga göra det som bör göras? Kan en hjälte vara självisk? Var Yrjö Kallinen, mannen som vägrade att ta till vapen, vägrade att följa order, vägrade att dö, en hjälte? Var Arndt Pekurinen, den berömda vapenvägraren, en hjälte? Är Obama en hjälte? Putin? Sipilä?

Publiken kunde inte svara på frågan om vem som är hjälte – eftersom det är en svår fråga. Hur ska man definiera en hjälte? Någon hjälte var den egna mamman, en annan valde tennisstjärnan Rafael Nadal. Någon tycker kanske att Brad Pitt är en hjälte, medan en annan är absolut säker på att Edward Snowden gjort sig värdig den titeln.

Nuförtiden associerar de flesta ordet hjälte med de där människorna med superkrafter som dyker upp i serietidningarna och i varannan film. Dessa superhjältar är en relik från en tid då allmänheten behövde starka och modiga ikoner att förlita sig på, då hotet från öst var som störst. Men i dagens läge är de samma trikåklädda muskelknuttarna en inkomstkälla för filmbolagen.

Och det är därför vi istället får vända oss till verklighetens hjältar, modiga män och kvinnor som ibland satt sina liv på spel för att förbättra det som är ont i världen. Krigshjältar, räddningshjältar, vardagshjältar. Och sådana hjältar finns det många av: Moder Theresa, Nelson Mandela, Gandhi, Livingstone, Columbus…

Dessa är lätta att relatera till, för de har funnits i verkligheten, de har offrat en hel del för att uppnå små vinster. De har lidit, de har varit rädda och de har trotsat rådande system och orättvisor, de har försiktigt letat sig framåt i mörkret och äntligen uppnått ljuset, lösningen, freden. Och ibland har det betytt att man sett dem som förrädare och brottslingar och de har lidit långa och hårda straff eller till och med avrättats. Men med tiden har åsikterna ändrats och plötsligt har de blivit nationalhjältar, nostalgiska galjonsfigurer från en gången, bättre tid.

Och dessa hjältar får leva i samförstånd i landet där hjältarna får leva.

Och för någon är Yrjö Kallinen den stora hjälten.

Och visst var han en beundransvärd man med en ideal som börjat få allt mera gehör.

Min hjälte finns i nuet, omkring mig, i min vardag.

Min hjälte är det lilla hjärtat som ser efter mig.

 

Press på pressfriheten

Suomen Kuvalehti publicerade idag en artikel, som påstår att statsminister Juha Sipilä indirekt förhindrat YLE från att publicera ett flertal artiklar angående Sipiläs beslut att ge tilläggsfinansiering åt bolaget Terrafame, samt misstanken om jäv som ingår i beslutet. Tidningen påstår att Sipilä skickat ett flertal arga brev till reportrar och chefer på YLE och sagt att han saknar tillit gentemot bolaget och att han är djupt sårad. Som en följd av detta skulle YLE:s nyhetschefer ha beslutat att inte publicera nya artiklar som berör ämnet och inte heller ta upp ärendet i veckans aktualitetsprogram. Reportern Ruben Stiller skulle enligt rykten ha blivit hotad om att få sparken från sitt jobb.

Enligt Hufvudstadsbladet bestrider YLE påståendet om att man skulle ha utnyttjat inre censur i bolagets rapportering. Kainuun Sanomat skrev en artikel om hur Sipiläs livvakter hindrade journalister från att ställa frågor angående censurskandalen under Slush-evenemangets öppningsceremoni.

I skrivande stund råder det en viss osäkerhet om vad som egentligen har skett. Justitieombudsmannen utreder som bäst huruvida statsministern gjort sig skyldig till jäv i sitt ämbete. Samtidigt går debatten het om Sipiläs agerande och reaktion gentemot mediernas rapportering om Terrafame. Har censur begåtts? Vem har handlat fel, statsministern eller YLE? Eller kanske båda parterna?

Oberoende av vad verkligheten är, väcker detta en stor oro. Är det här steget som vårt land kommer att ta? Är vi på väg mot en tid då våra beslutsfattare och makthavare fritt kan formulera vad medierna rapporterar till folket? Kommer vi att se ett slut på objektiv och undersökande journalistik, vars syfte är att gräva fram sanningar som i avsevärd grad kan påverka hur vårt samhälle ser ut?

YLE är som bekant ett statsägt företag som till fullo litar sig på statlig finansiering – pengar som politikerna beslutar om. Därför har våra beslutsfattare rean nu en viss makt över YLE och dess innehåll. Det är däremot varken rättvist eller speciellt demokratiskt att en politiker går direkt in och förhindrar publiceringen av nyheter som folket har rätt att veta om. Detta kallas censur och har inget att göra i ett samhälle med yttrande- och pressfrihet.

Vi har skäl att komma ihåg att statsministern inte medvetet eller direkt gått ut med att förbjuda publiceringen. Det beslutet gjordes av YLE:s chefer. Men det är just dessa chefer som står under politikernas stora toffla. Och vill man ha fortsatt finansiering och stöd lönar det sig att hålls på god fot med landets ledning. Just denna tankegång är vanlig bland media i autokratiska länder, där varenda nyhet passerar genom beslutsfattarnas sil innan de publiceras. Eller stoppas, beroende på innehållet.

Man kan dock inte påstå att YLE skulle vara helt utan skuld heller. Det kan knappast kännas väldigt bra ens för statsministern att i flera dagars tid vara statens största mediers huvudnyhet när det gäller misstankar om jäv – eller när ens eget privatliv blir inblandat i soppan. Men ger detta en orsak till censur? Borde medierna inte få fritt publicera vad de vill, i synnerhet om det handlar om en så betungande sak som jäv? Borde folket inte ha rätt att få veta vad de makthavare som de själv röstat till makten håller på med för att kunna undvika misstag vid nästa val.

Det är väl självklart. Eller borde vara det i ett demokratiskt samhälle.

Vi ska inte dra förhastade slutsatser på basis av ett enskilt fall, men dylika censurskandaler är ovanliga i vårt land. Finland har världens friaste pressfrihet – våra medier kan fritt publicera vad de vill så länge de respekterar journalistikens gyllene regler. Det finns en orsak till att media kallas den fjärde statsmakten. De har en livsviktig roll att rapportera om aktuella och viktiga händelser, bilda opinion och komma med alternativa och nya synpunkter.

Censurhärvan är ett första tecken på att någonting möjligtvis kunde vara fel. Är politikerna trötta på att våra medier ständigt kritiserar dem, på att de görs till åtlöje, på att de målas som värdelösa töntar? Pressfriheten utsätts för en oerhörd press – men till all tur har landet fortfarande flera obundna medier som gör allt för att rapporterna sanningen, utan att påverkas av politiska beslut. Vi har ett stort antal Kalle Blomkvistar bland våra journalister som inte vill annat än att låta folket veta att inte ens våra politiker är felfria figurer.

Det är naturligtvis inte medierna heller.

Vi vill ha oberoende medier, som vet var gränsen går, men som vågar rapportera om allt som är värt att rapporteras om och som står för sina reportage. Vi vill ha politiker som tänker igenom sina beslut, som är ärliga och inte försöker dölja verksamhet som kan ses som omoraliskt eller olagligt.

Men så länge vi inte har det kommer bägge statsmakterna att använda sina egna vapen för att försöka stoppa varandra.

Frågan är – vem står på folket sida? Är det politikerna vi ska lita på, eller media? Vem har gjort fel, vem ska försvaras?

Ett onödigt lidande

Några dagar sedan lyssnade jag på en expert från Röda Korset diskutera den pågående flyktingkrisen.

Fast vi finländare har ju ingen rätt att kalla det för en kris. Flyktingströmmen har för det första saktat ner och antalet flyktingar Finland tagit emot är skrattretande liten jämfört med den andelen människor som just nu lever i omänskliga förhållanden vid Europas gränser. Och ändå gör flera finländare motstånd och tänker sig att vårt land svämmar över av invandrare.

Finland är till ytan ett av Europas största länder. Majoriteten av befolkningen bor i södra Finland. Vi kommer inte att drunkna i invandrare fast de alla skulle komma hit.

Nu är det inte bara Finland som skött sig undermåligt i detta ärende. Hela Europa har skött flyktingsfrågan otroligt dåligt. Istället för att hjälpa har vi börjat stänga gränserna. Vi bildar en ny järnridå mot öst och hoppas att ingen ska märka.

Och krigsflyktingarna från Syrien, Afghanistan och Irak är bara toppen av isberget. Vänta tills klimatflyktingarna från Afrika börjar strömma in.

Vissa människor undrar varför vi inte bara kan skicka dem tillbaka? Varför kan flyktingarna inte fly någon annanstans i sitt eget land? Det beror på kulturskillnader. För en muslim är det inte så enkelt att bara bosätta sig någon annanstans. Vi som lever i individualistiska kulturer kan hur lätt som helst flytta vart vi än behagar. Men i kollektiva kulturer är det egna kollektivet det viktigaste som finns. Är du inte medlem i kollektivet, är du högst antagligen inte heller välkommen i gemenskapen. Därför kan en syrier inte nödvändigtvis bara flytta in i en grannby. Råkar personen i fråga vara en shiamuslim och alla andra i byn är sunnimuslimer, kommer livet att bli tufft.

Det är inte som att flyktingarna VILL komma till Finland. Vem vill frivilligt fly till ett land där det är snö och mörkt halva året, där maten är skitdyr och där allting känns så avlägset och främmande? De kommer för att de måste. De kommer för att det inte finns alternativ. De vill leva tryggt, de vill kunna bygga upp ett nytt liv. Och där måste vi bistå dem.

Vi västerlänningar har dessutom stora svårigheter att sätta oss in i flyktingarnas situation. Om ett blodigt inbördeskrig skulle bryta ut i Finland och de omkringliggande grannländerna, vart skulle du fly? Till USA? De vill inte ens motta sina egna grannar, varför skulle de vilja ta emot finnar? Skulle du vilja bo på ett flyktingläger tätt inpå andra totalt främmande människor och hoppas på att någonsin skulle få tak över huvudet, rena kläder och mat?

Integrationen måste ske bättre, det måste ske snabbare och det måste ske direkt. Men det är inte kvotflyktingarna som är problemet, ej heller de asylsökande som får flyktingstatus och påbörjar integrationen. Det är den växande andelen papperslösa. Bara för att ligger i ett juridiskt limbo betyder inte att vi inte bär ett ansvar över deras välmående. Jag tror vem som helst håller med mig om jag säger att jag hellre vill att dessa papperslösa ska få ett hem och ett jobb än att vi har femton tiggare på varje gata i de större städerna.

Invandrarna kommer inte att bli marginaliserade brottslingar om vi ser till att de behandlas humant och får den uppmärksamhet de behöver. De må komma från andra kulturer, men de är på lika mycket människor som vi är. Bara genom att förstå dem och mätta deras hunger, uppfylla deras behov och bistå dem i livets svårigheter kommer de att kunna integreras i vårt samhälle.

 

 

Deliberativ demokrati – vår framtid?

Nuförtiden hör man allt som oftast hur demokratin är i kris i västvärlden, eftersom intresset för politik och samhällelig påverkan stadigt minskar. Väljaraktiviteten i val har sjunkit till rekordlåga nivåer även i Finland och det har blivit svårt att engagera nya generationer att ta del av det politiska livet. Forskare och professorer har uttryckt sin oro över hur den västerländska demokratin skata men säkert håller på att splittras sönder, och ersättas av extremistiska rörelser och populistisk politik.

Och när man läser nyheterna dagligen ser läget verkligen inte så lysande ut. Dock måste vi vara medvetna om att samhället konstant förändras och att medborgarna förändras med det. Att rösta och att följa med i politiken känns inte lika viktigt idag som andra former av medborgerligt deltagande, såsom protester, bojkotter, medborgarinitiativ och engagemang i det civila samhället.

Det är just denna form av modernisering av samhället och poltiken som intresserat en hel del forskare den senaste tiden. På grund av den pågående moderniseringsprocessen måste vi omdefiniera bekanta begrepp som medborgarskap, samhälle och politik. Ett sådan samhälle innebär nya former av aktivt deltagande. Framtiden känneteckens nödvändigtvis inte av representativ demokrati i samma utsträckning som idag, utan den kan komma att ersättas av deliberativ demokrati.

Deliberativ demokrati är en form av demokrati som ännu befinner sig i barnaskorna. Den utnyttjas inte i någon större grad ännu, men flera försök har gjorts för att testa dess potential som styrelseskick i större samhällen. Deliberativ demokrati innebär aktivt medverkande i politik och beslutsfattande genom deliberation, dvs. diskussion. Tanken är att forma ett antal mini-demos, små grupper som är representativa för en större folkgrupp. Detta mini-demos skulle sedan tillsammans diskutera olika brinnande ärenden, antingen för att komma med ett beslut eller för att komma med ett beslutsförslag, som sedan tas i beaktande av makthavarna. Diskussionen skulle styras av vissa gemensamma spelregler och modereras hela tiden.

Deliberativ demokrati möjliggör ett större medborgerligt deltagande än i dagens läge, samt större möjlighet för påverkan, men samtidigt kräver det att individen är engagerad och tillräckligt sakkunnig. De som ingår i mini-demos borde alltså först briefas om det aktuella ärendet. Genom att sedan bilda kloka argument för och emot en viss fråga, kommer medlemmarna i mini-demos att tillsammans kunna forma kloka beslut.

Åbo Akademi har gjort fyra försök med mini-demos, där olika slumpmässigt valda personer har fått diskutera olika samhällsfrågor (kärnkraft, svenska språket, invandring) i mindre grupper. En del av deltagarna har varit emot och andra för den aktuella frågan. Försöken har gjorts både i mötesrum och på nätet, med regler och utan och med olika typer av grupperingar. När grupperna diskuterade energipolitik kom forskarna fram till att åsikterna inte ändrades inom gruppen, men att allas kunskap inom området ökade. Då grupperna diskuterade invandring och svenskan upptäckte forskarna något intressant – de som var invandringskritiska blev mindre kritiska både när de diskuterade med sådana som tänkte som de själva och när de diskuterade med sådana som var positiva gentemot invandring. I grupper som diskuterade utan regler blev de som var kritiska mot svenskan ännu mer kritiska, medan de sim var kritiska för svenskan blev mindre kritiska i grupper som hade tydliga regler för diskussionen. Detta visar att endast kontrollerad och jämlik diskussion kan göra någon mindre kritisk gentemot något. Försöket visade också att deltagarna kunde diskutera sakligt och lugnt med varandra.

Detta är helt klart intressanta resultat. Diskussion kan hjälpa människor att förstå sig på saker på ett annat sätt och kanske bli av med åsikter som har baserats på felaktig fakta.

Det är just vad vi behöver.

Försök med denna nya form av demokrati har visat att vanliga människor är fullständigt kapabla att diskutera politik, och att både vilja och intresse återfinns hos befolkningen. Det skulle dock vara betydligt svårare att tillämpa modellen så att den fungerar på nationell nivå. Därför skulle deliberativ demokrati fungera mycket bättre på regional och lokal nivå, till exempel som olika former av medborgarpaneler som skulle diskutera kommunala frågor. Detta har redan införts på vissa orter i Brasilien, där medborgarpaneler har fått besluta om en del av sin stads budget.

Jag ser den deliberativa demokratin som ett sätt att förbättra det rådande läget och återigen aktivera nya generationer inom politiken. Kommunerna i Finland borde seriöst överväga att börja utnyttja medborgarpaneler i sitt beslutsfattande. De lagstadgade ungdomsråden är redan ett steg i rätt riktning, men det finns mycket som ännu kan och skall göras.