Tjugo minuter

Röda kinder. Djupa andetag. Tankarna flyger. Feelisen på topp. Nervositeten likaså.

Tjugo minuter. Då är det dags. Sången ljuder. Kroppen svänger i takt med musiken. All nervositet försvinner. Jag har funnit ro. En mörk sal framför mig. Fulla bänkrader.

Detta har jag väntat på. Detta tar vi hem.

Heja vi! Nu kör vi!

Advertisements

Spänning i luften

Jag borde sova. Nej, på riktigt, inatt borde jag verkligen sova. Men det är lättare sagt än gjort. Det finns så mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu. Jag vill skriva. Jag vill se en film. Jag vill äta. Jag vill bara vara, inte gå och lägga mig ännu. Och jag känner mig nervös inför det som sker senare idag.

Det är äntligen dags. En idé som kläcktes av en mycket nära vän i höstas skall nu förverkligas. En idé som, jag skall vara fullständigt ärlig nu, kändes lite för utopistisk till en början. En ungdomskonsert i Hangö kyrka till förmån för vår resa till vänförsamlingen i Balvi senare i vår. Den går faktiskt av stapeln riktigt på riktigt! Och dessutom en konsert som till hundra procent ordnats av lokala ungdomar. Vi sjunger, vi musicerar, vi dansar, vi dekorerar, vi säljer biljetter, vi städar undan. Och allt är möjligt tack vare våra ungdomar! Hangö må vara en liten och död stad men vi kan definitivt vara stolta över våra lokala talanger – alla sångare, musikanter och dansare.

Vi har övat, vi har planerat vilka sånger vi ska sjunga, vi har marknadsfört, tryckt upp programblad, planerat hur allting ska se ut, övat in koreografier, fixat ljudanläggning och ljus. Flera små detaljer bildar en stor helhet. Och vi alla spelar en viktig roll för att helheten inte ska rasa under sin egen tyngd.

Ingen vet hur saker och ting kommer att löpa. Kommer någon att gråta eller rentav svimma? Tänk om jag glömmer bort orden eller sjunger fel? Tänk om ingen kommer och höra på oss överhuvudtaget? Tänk om, tänk om, tänk om?

Nej, jag måste skärpa mig! Detta är bara alldeles vanlig nervositet, detta har jag upplevt många gånger. Och tro det eller ej, men hittills har det gått riktigt bra varje gång. Lite svettas man kanske, och visst kan ett ben eller två darra lite grann. Den första sången tar en evighet men sedan brukar allting bara flyta förbi på en bråkdels sekund.

Och sedan, alldeles oväntat, är det över. Jag vet redan exakt hur jag kommer att känna mig efteråt: glad över att ha lyckats så bra, lättad över att allt jobb nu är över, lite ledsen över att det roliga nu är slut. Det är samma process varje gång. Jag hatar den precis lika mycket som jag älskar den.

Jag håller tummarna inför klockan 18.00 idag. Då klingar musiken i kyrkan som aldrig förr!