Favoritalbum: Head Carrier

I brist på inspiration tänkte jag inleda en liten inläggsserie, där jag delar med mig av mina favoritalbum som jag lyssnat på åter och åter igen under årens lopp.

Musik har blivit en allt viktigare och viktigare del av mitt liv de senaste åren. I synnerhet efter att jag skaffat ett Spotify Premium-konto har så gott som all den musik som jag någonsin kan tänka mig att lyssna på funnits lättillgängligt. Musiken finns alltid med i fickan, och man behöver inte betala stora summor för den. Och det är mest alternative rock, pop rock samt enstaka post grunge och suomirock-band som jag lyssnar på.

Och även om jag har en väldigt bred musiksmak finns det trots allt vissa band och vissa skivor och vissa låtar som berör mera än andra. Det handlar om musik som man inte glömmer i första taget, musik som förmedlar älta känsla och som orkar lyssna på dag efter dag.

Från och med idag ska ni alla få läsa om den musikaliska värld jag lever i. Jag presenterar mina favoritalbum ett i taget i slumpmässig ordning. Först ut är ett pinfärskt album av ett av de stora klassikerna inom alternative rock och senare grunge och post-grunge (självaste Nirvana har inspirerats av detta band):

Head Carrier av Pixies (2016)

Relaterad bild

Jag hade aldrig ens hört om det amerikanska rockbandet från 80-talet innan jag oavsiktligt stötte på deras senaste album. Efter att ha gjort några klassiska och omtyckta album i slutet av 80-talet och början av 90-talet, tog Pixies en åratal lång paus, innan de återvände år 2014 med Indy Cindy. Det var dock med Head Carrier som de fullbordade sin comeback – alla förutom basisten, som vägrade att producera nya sånger och därför ersattes med en ny basist. Synd för henne. Den nya plattan är nämligen som den största slickepinnen i en godisaffär.

Det är lite svårt att beskriva Pixies musik för dem som inte har hört deras låtar – men de är korta och ganska simpla sånger som fastnar i huvudet. De brukar dessutom handla om väldigt absurda saker; aliens, fantasivärldar och sexuellt våld för att nämna några exempel. Med Head Carrier gör frontmannen Francis Black inget undantag, men förutom de svårtolkade texterna är melodierna för det mesta svängiga och lätta att ta till sig. Skränande gitarrer och enkla riffer förekommer på så gott som varje låt.

Av skivans 12 låtar rekommenderar jag varmt “Classic Masher”, “Oona”, “Talent” samt “All I Think About Now”. Den förstnämnda är en ganska typisk rocklåt med riktig fart i refrängen – den sätter sprätt på stämningen som upprätthålls i resten av albumet. “Oona” är en kärlekssång i Pixies-stil om en kvinna som spelar i ett rockband som får sångens huvudperson att totalt tappa fattningen. Här är det speciellt refrängen som klingar i huvudet långt efter att låten tagit slut. “Talent” är en snabbis om att hitta sina talanger, enkel men skön att lyssna på. Textmässigt är den bästa låten dock “All I Think About Now”, som sjungs av basisten Paz Lechantin och som är en öppen tribut till bandets före detta basist. Här är det Lechantins rätt nasala sångröst kombinerad med det långsamma tempot och den enkla riffen som gör susen.

I det stora hela är alltså Head Carrier en lyckad, om en speciell, skiva av ett mycket speciellt band. Den är lätt att ta till sig och funkar väl som en helhet. Man hinner inte tröttna på låtarna och såväl musiken som texterna fungerar från början till slut. Den enda sången jag inte riktigt njöt av var den korta och extremt högljudda “Baal’s Back”, som representerar bandets tyngre sida. Den passar inte riktigt in i helheten och avbryter det lättflytande flödet i början av albumet.

Advertisements

Galna dagar

Vi lever i hektiska tider. Plötsligt borde dygnet ha dubbelt så många timmar och man ska närvara på fem platser samtidigt. Så fort man kliver över den första tröskeln, kommer följande emot. Sedan tar man fram sin kalender och märker att man någon gång för tolv veckor sedan märkt in ett evenemang som man sedermera glömt. Och nu borde man på något magiskt vis förbereda sig för det. Sedan dyker man upp på en plats och märker att man kommit för sent till ett evenemang som borde ha stått i kalenderns, men som av någon konstig anledning inte gjorde det.

Till sist tappar man bort kalendern. Då är man redigt vilse i sin tillvaro.

Tappa aldrig bort kalendern. Bär alltid en klocka på dig.

Vakna då väckarklockan ringer, sängen är inte till för att liggas i där man är i vaket tillstånd. Skippa dusch, skippa frukost, skippa snacket – det hinner man med sen!

Föreläsningen ska man inte missa! Professorn kanske säger något viktigt!

Och så är den plötsligt inställd och man står där utan att veta vad man ska ta sig till.

Och nu går två föreläsningar på varandra! Hur ska man kunna gå på båda?

Och så måste man ju reservera tid till att träffa sin bästa kompis, sin nästbästa kompis, sin tolfte bästa kompis, sin kusin, sin pappas arbetskompis systerson, sin hund och sin internetkompis från Myanmar.

Galna Dagar på Stockmann får man inte missa, man kan ju fynda otroliga saker! Eller nej förresten, skippa det, du vill inte stå där bland folk som tränger sig fram likt vilddjur och strider om den sista flaskan parfym.

Ja, och glöm inte att handla mat för veckan! Helst allt på en gång, så behöver du inte gå flera gånger!

Och sedan ska du på ett möte. Nej förresten, två stycken! Plus ännu tre till som går på internet! Det lönar sig att hålla reda på alla papper!

Bussarna är sena, nu rasar hela tidtabellen! Nåja, kanske man hinner ta en kaffe medan man väntar.

Glöm det, här ska göras hemuppgifter. Sjutton tentböcker att plugga igenom, trettiofem deadlines att ta i beaktande, tolv sidor med franska ord och ett grupparbete. Man kan inte påstå att man inte har något att göra i alla fall!

Just det ja, sedan finns det ju minst trettio böcker man vill läsa, hundra tv-program man vill se, tretton nya skivor man borde lyssna på och tre nya butiker att kolla in!

Toaletten måste visst repareras. Och väggarna målas om. Och cykeln borde fixas. Ring, ring, ring.

Hälsa på hos pappa och mamma! Fast avståndet är nog lite väl långt. Och inte är det billigt heller. Och så borde man ju förstås läsa på tenten. Vilket man gör bäst hemma.

Men se, nu tog pengarna slut, måste vänta på studiestödet nästa månad!

Då kan man väl lika gärna städa lägenheten, diska disken och tvätta byken. Det är i alla fall så gott som gratis.

Och någonstans där emellan ska man hinna äta, sova och gå på toaletten också.

Men på något vis hinner man ändå ta sig hem efter allt stohej, klä på sig sin mysskjorta och ligga i sängen riktigt nära den man helt av allt myser med. Och just då glömmer man allt om det som borde göras.

Man gör det som får en att må bra.

Bra så.

Spänning i luften

Jag borde sova. Nej, på riktigt, inatt borde jag verkligen sova. Men det är lättare sagt än gjort. Det finns så mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu. Jag vill skriva. Jag vill se en film. Jag vill äta. Jag vill bara vara, inte gå och lägga mig ännu. Och jag känner mig nervös inför det som sker senare idag.

Det är äntligen dags. En idé som kläcktes av en mycket nära vän i höstas skall nu förverkligas. En idé som, jag skall vara fullständigt ärlig nu, kändes lite för utopistisk till en början. En ungdomskonsert i Hangö kyrka till förmån för vår resa till vänförsamlingen i Balvi senare i vår. Den går faktiskt av stapeln riktigt på riktigt! Och dessutom en konsert som till hundra procent ordnats av lokala ungdomar. Vi sjunger, vi musicerar, vi dansar, vi dekorerar, vi säljer biljetter, vi städar undan. Och allt är möjligt tack vare våra ungdomar! Hangö må vara en liten och död stad men vi kan definitivt vara stolta över våra lokala talanger – alla sångare, musikanter och dansare.

Vi har övat, vi har planerat vilka sånger vi ska sjunga, vi har marknadsfört, tryckt upp programblad, planerat hur allting ska se ut, övat in koreografier, fixat ljudanläggning och ljus. Flera små detaljer bildar en stor helhet. Och vi alla spelar en viktig roll för att helheten inte ska rasa under sin egen tyngd.

Ingen vet hur saker och ting kommer att löpa. Kommer någon att gråta eller rentav svimma? Tänk om jag glömmer bort orden eller sjunger fel? Tänk om ingen kommer och höra på oss överhuvudtaget? Tänk om, tänk om, tänk om?

Nej, jag måste skärpa mig! Detta är bara alldeles vanlig nervositet, detta har jag upplevt många gånger. Och tro det eller ej, men hittills har det gått riktigt bra varje gång. Lite svettas man kanske, och visst kan ett ben eller två darra lite grann. Den första sången tar en evighet men sedan brukar allting bara flyta förbi på en bråkdels sekund.

Och sedan, alldeles oväntat, är det över. Jag vet redan exakt hur jag kommer att känna mig efteråt: glad över att ha lyckats så bra, lättad över att allt jobb nu är över, lite ledsen över att det roliga nu är slut. Det är samma process varje gång. Jag hatar den precis lika mycket som jag älskar den.

Jag håller tummarna inför klockan 18.00 idag. Då klingar musiken i kyrkan som aldrig förr!

Musik och inspiration

Det var onsdagen den 27.1.2016. Ute var det plusgrader och man fick gå försiktigt för att inte halka ihjäl sig. Jag hade tagit tåget till Böle och nu traskade jag mot den runda arenan där landet en gång för länge sedan ordnat världens största musiktävling.

Denna dag hade jag väntat på. Ett av mina favoritband skulle uppträda idag för första gången i Finland. Imagine Dragons. Otroligt bra band. Otroligt bra musik. Tror inte de har en enda dålig låt.

Jag hade aldrig varit inuti Hartwall Arenan förut. Jag kom på plats i god tid och arenan var redan relative fullspäckad. Sunset Sons, ett väldigt nybakat rockband, värmde upp inför kvällens huvudartist. Jag satt bredvid ett (förmodligen) spanskt par i sjuttioårsåldern som verkade nästan ivrigare än de flesta av de yngre medlemmarna i publiken. Det kändes lite lustigt att se dem vifta med de andra men alla är väl välkomna att njuta av bra musik!

Själva golvet framför scenen förblev ungefär halvfullt och båda långsidorna var fulla, men annars var arenan tom. Sedan var det dags. Allting började med ett dån, folk skrek och sedan ekade de första noterna av Shots. De följande 90 minuterna flöt förbi alldeles för snabbt. Dan Reynolds – vad jag ser upp till den mannen. Han framförde en härlig cover av Forever Young. Och där kom Demons. Och Gold. Och Radioactive försåts. Och så själva encoren, The Fall, kryddat med höstlov som föll ner från taket på publiken.

Det var klyschigt, det var simpelt och det var högljutt (speciellt under I’m So Sorry). Och publiken var med från början till slut. Det var en magisk konsert på något sätt. Och det var så härligt att se killarna laddade med energi, bankades på diverse slagverk och helt klart njutandes av att uppträda.

Den natten sov jag mer än gärna med tinnitus ekande i öronen.

Som en envis studerande vägrade jag att sova lyxigt – så jag bokade ett rum på ett litet ekohotell ett par kilometer från arenan. Det dög mer än väl för en natt trots att ägaren rätt så högljutt hotade att kasta kattsand i ansiktet på sin fru genom halva natten. Romantiskt.

12534611_731198303683637_1796406779_n

Och idag kände jag mig för någon orsak väldigt inspirerad att skriva. jag har ju försökt flera gånger tidigare – böcker, noveller, dikter, sånger – utan att riktigt få något vettigt till stånds. Men nu kände jag att tiden var inne. Idéerna flöt omkring i huvudet.

Jag öppnade Word på datorn och började skriva. En sida. Två sidor. Fem sidor. Det var en lovande start. Och jag vet att jag kan avsluta detta projekt. Jag måste bara låta det ta sin tid. Skriva när jag hinner och känner för det. kanske boken är klar om två år, kanske tar det tio. Då gör får det göra det. Huvudsaken är att jag får skriva. För det är något jag älskar att göra.

 

Just another girl?

All of my friends say I should move on

She’s just another girl

Don’t let her stick it to your heart so hard

And all of my friends say it wasn’t meant to be

And it’s a great big world

She’s just another girl

Idag medan jag (kanske lite lustigt nog) tränade på gymmet, började en väldigt bekant låt spela på telefonen. En låt som blivit min bästa vän förra hösten. Min nya favoritlåt. Raderna ovan är tagna direkt ur refrängen. Låten heter Just Another Girl (vem skulle ha anat??) och framförs av det amerikanska alt-rockbandet The Killers. 

Jag vet inte hur jag råkade stöta på just The Killers då jag letade efter ny musik på Spotify. Bandet bara föll ner framför mig som på beställning. 

Utan att gå in på några detaljer kan jag konstatera att denna låt har en väldigt (jag upprepar: väldigt, enormt) stor betydelse för mig. Den har fungerat som en slags snuttefilt, ett mjukisdjur att krama om. Ett minne att hålla fast vid. Ett manifest. 

Nu kan detta te sig väldigt konstigt ifall du inte känner mig och vet hur jag haft det de senaste månaderna. Och det är okej. Du behöver inte veta något mer. Allt du behöver veta är att jag aldrig riktigt älskat en låt så mycket som denna. Utom Bed of Roses av Bon Jovi såklart, men det är en annan historia. 

I could be reeling them in left and right

Something’s got a hold on me, tonight

Well, maybe all of my friends should confront

The fact that I don’t want another girl

Jag har alltid varit envis, men redo för kompromisser. Men i detta ärende ger jag inte efter. Inte en enaste nanometer. Säg mig vad du vill. Jag tänker inte lyssna. Ja, ja får skylla mig själv. Jag vet. 

Then why can’t I sleep at night

And why don’t the moon look right

The sound’s off but the TV’s on

And it’s a great big world

Vem avgör om en annan person är “just another?” Om du är en för mig okänd person, då kanske du är “just another person”, men om du är min bästa vän eller min pappa så är du inte “just another friend” eller “just another father”. Här talar vi om samma sak. Det finns viktiga och speciella personer i världen. Sådana som inte är “just another”. Och kommer inte att vara det heller. Jag känner flera. Och det finns de som är så speciella att de återkommer i tankarna med jämna mellanrum. Sådana som andra skulle titulera “just another girl”.

Därför finns The Killers. Ett av flera sätt att fly verkligheten. För den är både ljuv som sommarens blommor och skärgårdens sköna luftt och rutten som tomater som en studerande glömt i kylskåpet över jullovet. Precis som det skall vara. 

Varför sitter jag här och predikar? Lyssna på den här och bedöm själv! 

 

Vi saknar dig, Severus!

Ett nytt år för alltid med sig obehagliga saker. Idag fick världen höra om en av dem. 

Nyheten kom som en total överraskning för mig. Jag stod mitt i korridoren i en K-market i centrala Åbo och stirrade på orden som en kompis skrivit på Whatsapp. Jag brydde mig inte om alla människor som trängde sig förundrat förbi mig. 

Severus Snape är död!

Det kunde inte vara sant! Jag var tvungen att kolla upp Facebook, och visst, samma horribla nyhet återkom flera gånger genom olika massmediers sidor. 

Alan Rickman, en älskad och legendarisk skådespleare, mannen vi älskar att hata i alla bovroller, dog idag. Han blev 69 år gammal då cancern tog honom med sig. Han var Severus Snape. Han var Hans Gruber. Han var sheriffen av Nottingham. Han hade en av de mest välkända rösterna i filmhistorien. Och nu är allt detta borta, och vi kommer att sakna det för alltid. 

Och det ironiska är att det inte ens gått en vecka sedan musiklegenden David Bowie dog, också han vid 69 års ålder och bortrövad av cancern. 

Vad är det du vill cancer? Varför tar du folk med dig såhär? Är du nöjd nu? Vem ska du ta härnäst? Faktum är att alldeles för många människor dör alldeles för tidigt på grund av cancer. Största delen får aldrig såhär stor publicitet, men tragedin är precis lika stor. Stick och brinn cancer, vi vill inte ha dig här! 

Och kanske det mest ledsna med allt dehär är att Rickman aldrig fick uppleva visionen som han hade framför sig:

When I’m 80 years old and sitting in my rocking chair, I’ll be reading Harry Potter. And my family will say to me, “After all this time?” And I will say, “Always.”

Vi kommer att sakna dig David Bowie. Vi kommer att sakna dig Alan Rickman. 

En stor del av miljontals människors barndom har nu försvunnit. För att aldrig återkomma. Du finns i våra minnen, i alla filmer du gjort, i bilder och artiklar. Du finns inte mera, men det du lämnat efter dig försvinner aldrig! 

Vila ifred, Alan!