En olidlig väntan

Det är som att vänta på sin första lön.

Eller på att äntligen få se sin kära vän, som varit bortrest i ett och ett halvt år.

Eller att få höra hur ens hustru har klarat sig i operationen.

Eller att få veta om man blivit intagen till det där prestigefyllda universitetet.

Eller att vänta på dagen D och sedan uppfylla sin samhälleliga plikt och invänta resultatet av det spännande valet.

Fast egentligen är det så mycket svårare, så mycket mer olidligt.

Att vänta på något man verkligen saknar, att vänta på att den man älskar mest ska komma hem från jobbet efter en lång arbetsdag – det är svårare än man först tänker sig. Man sitter där på soffan i tystnaden och mörkret, tittar på alla ljus som står och väntar på att bli tända, beundrar det städade köket, känner doften av pizza från kartongen på bordet.

Och man orkar inte vänta på att hon ska komma hem. På att hon ska slänga sig på soffan bredvid mig och prata om sin dag, krama om mig och säga att hon fryser, få en filt inlindad omkring sig och en kall dricka i handen. På att hon ska fråga om vi ska se på en mysig film tillsammans. På att vi ska se på filmen i skenet av stearinljusen och äta pizza tillsammans.

Och även om det känns så oändligt olidligt och smärtsamt att vänta på det är det varje gång värt det och så mycket mer. För det är så kärlek fungerar – det tar ont och det känns jobbigt, men samtidigt värmer det från topp till tå och får en att le inombords.

Och så är det även denna fredag kväll. Allting börjar vara klart, och strax står bordet dukat.

Välkommen hem!

Advertisements

Visst är det mannen som betalar?

Jag tycker om att äta ute på restaurang med min allra käraste. Och jag tycker om det faktum att vi relativt smärtfritt kan komma överens om vem som betalar hela rubbet. Ibland står hjon för kostnaderna, ibland gör jag det. Det är just så det ska vara.

Nu kan jag tänka mig att det finns vissa där ute som häpet frågar sig: “Vadå? Bjuder han inte sin flickvän på mat? Sätter han sin flickvän att betala det dyra vinet och inre filén?”. kanske man dessutom tillägger att ridderligheten verkligen försvunnit. Att männen blivit egoistiska, lata och känslolösa skithögar. Att kvinnorna nuförtiden måste mata sina karlar såväl hemma som på restaurangen. Och barnen också, för den delen. Och inte ska man glömma att mata hunden heller.

Och tydligen tänker restaurangpersonalen i lika banor.

Det har hänt flera gånger redan, oberoende av var vi ätit. Om jag varit ute på lunch eller middag men min allra käraste – i Åbo eller i Hangö – har det allt som oftast gått så att servitören automatiskt börjat räcka betalapparaten mot mig, och sedan upptäckt att det är hon som har sitt kort framme. Sedan har servitören rättat sig och räckt betalapparaten till henne istället, med ett lite mystiskt leende på läpparna. Det enda jag kan göra är att rycka på axlarna och le tillbaka. Så är det. Inte för att jag inte skulle vilja betala. Men nu var det faktiskt hennes tur.

Det är intressant hur våra inlärda könsroller påverkar oss, även utan att vi medvetet tänker på det. Tydligen är bilden om en romantisk dejt bland levande ljus och röda rosor där mannen betalar för nöjet fast etsad i de flesta människors hjärnor. Traditionellt är det mannen som försörjer, det är mannen som betalar och kvinnan som har roligt på mannens bekostnad. Nuförtiden låter den formen av parförhållanden ytterst gammalmodiga. Kvinnan har inget behov av att leva på mannens pengar. Hon har ju jobb och egna inkomster.

Ska det vara så här? Ska samhället bygga på inlärda könsroller och göra antaganden baserat på vad vårt omdöme talar om för oss? Eller ska det vara såsom det i praktiken är nuförtiden – att mannen ibland blir kvinnan och vide versa? Eller är det bara den yngre generationen som kan leva på det viset?

Men tänk om saker inte är som man tror. Tänk om vi ifrågasätter det klassiska utgångsläget. Tänk om vi leker sociologer och tvivlar på det som är “självklart” och antar att saker och ting är annorlunda. Tänk om det råkar vara så att mannen är arbetslös, eller låginkomsttagare, eller studerande, och helt enkelt inte har råd att betala varje gång? Och tänk om ingendera parten kan laga mat och därför bestämmer sig paret att äta oftare ute, för att ens en gång i månaden få äta god mat? Och vad säger du om kvinnan har ett stadigvarande position, en chefsposition, eller helt enkelt råkar vara bättre på att spara? Kanske är det då kvinnan som ska vara ridderlig.

Det gäller att tänka lite längre ibland. Att inte tro på sina sinnen. Att ifrågasätta det första intrycket. Under skalet kan man finna överraskningar. Fast livet för tjugo eller femtio pr sedan inte såg ut som den gjorde idag finns det saker som aldrig ändras – och saker som ändras så ofta att vi inte hinner reagera på det.

Välkommen till verkligheten. Den är inte fullt så enkel som man vid första ögonkastet kunde tro.

Så nej, ridderligheten har definitivt inte dött ut. Det är bara så att vi män inte längre har monopol på att vara ridderliga.

 

Höjdpunkten

När jag kom hem till min lägenhet idag efter min andra skoldag för i höst slog det mig för första gången någonsin hur skönt det var att komma hem till någon. Det slog mig att en så liten och en så enkel sak som att komma hem till sin älskade som väntar på en faktiskt kan vara höjdpunkten på dagen.

Då sommaren led mot sitt slut och studierna i Åbo sakta men säkert började närma sig igen trodde jag att så många saker skulle vara mina höjdpunkter. Men från och med idag vet jag att vad höjdpunkten definitivt inte är.

Höjdpunkten är inte att vakna på morgonen och äta skärgårdsbröd med lax till frukost.

Höjdpunkten är inte att andas in höstens första luft då man går från busshållplatsen mot universitetet.

Höjdpunkten är inte att se alla bekanta byggnader igen, att stå i ASAs aula och beundrande småskratta åt alla nya studerande som inte vet vart de ska.

Höjdpunkten är inte att träffa sina studiekompisar igen och fråga hur det har gått över sommaren, inte heller att dricka kaffe med var och en av dem.

Höjdpunkten är inte att stå och köa i den hundra meter långa matkön för att få sig en mättande portion studentlunch.

Höjdpunkten är inte att febrilt utöva självstudier i ett hörn av sitt favoritbibliotek, ej heller att sitta på ett möte med ett av de bästa styrelserna på jorden. Inte att få göra det man älskar att göra efter en paus över sommaren.

Nej, höjdpunkten är något helt annat.

Den är att komma hem efter den utdragna dagen, halvt missnöjd med att man inte hunnit göra precis allt man önskat och planerat, och bli bemött av den man älskar i trappuppgången. Den är att få stiga in i sin lägenhet och känna den ljuvliga, kärleksfulla doften av hemlagad mat som är en dans för smaklökarna. Den är att få all denna kärlek, alla dessa kramar av den man älskar mest, trots att hon är trött och halvsjuk och egentligen bara borde ligga i sängen och sova.

Aldrig har det känts såhär bra att komma hem. Aldrig har jag längtat såhär mycket på att få lämna dagens bravader bakom mig och bara lägga ner mig i sängen bredvid henne och mysa bort resten av dagen.

Jag trodde aldrig att höjdpunkten kunde vara kärlek.

Mot säsongens slut

Tiden har gått snabbt. Det känns som bara ett ögonblick sedan då jag förra gången skrev ett blogginlägg, sittande på sängen i min lägenhet i Åbo. Sedan dess har jag flyttat till mina föräldrar i Hangö, arbetat på R-kiosken i Ekenäs, deltagit i Hangö Regatta, rest till Estland, ätit god mat på restauranger, träffat människor och njutit av allt som sommaren haft att erbjuda.

Men nu är det dags att återvända till verkligheten, den som vi dödliga kallar den gråa och tunga vardagen.

I skrivande stund har undertecknad dryga två veckor av sommarjobb kvar. Sedan blir det en intensiv höst av studier och politik, innan jag påbörjar civiltjänstgöringen i januari. Det finns en hel del kvar att göra innan dess: närvaroanmälning, planering av kurser, möten, budgetering…

Men skulle det inte ha varit för en viss speciell och underbar person skulle den pågående sommaren inte ha varit så minnesvärd och perfekt. Personen som jag delat flera nätter med, ätit otroliga måltider med och spenderat tid med på så många olika sätt. Personen som utvecklat mig och låtit mig växa som människa. Personen jag älskar mer än något annat i världen. Just nu följer jag med hennes arbete på det café hon jobbar för. Jag kan inte annat än undra hur hon orkar med det trots allt. Och hur det där vackra lendet förtrollar alla som ser på henne. Det är därför jag fallit i fällan. Bland andra orsaker.

Men snart blir det dags för mig att återvända till min nya hemstad. Det är slut på goda middagar i Östra hamnens restauranger (som redan nu står väldigt tomma). Slut på aftersail-kvällar på HSF eller Roxx. Slut på picknick med skumppa och jordgubbar på en blåsig sandstrand. Slut på korta vecksolutssemester tillsammans lite längre bort.

Men det behöver inte vara en dålig sak. Hösten medför nya spännande möjligheter. Jag har redan siktat på flera olika grejer inom de närmaste månaderna som utvecklar mig som sociolog, politiker och pojkvän.

Och det som alltid finns kvar är alla minnen, alla ord, alla djupa diskussioner, alla framtidsplaner. Under sommaren var det vi och under hösten är det fortfarande vi. Trots att säsongen är slut, trots att sommaren övergått till höst.

Vardagen må vara tråkig och tung, men bara om man låter den vara sådan. Man ska inte låta hösten göra en deprimerad i onödan. Bara för att sommaren slutar och det livliga stadslivet lugnar ner sig, behöver man inte sluta leva. Man måste anpassa sig.

Så tillred lövbiff med vitlökspotatis och rövinssås eller banan- och chokladvåfflor och sätt dig framför TV:n med din älskade under armen och kolla på Armageddon. Det är livet.

En satsning på sitzar

Dags för en dubbellucka idag! 12 Events of Christmas: Evenemang 4 och 5! 

På tisdagen deltog jag i Nyländska Nationens julsitz. Den kunde ha ordnats traditionsenligt i Merkantila Klubbens kokheta klubblokal med det klibbiga golvet och de dämpade färgerna, men denna gång överträffade NN mina förväntningar. Sitzen hölls på nattklubben Vegas i Åbo centrum, där två långbord var uppsatta mitt i salen framför bardisken (strategiskt val!). Feelisen var som vanligt ganska så nära toppen, då nylänningar mellan Hangö och Borgå stämde upp i sång, tömde sina snapsglas och minglade med varandra. Nationens nya styrelse erbjöd på lite extra underhållning i form av en ny julig snapsvisa (sätt in den i sångboken!) och en frågesport med julsångstema i vilken mitt bord fråntogs vinsten på grund av domarnas bisarra beslut. 

Sibbo stod på bordet tidigare än någonsin förut. Drickabiljetterna räckte knappt till. 

Efter den ovanligt kortvariga sitzen var det dags för eftersläpp och dans på scenen bland konstgjort rök. Ja, och karaoke förstås. Bon Jovi och Hector plöjde jag igenom med perfektionism och till dånande applåder. Ledin, som jag sjöng med mina två sångfåglar, gick kanske lite mindre elegant…

En halv dags återhämtning kunde jag unna mig själv. Sedan var det dags igen. 

På onsdag kväll klev jag upp för trapporna till SFP i Åbos kansli och det första jag fick se var bekanta ansikten i färggranna och smått förskräckliga jultröjor (oroa er inte, det var meningen). Själva mötesrummet hade omvandlats till sitzsal där ena väggen ockuperades av ett långt bord som var fyllt med julens läckerheter: skinka, lådor, rosoll och gravad lax! Vi satt oss på våra platser, sjöng för full hals (ledda av kretsens ordförande, med sina intressanta åsnebryggor och torra skämt) och tömde våra glas. Även nu fick vi njuta av lite extra program: julklappar, Jodellåda, snyggfulaste jultröjan-tävling och en hemlig uppgift. Min hemliga uppgift bestod av att “vara hipster om allt”, men eftersom jag inte visste hur jag skulle göra det på ett bra sätt böt jag uppgift.

Lobba för kostymförbud i SU.

Ber om ursäkt. Debbaten blev het och så gott som alla var emot mig. Kan officiellt meddela här att jag inte egentligen vill förbjuda kostymer. De är otroligt bekväma. Älskar att klä mig i kostym. Så kör hårt bara, både flickor och pojkar! 

Det här var en sitz med lite annorlunda prägel. Politik och lobbyverksmahet blandat med snapsvisor och julmat. Elegant och roligt! 

Dags att börja koka lite mera glögg. Kvinnan med ljus i håret närmar sig igen…

Självständiga arbetets dag

12 Events of Christmas: Lucka 3!

Fast idag handlar det egentligen inte om ett evenemang…

Idag firar vi Finlands självständighet. Världens nordligaste land fyller i år hela 98 år! I år firar vi självständigheten i regn och rusk – en godtagbar orsak att sitta några timmar framför TV-apparaten och titta på när republikens president skakar hand med personer av vilka man känner bara några stycken. Men än en gång kommer Slottsbalen att vara årets mest sedda TV-program, precis som alla andra år. Suck!

Självständighetsdagen är faktiskt lite speciell för min del också i år. Det är första gången jag är totalt självständig på självständighetsdagen – jag ansvarar själv för hur jag firar dagen, vad jag äter och vad jag kollar på TV:n. Och just därför kommer festandet för min del att vara ganska minimalistisk i år. Budgeten räcker inte till för en fin middag och jag äger ingen TV, så jag kom på den underbara idén att jobba lite självständigt istället!

Jobba med vadå, frågar du? Med skoluppgifter såklart! Det finns väl ingen bättre dag än denna att lösa ett juridiskt rättsfall eller skriva en fyra sidors uppgift inom ett civilrättsligt område. Och allt medan regnet öser ner utanför, julmusiken ekar i öronen och broilern bryner i stekpannan. Och när dagen är slut så lägger jag mig i min säng och vaknar nästa dag till en ny vecka med nya äventyr, en dag närmare julafton!

Det har varit en rätt så vanlig söndag alltså.