Spänning i luften

Jag borde sova. Nej, på riktigt, inatt borde jag verkligen sova. Men det är lättare sagt än gjort. Det finns så mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu. Jag vill skriva. Jag vill se en film. Jag vill äta. Jag vill bara vara, inte gå och lägga mig ännu. Och jag känner mig nervös inför det som sker senare idag.

Det är äntligen dags. En idé som kläcktes av en mycket nära vän i höstas skall nu förverkligas. En idé som, jag skall vara fullständigt ärlig nu, kändes lite för utopistisk till en början. En ungdomskonsert i Hangö kyrka till förmån för vår resa till vänförsamlingen i Balvi senare i vår. Den går faktiskt av stapeln riktigt på riktigt! Och dessutom en konsert som till hundra procent ordnats av lokala ungdomar. Vi sjunger, vi musicerar, vi dansar, vi dekorerar, vi säljer biljetter, vi städar undan. Och allt är möjligt tack vare våra ungdomar! Hangö må vara en liten och död stad men vi kan definitivt vara stolta över våra lokala talanger – alla sångare, musikanter och dansare.

Vi har övat, vi har planerat vilka sånger vi ska sjunga, vi har marknadsfört, tryckt upp programblad, planerat hur allting ska se ut, övat in koreografier, fixat ljudanläggning och ljus. Flera små detaljer bildar en stor helhet. Och vi alla spelar en viktig roll för att helheten inte ska rasa under sin egen tyngd.

Ingen vet hur saker och ting kommer att löpa. Kommer någon att gråta eller rentav svimma? Tänk om jag glömmer bort orden eller sjunger fel? Tänk om ingen kommer och höra på oss överhuvudtaget? Tänk om, tänk om, tänk om?

Nej, jag måste skärpa mig! Detta är bara alldeles vanlig nervositet, detta har jag upplevt många gånger. Och tro det eller ej, men hittills har det gått riktigt bra varje gång. Lite svettas man kanske, och visst kan ett ben eller två darra lite grann. Den första sången tar en evighet men sedan brukar allting bara flyta förbi på en bråkdels sekund.

Och sedan, alldeles oväntat, är det över. Jag vet redan exakt hur jag kommer att känna mig efteråt: glad över att ha lyckats så bra, lättad över att allt jobb nu är över, lite ledsen över att det roliga nu är slut. Det är samma process varje gång. Jag hatar den precis lika mycket som jag älskar den.

Jag håller tummarna inför klockan 18.00 idag. Då klingar musiken i kyrkan som aldrig förr!

UK-krabbis

Jag är väldigt sent ute, jag vet. Ungdomens Kyrkodagar avslutades för två dagar sedan. Men jag har inte kunnat skriva tidigare. Av flera orsaker.

Under själva kyrkodagarna hade jag relativt fullt upp – jag satt på mediateamsmöte, övade inför fria förmågornas kväll och träffade folk. Dessutom blev jag (oväntat nog) vald som sekreterare för årets UK, så jag satt längst fram i presidiet under varje plenum. Det var skrämmande till en början men sist och slutligen var det inte så farligt – tvärtom, det var en lärorik och rolig upplevelse.

Och vad skönt det var att årterigen träffa mina “UK-kompisar” och även stifta nya bekantskaper (som man bör göra under evenamng som dessa). Och vad härligt – läs det föregående ordet ironiskt – det var att få höra sig själv sjunga på video framför 150 andra ungdomar före varje plenum. Eller dra torra skämt om Karis bara för att man kan. Eller sova obekvämt på ett klassrumsgolv.

Och vi ska inte glömma bort beslutet att sitta uppe nästan hela sista natten och diskutera allt mellan himmel och jord.

Såhär i efterskott kan jag säga att det sistämnda kanske inte var en av mina mest lysande idéer. Jag hade nämligen en förskräcklig UK-krabbis hela söndagen, då allt gick trögt till och jag kände mig tröttare än någonsin föut. Under måndagen kände jag mig redan lite bättre, men det är först nu som jag känner mig fullständigt återhämtad sedan veckoslutet. Den här krabbisen var ju nästan värre än den vanliga sorten!

Men det var ett magnifikt veckoslut som vanligt. Ett till veckolsut som jag inte glömmer i det första taget. Ett veckoslut under vilken vissa saker löpte som smort och andra inte gjorde det. Men så brukar det vara. Allt var alltså precis som det skall.

Jag kände mig som hemma under Ungdomens Kyrkodagar.

Julens glädje

Dags för 12 Events of Christmas: Lucka 9!

Innan du börjar invända och säga att jag misslyckats, eftersom jag bara hunnit till lucka 9 då det redan är julafton, så säger jag att det inte stämmer eftersom julen egentligen börjar först imorgon! 😉

Idag har vi firat jul på de flesta håll i landet. I skrivande stund sitter jag på soffan i vardagsrummet, mätt (och törstig, även efter två stora glas vatten) och med julgranen samt en liten presenthög bredvid mig (men en hel del papper överallt runt omkring mig). Resten av familjen har redan lagt sig och jag känner mig faktiskt också smått utmattad själv. 

Men det finns något speciellt jag vill dela med er innan min dejt med John Blund. 

Förutom vårt typiska julfirande, som omfattar julbastu och julbord med alla läckerheter (och i år även snaps och julöl) och sedan en gemensam stund i vardagsrummet med presenter och mingel, tog jag i år del av julspelet i kyrkan.

Med det menar jag att jag var med i julspelet. Som skådespelare. Jag hade ett par viktiga roller, för det första som “Pojken som inte vet vad julen betyder” och för det andra som “Herde nummer 3”. För min del krävde det inte så mycket arbete; ett par övningar och effektiv inlärning av repliker. Men det spelar ingen större roll. Budskapet gick fram, julresultatet var kort och koncist och helheten fungerade effektivt, med några fagra julsånger inslängda mellan scenerna (dessa stod såklart våra tre fina sångfåglar för). 

Efteråt kändes det uppfriskande att stå vid dörren med kollektkorgen och önska människorna en god jul. Och sedan få en rad med leenden tillbaka. För att inte tala om den glädjefyllda kramen som en ung herreman ville dela med sig! 

Efter julspelet bar det av med de tidigare nämnda sångfåglarna till sängavdelningen i hälsovårdscentret. Här höll vi en kort andakt kryddad med vackra julsånger i äkta a capella stil. Än en gång fylldes jag av en varm känsla då jag såg glädjetårar fylla de gamlas ögon, några svaga leenden på läpparna och alltjämt nöjda miner. För att inte tala om den hurtiga mannen som kom med dagens bästa replik:

“Förlåt att min hand är så kall – men jag har ett varmt hjärta”

Då kändes det bra att återvända hem och äta upp julgröten! 

Idag har jag spridit julglädje och själv tagit mig åt av den (i form av kramar, ett fint julkort från vänförsamlingen och dylikt). Jag hoppas att du har haft en fridfull julafton! Fortsätt för all del att fira ännu! Det är nu den riktiga festen börjar! 

God jul!