Mannen som (nästan) fällde regeringen

orposipi_etu_hg_120617_503_u01

OBS! Texten är skriven på kvällen den 12.6.2017, innan nyheterna om att 20 sannfinländare lämnar sin riksdagsgrupp hade landat. 

Sannolikt går jag till presidenten och ber om regeringens avgång

Dessa ord trodde jag aldrig statsminister Juha Sipilä skulle yttra mitt under en regeringsperiod. Och det trodde knappast någon annan heller. Flera har hoppats att den politiskt oerfarna företagsledaren som sedan 2015 ingått i en högerkonservativ regering med Samlingspartiet och Sannfinländarna i något skede skulle begära avsked. Men att det blev verklighet kom som en överraskning.

Men nu har det hänt. Finlands regering har fallit (nästan) för första gången sedan 1971.

Sedan Sannfinländarna under helgens partidag valde den invandringskritiske EU-motståndaren Jussi Halla-aho till Timo Soinis efterträdare på ordförandeposten blev det klart att partiets fortsatta plats i regeringen var hotat. När Halla-aho dessutom fick sällskap av sina närmaste anhängare på vice ordförandeposterna var regeringskrisen ett faktum. För Timo Soini tog det nästan tjugo år att lyfta Sannfinländarna till landets näst största parti och lotsa partiet in i regeringen. För Jussi Halla-aho tog det inte ens två dygn att forsla partiet tillbaka in i opposition.

Fast om man ska tro Sannfinländarnas nya vice ordförande Laura Huhtasaari, så är det inte Halla-aho som lämnat regeringen. I YLE:s A-studio den 12.6.2017 kommenterade en mycket upphetsad Huhtasaari, att det i själva verket är statsministern samt Samlingspartiets ordförande, finansminister Petteri Orpo, som gjort valet att avgå för att bli av med Sannfinländarna. Halla-aho har aldrig haft som avsikt att lämna regeringen och sade till och med efter att ha blivit vald att han och partiet står bakom regeringsprogrammet. Hans enda krav var att skärpa tagen inom invandringen, ett mål som står i programmet men som inte uppnåtts särskilt effektivt. Huhtasaari anser att Centerns och Samlingspartiets reaktioner betyder att varken Sipilä eller Orpo vill följa sitt eget regeringsprogram.

Ändå hävdar båda att det enda som (nästan) fällde regeringen var den drastiskt ändrade linjen inom det sannfinländska partiet. Rasister och EU-kritiker har ingen palts i Finlands regering.

Även om Sannfinländarnas partidag i Jyväskylä slutade i en total intern maktkupp inom partiledningen är väljarskaran och partiprogrammet fortfarande den samma. Skillnaden är att den nu tolkas av personer med andra preferenser och andra synpunkter på rådande omständigheter. Den tolkas av en man dömd för hets mot folkgrupp, en man som jämfört islam med pedofili och som för bara ett par dagar sedan sade att tvåspråkigheten saknar laglig grund i vårt land.

Det kan mycket väl vara att valet av Halla-aho till Sannfinländarnas partiordförande räddade det svenska språket hotade ställning i Finland. Eller så inte.

Men man ska inte ropa hej innan man är över bäcken. Såväl Kristdemokraterna som SFP har gått med på att förhandla om en regeringsposition, men endast om man förhandlar om ett nytt regeringsprogram. Vänsterförbundet, De Gröna samt SDP förhandlar endast efter ett nytt riksdagsval. Ett sådant är dock ganska osannolikt. Vi har ett (möjligtvis två) politiska val på kommande nästa år, och ett nytt val skulle försätta såväl den dalande Centern som dess hjärtesak landskaps- och sote-reformen i mycket dålig dager. Sipilä kommer därför att in i det sista finna en lösning bland den redan existerande riksdagen.

Det finns dem som tycker att regeringens fall är ett svagt drag av statsministern och att han i själva verket inte vågar stå över de radikala värderingar som Sannfinländarna står för. Vad som egentligen har diskuterats partierna emellan får vi andra aldrig veta med säkerhet, men skillnaderna måste ha varit så stora att trion inte kunde lita på varandra.

Det här är triumfens dag. Regeringen är i kris och faller (nästan). Juha Sipilä har gjort sitt bästa beslut som statsminister.

Jussi Halla-aho kommer att kunna stoltsera med att ha varit mannen som (nästan) fällt regeringen som sin första åtgärd som ny partiordförande. Oavsiktligt visserligen, men ändå. Samtidigt har han räddat hela landet. Tack, herr Halla-aho.

Kommer Sannfinländarna nu att bli ett mellanstort och högljutt oppositionsparti som på nytt börjar öka sitt väljarstöd? Eller går det som med Sverigedemokraterna i det västra grannlandet, där alla vägrar att samarbeta med Halla-ahos parti? Kommer partiet att splittras? Är populismens tid i Finland förbi?

Det vet vi inte med säkerhet ännu. VI inväntar med spänning hur de stundande regeringsförhandlingarna kommer att löpa och huruvida det kommer att komma ändringar till regeringsprogrammet. Och vi kommer att se ifall det verkligen är så att Finland endast klarade sig i två år och två veckor utan SFP i regeringen.

En sak är i alla fall säker: regeringen har (nästan) fallit och västmetron blir klar i höst. Detta är en bra dag!

Ett onödigt lidande

Några dagar sedan lyssnade jag på en expert från Röda Korset diskutera den pågående flyktingkrisen.

Fast vi finländare har ju ingen rätt att kalla det för en kris. Flyktingströmmen har för det första saktat ner och antalet flyktingar Finland tagit emot är skrattretande liten jämfört med den andelen människor som just nu lever i omänskliga förhållanden vid Europas gränser. Och ändå gör flera finländare motstånd och tänker sig att vårt land svämmar över av invandrare.

Finland är till ytan ett av Europas största länder. Majoriteten av befolkningen bor i södra Finland. Vi kommer inte att drunkna i invandrare fast de alla skulle komma hit.

Nu är det inte bara Finland som skött sig undermåligt i detta ärende. Hela Europa har skött flyktingsfrågan otroligt dåligt. Istället för att hjälpa har vi börjat stänga gränserna. Vi bildar en ny järnridå mot öst och hoppas att ingen ska märka.

Och krigsflyktingarna från Syrien, Afghanistan och Irak är bara toppen av isberget. Vänta tills klimatflyktingarna från Afrika börjar strömma in.

Vissa människor undrar varför vi inte bara kan skicka dem tillbaka? Varför kan flyktingarna inte fly någon annanstans i sitt eget land? Det beror på kulturskillnader. För en muslim är det inte så enkelt att bara bosätta sig någon annanstans. Vi som lever i individualistiska kulturer kan hur lätt som helst flytta vart vi än behagar. Men i kollektiva kulturer är det egna kollektivet det viktigaste som finns. Är du inte medlem i kollektivet, är du högst antagligen inte heller välkommen i gemenskapen. Därför kan en syrier inte nödvändigtvis bara flytta in i en grannby. Råkar personen i fråga vara en shiamuslim och alla andra i byn är sunnimuslimer, kommer livet att bli tufft.

Det är inte som att flyktingarna VILL komma till Finland. Vem vill frivilligt fly till ett land där det är snö och mörkt halva året, där maten är skitdyr och där allting känns så avlägset och främmande? De kommer för att de måste. De kommer för att det inte finns alternativ. De vill leva tryggt, de vill kunna bygga upp ett nytt liv. Och där måste vi bistå dem.

Vi västerlänningar har dessutom stora svårigheter att sätta oss in i flyktingarnas situation. Om ett blodigt inbördeskrig skulle bryta ut i Finland och de omkringliggande grannländerna, vart skulle du fly? Till USA? De vill inte ens motta sina egna grannar, varför skulle de vilja ta emot finnar? Skulle du vilja bo på ett flyktingläger tätt inpå andra totalt främmande människor och hoppas på att någonsin skulle få tak över huvudet, rena kläder och mat?

Integrationen måste ske bättre, det måste ske snabbare och det måste ske direkt. Men det är inte kvotflyktingarna som är problemet, ej heller de asylsökande som får flyktingstatus och påbörjar integrationen. Det är den växande andelen papperslösa. Bara för att ligger i ett juridiskt limbo betyder inte att vi inte bär ett ansvar över deras välmående. Jag tror vem som helst håller med mig om jag säger att jag hellre vill att dessa papperslösa ska få ett hem och ett jobb än att vi har femton tiggare på varje gata i de större städerna.

Invandrarna kommer inte att bli marginaliserade brottslingar om vi ser till att de behandlas humant och får den uppmärksamhet de behöver. De må komma från andra kulturer, men de är på lika mycket människor som vi är. Bara genom att förstå dem och mätta deras hunger, uppfylla deras behov och bistå dem i livets svårigheter kommer de att kunna integreras i vårt samhälle.

 

 

Jag har ingenting att säga.

Jag visste att det skulle hända igen. Jag ville inte att det skulle hända igen.

Det hände igen.

Jag har ingenting att säga. Inga ord kan beskriva det här. Texter har publicerats, tal har hållits, tårar har fallit. Ingenting har förändrats.

Ord tar oss ingen vart. Det är dags för handling.

Jag är trött på hur det är. Jag vill att någon presenterar en lösning, jag vill att någon ersätter tidningarnas negativa rubriker med något som kunde vara ens en gnutta positivt. Bekymmer efter bekymmer – vi behöver inte ytterligare en sak att bekymra oss över.

Är mitt önskemål för svårt att förverkliga?

Låt denna bild få säga det jag vill ha sagt.

brussels-airport-bomb-1-640x480

Inför ett nytt år

Året närmar sig sitt slut, men jultiden kör på för fullt. Det är därför dags för 12 Events of Christmas: Lucka 10!

Ute smäller det som om ryska armén skulle ha inlett ett offensiv mot Finland. Klockan tickar stadigt mot midnatt. Marken är grön och himlen är svart. Champagneflaskans innehåll försvinner magiskt och ett nytt år står inför dörren.

2015 har varit ett väldigt spektakulärt år, både för samhället i allmänhet och för mig personligen. Vi har fått överleva ett år med terrorattacker, politiska skandaler, klimatkonferenser och nymodigheter. Jag har blivit student, haft en tidernas sommar, flyttat hemifrån, blivit politiskt aktiv och inlett studierna i sociologi vid Åbo Akademi. Saker har gått som väntat, men året har fört med sig också en hel del överraskningar av flera olika slag.

2016 kommer säkerligen att vara ett intressant år. Världen får kämpa med ISIS, terrorhot och den eviga kampen mot den globala uppvärmningen och krig. Vi får med spänning vänta hur trippel-S-regeringen styr vårt land djupare in i ett kaotiskt läge, medan Finlands 100-årsdag närmar sig. Mina studier fortsätter och i juli är det dags för mig att göra min medborgerliga plikt för staten och rycka in i militären. Och jag är absolut säker på att året även för med sig en hel del överraskningar.

I år har jag utvecklats som person. Upplevt nya saker, träffat nya människor, fått nya vänner. Lärt mig nya saker och lärt mig se på mig själv och på livet på ett annat sätt. Det finns just inget jag ångrar med det gångna året och då klockan slår tolv tar jag med mig en hel del minnen som jag knappast någonsin kommer att glömma.

Om du har delat ens en sekund av året med mig vill jag varmt tacka dig. Tack. Du har gjort även detta mitt nittonde levnadsår till en succé. Och om du är en som spenderat lite mer än en sekund med mig vill jag tacka dig extra mycket. Ni vet vilka ni är och ni vet varför jag är tacksam.

Nu återstår endast raketerna, skumppan och allt de där andra som vi associerar med nyårsfirandet. Fira försiktigt, så får du njuta av ännu ett år på denna jord.

Gott nytt år 2016 allihop!

image

Pray for Paris

Att vakna idag kändes otrevligt. Jag var hungrig, trött och smått trög. Och ännu lyckligt ovetande. Det första jag gjorde var att snabbt kolla sociala medier för att se vad som hänt under natten. Då jag öppnar Facebook poppar en bild med en massa text på franska upp. Den har en av mina vänner lagt upp med en hashtag som lyder #prayforparis. Smått förbryllad stänger jag Facebook för att kolla Instagram istället.

Vad har hänt?

Det var ett misstag. Varje bild föreställer samma fredssymbol, formad av Eiffeltornet och med samma hashtags. Nu börjar min förbryllning istället hopa sig till en klump i bakhuvudet och jag blir smått rädd. Något är på tok, men vad?

Vad har hänt?

Till näst kommer ett meddelande på Whatsapp från min kompis: “Hui, det som hänt i Paris inatt e grymt :(”

Nej nu tusingen, VAD HAR HÄNT??

Hon ber mig att läsa blogginlägget hon lagt upp. Och kolla Hufvudstadsbladets hemsidor. Så fort jag knapprat in adressen och transporterats till tidningens hemsidor möts jag bara av rubriker som handlar om Paris. Plötsligt förstår jag. Jag blir bestört. Min morgon känns inte så miserabel mera, tvärtom. Jag har fått en lyxväckning jämfört med parisarna.

Sex terrorattacker. Över 120 döda. Folk springer och söker skydd i full hysteri. Dådet jämförs med elfte september. Frankrike utlyser undantagstillstånd och stänger sina gränser. Parisarna lever i ständig rädsla. 

Hundratals frågor bubblar upp. Varför hände detta igen? Det har inte ns gått ett år sedan Charlie Hebdo-attackerna och nu har vi en ny situation. Nya oskyldiga offer. Man kan inte försvara terrordåden på något sätt. Inte skylla på religionen, inte säga att det är Frankrikes fel för att de attackerade först. Det finns inga godtagbara skäl till terrorattacker.

Jag var för ung för att totalt kunna förstå elfte september-attackerna. Men detta skulle jag inte VILJA förstå…

Vad kommer att hända nu? Europa har satts i kaos. Det här är fullt allvar. Terrorismen kommer allt närmare vår egen bakdörr. Hur ska vi få slut på allt detta? Finns det ett slut? Måste vi leva i ständig rädsla, eller ska vi ta oss i kragen och tillsammans kriga mot terrorismen? Försvinner våldet med motvåld?

Pray for Paris.

Faktum är att det som hände i Paris är vardag till exempel i Syrien. Den har bara kommit närmare oss. Vi talar om det för att det händer i vårt säkra Europa. Men det är dags att öppna ögonen. Detta får inte ske igen. Inte i Frankrike, inte i Europa, inte i Syrien, inte i världen.

Igår var det fredagen den trettonde november.