Tjugo minuter

Röda kinder. Djupa andetag. Tankarna flyger. Feelisen på topp. Nervositeten likaså.

Tjugo minuter. Då är det dags. Sången ljuder. Kroppen svänger i takt med musiken. All nervositet försvinner. Jag har funnit ro. En mörk sal framför mig. Fulla bänkrader.

Detta har jag väntat på. Detta tar vi hem.

Heja vi! Nu kör vi!

Advertisements

Spänning i luften

Jag borde sova. Nej, på riktigt, inatt borde jag verkligen sova. Men det är lättare sagt än gjort. Det finns så mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu. Jag vill skriva. Jag vill se en film. Jag vill äta. Jag vill bara vara, inte gå och lägga mig ännu. Och jag känner mig nervös inför det som sker senare idag.

Det är äntligen dags. En idé som kläcktes av en mycket nära vän i höstas skall nu förverkligas. En idé som, jag skall vara fullständigt ärlig nu, kändes lite för utopistisk till en början. En ungdomskonsert i Hangö kyrka till förmån för vår resa till vänförsamlingen i Balvi senare i vår. Den går faktiskt av stapeln riktigt på riktigt! Och dessutom en konsert som till hundra procent ordnats av lokala ungdomar. Vi sjunger, vi musicerar, vi dansar, vi dekorerar, vi säljer biljetter, vi städar undan. Och allt är möjligt tack vare våra ungdomar! Hangö må vara en liten och död stad men vi kan definitivt vara stolta över våra lokala talanger – alla sångare, musikanter och dansare.

Vi har övat, vi har planerat vilka sånger vi ska sjunga, vi har marknadsfört, tryckt upp programblad, planerat hur allting ska se ut, övat in koreografier, fixat ljudanläggning och ljus. Flera små detaljer bildar en stor helhet. Och vi alla spelar en viktig roll för att helheten inte ska rasa under sin egen tyngd.

Ingen vet hur saker och ting kommer att löpa. Kommer någon att gråta eller rentav svimma? Tänk om jag glömmer bort orden eller sjunger fel? Tänk om ingen kommer och höra på oss överhuvudtaget? Tänk om, tänk om, tänk om?

Nej, jag måste skärpa mig! Detta är bara alldeles vanlig nervositet, detta har jag upplevt många gånger. Och tro det eller ej, men hittills har det gått riktigt bra varje gång. Lite svettas man kanske, och visst kan ett ben eller två darra lite grann. Den första sången tar en evighet men sedan brukar allting bara flyta förbi på en bråkdels sekund.

Och sedan, alldeles oväntat, är det över. Jag vet redan exakt hur jag kommer att känna mig efteråt: glad över att ha lyckats så bra, lättad över att allt jobb nu är över, lite ledsen över att det roliga nu är slut. Det är samma process varje gång. Jag hatar den precis lika mycket som jag älskar den.

Jag håller tummarna inför klockan 18.00 idag. Då klingar musiken i kyrkan som aldrig förr!

Musik och inspiration

Det var onsdagen den 27.1.2016. Ute var det plusgrader och man fick gå försiktigt för att inte halka ihjäl sig. Jag hade tagit tåget till Böle och nu traskade jag mot den runda arenan där landet en gång för länge sedan ordnat världens största musiktävling.

Denna dag hade jag väntat på. Ett av mina favoritband skulle uppträda idag för första gången i Finland. Imagine Dragons. Otroligt bra band. Otroligt bra musik. Tror inte de har en enda dålig låt.

Jag hade aldrig varit inuti Hartwall Arenan förut. Jag kom på plats i god tid och arenan var redan relative fullspäckad. Sunset Sons, ett väldigt nybakat rockband, värmde upp inför kvällens huvudartist. Jag satt bredvid ett (förmodligen) spanskt par i sjuttioårsåldern som verkade nästan ivrigare än de flesta av de yngre medlemmarna i publiken. Det kändes lite lustigt att se dem vifta med de andra men alla är väl välkomna att njuta av bra musik!

Själva golvet framför scenen förblev ungefär halvfullt och båda långsidorna var fulla, men annars var arenan tom. Sedan var det dags. Allting började med ett dån, folk skrek och sedan ekade de första noterna av Shots. De följande 90 minuterna flöt förbi alldeles för snabbt. Dan Reynolds – vad jag ser upp till den mannen. Han framförde en härlig cover av Forever Young. Och där kom Demons. Och Gold. Och Radioactive försåts. Och så själva encoren, The Fall, kryddat med höstlov som föll ner från taket på publiken.

Det var klyschigt, det var simpelt och det var högljutt (speciellt under I’m So Sorry). Och publiken var med från början till slut. Det var en magisk konsert på något sätt. Och det var så härligt att se killarna laddade med energi, bankades på diverse slagverk och helt klart njutandes av att uppträda.

Den natten sov jag mer än gärna med tinnitus ekande i öronen.

Som en envis studerande vägrade jag att sova lyxigt – så jag bokade ett rum på ett litet ekohotell ett par kilometer från arenan. Det dög mer än väl för en natt trots att ägaren rätt så högljutt hotade att kasta kattsand i ansiktet på sin fru genom halva natten. Romantiskt.

12534611_731198303683637_1796406779_n

Och idag kände jag mig för någon orsak väldigt inspirerad att skriva. jag har ju försökt flera gånger tidigare – böcker, noveller, dikter, sånger – utan att riktigt få något vettigt till stånds. Men nu kände jag att tiden var inne. Idéerna flöt omkring i huvudet.

Jag öppnade Word på datorn och började skriva. En sida. Två sidor. Fem sidor. Det var en lovande start. Och jag vet att jag kan avsluta detta projekt. Jag måste bara låta det ta sin tid. Skriva när jag hinner och känner för det. kanske boken är klar om två år, kanske tar det tio. Då gör får det göra det. Huvudsaken är att jag får skriva. För det är något jag älskar att göra.

 

Att pendla

Klockan är halv sex på morgonen. Det är kolmörkt utanför och regnet faller ner. Jag stiger upp. Smyger försiktigt ute i korridoren för att inte väcka rumskompisen. Gör de nödvändiga morgonsysslorna i mörkret. Smyger ut i regnet. Tar bussen som avgår klockan 6.29 mot stan. Anländer vid Kuppis tågstation prick klockan sju. Tar tåget som avgår 7.10 och byter i Karis. Är i Hangö klockan 8.50. Inleder arbetsdagen. Tar fyrans tåg tillbaka till Åbo. Upprepar processen nästa morgon.

Denna vecka har jag fått smaka på “arbetslivet” samt på hur det känns att pendla mellan två städer varje dag. Jag bestämde mig för att delta som ledare i församlingens höstlovsklubb i Hangö, dels eftersom jag gillar den uppgiften och dels för att jag blev så snällt tillfrågad (läs: desperat tillbedd). Men. Ett stort MEN. Jag hade också kvällsprogram i Åbo: en konsert i Åbo konserthus som jag redan betalat för (en ypperlig konsert förresten!). Så jag var tvungen att kompromissa. Jag hade inget annat val än att ta ett tidigt tåg för att hinna till Hangö till klockan 9.00 och sedan skynda mig för att vara tillbaka i Åbo senast klockan 19.00.

Att vakna i ottan är inte ett problem för mig. Det var faktiskt skönt på sitt sätt. Även fast jag inte uppnådde min optimala mängd sömn (där kan jag bara skylla mig själv!). Och visst är det livligt också sextiden på morgonen i Åbo, men atmosfären är totalt annorlunda. Man kan känna doften och höra ljudet av en vaknande stad. Det är magiskt.

Skulle jag kunna leva såhär från dag till dag? Antagligen inte för tillfället. Har alldeles för mycket annat att tänka på. Men kanske senare, det beror ju såklart på färdsträckan och på vilken stad jag lever/jobbar i.

Den sak som motiverade mig mest att stiga upp och resa två timmar mellan Åbo och Hangö var att det i Hangö finns så mycket som jag saknar: den mysiga ungdomsgården, mina uppgifter i församlingen och en hel hög med underbara människor.

Det finns alltid något som drar en tillbaka. Det finns alltid ett motiv. Och är det arbetet, så kniper man bara ihop och pendlar. Varenda dag. Det kändes lättare än vad jag väntade mig, men jag förstår ändå precis hur alla pendlare känner sig. Man är hiskeligt trött på kvällen när man kommer hem.

Idag är det dags att pendla till Åbo igen. Och denna gång är det en annalkande årsfestvecka med spännande program som väntar…