Kvinnan som stal mitt hjärta

Tjuvar ska i största allmänhet buras in. De ska gripas av polisen, dömas för sina brott av en oberoende domstol och avtjäna sitt straff i en sunkig fängelsekåk någonstans. Och av det straffet ska de lära sig att inte upprepa sina misstag. Man ska inte stjäla, står det ju redan i de tio budorden från Bibeln. Och det gäller det mesta – pengar, kläder, bilar, husdjur – i princip all form av egendom.

Det finns dock ett litet, men märkvärdigt, undantag.

En tjuv kan stjäla ett hjärta utan att bli bestraffad för det.

Det låter i och för sig lite konstigt, det medger jag. Alla behöver ju ett hjärta för att kunna överleva. Denna blodiga köttklump till livspump slår i varenda människas bröst varje dag och varje natt. Den behövs för att vi överhuvudtaget ska kunna fungera. Och det gäller speciellt den finländska poprockstjärnan J. Karjalainen, som redan på 80-talet ville ha sitt hjärta tillbaka av en charmig kvinna med namnet Doris.

Men nu är det faktiskt så att mitt hjärta blivit stulet och att jag inte har några som helst planer på att försöka få det tillbaka.

Eller, rättare sagt, tre fjärdedelar av mitt hjärta har tagits ifrån mig. Jag behöll en liten del för att kunna upprätthålla mina vitala kroppsfunktioner. Resten lyckades Hon med stort H fly med efter ett lyckat hjärtrån.

Jag vet inte ens hur det hela skedde. Hon bara dök upp i mitt liv, från tomma intet, med de där glittrande ögonen fulla av känsla och det fängslande leendet. Hon uppstod från ingenting och fanns plötsligt tätt intill mig, med doften från det lena ljusa håret kittlandes i mina näsborrar. Och jag vet inte om det var för att Hon själv behövde låna några bitar av mitt hjärta för att lappa ihop sitt slitna hjärta eller ifall Hon bara tyckte om mitt hjärta så mycket, men Hon bara tog det och for iväg med det.

Och sedan dess har jag följt Henne vart Hon än går. Jag har inte krävt att få mitt hjärta tillbaka, bara bett Henne att ta väl hand om det det. Och det har Hon verkligen gjort. Hon har sett till att mitt hjärta mått bättre än den någonsin gjort förut. Hon har gett det glädje och härliga stunder, Hon har gett det näring och närhet. Hon har älskat det som ett eget barn, eller ännu mera. Och jag tror att hon till och med använt några väl utvalda bitar för att lappa skadorna som uppstått på Hennes eget hjärta.

Men visst har det sina nackdelar, att bara gå omkring och leva utan tre fjärdedelar av sitt hjärta. Det kan för det första ta sjuhelsikes ont ibland. Det liksom känns tomt och smärtsamt i bröstet då Hon är långt borta ifrån mig med mitt hjärta – som om hel min själ skulle slitas itu. En sådan känsla kryper fram nu och då, då Hon inte ligger i min famn och andas sina lugnande andetag, då Hon inte bjuder mig på en himmelsk måltid, då Hon inte sjunger en vacker visa bara för att Hon har lust. Då flera kilometer står mellan mig och Henne och då Hon är upptagen av plikt och arbete och inte kan ta hand om mitt hjärta lika mycket som vanligt. Då gråter både hjärtat och min själ. Då känns smärtan i hela kroppen.

Men det fixar sig alltid. Hon återvänder alltid till den viktigaste uppgiften i universum, att ta hand om mitt hjärta. Hon smeker mina öron med sin röst, Hon låter mig känna doften av Hennes hår, värmen av Hennes kropp, smaken av Hennes läppar. Och då tror jag att det gråtande hjärtat övergår till ett hjärta som skuttar omkring av evinnerlig glädje. Den skuttar så att man ibland tror att den skuttar iväg helt av sig själv. Men Hon får alltid fast den igen. Det är trots allt Hon som numera tar hand om mitt hjärta.

Och det är så det skall vara. Jag vill inte ha det på något annat vis. Mitt hjärta skulle inte kunna hitta ett tryggare och skönare hem än hos Henne. Så där får det finnas för alltid och lite till, tills det en dag beslutar sig för att sluta slå helt och hållet. Och då skall det smälta samman med Hennes hjärta och fortsätta existera för evigt i ett land långt, långt borta.

Det här är berättelsen om kvinnan som stal mitt hjärta. Men behåll det för all del, du behöver det mer än vad jag gör. Bara du lovar att fortsätta ta hand om det för all evighet, och bara pyttelite till.

Advertisements

Blandade känslor

Jag behöver knappast förklara vad som hänt.

De flesta är redan medvetna om det skedda, det tragiska, vidriga och avskyvärda som inträffade denna eftermiddag i Stockholms hjärta.

Trots att ett terrordåd av just det slaget inte kom som en överraskning, utan tvärtom var till och med smått väntat, så känns den ändå skrämmande och otrevlig.

Att något sådant verkligen kunde hända mitt på ljusa dagen i ett fredligt land som Sverige och dessutom så nära oss själva.

Och sanningen är den att terrorhotet bara kommer närmare. En dryga vecka sedan exploderade det i tunnelbanan i St. Petersburg. Och nu hände detta i Stockholm. Då uppstår såklart frågan: när kommer något att ske i Finland. Är Helsingfors eller Åbo eller Tammerfors säkra städer att vistas i numera?

Och trots att jag känner mig så arg och besviken över att återigen bli tvungen att läsa rubrik efter rubrik om bilar som kör in i folkmassor och oskyldiga människor som förlorar livet är det inget jämfört med hur trött jag blir.

Trött på att återigen läsa mediernas överdrivna och ensidiga rapportering i minst en vecka framåt.

Trött att återigen se bekanta på Facebook skriva sorgliga meddelanden och uttrycka sin sorg – även om de inte gjorde samma sak tidigare i veckan, då Syrien använde olagliga kemiska vapen på oskyldiga människor och USA svarade med att beskjuta landet med missiler. Även om terror och skräck även spred sig i St Petersburg för en dryga vecka sedan i väldigt liknande former.

Ett terrordåd är ett terrordåd oberoende av om det sker i Stockholm, Nice, Paris, Syrien eller någon annanstans. Det är alltid fråga om människoliv som slocknar, om anhöriga som förlorar sina närmaste, om hjärntvättade personer som på felaktiga grunder sprider skräck bland den vanliga befolkningen.

Och ändå är det bara Paris och Stockholm och övriga västländer som lyfts fram.

Jag säger inte att vi ska gråta och sörja alla människoliv som går förlorade – då skulle vi vara ledsna hela tiden. Men det känns obehagligt, till och med falskt, att man vägra se den terror och de hemskheter som händer i länder som styrs av tyranner och där demokratin inte blomstrar. Men även de är människor som har känslor och något att förlora och även de har rätt att få bli sedda och hörda av den övriga världen.

Men de finns ju så långt borta, i en annan värld och en annan kultur, där krig och terror hör till vardagen. Visst, men det gör väl inte terrordåden och attackerna mera acceptabla eller mindre förskräckliga? Det är sant att man knappt blir överraskad längre då man läser en notis om att en bomb exploderat på ett torg i en stad i Syrien. Men det samma har börjat gälla oss här i väst i allt högre grad.

Jag är inte överraskad längre. Jag förväntar mig fler attacker. De kommer inte att avta genom att vi är rädda och ledsna och hur mycket vi än fördömer dem. Och just därför har jag allt svårare att bli ledsen för dem – de håller ju på att bli lika mycket vardag som väderleksrapporten.

Men visst är jag ledsen och förskräckt – men framför allt arg och besviken. Vi är endast små spelpjäser i ett spel som vi styr över och som vi nästan omöjligtvis kan vinna. Vi kan inte göra något annat än att sörja och prata och skriva om det som skett – men det ändrar inte på verkligheten och det förhindrar inte framtida terrordåd från att förverkligas.

Vi lever i en mörk tid där inget är självklart längre.

Ikväll är mina tankar hos de drabbade och deras anhöriga i Stockholm, imorgon kanske någon annanstans. Ta hand om varandra och låt inte rädslan ta över era själar! Var modiga och håll om varandra – för tillsammans är ni starka!

En olidlig väntan

Det är som att vänta på sin första lön.

Eller på att äntligen få se sin kära vän, som varit bortrest i ett och ett halvt år.

Eller att få höra hur ens hustru har klarat sig i operationen.

Eller att få veta om man blivit intagen till det där prestigefyllda universitetet.

Eller att vänta på dagen D och sedan uppfylla sin samhälleliga plikt och invänta resultatet av det spännande valet.

Fast egentligen är det så mycket svårare, så mycket mer olidligt.

Att vänta på något man verkligen saknar, att vänta på att den man älskar mest ska komma hem från jobbet efter en lång arbetsdag – det är svårare än man först tänker sig. Man sitter där på soffan i tystnaden och mörkret, tittar på alla ljus som står och väntar på att bli tända, beundrar det städade köket, känner doften av pizza från kartongen på bordet.

Och man orkar inte vänta på att hon ska komma hem. På att hon ska slänga sig på soffan bredvid mig och prata om sin dag, krama om mig och säga att hon fryser, få en filt inlindad omkring sig och en kall dricka i handen. På att hon ska fråga om vi ska se på en mysig film tillsammans. På att vi ska se på filmen i skenet av stearinljusen och äta pizza tillsammans.

Och även om det känns så oändligt olidligt och smärtsamt att vänta på det är det varje gång värt det och så mycket mer. För det är så kärlek fungerar – det tar ont och det känns jobbigt, men samtidigt värmer det från topp till tå och får en att le inombords.

Och så är det även denna fredag kväll. Allting börjar vara klart, och strax står bordet dukat.

Välkommen hem!

Vad är kärlek?

“What is love?” frågar Haddaway i sin hitlåt från 1990-talet. Det är en mycket bra fråga. Människan har i tusentals år försökt finna ett allmängiltigt svar, men än så länge har vi varit tvungna att nöja oss med hundratals olika tolkningar och synpunkter. Vilken som är den rätta är upp till var och en själv att avgöra.

Och det är nu jag borde backa ur och bara radera allting. Jag borde inte ge mig in på att svara på en fråga som tydligen inte går att besvara. Men det är sådan jag är. Att jag aldrig lär mig!

För jag trodde att jag visste, det gjorde jag verkligen. Jag trodde att jag visste redan då jag gick i lågstadiet och var för första gången förtjust i en söt flicka på klassen. Och jag trodde definitivt att jag visste för två år sedan då jag just blivit myndig och “vuxen” och hittat någon jag hade djupa känslor för. Jag trodde jag visste hur det kändes att vara kär på riktigt, hur det kändes att vara förälskad, vad det innebar att säga de där tre magiska orden och hur hemsk känslan av avsaknad på riktigt är. Och jag hade aldrig varit så säker som i början av denna sommar, då jag definitivt visste att jag hittat den mitt hjärta alltid längtat efter.

Men egentligen visste jag ingenting.

Jag vill inte påstå att jag vet allt det där perfekt och fullständigt nu heller – det kommer jag antagligen aldrig att göra. Men när jag tänker tillbaka på hur jag känt tidigare, hur jag varit så bombsäker på min sak för bara två somrar sedan, tycker jag bara att jag varit naiv och dragit för hastade slutsatser. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag känt något, kanske förtjusning, kanske en viss liten nivå av kärlek, men inte den där riktiga, stora och skrämmande varianten. Inte den man hör gamla par tala om i kassakön på K-market, inte den man ser i var och varannan Hollywoodfilm. Inte den kärlek som innebär att det finns en person där ute man älskar mer än någon annan, inklusive sig själv, och som man vet att man vill dela sin framtid med oberoende av hur världen kommer att se ur om tjugo år.

Det är den typen av kärlek jag sakta men säkert börjat ta del av sedan i våras. Och vid sidan om den känns det jag känt tidigare bara som en lek, en övningsfas, i stil med “mamma, pappa, barn” som dagisbarn leker för att lära sig familjeroller. Den här kärleken är så verklig, så stor, så levande och färggrann, att det inte går att beskriva det med några existerande ord. Men det finns vissa saker den består av. Dessa inkluderar bland annat:

  • Förståelse. På en alldeles speciell nivå. Ibland behöver man inte ens säga det man tänker, en blick eller en gest räcker för att säga mer än tusen ord. Och den andra parten förstår. Likaså förstår man att hur svårt det än kan kännas kan man inte alltid göra något för att hjälpa den andra parten, annat än att tänka på hen och krama om hen och säga att allting ordnar sig.
  • Närhet. I ordets alla betydelser. Närhet kan vara allt från att hålla varandra i handen då man går på en livlig gata till att mysa i pyjamas under en filt en måndagskväll. Det kan vara en simpel beröring, en kram bakifrån, en kyss, en blick som borrar en djupt in i själen. Det kan vara närhet i form av att man sitter så nära varandra som möjligt vid ett bord, även om det tekniskt sett vore smartare att sitta mitt emot varandra.
  • Acceptans. Ingen människa är en annan människa lik. I äkta kärlek lär man sig förstå och acceptera de skillnader som finns mellan en själv och sin älskade. Man hittar sätt att leva med den andra trots att man tycker olika om saker och ting. Man kompromissar, hittar den gyllene medelvägen och går vidare i vardagen. Man accepterar den andras val trots att man kanske alltid inte själv skulle ha valt lika.
  • Avsaknad. Det här är en stor och skrämmande del av kärleken. Den är både skön och otroligt smärtsam, och det känns som om den växer för var dag som går. Det spelar ingen roll om man är fem kilometer ifrån varandra och senast såg en halvtimme sedan, det känns redan som om man varit allt för länge ifrån sin älskade. Man saknar den andra natt och dag, men hen är alltid med i tankarna, i drömmarna. Och trots att det känns så jobbigt att sakna vet man att man måste göra det, att man måste gå ifrån varandra för att igen återförenas en tid senare. För i verkligheten är den andra parten alltid med i ett hörn av hjärtat.
  • Ord. De rätta orden vid rätt tidpunkt. Korta ord, långa ord, få ord, flera ord. Det spelar ingen roll. En enkel mening eller en djupgående diskussion – orden förenar på så många sätt och fördjupar bandet mellan två parter. I denna form av kärlek är ord ett viktigt verktyg och man vet att man kan säga vad som helst, prata om vad som helst med sin älskling. Det ska inte finnas några hinder.
  • Jämlikhet. Det är inte fråga om familjehierarki eller ett arbetsförhållande. Det är två människor som är fastbundna i varandra, som kompletterar varandra och som stöder och hjälper varandra enligt bästa förmåga. Det finns saker den andra parten gör bättre men i grund och botten är båda jämlika i det de gör.
  • Känslor. Skratt, gråt, rädsla, oro. Det finns av alla de slag. I äkta kärlek är känslorna flera och mångfacetterade. De kan alla aktiveras på en och samma gång, de kan blandas ihop eller de kan variera i styrka. Men varje gång knyts de ihop av kärleken man känner för den andra parten.
  • Ögonblick & minnen. Av alla de slag, spontana och planerade. Det kan vara små och enkla saker, eller stora och maffiga händelser, men i äkta kärlek upplever man en hel del tillsammans. Och det man upplever formar personerna i förhållandet och förhållandet i sig, man samlar på sig minnen och erfarenheter som man senare kan skratta eller gråta till. Och man vet att vartenda av dessa ögonblick, oberoende av om de är obehagliga eller otroliga, är lika viktiga, är lika minnesvärda, är lika fyllda av kärlek. Det är ögonblick som man spenderar med den människa man beundrar och älskar mest av alla och som bara på grund av det känns speciella.

Det finns så mycket mer jag kunde säga, men till vilken nytta? Kärlek är just det som det är – kärlek. Det är en känsla som är så öppen och allmän, men ändå så privat och hemlig. Den är intim, varm, skön, skrämmande. Och den riktas mot just den där ena speciella oberoende av väder och vind och med ökande intensitet.

Om tjugo år kommer jag att läsa detta, sucka och skaka på huvudet. Vad jag var ung och oförståndig en gång i tiden.

Men en sak vet jag att kommer att vara konstant. En sak vet jag att jag inte kan veta bättre, hur jag än försöker. För det är ett faktum som existerar nu och har gjort det mycket längre än jag själv vågat inse.

Jag älskar dig.

I min idealvärld

I min idealvärld skulle jag reagera snabbt på alla meddelanden jag får och genast kolla läget – bara för att försäkra mig om att allting är som det skall. Inte oavsiktligt somna i min säng och missa eventuella viktiga meddelanden.

I min idealvärld skulle jag inte vara förvirrad eller smått sömnig då jag svarar på något man säger till mig. Jag skulle reagera ändamålsenligt, verkligen inse hur saker och ting är och visa att jag bryr mig – för det gör jag.

I min idealvärld skulle jag inte ta saker för givet, utan alltid följa mina instinkter och kanske agera annorlunda än jag förväntat mig bara för att vara säker. Inte blint lita på att allting går exakt så som jag förväntat mig att det ska gå.

I min idealvärld skulle jag kunna se långt in i framtiden så att jag alltid skulle kunna prioritera det som känns viktigt för mig. Inte boka in mig så att jag inte kan vara där jag behövs mest.

I min idealvärld skulle alla alltid förstå hur jag känner, vad jag avser och menar, vad jag vill säga men inte kan. Då skulle jag inte behöva känna mig osäker över att inte kunna uttrycka det jag vill få sagt.

I min idealvärld skulle jag inte sitta uppe sent på natten och fundera på saker jag inte behöver fundera så mycket på, speciellt om jag vet att läget är under kontroll. Jag skulle lägga ner mig under täcket och somna så gott som direkt.

Så skulle det fungera i min idealvärld.

Vilken tur att jag inte lever i den.

En annorlunda söndag

Det slog mig sådär långsamt men rätt så hårt – som när man märker att man glömt att göra något viktigt som man borde ha gjort för länge sedan – att den här söndagen inte är lik de sex föregående söndagarna tidigt i juni. Det slog mig inte ännu då jag slog upp ögonen, kände täcket mot min kropp, njöt den behagliga värmen, såg ljuset som sipprade in genom fönstret. Det slog mig inte heller under de första sekunderna av mitt vakna tillstånd, då jag lyssnade på tystnaden och de lugna andetagen bredvid mig.

Det slog mig då hon hastigt steg upp och febrilt började packa färdigt sin stora resväska. Det sköljde som en kallvåg över mig – det som jag så länge hört henne diskutera med andra människor om, men aldrig riktigt kunna ta del av eftersom det känns så avlägset, så främmande, men ändå så bekant och tryggt. Det slog mig att jag inte skulle behöva stiga upp med en otrolig fart och stressat försöka avgöra om jag packat allt jag skulle behöva under en veckas tid ute på en ö i skärgården. Jag skulle inte behöva be mina föräldrar skjutsa mig och min resväska till församlingens ungdomsgård, där jag skulle lasta väskan in på bussen tillsammans med andra viktiga lådor och påsar och sedan själv stiga på tillsammans med alla mer eller mindre ivriga ungdomar.

Det hade börjat bli en vana, en tradition. Nästan som ett hälsosamt beroende. Man gjorde det aldrig för lönen egentligen. Man gjorde det för gemenskapen, för glädjen, för upplevelserna. Man gjorde det för att man visste att varje vecka var unik på sitt eget lilla sätt. Man gjorde det för att det var något man långsamt men säkert börjat gilla, till och med älska. Man gjorde det för stressen, för musiken, för maten, för vädret. För ungdomarna. För alla de man jobbade med.

Och jag visste att denna dag skulle komma, förr eller senare. Dock hade jag hoppats på att den skulle komma senare, eftersom jag inte hade räknat med att den skulle komma riktigt ännu. Jag hade önskat, planerat, hoppats att det skulle sluta på ett annat sätt – att jag kunde ge det en sista stöt, en sista kraftansträngning och sedan dra mig undan med ett stort leende i bagaget för att ge över stafettpinnen till den yngre generationen. Men istället snubblade jag lite mitt under loppet, föll platt ner på marken och såg hur alla andra sprang ifrån mig, mot ett oklart mål. Kanske för att jag själv inte såg vart jag sprang, kanske för att någon sträckte ut ett krokigt ben framför mig eller för att jag sprang på något litet och vasst som jag inte kunde se. Och kanske var det ödet som ville att det skulle gå så, och då är det väl inget att gråta över. Det gäller att slicka sina sår och blicka framåt, kanske stiga genom den där nya dörren som öppnats framför mig och förhoppningsvis ha ett fastare grepp om stafettpinnen denna gång.

Jag lät den kalla vågen skölja över mig och sedan bestämde jag mig att inte tänka på saken mera. Det förgångna skulle bli förgånget, det skulle förbli ett skönt och lyckligt minne blott. En kram och några välvalda ord. Sedan skulle jag låta henne gå, låta henne känna så som jag känt så många gånger förut, undra över hur saker och ting skulle gå i år – allt det som gjordes likadant som tidigare år och allt det som skulle göras annorlunda.

Denna dag fick vi en kort regnskur. Det var som om självaste Moder Jord visste. Det var som att plötsligt sluta träffa en vän, att bryta en livslång tradition, att förgäves försöka komma loss från sitt beroende. Men det var då jag visste. Jag visste hur det var, jag visste hur det skulle bli. Och det kändes onödigt att tänka något mer på det.

Det slog mig att jag inte skulle vakna denna söndag och ivrigt vänta på att inleda sommarens skribaläger.

De där små sakerna

Ibland tror man att det krävs stora ting och djärva gärningar för att nå lycka och framgång i livet. Faktum är dock att man kommer väldigt långt även med små gärningar, några enkla ord, ett litet leende – ja alla de där små sakerna. En liten sak vid rätt tidpunkt lämnar för evigt en stämpel i en annan människas hjärta.

Jag blir så glad, så varm, då jag efter en lång och jobbig dag, eller tidigt på morgonen, eller sent på kvällen får bara ett litet meddelande på min telefon. Och lika glad och varm blir jag av att kunna skicka ett liknande litet meddelande tillbaka då hon minst anar det.

Och då jag ser på henne, på de där vackra, välkomnande ögonen, och det där ansiktet som alltid ler mot mig, oberoende av vädret utanför, känner jag mig tvungen att le tillbaka. Inte ett forcerat leende, utan ett varmt, kärleksfullt leende för att visa att hon landat där hon borde.

Jag registrerar det hon säger – vad hon tycker och inte tycker om – för att kunna utnyttja den informationen vid rätt tillfälle. Att kunna offra en del av sitt eget leverne för att köpa hennes favoritvin och leverera det efter en jobbig dag känns som det minsta man kan göra för att visa att man bryr sig.

Och visst misslyckas alla någon gång, men ibland kan även ett misslyckande ändå lyckas ganska bra. Brända plättar hit eller brända plättar dit – de smakar riktigt bra och går att äta. Och det säger jag inte för att hon inte ska bli ledsen, det säger jag för att det ÄR så. En pytteliten sak för att låta henne veta att jag inte bryr mig om att hon misslyckas, för situationen kan man lätt råda bot på.

Och vad skulle vara bättre än att sova vid hennes sida, att offra allt det man kunde eller borde göra, för att inte lämna henne ensam? Att stanna en natt längre, att bara somna bredvid henne, är en liten gärning som känns så betydelsefull, så varm efteråt.

Det spelar ingen roll om hon är glad eller ledsen, arg eller deppig, spritt språngande galen eller stressad, hon är ändå det finaste, det dyrbaraste jag har. Jag kan se förbi hennes dåliga dagar, jag kan le till henne och säga att jag älskar henne fast hon kanske skulle tro att jag skulle vara sur på henne. För det spelar ingen roll, hon är ändå den hon är.

Jag är redo att vidga mina vyer, att göra saker jag kanske inte är fullt så bekväm med, bara för att även hon för en gångs skulle ska ha det mysigt och skönt. Det gäller även att titta på Grey’s Anatomy (nästan) utan att gnälla.

Alla har vi svagheter och saker vi är osäkra över och med de små saker jag göra vill jag att hon ska kunna leva med och acceptera de hon har för – som sagt – ändrar de inte på den hon är, på alla de styrkor hon har och som jag bara kan drömma om.

Jag är en social och öppen person. Jag vill lära känna nya personer och även hennes vänner – jag vet ju hur kära de är för henne och hur roligt de kan ha tillsammans, så jag kan helt enkelt inte säga nej.

Och alla dessa små saker, medvetna och omedvetna ord och handlingar, får henne att flyga högt ovanför molnen, att se världen i all dess vackerhet, att njuta av tillvaron. Om då hon faller, tar jag i henne, och hon landar mjukt där jag är som varmast, som mest kärleksfull. I mitt hjärta.

Och där skall hon få förbliva.