En olidlig väntan

Det är som att vänta på sin första lön.

Eller på att äntligen få se sin kära vän, som varit bortrest i ett och ett halvt år.

Eller att få höra hur ens hustru har klarat sig i operationen.

Eller att få veta om man blivit intagen till det där prestigefyllda universitetet.

Eller att vänta på dagen D och sedan uppfylla sin samhälleliga plikt och invänta resultatet av det spännande valet.

Fast egentligen är det så mycket svårare, så mycket mer olidligt.

Att vänta på något man verkligen saknar, att vänta på att den man älskar mest ska komma hem från jobbet efter en lång arbetsdag – det är svårare än man först tänker sig. Man sitter där på soffan i tystnaden och mörkret, tittar på alla ljus som står och väntar på att bli tända, beundrar det städade köket, känner doften av pizza från kartongen på bordet.

Och man orkar inte vänta på att hon ska komma hem. På att hon ska slänga sig på soffan bredvid mig och prata om sin dag, krama om mig och säga att hon fryser, få en filt inlindad omkring sig och en kall dricka i handen. På att hon ska fråga om vi ska se på en mysig film tillsammans. På att vi ska se på filmen i skenet av stearinljusen och äta pizza tillsammans.

Och även om det känns så oändligt olidligt och smärtsamt att vänta på det är det varje gång värt det och så mycket mer. För det är så kärlek fungerar – det tar ont och det känns jobbigt, men samtidigt värmer det från topp till tå och får en att le inombords.

Och så är det även denna fredag kväll. Allting börjar vara klart, och strax står bordet dukat.

Välkommen hem!

En annorlunda söndag

Det slog mig sådär långsamt men rätt så hårt – som när man märker att man glömt att göra något viktigt som man borde ha gjort för länge sedan – att den här söndagen inte är lik de sex föregående söndagarna tidigt i juni. Det slog mig inte ännu då jag slog upp ögonen, kände täcket mot min kropp, njöt den behagliga värmen, såg ljuset som sipprade in genom fönstret. Det slog mig inte heller under de första sekunderna av mitt vakna tillstånd, då jag lyssnade på tystnaden och de lugna andetagen bredvid mig.

Det slog mig då hon hastigt steg upp och febrilt började packa färdigt sin stora resväska. Det sköljde som en kallvåg över mig – det som jag så länge hört henne diskutera med andra människor om, men aldrig riktigt kunna ta del av eftersom det känns så avlägset, så främmande, men ändå så bekant och tryggt. Det slog mig att jag inte skulle behöva stiga upp med en otrolig fart och stressat försöka avgöra om jag packat allt jag skulle behöva under en veckas tid ute på en ö i skärgården. Jag skulle inte behöva be mina föräldrar skjutsa mig och min resväska till församlingens ungdomsgård, där jag skulle lasta väskan in på bussen tillsammans med andra viktiga lådor och påsar och sedan själv stiga på tillsammans med alla mer eller mindre ivriga ungdomar.

Det hade börjat bli en vana, en tradition. Nästan som ett hälsosamt beroende. Man gjorde det aldrig för lönen egentligen. Man gjorde det för gemenskapen, för glädjen, för upplevelserna. Man gjorde det för att man visste att varje vecka var unik på sitt eget lilla sätt. Man gjorde det för att det var något man långsamt men säkert börjat gilla, till och med älska. Man gjorde det för stressen, för musiken, för maten, för vädret. För ungdomarna. För alla de man jobbade med.

Och jag visste att denna dag skulle komma, förr eller senare. Dock hade jag hoppats på att den skulle komma senare, eftersom jag inte hade räknat med att den skulle komma riktigt ännu. Jag hade önskat, planerat, hoppats att det skulle sluta på ett annat sätt – att jag kunde ge det en sista stöt, en sista kraftansträngning och sedan dra mig undan med ett stort leende i bagaget för att ge över stafettpinnen till den yngre generationen. Men istället snubblade jag lite mitt under loppet, föll platt ner på marken och såg hur alla andra sprang ifrån mig, mot ett oklart mål. Kanske för att jag själv inte såg vart jag sprang, kanske för att någon sträckte ut ett krokigt ben framför mig eller för att jag sprang på något litet och vasst som jag inte kunde se. Och kanske var det ödet som ville att det skulle gå så, och då är det väl inget att gråta över. Det gäller att slicka sina sår och blicka framåt, kanske stiga genom den där nya dörren som öppnats framför mig och förhoppningsvis ha ett fastare grepp om stafettpinnen denna gång.

Jag lät den kalla vågen skölja över mig och sedan bestämde jag mig att inte tänka på saken mera. Det förgångna skulle bli förgånget, det skulle förbli ett skönt och lyckligt minne blott. En kram och några välvalda ord. Sedan skulle jag låta henne gå, låta henne känna så som jag känt så många gånger förut, undra över hur saker och ting skulle gå i år – allt det som gjordes likadant som tidigare år och allt det som skulle göras annorlunda.

Denna dag fick vi en kort regnskur. Det var som om självaste Moder Jord visste. Det var som att plötsligt sluta träffa en vän, att bryta en livslång tradition, att förgäves försöka komma loss från sitt beroende. Men det var då jag visste. Jag visste hur det var, jag visste hur det skulle bli. Och det kändes onödigt att tänka något mer på det.

Det slog mig att jag inte skulle vakna denna söndag och ivrigt vänta på att inleda sommarens skribaläger.

Vikten av att planera

Oj vad det händer på alla håll och kanter! Det händer så mycket hela tiden att jag skulle kunna skriva minst fem inlägg per dag! Men det är ju såklart tiden som inte riktigt räcker till – det finns så mycket annat jag också borde få gjort.

Nåja, det var inte det jag ville skriva om ikväll. Nej, ikväll vill jag slösa bort lite av din tid på att poängtera hur oerhört viktigt det är med noggrann planering – och inte bara i studierna utan också när det gäller diverse evenemang och uppgifter där man skall göra något tillsammans med andra människor.

Jag har spenderat många långa timmar sittandes runt ett bord med några andra människor med målet att planera ett läger, ett evenemang eller något annat i samma stil. Och ibland kan det vara otroligt frustrerande, rent av tråkigt, men det är först då man är med om ett evenemang där man inte fått sitta runt planeringsbordet som man faktiskt uppskattar alla de timmar som präglas av pappershögar, kaffekoppar samt frustrerade, djuriska läten. Att inte ha den blekaste aning om vad man ska göra är i situationer där man ska leda en grupp med människor otroligt jobbigt. Hur ska man svara på alla de frågor som slängs mot en? Hur ska man förbereda sig? Ska man överhuvudtaget förbereda sig? Vem bär ansvaret och vad är plan B ifall något inte går som på Strömsö?

Allt kan man ju inte veta, det är självklart. Men om man ska bära ansvar eller om man ska göra en viss uppgift förväntar man sig att man i god tid i förväg vet så exakt som möjligt vad man skall göra. Och att sitta runt ett bord och diskutera och anteckna allt är ett säkert sätt att försäkra sig om att man faktiskt vet. Då är det bara ens eget fel om man inte är på det klara när det gäller.

Improvisation är en svår konst – och för att det ska lyckas måste man faktiskt ha en färdig plan att utgå ifrån (hur paradoxalt det än låter). Alltid kommer det stunder då planen slår slint och man kanske av någon anledning inte har en plan B – och det är då man börjar improvisera. Men utan planering har man ingen aning om vad som väntar, alltså vet man inte heller vad som kan gå fel och då är det också omöjligt att vara förberedd.

Jag måste medge att jag är otroligt tacksam för att jag för det mesta har fått arbeta på diverse läger och evenemang med ett otroligt kunnigt och initiativrikt team av härliga människor. Och dessutom är jag tacksam för att jag har fått ta del av en verkligen dyrbar rikedom – församlingens hjälpledarkurs. De färdigheter den ger inför senare skeden i livet är nyttiga just i situationer där allting kanske inte riktigt fungerar som det skall. Och när dessa färdigheter kombineras med ett fungerande team brukar man förr eller senare kunna vända knepiga situationer till sin fördel. Men inte utan lite blod, svett och tårar (det förstnämnda är till all tur inte väldigt vanligt).

Nåja, jag tror att jag har sagt det jag vill säga. En liten trudelutt om nya lärorika upplevelser. Jag tror jag ska återgå till att planera min studievecka nu… 😉

Tack för att ni finns!