Hangö – en storstad i södern

Texten är ursprungligen publicerad som min femte kolumn i Hangötidningen den 31.10.2013. Publicerad här utan ändringar.

“Hösten har börjat på allvar i vår lilla stad. De sista löven faller strax ner och höstens regn övergår i snöfall. Krattan kan vi lagra i förrådet och istället för dem tar vi ut spadarna och skyfflarna. De sista stormarna får havet att dansa, innan kölden stelnar den för några månader framöver. Vi upplever möjligtvis den sista hösten och vintern i Hangö som liten stad. Nästa år är Hangö kanske en storstad.

Egentligen är det rätt så överraskande att vi inte ännu har sammanslagits med vår grannkommun Raseborg. Under de senaste åren har Hangös ekonomiska situation varit mycket svår och vi har stått på listan över Finlands kriskommuner en längre tid. För oss hangöbor har det varit viktigt att bevara vår självständighet som Finlands sydligaste stad. Och det faktum att vi inte har sammanslagits med andra kommuner trots den ekonomiska krisen har visat hur hårt och flitigt vi försvarar vår stad. Vi är ju trots allt unika på flera sätt; våra sandstränder och vår natur finns inte att hitta på andra orter i landet.

Men hur vi än kämpar och hur vi än försöker, så finns det ändå någon som står över oss. Finska staten vill inte ha kriskommuner. Och vem skulle vilja det? Finska familjer vill inte heller vara krisfamiljer. Och staten har gett oss möjligheten att själv komma på en lösning till krisen. Våra försök har försvårats tack vare stora företags konkurser och allmänna sparkrav. Och nu verkar det som om staten har fått nog. Det är dags för Hangö att förbereda sig för en sammanslagning.

När jag flyttade hit från Esbo år 2008, flyttade jag från en storstad med ca 250 000 invånare till en stad med dryga 10 000. Nu ligger Hangö på lite över 9000 invånare. Om, eller egentligen när, vi sammanslås med grannen Raseborg kommer den nya kommunen att ha ca 55 000 invånare. Ingen storstad jämfört med giganterna kring Helsingfors, men ungefär i storlek med Borgå, Kotka, Salo eller Seinäjoki. Inom en när framtid bor jag alltså i en storstad igen. Kanske kan vi då få en simhall? Eller ett köpcenter? Och hur skulle det vara med metro?

Sedan blir det ju förstås problemet med vilken stad som kommer att bli centrum för den nya storstaden Raseborg. Ekenäs och Karis kommer åtminstone att bråka om saken. Och majoritetsspråket blir ju i varje fall svenska. Men varför inte bestämmas sig för en kompromiss? Vi gör Hangö till den nya stadens centrum (vi har ju trots allt de finaste stränderna och det livligaste sommarlivet) och ändrar namnet från Raseborg till Hangö. Det skulle väl göra de andra regionerna glada; nu får de äntligen bära namnet som Finlands sydligaste stad!

Att slå ihop två kriskommuner har sina negativa sidor, men det finns också mycket potential med en sammanslagning. Vi kan till exempel tävla med en annan havsstad i ungefär samma storleksklass: Kotka. Kotka är nästan raka motsatsen till Hangö; den befinner sig i öst och har det rätt så bra med turismen. Kanske kunde storstäderna Hangö och Kotka turas om att ordna ett av Finlands största evenemang, Kotkas havsdagar? Det skulle säkert ge Hangö den kick staden behöver för framtiden

Låt oss njuta av den tid vi har kvar som självständig kriskommun. Och när vi sedan sammanslås, låt oss inte förlora Hangös identitet, utan förstärka den och använda den som ett redskap för att göra den nya storstaden till en turistmagnet! Länge leve storstaden Hangö!”

Advertisements

Den första skoldagen

Texten är ursprungligen publicerad som min fjärde kolumn i Hangötidningen den 15.8.2013. Publicerad här utan ändringar.

“Väckarklockan ringer kvart före åtta. Jag stiger upp, klär på mig, äter frukost och kollar att allt är i skick. Ryggsäcken är färdigpackad med dagens skolböcker, den bärbara skoldatorn, penalen, papper och annat man kan tänka sig behöva. Kvart före tio öppnar jag ytterdörren och stiger ut i den regniga men rätt så varma sensommarmorgonen. Jag öppnar låset på cykeln, sätter mig på sitsen och cyklar den korta vägen fram till skolan.

Ungefär så brukar det gå till den första skoldagen varje höst. I år blev det redan den elfte gången jag upplevde den första skoldagen. Men trots det känns varje ”första skoldag” unik. Den allra första skoldagen för tio år sedan kommer jag inte ihåg något av (annat än att alla blev sorterade i klasser), men jag måste ha varit rätt så nervös. Mellan tvåan och femman var den första skoldagen knappast väldigt dramatisk, men jag kände mig större för varje år. När jag skulle inleda sexan kände jag mig väldigt stor men samtidigt var jag nervös, eftersom jag just flyttat till en ny stad och började gå i en ny skola med nya klasskamrater.

Och sedan började jag högstadiet och kände mig liten igen. Och att börja högstadiet är en helt annan sak än att börja lågstadiet. Än en gång får man vänja sig vid en ny skola, nya lärare och en ny skolväg. Som tur var gick det snabbt och när jag skulle börja nian var den första skoldagen rätt så bekant för mig.

Men förra hösten började jag gymnasiet, och då var jag liten och nervös igen. Sedan sexan hade jag hört mardrömsberättelser om gymnasiet; dess krävande lärare, stränga system och rekordhöga läxberg. Jag fick höra att alla prov kräver att man lär sig 500-sidiga böcker utantill. Efter att ha gått ett år i gymnasiet har jag märkt att proven inte kräver riktigt SÅ mycket (åtminstone inte före skrivningarna), men mängden läxor är nog större. Ibland fick jag känslan av att man bara inte hinner med allt, men för det mesta kändes gymnasiet inte mer krävande än högstadiet.

Visserligen var jag nervös för gulnäbbsdagen och för provveckorna. Det tog ett par månader att vänja sig vid allt, men sedan började det löpa riktigt bra och jag kände mig rätt så bekväm varje skoldag. Jag märkte snabbt att gymnasiet inte bara innebär att man sitter i ett litet klassrum och lyssnar på en tråkig lärare under 75 minuter. Det är mycket mer än så. Det är bara genom att gå gymnasiet som man faktiskt förstår det, så jag tänker inte försöka förklara det här.

I år var det dags igen. Måndagen den tolfte augusti ringde klockan kvart före åtta för första gången på tio veckor. Och i år var den första skoldagen unik än en gång. I år visste jag nämligen vart jag cyklade och jag visste med vilka personer jag kommer att dela klassrum med. Jag vet hurdana läxor jag kan förvänta mig och jag vet hurdana mina lärare är. Men kanske det roligaste är att jag som andraåring i gymnasiet får vara med och välkomna årets nybörjare på ett oförglömligt sätt. I gymnasiet spelar det en roll om man just börjat skolan eller om man redan gått där en tid. Nybörjarna utsätts för lekfull pineri, andraåringarna står för flera evenemang och abiturienterna fokuserar på studentskrivningarna. Jag tror inte att jag någonsin känt mig så stor och självsäker inför skolstarten som i år. Detta år kommer att bli magnifikt! Det finns så många roliga saker vi andraåringar får göra.

Till alla årets nybörjare: välkomna till Hangö Gymnasium och känn er stolta för att ha valt landets bästa gymnasium! Hoppas ni hade en bekväm första skoldag!

Mot säsongens slut

Tiden har gått snabbt. Det känns som bara ett ögonblick sedan då jag förra gången skrev ett blogginlägg, sittande på sängen i min lägenhet i Åbo. Sedan dess har jag flyttat till mina föräldrar i Hangö, arbetat på R-kiosken i Ekenäs, deltagit i Hangö Regatta, rest till Estland, ätit god mat på restauranger, träffat människor och njutit av allt som sommaren haft att erbjuda.

Men nu är det dags att återvända till verkligheten, den som vi dödliga kallar den gråa och tunga vardagen.

I skrivande stund har undertecknad dryga två veckor av sommarjobb kvar. Sedan blir det en intensiv höst av studier och politik, innan jag påbörjar civiltjänstgöringen i januari. Det finns en hel del kvar att göra innan dess: närvaroanmälning, planering av kurser, möten, budgetering…

Men skulle det inte ha varit för en viss speciell och underbar person skulle den pågående sommaren inte ha varit så minnesvärd och perfekt. Personen som jag delat flera nätter med, ätit otroliga måltider med och spenderat tid med på så många olika sätt. Personen som utvecklat mig och låtit mig växa som människa. Personen jag älskar mer än något annat i världen. Just nu följer jag med hennes arbete på det café hon jobbar för. Jag kan inte annat än undra hur hon orkar med det trots allt. Och hur det där vackra lendet förtrollar alla som ser på henne. Det är därför jag fallit i fällan. Bland andra orsaker.

Men snart blir det dags för mig att återvända till min nya hemstad. Det är slut på goda middagar i Östra hamnens restauranger (som redan nu står väldigt tomma). Slut på aftersail-kvällar på HSF eller Roxx. Slut på picknick med skumppa och jordgubbar på en blåsig sandstrand. Slut på korta vecksolutssemester tillsammans lite längre bort.

Men det behöver inte vara en dålig sak. Hösten medför nya spännande möjligheter. Jag har redan siktat på flera olika grejer inom de närmaste månaderna som utvecklar mig som sociolog, politiker och pojkvän.

Och det som alltid finns kvar är alla minnen, alla ord, alla djupa diskussioner, alla framtidsplaner. Under sommaren var det vi och under hösten är det fortfarande vi. Trots att säsongen är slut, trots att sommaren övergått till höst.

Vardagen må vara tråkig och tung, men bara om man låter den vara sådan. Man ska inte låta hösten göra en deprimerad i onödan. Bara för att sommaren slutar och det livliga stadslivet lugnar ner sig, behöver man inte sluta leva. Man måste anpassa sig.

Så tillred lövbiff med vitlökspotatis och rövinssås eller banan- och chokladvåfflor och sätt dig framför TV:n med din älskade under armen och kolla på Armageddon. Det är livet.

Att pendla

Klockan är halv sex på morgonen. Det är kolmörkt utanför och regnet faller ner. Jag stiger upp. Smyger försiktigt ute i korridoren för att inte väcka rumskompisen. Gör de nödvändiga morgonsysslorna i mörkret. Smyger ut i regnet. Tar bussen som avgår klockan 6.29 mot stan. Anländer vid Kuppis tågstation prick klockan sju. Tar tåget som avgår 7.10 och byter i Karis. Är i Hangö klockan 8.50. Inleder arbetsdagen. Tar fyrans tåg tillbaka till Åbo. Upprepar processen nästa morgon.

Denna vecka har jag fått smaka på “arbetslivet” samt på hur det känns att pendla mellan två städer varje dag. Jag bestämde mig för att delta som ledare i församlingens höstlovsklubb i Hangö, dels eftersom jag gillar den uppgiften och dels för att jag blev så snällt tillfrågad (läs: desperat tillbedd). Men. Ett stort MEN. Jag hade också kvällsprogram i Åbo: en konsert i Åbo konserthus som jag redan betalat för (en ypperlig konsert förresten!). Så jag var tvungen att kompromissa. Jag hade inget annat val än att ta ett tidigt tåg för att hinna till Hangö till klockan 9.00 och sedan skynda mig för att vara tillbaka i Åbo senast klockan 19.00.

Att vakna i ottan är inte ett problem för mig. Det var faktiskt skönt på sitt sätt. Även fast jag inte uppnådde min optimala mängd sömn (där kan jag bara skylla mig själv!). Och visst är det livligt också sextiden på morgonen i Åbo, men atmosfären är totalt annorlunda. Man kan känna doften och höra ljudet av en vaknande stad. Det är magiskt.

Skulle jag kunna leva såhär från dag till dag? Antagligen inte för tillfället. Har alldeles för mycket annat att tänka på. Men kanske senare, det beror ju såklart på färdsträckan och på vilken stad jag lever/jobbar i.

Den sak som motiverade mig mest att stiga upp och resa två timmar mellan Åbo och Hangö var att det i Hangö finns så mycket som jag saknar: den mysiga ungdomsgården, mina uppgifter i församlingen och en hel hög med underbara människor.

Det finns alltid något som drar en tillbaka. Det finns alltid ett motiv. Och är det arbetet, så kniper man bara ihop och pendlar. Varenda dag. Det kändes lättare än vad jag väntade mig, men jag förstår ändå precis hur alla pendlare känner sig. Man är hiskeligt trött på kvällen när man kommer hem.

Idag är det dags att pendla till Åbo igen. Och denna gång är det en annalkande årsfestvecka med spännande program som väntar…

Det finns inget skönare…

Det finns inget skönare än att cykla igenom den friska höstluften för att ta sig till sin föreläsning. Känna den kalla brisen mot ansiktet och långsamt förlora känslan i händerna eftersom man glömt vantarna hemma.

Det finns inget skönare än att lägga sig under det varma täcket och somna efter en lång dag. Glömma bort alla bekymmer och bara ta med sig alla trevliga saker för att kunna vakna upp med sol i sinne nästa dag.

Det finns inget skönare än att sitta mitt bland alla böcker i biblioteket och göra hemuppgifter. Känna lukten av de gamla böckerna och lyssna på ett avlägset sus från någon konstig maskin någonstans.

Det finns inget skönare än tystnaden som kryper in på en då man sitter helt ensam i ett rum. Då får tankarna sväva runt alldeles fritt och man har äntligen en möjlighet att bara låta alla känslor välla ut.

Det finns inget skönare än att känna personer som bryr sig så mycket om en att det ibland bara går helt fel. Sådana får man sakna en lång tid men för det mesta brukar allting ha ett lyckligt slut.