Kvinnan som stal mitt hjärta

Tjuvar ska i största allmänhet buras in. De ska gripas av polisen, dömas för sina brott av en oberoende domstol och avtjäna sitt straff i en sunkig fängelsekåk någonstans. Och av det straffet ska de lära sig att inte upprepa sina misstag. Man ska inte stjäla, står det ju redan i de tio budorden från Bibeln. Och det gäller det mesta – pengar, kläder, bilar, husdjur – i princip all form av egendom.

Det finns dock ett litet, men märkvärdigt, undantag.

En tjuv kan stjäla ett hjärta utan att bli bestraffad för det.

Det låter i och för sig lite konstigt, det medger jag. Alla behöver ju ett hjärta för att kunna överleva. Denna blodiga köttklump till livspump slår i varenda människas bröst varje dag och varje natt. Den behövs för att vi överhuvudtaget ska kunna fungera. Och det gäller speciellt den finländska poprockstjärnan J. Karjalainen, som redan på 80-talet ville ha sitt hjärta tillbaka av en charmig kvinna med namnet Doris.

Men nu är det faktiskt så att mitt hjärta blivit stulet och att jag inte har några som helst planer på att försöka få det tillbaka.

Eller, rättare sagt, tre fjärdedelar av mitt hjärta har tagits ifrån mig. Jag behöll en liten del för att kunna upprätthålla mina vitala kroppsfunktioner. Resten lyckades Hon med stort H fly med efter ett lyckat hjärtrån.

Jag vet inte ens hur det hela skedde. Hon bara dök upp i mitt liv, från tomma intet, med de där glittrande ögonen fulla av känsla och det fängslande leendet. Hon uppstod från ingenting och fanns plötsligt tätt intill mig, med doften från det lena ljusa håret kittlandes i mina näsborrar. Och jag vet inte om det var för att Hon själv behövde låna några bitar av mitt hjärta för att lappa ihop sitt slitna hjärta eller ifall Hon bara tyckte om mitt hjärta så mycket, men Hon bara tog det och for iväg med det.

Och sedan dess har jag följt Henne vart Hon än går. Jag har inte krävt att få mitt hjärta tillbaka, bara bett Henne att ta väl hand om det det. Och det har Hon verkligen gjort. Hon har sett till att mitt hjärta mått bättre än den någonsin gjort förut. Hon har gett det glädje och härliga stunder, Hon har gett det näring och närhet. Hon har älskat det som ett eget barn, eller ännu mera. Och jag tror att hon till och med använt några väl utvalda bitar för att lappa skadorna som uppstått på Hennes eget hjärta.

Men visst har det sina nackdelar, att bara gå omkring och leva utan tre fjärdedelar av sitt hjärta. Det kan för det första ta sjuhelsikes ont ibland. Det liksom känns tomt och smärtsamt i bröstet då Hon är långt borta ifrån mig med mitt hjärta – som om hel min själ skulle slitas itu. En sådan känsla kryper fram nu och då, då Hon inte ligger i min famn och andas sina lugnande andetag, då Hon inte bjuder mig på en himmelsk måltid, då Hon inte sjunger en vacker visa bara för att Hon har lust. Då flera kilometer står mellan mig och Henne och då Hon är upptagen av plikt och arbete och inte kan ta hand om mitt hjärta lika mycket som vanligt. Då gråter både hjärtat och min själ. Då känns smärtan i hela kroppen.

Men det fixar sig alltid. Hon återvänder alltid till den viktigaste uppgiften i universum, att ta hand om mitt hjärta. Hon smeker mina öron med sin röst, Hon låter mig känna doften av Hennes hår, värmen av Hennes kropp, smaken av Hennes läppar. Och då tror jag att det gråtande hjärtat övergår till ett hjärta som skuttar omkring av evinnerlig glädje. Den skuttar så att man ibland tror att den skuttar iväg helt av sig själv. Men Hon får alltid fast den igen. Det är trots allt Hon som numera tar hand om mitt hjärta.

Och det är så det skall vara. Jag vill inte ha det på något annat vis. Mitt hjärta skulle inte kunna hitta ett tryggare och skönare hem än hos Henne. Så där får det finnas för alltid och lite till, tills det en dag beslutar sig för att sluta slå helt och hållet. Och då skall det smälta samman med Hennes hjärta och fortsätta existera för evigt i ett land långt, långt borta.

Det här är berättelsen om kvinnan som stal mitt hjärta. Men behåll det för all del, du behöver det mer än vad jag gör. Bara du lovar att fortsätta ta hand om det för all evighet, och bara pyttelite till.