Julens glädje

Dags för 12 Events of Christmas: Lucka 9!

Innan du börjar invända och säga att jag misslyckats, eftersom jag bara hunnit till lucka 9 då det redan är julafton, så säger jag att det inte stämmer eftersom julen egentligen börjar först imorgon! 😉

Idag har vi firat jul på de flesta håll i landet. I skrivande stund sitter jag på soffan i vardagsrummet, mätt (och törstig, även efter två stora glas vatten) och med julgranen samt en liten presenthög bredvid mig (men en hel del papper överallt runt omkring mig). Resten av familjen har redan lagt sig och jag känner mig faktiskt också smått utmattad själv. 

Men det finns något speciellt jag vill dela med er innan min dejt med John Blund. 

Förutom vårt typiska julfirande, som omfattar julbastu och julbord med alla läckerheter (och i år även snaps och julöl) och sedan en gemensam stund i vardagsrummet med presenter och mingel, tog jag i år del av julspelet i kyrkan.

Med det menar jag att jag var med i julspelet. Som skådespelare. Jag hade ett par viktiga roller, för det första som “Pojken som inte vet vad julen betyder” och för det andra som “Herde nummer 3”. För min del krävde det inte så mycket arbete; ett par övningar och effektiv inlärning av repliker. Men det spelar ingen större roll. Budskapet gick fram, julresultatet var kort och koncist och helheten fungerade effektivt, med några fagra julsånger inslängda mellan scenerna (dessa stod såklart våra tre fina sångfåglar för). 

Efteråt kändes det uppfriskande att stå vid dörren med kollektkorgen och önska människorna en god jul. Och sedan få en rad med leenden tillbaka. För att inte tala om den glädjefyllda kramen som en ung herreman ville dela med sig! 

Efter julspelet bar det av med de tidigare nämnda sångfåglarna till sängavdelningen i hälsovårdscentret. Här höll vi en kort andakt kryddad med vackra julsånger i äkta a capella stil. Än en gång fylldes jag av en varm känsla då jag såg glädjetårar fylla de gamlas ögon, några svaga leenden på läpparna och alltjämt nöjda miner. För att inte tala om den hurtiga mannen som kom med dagens bästa replik:

“Förlåt att min hand är så kall – men jag har ett varmt hjärta”

Då kändes det bra att återvända hem och äta upp julgröten! 

Idag har jag spridit julglädje och själv tagit mig åt av den (i form av kramar, ett fint julkort från vänförsamlingen och dylikt). Jag hoppas att du har haft en fridfull julafton! Fortsätt för all del att fira ännu! Det är nu den riktiga festen börjar! 

God jul! 

  

Advertisements

En basar för ljuset

Vi är halvvägs! 12 Events of Christmas: Lucka 6!

Det var en kylig söndagmorgon då jag vaknade i min säng hemma hos föräldrarna i Hangö. Idag har vi i Finland firat ljusets dag, den som vi vanliga dödliga kallar för Luciadagen. Min första tanke var att vi säkert får fira den i total mörker på grund av ett elavbrott som två år tidigare. Detta skedde dock inte. Till all tur.

Men Luciadagen förde nog med sig något annat exceptionellt. En liten sak som är en del av ett större projekt. Ett projekt vara syfte är att sprida hopp, glädje och framtidstro åt människor som faktiskt behöver det. Inspirerade av en intervju till regionaltidningen samt ett maffigt understöd från Sparbanksstiftelsen jobbade en grupp aktiva församlingsungdomar i extremt (läs: olagligt) många timmar med att ordna en basar för att samla in mera pengar för vår resa till vänförsamlingrn i Balvi nästa år.

Det här är ett projekt som varit på tapeten en längre tid. Hangö svenska församling har otroligt duktiga och initiativrika ungdomar, inte minst tack vare ett par starkt drivande krafter utan vilka vi knappast skulle ens ha kommit på tanken att ordna en basar – för att inte tala om att resa till Balvi och göra gott! Ett litet antal av dessa ungdomar har i några veckor jobbat med allt från planering och marknadsföring till att baka pepparkakor och julstjärnor, koka knäck, laga senap och gelé, införskaffa lotterivinster…

Själv har jag – tyvärr och beklagligt nog – inte kunnat delta i förberedelserna helt lika intensivt som jag själv hade tänkt mig. Jag tog del av initieringsfasen och var med i ett hörn av planeringen och marknadsföringen men största delen av förberedelserna gick förbi mig på grund av mina andra uppgifter i Åbo.

Det kommer dock andra dagar och våren kommer med ett annat, gigantiskt (i våra mått mätt) evenemang som ännu är i barnaskorna. En andra chans har uppenbarat sig…

Men idag lunkade jag till ungdomsgården på förmiddagen och satte igång basaren för Balvi tillsammans med några andra. Vid tolvslaget var allt färdigt och dörrarna kunde öppnas för allmänheten. Där satt jag i fyra timmar bakom disken och hällde upp kaffe och glögg för besökarna samt sålde dem julgröt och julstjärnor. Vi spred dessa människor lite julglädje samtidigt som de hjälpte oss att skicka glädjen vidare till Lettland nästa vår.

Det var ingen direkt kundrusning till basaren, men antalet besökare var ändå rätt så respektabelt och resekassans saldo fick välförtjänt tillökning. Jag är glad över att vi fått möjligheten att ordna en så fin sak sak som denna och att det funnits initiativ till att göra det ordentligt från första början och att vi faktiskt fått besökare. Min insats behöver man inte stoltsera med, så jag är istället mer än stolt över de som faktiskt lagt ner timtals arbete på det här! Fint jobbat!

Idag gick jag hem med ett leende på läpparna.

Utmaningar

Jag sitter i en buss med ett gäng väldigt ivriga och totalt okända ungdomar från Finlands vackraste storstad. Jag vet att jag är påväg mot Toijala för att spendera ett veckoslut med 500 andra ungdomar från olika delar av Svenskfinland. Jag har saknat känslan av Höstdgagsgemenskap, eftersom det gått två år sen min senaste dos. Och när jag äntligen kommer fram står jag inför en utmaning: jag ska i egenskap av gruppledare se till att 10 ungdomar från min församling kommer hela och hållna tillbaka hem efter veckoslutet. Utmattande – javisst! Roligt – definitivt! Stökigt – ingen tvekan! Men jag skulle inte ha klarat det utan mitt Dynamiska Duo – så ni förtjänar ett stort tack!

Jag sitter hemma på sängen med en nål och lite tråd och med SF-klubbens röda halare i famnen och funderar hur i hela halva världen jag ska sy fast ett snärtigt tygmärke på halaren. Så trär jag bestämt tråden igenom nålsögat (det går bättre än jag väntat mig), sticker nålen i tyget och antar utmaningen. En halvtimme senare sitter mitt första halarmärke stadigt fast. Bara tjugotre märken kvar. Tre till sitter fast samma kväll. Jag känner mig väldigt nöjd över att äntligen ha någon nytta av mina nästintill obefintliga handarbetskunskaper.

Jag sitter på Onnibus (varför har jag aldrig noterat detta företag förut? Bolaget är ju rena rama paradiset för en studerande!) påväg mot huvudstaden. Framför mig ser jag två dagar med en grupp obekanta politiskt aktiva ungdomar från olika delar av Svenskfinland. Hur ska jag göra ett gott intryck på dem? Och vad ska jag säga till Carl Haglund och Eva Biaudet när jag träffar dem? Politikerskolans avslutning i Helsingfors är en mindre krävande utmaning, men ändå väldigt givande!

Och nu sitter jag hemma på soffan i ett mörkt vardagsrum (borde visst skaffa en taklampa) och glor på ett Word-dokument med två fullskrivna sidor. Det känns som att jag tagit an en utmaning som jag inte kommer att klara av. Inte för att det spelar någon roll. Inget pris väntar för den som klarar utmaningen och inget straff för den som misslyckas. Men jag har 30 dagar på mig. Att skriva 50 000 ord. Och tre dagar har redan förflutit utan att jag haft en minsta chans att ens börja skriva. Och trots att jag har en idé och en någorlunda klar struktur, känns det omöjligt att omvandla allt till ord. Det känns omöjligt att bilda meningar som ens liknar det vi skulle kalla svenska. Och så har det alltid varit. Så kommer det högst antagligen alltid att vara. Annars skulle jag väl ha skrivit min bestseller redan.

Det här kan vara en utmaning som inte slutar lika bra som de tidigare – men så är det i livet, i studierna, i politiken. Vi sväljer det och går vidare. Nästa gång. Då tar vi det. Eller gången efter det.

Att pendla

Klockan är halv sex på morgonen. Det är kolmörkt utanför och regnet faller ner. Jag stiger upp. Smyger försiktigt ute i korridoren för att inte väcka rumskompisen. Gör de nödvändiga morgonsysslorna i mörkret. Smyger ut i regnet. Tar bussen som avgår klockan 6.29 mot stan. Anländer vid Kuppis tågstation prick klockan sju. Tar tåget som avgår 7.10 och byter i Karis. Är i Hangö klockan 8.50. Inleder arbetsdagen. Tar fyrans tåg tillbaka till Åbo. Upprepar processen nästa morgon.

Denna vecka har jag fått smaka på “arbetslivet” samt på hur det känns att pendla mellan två städer varje dag. Jag bestämde mig för att delta som ledare i församlingens höstlovsklubb i Hangö, dels eftersom jag gillar den uppgiften och dels för att jag blev så snällt tillfrågad (läs: desperat tillbedd). Men. Ett stort MEN. Jag hade också kvällsprogram i Åbo: en konsert i Åbo konserthus som jag redan betalat för (en ypperlig konsert förresten!). Så jag var tvungen att kompromissa. Jag hade inget annat val än att ta ett tidigt tåg för att hinna till Hangö till klockan 9.00 och sedan skynda mig för att vara tillbaka i Åbo senast klockan 19.00.

Att vakna i ottan är inte ett problem för mig. Det var faktiskt skönt på sitt sätt. Även fast jag inte uppnådde min optimala mängd sömn (där kan jag bara skylla mig själv!). Och visst är det livligt också sextiden på morgonen i Åbo, men atmosfären är totalt annorlunda. Man kan känna doften och höra ljudet av en vaknande stad. Det är magiskt.

Skulle jag kunna leva såhär från dag till dag? Antagligen inte för tillfället. Har alldeles för mycket annat att tänka på. Men kanske senare, det beror ju såklart på färdsträckan och på vilken stad jag lever/jobbar i.

Den sak som motiverade mig mest att stiga upp och resa två timmar mellan Åbo och Hangö var att det i Hangö finns så mycket som jag saknar: den mysiga ungdomsgården, mina uppgifter i församlingen och en hel hög med underbara människor.

Det finns alltid något som drar en tillbaka. Det finns alltid ett motiv. Och är det arbetet, så kniper man bara ihop och pendlar. Varenda dag. Det kändes lättare än vad jag väntade mig, men jag förstår ändå precis hur alla pendlare känner sig. Man är hiskeligt trött på kvällen när man kommer hem.

Idag är det dags att pendla till Åbo igen. Och denna gång är det en annalkande årsfestvecka med spännande program som väntar…