Hallå där, polisen!

Häromdagen fick vi läsa den sorgliga nyheten om en moder som förlorat sin son på grund av ett nynazistiskt våldsdåd. Till råga på allt ägde denna onödiga våldshandling rum mitt på ljusa dagen i Helsingfors centrum.

I början av veckan uppdagades det att åtminstone en polisbil befann sig på området vd den tidpunkt då den förargliga händelsen ägde rum, trots att polisen själv hävdat det motsatta. Hufvudstadsbladet publicerade en bild tagen från den nynazistiska rörelsens Youtube-video, filmad en tid före incidenten. En polisbil kan tydligt ses parkerad invid väggen till järnvägsstationen.

Hur kunde detta dödsfall då äga rum?

Enligt polisen finns det tekniskt sett inga hinder att förbjuda organisationer som den nynazistiska rörelsen. Finansminister Orpo vill förbjuda dem. Inrikesminister Paula Risikko lovar att våldsbenägna organisationers verksamhet nu ska granskas extra noga.

Men vad hjälper det egentligen?

Det är som att säga att Finland ska skärpa sina vapenlagar och se över hur vapenlicenserna delas ut efter skolskjutningen i Jokela. Ett år senare sker samma sak igen, denna gång i Kauhajoki.

Vi ska inte behöva leva i ett samhälle där myndigheterna konstant bevakar oss och där polisen väntar bakom varje gathörn. Men vi ska kunna känna oss trygga, i synnerhet om vi rör oss mitt i en storstad under dagstid. Vi ska inte behöva känna oss hotade, vi ska inte behöva vara rädda. Det är därför vi har en statlig instans som har rätt att utöva våld i farliga situationer. Den instansen kallas polisen.

Problemet är dock den att den finska polisen i verkligheten inte kan göra så mycket när en riktig farlig situation äger rum. I USA kan polisen skjuta en farlig brottsling utan större påföljder, men i Finland räcker det med att polisen viftar lite med sitt vapen så blir det rättsliga påföljder. Skulle vi i Finland vara tvungna att jaga internationella terrorister, skulle jag hellre se polisen kunna stoppa dem med till exempel ett odödligt skott, än riskera att ifrågavarande terrorist lyckas rymma.

Pågående nedskärningar inom den offentliga sektorn, inte minst polisväsendet, hjälper inte heller. Finns det inte pengar, så finns det inte heller lika stora resurser för personal och verktyg. Finland är ett väldigt säkert land att bo i, men varför man skär ner i grundläggande samhällspelare, såsom försvar och polisväsende, förstår jag inte.

Det handlar givetvis om att välja. Ska vi försämra utbildningen, ska vi minska på utbildade inom vårdsektorn, ska vi satsa mindre på försvaret? I dagens läge är nyckelordet prioriteringar. Allting kan man inte prioritera, det är klart. Men man måste hitta en balans som gör det möjligt för medborgarna att leva ett säkert och bekvämt liv.

Jag säger inte att polisen ska utöva extrem våld mot varenda brottsling som går på gatan, helst inte överhuvudtaget, men vi måste ha en polisstyrka som är tillräckligt stark i förhållande till brottsligheten i landet. Jag vill inte att polisen ska behöva skada någon, men jag vill att det finns förutsättningar att skydda medborgarna och verkligen sätta de människor bakom galler som förtjänar att vara där.

Det som hände i Helsingfors för en vecka sedan ska inte hända igen. Jag önskar att mera fokus och resurser skulle läggas på att övervaka de extrema grupper som patrullerar på landets gator. Jag önskar att polisen stärker beredskapen att rycka in i tid och förhindra ytterligare onödiga våldsdåd.

 

Advertisements

Musik och inspiration

Det var onsdagen den 27.1.2016. Ute var det plusgrader och man fick gå försiktigt för att inte halka ihjäl sig. Jag hade tagit tåget till Böle och nu traskade jag mot den runda arenan där landet en gång för länge sedan ordnat världens största musiktävling.

Denna dag hade jag väntat på. Ett av mina favoritband skulle uppträda idag för första gången i Finland. Imagine Dragons. Otroligt bra band. Otroligt bra musik. Tror inte de har en enda dålig låt.

Jag hade aldrig varit inuti Hartwall Arenan förut. Jag kom på plats i god tid och arenan var redan relative fullspäckad. Sunset Sons, ett väldigt nybakat rockband, värmde upp inför kvällens huvudartist. Jag satt bredvid ett (förmodligen) spanskt par i sjuttioårsåldern som verkade nästan ivrigare än de flesta av de yngre medlemmarna i publiken. Det kändes lite lustigt att se dem vifta med de andra men alla är väl välkomna att njuta av bra musik!

Själva golvet framför scenen förblev ungefär halvfullt och båda långsidorna var fulla, men annars var arenan tom. Sedan var det dags. Allting började med ett dån, folk skrek och sedan ekade de första noterna av Shots. De följande 90 minuterna flöt förbi alldeles för snabbt. Dan Reynolds – vad jag ser upp till den mannen. Han framförde en härlig cover av Forever Young. Och där kom Demons. Och Gold. Och Radioactive försåts. Och så själva encoren, The Fall, kryddat med höstlov som föll ner från taket på publiken.

Det var klyschigt, det var simpelt och det var högljutt (speciellt under I’m So Sorry). Och publiken var med från början till slut. Det var en magisk konsert på något sätt. Och det var så härligt att se killarna laddade med energi, bankades på diverse slagverk och helt klart njutandes av att uppträda.

Den natten sov jag mer än gärna med tinnitus ekande i öronen.

Som en envis studerande vägrade jag att sova lyxigt – så jag bokade ett rum på ett litet ekohotell ett par kilometer från arenan. Det dög mer än väl för en natt trots att ägaren rätt så högljutt hotade att kasta kattsand i ansiktet på sin fru genom halva natten. Romantiskt.

12534611_731198303683637_1796406779_n

Och idag kände jag mig för någon orsak väldigt inspirerad att skriva. jag har ju försökt flera gånger tidigare – böcker, noveller, dikter, sånger – utan att riktigt få något vettigt till stånds. Men nu kände jag att tiden var inne. Idéerna flöt omkring i huvudet.

Jag öppnade Word på datorn och började skriva. En sida. Två sidor. Fem sidor. Det var en lovande start. Och jag vet att jag kan avsluta detta projekt. Jag måste bara låta det ta sin tid. Skriva när jag hinner och känner för det. kanske boken är klar om två år, kanske tar det tio. Då gör får det göra det. Huvudsaken är att jag får skriva. För det är något jag älskar att göra.

 

Utmaningar

Jag sitter i en buss med ett gäng väldigt ivriga och totalt okända ungdomar från Finlands vackraste storstad. Jag vet att jag är påväg mot Toijala för att spendera ett veckoslut med 500 andra ungdomar från olika delar av Svenskfinland. Jag har saknat känslan av Höstdgagsgemenskap, eftersom det gått två år sen min senaste dos. Och när jag äntligen kommer fram står jag inför en utmaning: jag ska i egenskap av gruppledare se till att 10 ungdomar från min församling kommer hela och hållna tillbaka hem efter veckoslutet. Utmattande – javisst! Roligt – definitivt! Stökigt – ingen tvekan! Men jag skulle inte ha klarat det utan mitt Dynamiska Duo – så ni förtjänar ett stort tack!

Jag sitter hemma på sängen med en nål och lite tråd och med SF-klubbens röda halare i famnen och funderar hur i hela halva världen jag ska sy fast ett snärtigt tygmärke på halaren. Så trär jag bestämt tråden igenom nålsögat (det går bättre än jag väntat mig), sticker nålen i tyget och antar utmaningen. En halvtimme senare sitter mitt första halarmärke stadigt fast. Bara tjugotre märken kvar. Tre till sitter fast samma kväll. Jag känner mig väldigt nöjd över att äntligen ha någon nytta av mina nästintill obefintliga handarbetskunskaper.

Jag sitter på Onnibus (varför har jag aldrig noterat detta företag förut? Bolaget är ju rena rama paradiset för en studerande!) påväg mot huvudstaden. Framför mig ser jag två dagar med en grupp obekanta politiskt aktiva ungdomar från olika delar av Svenskfinland. Hur ska jag göra ett gott intryck på dem? Och vad ska jag säga till Carl Haglund och Eva Biaudet när jag träffar dem? Politikerskolans avslutning i Helsingfors är en mindre krävande utmaning, men ändå väldigt givande!

Och nu sitter jag hemma på soffan i ett mörkt vardagsrum (borde visst skaffa en taklampa) och glor på ett Word-dokument med två fullskrivna sidor. Det känns som att jag tagit an en utmaning som jag inte kommer att klara av. Inte för att det spelar någon roll. Inget pris väntar för den som klarar utmaningen och inget straff för den som misslyckas. Men jag har 30 dagar på mig. Att skriva 50 000 ord. Och tre dagar har redan förflutit utan att jag haft en minsta chans att ens börja skriva. Och trots att jag har en idé och en någorlunda klar struktur, känns det omöjligt att omvandla allt till ord. Det känns omöjligt att bilda meningar som ens liknar det vi skulle kalla svenska. Och så har det alltid varit. Så kommer det högst antagligen alltid att vara. Annars skulle jag väl ha skrivit min bestseller redan.

Det här kan vara en utmaning som inte slutar lika bra som de tidigare – men så är det i livet, i studierna, i politiken. Vi sväljer det och går vidare. Nästa gång. Då tar vi det. Eller gången efter det.