Framtidens utmaning

Bildningsnämnden i Hangö har nyligen under min ledning behandlat bildningsväsendets budget inför 2018.

I en tid då Hangö stad har ekonomiska utmaningar – främst en hög arbetslöshet samt en negativ befolkningsutveckling – måste även bildningens framtid ses över. Hangö har traditionellt sett haft en stabil grund när det gäller bildningen – det har funnits flera skolor på båda språken och man har satsat på trivsel och hälsa. Detta till trots har flera uppoffringar varit nödvändiga; Täktom skola stängdes några år sedan och den sjunkande mängden elever har tvingat flera skolor att omorganisera utbildningen. De uppdaterade läroplanerna samt den pågående digitaliseringen av studentskrivningarna har medfört ytterligare utmaningar för grundskolorna och gymnasierna i staden.

Inkommande års budget hålls på ungefär samma nivå som förut. Personalmängden ökar lite grann i och med en ny startklass för finskspråkiga elever som varit verksam från och med augusti 2017. De största investeringarna i bildningsväsendets byggnader berör saneringen av såväl Hagapark skola samt Skogshyddans daghem. Dessutom ska belysningen och golvet i Idrottshuset förnyas och gymmet ska förstoras. I skolorna satsar man på uppdatering av skolmaterialet, på ökad säkerhet samt på digitalisering.

Nästa år ska även Hangös skolnät ses över. Det betyder att vi måste avgöra om de rådande ekonomiska omständigheterna gör det möjligt för staden att upprätthålla alla de skolor som nu är aktiva. Det kommer att bli en lång och svår diskussion. Personligen hoppas jag att utfallet är positivt, men ifall vi blir tvungna att stänga ytterligare skolor eller slå ihop enheter är det inte av det enklaste slaget att avgöra vilken eller vilka skolor som ska uppoffras.

För att bildningsväsendet i framtiden ska fungera måste vi tänka på barnens och ungdomarnas bästa. Det är klart att anslagen för anskaffandet av nytt och uppdaterat material borde ökas, samtidigt som budgeten bågnar av alla diverse saneringsprojekt som tyvärr klumpat ihop sig de senaste åren. Utbildningen blir inte särskilt kvalitativ om den sker med hjälp av föråldrade läroböcker, men ännu värre är det för både barn och personal att lida av andningsbesvär i en mögelskola. Samtidigt måste vi fortbilda lärarna och utnyttja digitala medel på ett helt nytt sätt – detta för att motsvara kraven i dagens samhälle och följa tidens ström.

Den största utmaningen är dock den minskande befolkningen – våra skolor och daghem lider av att det föds allt färre barn och att allt fler barnfamiljer väljer att flytta bort från Hangö. Vi måste komma med lösningar som vänder på denna trend, vi måste göra Hangö till en barn- och familjevänlig stad. Det måste finnas möjligheter för barnen att utvecklas, det måste finnas möjligheter för föräldrarna att arbeta, det måste finnas förutsättningar för människorna att leva ett skäligt liv.

Jag vill se en framtid där Hangös skolor står på en stabil grund, anställer kunniga och engagerade lärare och utbildar duktiga och initiativrika elever. Skolorna ska erbjuda de medel barnen behöver för att kunna leva som medmänniskor i vårt samhälle. Samtidigt ska kolan vara en plats för socialt umgänge, motion och lek – man ska lära sig, ha roligt och må bra samtidigt. Skolvägen och skolan ska vara en trygg omgivning och kommunikationen mellan föräldrar, lärare samt elever ska löpa smidigt.

Allt detta hoppas jag kunna erbjuda ännu om fyra år, då min period som bildningsnämndens ordförande når sitt slut. Jag hoppas att vi trots den strama budgeten och de osäkra ekonomiska tiderna kommer att kunna utveckla bildningsväsendet och fortfarande erbjuda mångsidiga och lärorika alternativ till alla barn och ungdomar i vår lilla stad. Därför vill jag upprätthålla en öppen kommunikation med alla som berörs av bildningsväsendet i Hangö och sträva efter att på bästa möjliga sätt uppfylla de önskemål och de behov som finns bland befolkningen.

Tillsammans är vi starka, tillsammans skapar vi framtidens utbildning, tillsammans upprätthåller vi det vi redan har skapat.

Advertisements

Vart har vården tagit vägen?

Jag, precis som så många andra, blev bestört över nyheten som cirkulerade på some i slutet av förra veckan om en hemvårdsklient som rapporteras ha dött av undernäring en vecka efter att en bestört närstående besökt personen och upptäckt att allting inte står rätt till. Den närstående rapporterade om saken till Hangötidningen, som kontaktade de ansvariga vårdmyndigheterna i Hangö, som i sin tur omedelbart påbörjade en utredning.

Den utredningen är vid skrivande stund (15.9.217) fortfarande ofärdig och ingen exakt fakta finns att tillgå i det här skedet.

Stadsstyrelsens medlem Eero Koli kommenterade fallet i fredagens Västra Nyland. Han anser att barn och åldringar hör till de två grupper i samhället vars vård man inte ska pruta om. Dessutom säger Koli att den växande mängden administrativa uppgifter bland vårdpersonalen kombinerat med minskande resurser leder till en svår situation, där personalen har mindre och mindre tid att spendera med klienterna.

Jag måste medge att jag håller med Koli i den här saken. Barn och åldringar är de mest utsatta människogrupperna i vårt samhälle och deras välmående är a och o för att det finländska välfärdssamhället ska hållas på fötter. Barnen är landets framtid, och i synnerhet framtiden för Hangö, där den negativa befolkningsökningen varit ett faktum i snart tio år. Om barn inte får ändamålsenlig vård kommer barnfamiljerna att med snabba tag flytta till en ort där social- och hälsovården fungerar friktionsfritt.

Det samma gäller åldringar, fast omvänt. De är inte landets framtid, men deras andel av den totala befolkningen ökar hela tiden. Äldreomsorgen måste fungera för att vi inte ska ha tusentals seniorer lidandes i sina egna hem utan att de själva kan föra sin egen talan. Vi måste hjälpa dem att leva ett värdigt liv tills slutet kommer.

I och med att det finns brist på personal och resurser blir vårdpersonalen tvungen att ta på sig allt mera administrativa uppgifter. Det handlar inte längre om att ta hand om några stycken klienter, utan det ingår också en hel del pappersarbete. Det är helt klart att ett växande behov av hjälpande händer kombinerat med mindre resurser inte fungerar. Vårdpersonalen måste kunna vara tillgänglig, finnas dör för den gamle, ta hand om hen och prata med hen och se till att hen får sina behov uppfyllda. Men nu finns det allt mindre tid och resurser att göra just det, att uppfylla kärnan i vårdarbetet.

Vårdbolaget Attendo, som erbjuder sina tjänster såväl i Hangö som i Raseborg, har fått motta en hel del negativ publicitet den senaste tiden. Det har pratats om vanvård och tjänstefel och man har på allvar börjat diskutera huruvida en privatisering av vården verkligen kan medföra andra positiva aspekter utöver sparade pengar i stadens kassa.

Det aktuella läget oroar mig, både som privatperson och som kommunalpolitiker. Som privatperson är jag oroad över hur det kommer att se ut om tio, trettio, sextio år, då jag själv är i behov av vård på grund av hög ålder. Jag vill inte ligga i en säng oförmögen att göra ens de enklaste vardagssysslorna, utan att ha någon jag kan prata med. Jag vill inte bli en bortglömd åldring som skrumpnar bort i något hörn av ett halvt övergivet åldringshem. Jag vill ha kärlek och ömhet och omtanke in i det sista. Men det är just det som jag är rädd att jag inte kommer att få.

Som politiker är jag oroad över att inte kunna förbättra på läget. Finns det inga pengar, så finns det inga förutsättningar att utveckla vården. Men samtidigt vet jag att vi under det inkommande fyra åren blir tvungna att diskutera tunga saker gällande vården i Hangö: ska vi fortsätta anlita Attendo? Ska vi stänga enheter? Ska vi vidareutveckla hemvården? Vad den inkommande sote-reformen kommer att medföra för vår del är omöjligt att säga vid det här laget, men jag befarar att situationen knappast kommer att förbättras av att besluten om Hangös social- och hälsovård görs av politiker som sitter ännu längre bort från problemets kärna än dagens beslutsfattare.

Kan vi kalla vårt land för ett välfärdssamhälle längre? Är det välfärd då den grundläggande vården lir allt dyrare och flyttas allt närmare de stora städerna? Är det välfärd att gamla och sjuka tvingas lida för att det inte finns möjligheter att ta han dom dem allihop? Vi bör även tänka på huruvida det är vi som orsakat de rådande problemen, eller om det är de tidigare generationerna, som inte insåg i tid att vi inom tjugo trettio år har en växande andel äldre befolkning i landet. Om man på 80-talet skulle ha kunnat räkna, skulle man kanske ha kunna förbereda sig bättre inför det rådande läget.

Ekvationen försvåras ytterligare av den envishet som flera av våra äldre besitter. Allt flera vill bo hemma längre än vad de egentligen borde och allt färre vill ha hjälp – ska man då strunta i att hjälpa om man tvärt motsätter dig det?

Framtiden är oviss, och det samma gäller vården och välfärden i Finland. Jag följer oroat med läget och lovar dyrt och heligt att jag fortsätter arbeta för ett välmående Finland där allas behov iakttas. Vanvård och likgiltighet ska inte förekomma inom vården, oberoende av vem som vårdas eller vem som erbjuder tjänsterna.

Ett nytt hem

Det har äntligen hänt.

Det underbara, härliga, otroliga, magnifika, perfekta.

Det jag väntat på länge, det jag längtat efter, det jag hoppats på.

Jag har flyttat till ett nytt hem tillsammans med min älskling.

Och vilket hem! Perfekta former, mjuka färger, mysiga toner, släta ytor.

Nya möbler, begagnade möbler, stearinljus, en massiv klocka på väggen, ett badkar och en kanin.

Vårt hem med våra regler, våra system, våra möbler, våra tidtabeller.

Ett hem som är just precis som vi vill ha det.

Ett hem för matlagning, för sömnlösa nätter och sovmorgnar, ett hem för filmkvällar för romantiska middagar, för spelkvällar med vänner och familj.

Ett hem för oss.

Och du är varmt välkommen att besöka vår sköna lya.

 

Hangö – en storstad i södern

Texten är ursprungligen publicerad som min femte kolumn i Hangötidningen den 31.10.2013. Publicerad här utan ändringar.

“Hösten har börjat på allvar i vår lilla stad. De sista löven faller strax ner och höstens regn övergår i snöfall. Krattan kan vi lagra i förrådet och istället för dem tar vi ut spadarna och skyfflarna. De sista stormarna får havet att dansa, innan kölden stelnar den för några månader framöver. Vi upplever möjligtvis den sista hösten och vintern i Hangö som liten stad. Nästa år är Hangö kanske en storstad.

Egentligen är det rätt så överraskande att vi inte ännu har sammanslagits med vår grannkommun Raseborg. Under de senaste åren har Hangös ekonomiska situation varit mycket svår och vi har stått på listan över Finlands kriskommuner en längre tid. För oss hangöbor har det varit viktigt att bevara vår självständighet som Finlands sydligaste stad. Och det faktum att vi inte har sammanslagits med andra kommuner trots den ekonomiska krisen har visat hur hårt och flitigt vi försvarar vår stad. Vi är ju trots allt unika på flera sätt; våra sandstränder och vår natur finns inte att hitta på andra orter i landet.

Men hur vi än kämpar och hur vi än försöker, så finns det ändå någon som står över oss. Finska staten vill inte ha kriskommuner. Och vem skulle vilja det? Finska familjer vill inte heller vara krisfamiljer. Och staten har gett oss möjligheten att själv komma på en lösning till krisen. Våra försök har försvårats tack vare stora företags konkurser och allmänna sparkrav. Och nu verkar det som om staten har fått nog. Det är dags för Hangö att förbereda sig för en sammanslagning.

När jag flyttade hit från Esbo år 2008, flyttade jag från en storstad med ca 250 000 invånare till en stad med dryga 10 000. Nu ligger Hangö på lite över 9000 invånare. Om, eller egentligen när, vi sammanslås med grannen Raseborg kommer den nya kommunen att ha ca 55 000 invånare. Ingen storstad jämfört med giganterna kring Helsingfors, men ungefär i storlek med Borgå, Kotka, Salo eller Seinäjoki. Inom en när framtid bor jag alltså i en storstad igen. Kanske kan vi då få en simhall? Eller ett köpcenter? Och hur skulle det vara med metro?

Sedan blir det ju förstås problemet med vilken stad som kommer att bli centrum för den nya storstaden Raseborg. Ekenäs och Karis kommer åtminstone att bråka om saken. Och majoritetsspråket blir ju i varje fall svenska. Men varför inte bestämmas sig för en kompromiss? Vi gör Hangö till den nya stadens centrum (vi har ju trots allt de finaste stränderna och det livligaste sommarlivet) och ändrar namnet från Raseborg till Hangö. Det skulle väl göra de andra regionerna glada; nu får de äntligen bära namnet som Finlands sydligaste stad!

Att slå ihop två kriskommuner har sina negativa sidor, men det finns också mycket potential med en sammanslagning. Vi kan till exempel tävla med en annan havsstad i ungefär samma storleksklass: Kotka. Kotka är nästan raka motsatsen till Hangö; den befinner sig i öst och har det rätt så bra med turismen. Kanske kunde storstäderna Hangö och Kotka turas om att ordna ett av Finlands största evenemang, Kotkas havsdagar? Det skulle säkert ge Hangö den kick staden behöver för framtiden

Låt oss njuta av den tid vi har kvar som självständig kriskommun. Och när vi sedan sammanslås, låt oss inte förlora Hangös identitet, utan förstärka den och använda den som ett redskap för att göra den nya storstaden till en turistmagnet! Länge leve storstaden Hangö!”

Den första skoldagen

Texten är ursprungligen publicerad som min fjärde kolumn i Hangötidningen den 15.8.2013. Publicerad här utan ändringar.

“Väckarklockan ringer kvart före åtta. Jag stiger upp, klär på mig, äter frukost och kollar att allt är i skick. Ryggsäcken är färdigpackad med dagens skolböcker, den bärbara skoldatorn, penalen, papper och annat man kan tänka sig behöva. Kvart före tio öppnar jag ytterdörren och stiger ut i den regniga men rätt så varma sensommarmorgonen. Jag öppnar låset på cykeln, sätter mig på sitsen och cyklar den korta vägen fram till skolan.

Ungefär så brukar det gå till den första skoldagen varje höst. I år blev det redan den elfte gången jag upplevde den första skoldagen. Men trots det känns varje ”första skoldag” unik. Den allra första skoldagen för tio år sedan kommer jag inte ihåg något av (annat än att alla blev sorterade i klasser), men jag måste ha varit rätt så nervös. Mellan tvåan och femman var den första skoldagen knappast väldigt dramatisk, men jag kände mig större för varje år. När jag skulle inleda sexan kände jag mig väldigt stor men samtidigt var jag nervös, eftersom jag just flyttat till en ny stad och började gå i en ny skola med nya klasskamrater.

Och sedan började jag högstadiet och kände mig liten igen. Och att börja högstadiet är en helt annan sak än att börja lågstadiet. Än en gång får man vänja sig vid en ny skola, nya lärare och en ny skolväg. Som tur var gick det snabbt och när jag skulle börja nian var den första skoldagen rätt så bekant för mig.

Men förra hösten började jag gymnasiet, och då var jag liten och nervös igen. Sedan sexan hade jag hört mardrömsberättelser om gymnasiet; dess krävande lärare, stränga system och rekordhöga läxberg. Jag fick höra att alla prov kräver att man lär sig 500-sidiga böcker utantill. Efter att ha gått ett år i gymnasiet har jag märkt att proven inte kräver riktigt SÅ mycket (åtminstone inte före skrivningarna), men mängden läxor är nog större. Ibland fick jag känslan av att man bara inte hinner med allt, men för det mesta kändes gymnasiet inte mer krävande än högstadiet.

Visserligen var jag nervös för gulnäbbsdagen och för provveckorna. Det tog ett par månader att vänja sig vid allt, men sedan började det löpa riktigt bra och jag kände mig rätt så bekväm varje skoldag. Jag märkte snabbt att gymnasiet inte bara innebär att man sitter i ett litet klassrum och lyssnar på en tråkig lärare under 75 minuter. Det är mycket mer än så. Det är bara genom att gå gymnasiet som man faktiskt förstår det, så jag tänker inte försöka förklara det här.

I år var det dags igen. Måndagen den tolfte augusti ringde klockan kvart före åtta för första gången på tio veckor. Och i år var den första skoldagen unik än en gång. I år visste jag nämligen vart jag cyklade och jag visste med vilka personer jag kommer att dela klassrum med. Jag vet hurdana läxor jag kan förvänta mig och jag vet hurdana mina lärare är. Men kanske det roligaste är att jag som andraåring i gymnasiet får vara med och välkomna årets nybörjare på ett oförglömligt sätt. I gymnasiet spelar det en roll om man just börjat skolan eller om man redan gått där en tid. Nybörjarna utsätts för lekfull pineri, andraåringarna står för flera evenemang och abiturienterna fokuserar på studentskrivningarna. Jag tror inte att jag någonsin känt mig så stor och självsäker inför skolstarten som i år. Detta år kommer att bli magnifikt! Det finns så många roliga saker vi andraåringar får göra.

Till alla årets nybörjare: välkomna till Hangö Gymnasium och känn er stolta för att ha valt landets bästa gymnasium! Hoppas ni hade en bekväm första skoldag!

En liten storstad

Texten är ursprungligen publicerad som min tredje kolumn i Hangötidningen den 20.6.2013. Publicerad här utan ändringar. 

“När jag flyttade från Esbo till Hangö för fem år sedan tänkte jag, att jag aldrig skulle kunna vänja mig vid livet i en så liten stad som Hangö. Visserligen hade jag besökt Hangö ett par gånger före flytten, men då beställde jag och familjen bara glass från glasskiosken och åt dem i ösregnet – inte så värst smickrande alltså. I Esbo åkte jag till skolan med buss och Finlands tredje största köpcenter låg inte långt ifrån hemmet. Hur skulle jag nu kunna klara mig i en stad där det knappast fanns ett gigantiskt köpcenter genast bakom huset? Vad fanns det i Hangö överhuvudtaget?

Det ironiska är att jag än idag, fem år senare, dagligen stöter på något nytt då jag rör mig på Hangös gator. Detta gäller speciellt sommartiden, så staden vaknar upp ur sin djupa dvala. För det mesta handlar det om att jag stöter på nya ansikten varje dag. Det bor dryga 9000 människor i Hangö, och jag har egentligen bara mött en bråkdel. Under semesterperioden juni-augusti fördubblas summan av sommarhangöbor, vilket ju också är orsaken till att jag under sommaren ser så många nya ansikten. Män även under midvintern, då man nätt och jämnt möter någon alls på gatorna, stöter jag på nya ansikten med jämna mellanrum. Det har fått mig att undra om det egentligen finns någon alls i staden som faktiskt har sett alla hangöbor? Hur länge skulle det ta att möta alla minst en gång? Insikten om att jag möter någon ny varje dag på gatan har fått mig att inse att Hangö egentligen inte är en så liten stad som jag tidigare hade trott.

Ett annat exempel på detta är själva staden. Varje sommar gör jag nya äventyr till tidigare obesökta platser i Hangö och dess närområden. Och tro det eller ej, efter fem år finns här ännu tiotals gator som jag aldrig har satt min fot på! Visserligen kan man ju säga att det är onödigt att besöka en gata med bara bostadshus på om man inte har något att göra på den gatan, men bara tanken på att jag inte har besökt alla platser (eller butiker!) i Hangö får mig än en gång att beundra den lilla stadens verkliga storlek. I storstaden Esbo rörde jag mig på ett väldigt begränsat område som i sig var mindre än hela Hangö. Och inte ens där har jag besökt alla platser!

Men samtidigt finns det flera aspekter som gör storstaden Hangö till en liten stad på Finlands sydspets. Under somrarna häpnar jag varje gång då jag stöter på fem eller sex stycken bekanta inom ett litet område på bara ett par minuter. Först möter jag en, och går jag runt hörnet så stöter jag på en annan. Då känns det som om Hangö bara skulle bestå av nittio människor. Sedan saknar ju staden stora köpcenter och liknande, men trots det har jag klarat mig bra. Det mest akuta hittar man naturligtvis i någon av Hangös flera butiker (jag måste medge att urvalet i Hangö är otroligt bra med tanke på stadens storlek) och resten kan man beställa hem via internet. Skolresan görs numera på cykel. Avstånden mellan alla platser i Hangö är så korta att jag klarat mig bra med cykel vart jag än reser. Bussar, bilar och mopeder är rätt så onödiga, om man inte ämnar besöka någon i Täktom, Lappvik eller Tvärminne.

Oberoende av om man som hangöbo anser sig leva i en stor eller liten stad, går det väl inte att förneka att sommaren är Hangös storhetstid. Denna sommar förväntar jag mig att än en gång möta nya ansikten, häpna över tidigare oupptäckta områden och bara njuta av det storstadsliv som den lilla staden Hangö har att erbjuda! Sol, sand, glass och turister, här kommer jag!”

Jag ställer upp i kommunalvalet

Det tog några månader av tankeverksamhet.

Det krävde ett antal diskussioner med andra unga politiker.

Det behövdes ett par funderare över vad jag vill jobba för.

Men slutligen var beslutet klart. Det fanns inget tvivel om saken. Jag var äntligen säker på min sak.

Jag tänker ställa upp i kommunalvalet våren 2017 i Hangö.

Kommunalvalet blir mitt första val jag ställer upp i, min första möjlighet att arbeta närmare med politiken och min första möjlighet att erhålla större politiskt ansvar än de roller jag innehar just nu.

Jag vill driva ungdomsvänliga och socialliberala frågor och ge kommunalpolitiken i Hangö en yngre dimension. Hangö ska vara en attraktiv kommun för alla åldersgrupper, men i synnerhet för barn och ungdomar. Hangö behöver nya, unga och engagerade beslutsfattare och jag ser mig som en sådan. Jag vill arbeta för stadens bästa och aktivt göra allt jag kan för att staden ska vara en ännu bättre plats för invånarna att leva i.

Hangö ska vara en levande stad även i framtiden, och därför ska det finnas arbete, urbildning och aktiviteter för stadsborna. Det finns mycket som kan göras även för att utveckla stadens profil utanför sommarsäsongen. En fungerande stadsmiljö, löpande kollektivtrafik, ren miljö och säker tillvaro är viktiga värden för mig som invånare i en liten stad.

Hangö är fortfarande en otrolig och unik stad, och det ska vi bli bättre på att utnyttja då vi försöker nå ut till den övriga världen. Samtidigt måste vi se över den tuffa ekonomiska situationen och göra vårt bästa för att Hangö så långt som möjligt kan fortsätta som en självständig kommun. Vi kan dock gärna utreda samarbete inom den offentliga sektorn med Raseborg. Hangö ska även göra sin andel av sitt internationella ansvar då det kommer till exempelvis mottagande av flyktingar.

Jag ser fram emot valkampanjen som så småningom påbörjas, jag ser fram emot att få prata med stadens invånare, såväl unga som gamla, och dela med mig av mina åsikter. Jag ser fram emot själva valdagen och väntar med spänning på hur det kommer att gå. Oberoende av hur det går kommer valet att utgöra en viktig erfarenhet för mig och mina karriärsplaner.

Jag hoppas på en intressant politisk höst och vår! Var inte rädd för att dra mig i ärmen och prata med mig! Vi ses ute på stan!