Ett nytt hem

Det har äntligen hänt.

Det underbara, härliga, otroliga, magnifika, perfekta.

Det jag väntat på länge, det jag längtat efter, det jag hoppats på.

Jag har flyttat till ett nytt hem tillsammans med min älskling.

Och vilket hem! Perfekta former, mjuka färger, mysiga toner, släta ytor.

Nya möbler, begagnade möbler, stearinljus, en massiv klocka på väggen, ett badkar och en kanin.

Vårt hem med våra regler, våra system, våra möbler, våra tidtabeller.

Ett hem som är just precis som vi vill ha det.

Ett hem för matlagning, för sömnlösa nätter och sovmorgnar, ett hem för filmkvällar för romantiska middagar, för spelkvällar med vänner och familj.

Ett hem för oss.

Och du är varmt välkommen att besöka vår sköna lya.

 

Hangö – en storstad i södern

Texten är ursprungligen publicerad som min femte kolumn i Hangötidningen den 31.10.2013. Publicerad här utan ändringar.

“Hösten har börjat på allvar i vår lilla stad. De sista löven faller strax ner och höstens regn övergår i snöfall. Krattan kan vi lagra i förrådet och istället för dem tar vi ut spadarna och skyfflarna. De sista stormarna får havet att dansa, innan kölden stelnar den för några månader framöver. Vi upplever möjligtvis den sista hösten och vintern i Hangö som liten stad. Nästa år är Hangö kanske en storstad.

Egentligen är det rätt så överraskande att vi inte ännu har sammanslagits med vår grannkommun Raseborg. Under de senaste åren har Hangös ekonomiska situation varit mycket svår och vi har stått på listan över Finlands kriskommuner en längre tid. För oss hangöbor har det varit viktigt att bevara vår självständighet som Finlands sydligaste stad. Och det faktum att vi inte har sammanslagits med andra kommuner trots den ekonomiska krisen har visat hur hårt och flitigt vi försvarar vår stad. Vi är ju trots allt unika på flera sätt; våra sandstränder och vår natur finns inte att hitta på andra orter i landet.

Men hur vi än kämpar och hur vi än försöker, så finns det ändå någon som står över oss. Finska staten vill inte ha kriskommuner. Och vem skulle vilja det? Finska familjer vill inte heller vara krisfamiljer. Och staten har gett oss möjligheten att själv komma på en lösning till krisen. Våra försök har försvårats tack vare stora företags konkurser och allmänna sparkrav. Och nu verkar det som om staten har fått nog. Det är dags för Hangö att förbereda sig för en sammanslagning.

När jag flyttade hit från Esbo år 2008, flyttade jag från en storstad med ca 250 000 invånare till en stad med dryga 10 000. Nu ligger Hangö på lite över 9000 invånare. Om, eller egentligen när, vi sammanslås med grannen Raseborg kommer den nya kommunen att ha ca 55 000 invånare. Ingen storstad jämfört med giganterna kring Helsingfors, men ungefär i storlek med Borgå, Kotka, Salo eller Seinäjoki. Inom en när framtid bor jag alltså i en storstad igen. Kanske kan vi då få en simhall? Eller ett köpcenter? Och hur skulle det vara med metro?

Sedan blir det ju förstås problemet med vilken stad som kommer att bli centrum för den nya storstaden Raseborg. Ekenäs och Karis kommer åtminstone att bråka om saken. Och majoritetsspråket blir ju i varje fall svenska. Men varför inte bestämmas sig för en kompromiss? Vi gör Hangö till den nya stadens centrum (vi har ju trots allt de finaste stränderna och det livligaste sommarlivet) och ändrar namnet från Raseborg till Hangö. Det skulle väl göra de andra regionerna glada; nu får de äntligen bära namnet som Finlands sydligaste stad!

Att slå ihop två kriskommuner har sina negativa sidor, men det finns också mycket potential med en sammanslagning. Vi kan till exempel tävla med en annan havsstad i ungefär samma storleksklass: Kotka. Kotka är nästan raka motsatsen till Hangö; den befinner sig i öst och har det rätt så bra med turismen. Kanske kunde storstäderna Hangö och Kotka turas om att ordna ett av Finlands största evenemang, Kotkas havsdagar? Det skulle säkert ge Hangö den kick staden behöver för framtiden

Låt oss njuta av den tid vi har kvar som självständig kriskommun. Och när vi sedan sammanslås, låt oss inte förlora Hangös identitet, utan förstärka den och använda den som ett redskap för att göra den nya storstaden till en turistmagnet! Länge leve storstaden Hangö!”

Den första skoldagen

Texten är ursprungligen publicerad som min fjärde kolumn i Hangötidningen den 15.8.2013. Publicerad här utan ändringar.

“Väckarklockan ringer kvart före åtta. Jag stiger upp, klär på mig, äter frukost och kollar att allt är i skick. Ryggsäcken är färdigpackad med dagens skolböcker, den bärbara skoldatorn, penalen, papper och annat man kan tänka sig behöva. Kvart före tio öppnar jag ytterdörren och stiger ut i den regniga men rätt så varma sensommarmorgonen. Jag öppnar låset på cykeln, sätter mig på sitsen och cyklar den korta vägen fram till skolan.

Ungefär så brukar det gå till den första skoldagen varje höst. I år blev det redan den elfte gången jag upplevde den första skoldagen. Men trots det känns varje ”första skoldag” unik. Den allra första skoldagen för tio år sedan kommer jag inte ihåg något av (annat än att alla blev sorterade i klasser), men jag måste ha varit rätt så nervös. Mellan tvåan och femman var den första skoldagen knappast väldigt dramatisk, men jag kände mig större för varje år. När jag skulle inleda sexan kände jag mig väldigt stor men samtidigt var jag nervös, eftersom jag just flyttat till en ny stad och började gå i en ny skola med nya klasskamrater.

Och sedan började jag högstadiet och kände mig liten igen. Och att börja högstadiet är en helt annan sak än att börja lågstadiet. Än en gång får man vänja sig vid en ny skola, nya lärare och en ny skolväg. Som tur var gick det snabbt och när jag skulle börja nian var den första skoldagen rätt så bekant för mig.

Men förra hösten började jag gymnasiet, och då var jag liten och nervös igen. Sedan sexan hade jag hört mardrömsberättelser om gymnasiet; dess krävande lärare, stränga system och rekordhöga läxberg. Jag fick höra att alla prov kräver att man lär sig 500-sidiga böcker utantill. Efter att ha gått ett år i gymnasiet har jag märkt att proven inte kräver riktigt SÅ mycket (åtminstone inte före skrivningarna), men mängden läxor är nog större. Ibland fick jag känslan av att man bara inte hinner med allt, men för det mesta kändes gymnasiet inte mer krävande än högstadiet.

Visserligen var jag nervös för gulnäbbsdagen och för provveckorna. Det tog ett par månader att vänja sig vid allt, men sedan började det löpa riktigt bra och jag kände mig rätt så bekväm varje skoldag. Jag märkte snabbt att gymnasiet inte bara innebär att man sitter i ett litet klassrum och lyssnar på en tråkig lärare under 75 minuter. Det är mycket mer än så. Det är bara genom att gå gymnasiet som man faktiskt förstår det, så jag tänker inte försöka förklara det här.

I år var det dags igen. Måndagen den tolfte augusti ringde klockan kvart före åtta för första gången på tio veckor. Och i år var den första skoldagen unik än en gång. I år visste jag nämligen vart jag cyklade och jag visste med vilka personer jag kommer att dela klassrum med. Jag vet hurdana läxor jag kan förvänta mig och jag vet hurdana mina lärare är. Men kanske det roligaste är att jag som andraåring i gymnasiet får vara med och välkomna årets nybörjare på ett oförglömligt sätt. I gymnasiet spelar det en roll om man just börjat skolan eller om man redan gått där en tid. Nybörjarna utsätts för lekfull pineri, andraåringarna står för flera evenemang och abiturienterna fokuserar på studentskrivningarna. Jag tror inte att jag någonsin känt mig så stor och självsäker inför skolstarten som i år. Detta år kommer att bli magnifikt! Det finns så många roliga saker vi andraåringar får göra.

Till alla årets nybörjare: välkomna till Hangö Gymnasium och känn er stolta för att ha valt landets bästa gymnasium! Hoppas ni hade en bekväm första skoldag!

En liten storstad

Texten är ursprungligen publicerad som min tredje kolumn i Hangötidningen den 20.6.2013. Publicerad här utan ändringar. 

“När jag flyttade från Esbo till Hangö för fem år sedan tänkte jag, att jag aldrig skulle kunna vänja mig vid livet i en så liten stad som Hangö. Visserligen hade jag besökt Hangö ett par gånger före flytten, men då beställde jag och familjen bara glass från glasskiosken och åt dem i ösregnet – inte så värst smickrande alltså. I Esbo åkte jag till skolan med buss och Finlands tredje största köpcenter låg inte långt ifrån hemmet. Hur skulle jag nu kunna klara mig i en stad där det knappast fanns ett gigantiskt köpcenter genast bakom huset? Vad fanns det i Hangö överhuvudtaget?

Det ironiska är att jag än idag, fem år senare, dagligen stöter på något nytt då jag rör mig på Hangös gator. Detta gäller speciellt sommartiden, så staden vaknar upp ur sin djupa dvala. För det mesta handlar det om att jag stöter på nya ansikten varje dag. Det bor dryga 9000 människor i Hangö, och jag har egentligen bara mött en bråkdel. Under semesterperioden juni-augusti fördubblas summan av sommarhangöbor, vilket ju också är orsaken till att jag under sommaren ser så många nya ansikten. Män även under midvintern, då man nätt och jämnt möter någon alls på gatorna, stöter jag på nya ansikten med jämna mellanrum. Det har fått mig att undra om det egentligen finns någon alls i staden som faktiskt har sett alla hangöbor? Hur länge skulle det ta att möta alla minst en gång? Insikten om att jag möter någon ny varje dag på gatan har fått mig att inse att Hangö egentligen inte är en så liten stad som jag tidigare hade trott.

Ett annat exempel på detta är själva staden. Varje sommar gör jag nya äventyr till tidigare obesökta platser i Hangö och dess närområden. Och tro det eller ej, efter fem år finns här ännu tiotals gator som jag aldrig har satt min fot på! Visserligen kan man ju säga att det är onödigt att besöka en gata med bara bostadshus på om man inte har något att göra på den gatan, men bara tanken på att jag inte har besökt alla platser (eller butiker!) i Hangö får mig än en gång att beundra den lilla stadens verkliga storlek. I storstaden Esbo rörde jag mig på ett väldigt begränsat område som i sig var mindre än hela Hangö. Och inte ens där har jag besökt alla platser!

Men samtidigt finns det flera aspekter som gör storstaden Hangö till en liten stad på Finlands sydspets. Under somrarna häpnar jag varje gång då jag stöter på fem eller sex stycken bekanta inom ett litet område på bara ett par minuter. Först möter jag en, och går jag runt hörnet så stöter jag på en annan. Då känns det som om Hangö bara skulle bestå av nittio människor. Sedan saknar ju staden stora köpcenter och liknande, men trots det har jag klarat mig bra. Det mest akuta hittar man naturligtvis i någon av Hangös flera butiker (jag måste medge att urvalet i Hangö är otroligt bra med tanke på stadens storlek) och resten kan man beställa hem via internet. Skolresan görs numera på cykel. Avstånden mellan alla platser i Hangö är så korta att jag klarat mig bra med cykel vart jag än reser. Bussar, bilar och mopeder är rätt så onödiga, om man inte ämnar besöka någon i Täktom, Lappvik eller Tvärminne.

Oberoende av om man som hangöbo anser sig leva i en stor eller liten stad, går det väl inte att förneka att sommaren är Hangös storhetstid. Denna sommar förväntar jag mig att än en gång möta nya ansikten, häpna över tidigare oupptäckta områden och bara njuta av det storstadsliv som den lilla staden Hangö har att erbjuda! Sol, sand, glass och turister, här kommer jag!”

Jag ställer upp i kommunalvalet

Det tog några månader av tankeverksamhet.

Det krävde ett antal diskussioner med andra unga politiker.

Det behövdes ett par funderare över vad jag vill jobba för.

Men slutligen var beslutet klart. Det fanns inget tvivel om saken. Jag var äntligen säker på min sak.

Jag tänker ställa upp i kommunalvalet våren 2017 i Hangö.

Kommunalvalet blir mitt första val jag ställer upp i, min första möjlighet att arbeta närmare med politiken och min första möjlighet att erhålla större politiskt ansvar än de roller jag innehar just nu.

Jag vill driva ungdomsvänliga och socialliberala frågor och ge kommunalpolitiken i Hangö en yngre dimension. Hangö ska vara en attraktiv kommun för alla åldersgrupper, men i synnerhet för barn och ungdomar. Hangö behöver nya, unga och engagerade beslutsfattare och jag ser mig som en sådan. Jag vill arbeta för stadens bästa och aktivt göra allt jag kan för att staden ska vara en ännu bättre plats för invånarna att leva i.

Hangö ska vara en levande stad även i framtiden, och därför ska det finnas arbete, urbildning och aktiviteter för stadsborna. Det finns mycket som kan göras även för att utveckla stadens profil utanför sommarsäsongen. En fungerande stadsmiljö, löpande kollektivtrafik, ren miljö och säker tillvaro är viktiga värden för mig som invånare i en liten stad.

Hangö är fortfarande en otrolig och unik stad, och det ska vi bli bättre på att utnyttja då vi försöker nå ut till den övriga världen. Samtidigt måste vi se över den tuffa ekonomiska situationen och göra vårt bästa för att Hangö så långt som möjligt kan fortsätta som en självständig kommun. Vi kan dock gärna utreda samarbete inom den offentliga sektorn med Raseborg. Hangö ska även göra sin andel av sitt internationella ansvar då det kommer till exempelvis mottagande av flyktingar.

Jag ser fram emot valkampanjen som så småningom påbörjas, jag ser fram emot att få prata med stadens invånare, såväl unga som gamla, och dela med mig av mina åsikter. Jag ser fram emot själva valdagen och väntar med spänning på hur det kommer att gå. Oberoende av hur det går kommer valet att utgöra en viktig erfarenhet för mig och mina karriärsplaner.

Jag hoppas på en intressant politisk höst och vår! Var inte rädd för att dra mig i ärmen och prata med mig! Vi ses ute på stan!

 

Då Europa kommer på besök

Texten är ursprungligen publicerad som min andra kolumn i Hangötidningen den 11.4.2013. Publicerad här utan ändringar. 

“Om dryga två veckor kommer Hangö att få besök av elever och lärare från skolor i fyra europeiska länder; Storbritannien, Nederländerna, Italien och Spanien. De är med i det nationella Comenius-projektet, som även Hangö gymnasium deltar i. I januari stod London som värd för projektets fjärde resa och i slutet av april är det alltså Hangö som håller det sista mötet.

Att få äran att ta del av det EU-finansierade Comenius-projektet är något som alla finländska skolor inte får uppleva. Projektet ger de deltagande eleverna möjligheten att bekanta sig med andra europeiska kulturer och stifta nya bekantskaper oberoende av språk, religion, nationalitet eller etnisk bakgrund. Samtidigt får de deltagande utveckla sina sociala och kreativa sidor. De upplevelser och erfarenheter som Comenius-resorna ger kan vara mer värdefulla än många andra saker som en skolelev kan stöta på under sina studier.

Nu har vi möjligheten att visa europeiska ungdomar vad Finland och Hangö går för. Inte skall de behöva besöka vår huvudstad mitt under sommarsäsongen för att fullt förstå vad Finland egentligen är. Visserligen kan det verka konstigt att låta ungdomar från den stora världen besöka en liten kuststad då den är som lugnast, men det är just där det exotiska ligger. För oss finländare (och i synnerhet för oss hangöbor) kan en resa till London i Storbritannien eller Valencia i Spanien vara väldigt exotisk. Att besöka en stad med flera invånare än i hela Finland är ju en upplevelse man aldrig glömmer. För utlänningar som hela sitt liv bott i miljonstäder är det alltså precis tvärtom; att besöka en liten stad med knappt tio tusen invånare är något som de sällan får uppleva. Och att göra det under en årstid som varken är väldigt kall eller väldigt varm är också något som lämnar ett långvarigt avtryck i minnet.

Låt oss alltså göra dessa ungdomars vistelse i vår lilla stad det bästa de någonsin varit med om. Oberoende av om man är en elev i gymnasiet, en värdfamilj eller bara en vanlig hangöbo, kan man bidra till att göra våra gästers vistelse i Hangö något oförglömligt. Men man behöver inte direkt medverka i projektet för att bidra. Om man ser en eller flera av dessa européer på gatan, då man till exempel är på väg till jobbet, kan man ju hälsa vänligt och le lite grann. Då de skall betala salmiakpåsen vid butikskassan kan ”kassatanten” vara lite extra snäll och vänlig mot dem. Det gäller att ta chansen och modigt starta en diskussion! Små saker kan ha stora följder!

Vi skall vara stolta över att Hangö har erbjudits möjligheten att agera som värd för Comenius-projektets sista resa. Den sista veckan i april kommer att bli intressant inte minst för de medverkande, utan förhoppningsvis också för alla andra hangöbor som råkar stöta på våra gäster på gatan. Det är just på detta vis som internationella förbindelser bildas och genom att ge våra gäster en fin resa kommer ordet om Hangös trevliga människor, fina natur samt lugna småstadsliv att så småningom sprida sig. Kanske får vi besök av lite fler brittiska, holländska, italienska och spanska turister än normalt nästa sommar!”

En annorlunda söndag

Det slog mig sådär långsamt men rätt så hårt – som när man märker att man glömt att göra något viktigt som man borde ha gjort för länge sedan – att den här söndagen inte är lik de sex föregående söndagarna tidigt i juni. Det slog mig inte ännu då jag slog upp ögonen, kände täcket mot min kropp, njöt den behagliga värmen, såg ljuset som sipprade in genom fönstret. Det slog mig inte heller under de första sekunderna av mitt vakna tillstånd, då jag lyssnade på tystnaden och de lugna andetagen bredvid mig.

Det slog mig då hon hastigt steg upp och febrilt började packa färdigt sin stora resväska. Det sköljde som en kallvåg över mig – det som jag så länge hört henne diskutera med andra människor om, men aldrig riktigt kunna ta del av eftersom det känns så avlägset, så främmande, men ändå så bekant och tryggt. Det slog mig att jag inte skulle behöva stiga upp med en otrolig fart och stressat försöka avgöra om jag packat allt jag skulle behöva under en veckas tid ute på en ö i skärgården. Jag skulle inte behöva be mina föräldrar skjutsa mig och min resväska till församlingens ungdomsgård, där jag skulle lasta väskan in på bussen tillsammans med andra viktiga lådor och påsar och sedan själv stiga på tillsammans med alla mer eller mindre ivriga ungdomar.

Det hade börjat bli en vana, en tradition. Nästan som ett hälsosamt beroende. Man gjorde det aldrig för lönen egentligen. Man gjorde det för gemenskapen, för glädjen, för upplevelserna. Man gjorde det för att man visste att varje vecka var unik på sitt eget lilla sätt. Man gjorde det för att det var något man långsamt men säkert börjat gilla, till och med älska. Man gjorde det för stressen, för musiken, för maten, för vädret. För ungdomarna. För alla de man jobbade med.

Och jag visste att denna dag skulle komma, förr eller senare. Dock hade jag hoppats på att den skulle komma senare, eftersom jag inte hade räknat med att den skulle komma riktigt ännu. Jag hade önskat, planerat, hoppats att det skulle sluta på ett annat sätt – att jag kunde ge det en sista stöt, en sista kraftansträngning och sedan dra mig undan med ett stort leende i bagaget för att ge över stafettpinnen till den yngre generationen. Men istället snubblade jag lite mitt under loppet, föll platt ner på marken och såg hur alla andra sprang ifrån mig, mot ett oklart mål. Kanske för att jag själv inte såg vart jag sprang, kanske för att någon sträckte ut ett krokigt ben framför mig eller för att jag sprang på något litet och vasst som jag inte kunde se. Och kanske var det ödet som ville att det skulle gå så, och då är det väl inget att gråta över. Det gäller att slicka sina sår och blicka framåt, kanske stiga genom den där nya dörren som öppnats framför mig och förhoppningsvis ha ett fastare grepp om stafettpinnen denna gång.

Jag lät den kalla vågen skölja över mig och sedan bestämde jag mig att inte tänka på saken mera. Det förgångna skulle bli förgånget, det skulle förbli ett skönt och lyckligt minne blott. En kram och några välvalda ord. Sedan skulle jag låta henne gå, låta henne känna så som jag känt så många gånger förut, undra över hur saker och ting skulle gå i år – allt det som gjordes likadant som tidigare år och allt det som skulle göras annorlunda.

Denna dag fick vi en kort regnskur. Det var som om självaste Moder Jord visste. Det var som att plötsligt sluta träffa en vän, att bryta en livslång tradition, att förgäves försöka komma loss från sitt beroende. Men det var då jag visste. Jag visste hur det var, jag visste hur det skulle bli. Och det kändes onödigt att tänka något mer på det.

Det slog mig att jag inte skulle vakna denna söndag och ivrigt vänta på att inleda sommarens skribaläger.