Den första skoldagen

Texten är ursprungligen publicerad som min fjärde kolumn i Hangötidningen den 15.8.2013. Publicerad här utan ändringar.

“Väckarklockan ringer kvart före åtta. Jag stiger upp, klär på mig, äter frukost och kollar att allt är i skick. Ryggsäcken är färdigpackad med dagens skolböcker, den bärbara skoldatorn, penalen, papper och annat man kan tänka sig behöva. Kvart före tio öppnar jag ytterdörren och stiger ut i den regniga men rätt så varma sensommarmorgonen. Jag öppnar låset på cykeln, sätter mig på sitsen och cyklar den korta vägen fram till skolan.

Ungefär så brukar det gå till den första skoldagen varje höst. I år blev det redan den elfte gången jag upplevde den första skoldagen. Men trots det känns varje ”första skoldag” unik. Den allra första skoldagen för tio år sedan kommer jag inte ihåg något av (annat än att alla blev sorterade i klasser), men jag måste ha varit rätt så nervös. Mellan tvåan och femman var den första skoldagen knappast väldigt dramatisk, men jag kände mig större för varje år. När jag skulle inleda sexan kände jag mig väldigt stor men samtidigt var jag nervös, eftersom jag just flyttat till en ny stad och började gå i en ny skola med nya klasskamrater.

Och sedan började jag högstadiet och kände mig liten igen. Och att börja högstadiet är en helt annan sak än att börja lågstadiet. Än en gång får man vänja sig vid en ny skola, nya lärare och en ny skolväg. Som tur var gick det snabbt och när jag skulle börja nian var den första skoldagen rätt så bekant för mig.

Men förra hösten började jag gymnasiet, och då var jag liten och nervös igen. Sedan sexan hade jag hört mardrömsberättelser om gymnasiet; dess krävande lärare, stränga system och rekordhöga läxberg. Jag fick höra att alla prov kräver att man lär sig 500-sidiga böcker utantill. Efter att ha gått ett år i gymnasiet har jag märkt att proven inte kräver riktigt SÅ mycket (åtminstone inte före skrivningarna), men mängden läxor är nog större. Ibland fick jag känslan av att man bara inte hinner med allt, men för det mesta kändes gymnasiet inte mer krävande än högstadiet.

Visserligen var jag nervös för gulnäbbsdagen och för provveckorna. Det tog ett par månader att vänja sig vid allt, men sedan började det löpa riktigt bra och jag kände mig rätt så bekväm varje skoldag. Jag märkte snabbt att gymnasiet inte bara innebär att man sitter i ett litet klassrum och lyssnar på en tråkig lärare under 75 minuter. Det är mycket mer än så. Det är bara genom att gå gymnasiet som man faktiskt förstår det, så jag tänker inte försöka förklara det här.

I år var det dags igen. Måndagen den tolfte augusti ringde klockan kvart före åtta för första gången på tio veckor. Och i år var den första skoldagen unik än en gång. I år visste jag nämligen vart jag cyklade och jag visste med vilka personer jag kommer att dela klassrum med. Jag vet hurdana läxor jag kan förvänta mig och jag vet hurdana mina lärare är. Men kanske det roligaste är att jag som andraåring i gymnasiet får vara med och välkomna årets nybörjare på ett oförglömligt sätt. I gymnasiet spelar det en roll om man just börjat skolan eller om man redan gått där en tid. Nybörjarna utsätts för lekfull pineri, andraåringarna står för flera evenemang och abiturienterna fokuserar på studentskrivningarna. Jag tror inte att jag någonsin känt mig så stor och självsäker inför skolstarten som i år. Detta år kommer att bli magnifikt! Det finns så många roliga saker vi andraåringar får göra.

Till alla årets nybörjare: välkomna till Hangö Gymnasium och känn er stolta för att ha valt landets bästa gymnasium! Hoppas ni hade en bekväm första skoldag!

I’m so sorry!

Vad håller jag på med? Om bara några timmar ska jag ta mig till Arkenparken för att delta i en gulisintagning (min tredje – och förhoppningsvis sista – för året) och en sitz (inte min sista för året). Och hela parken kommer att krylla av Sibbobor, Borgåbor och andra östnylänningar – eller som vi här på ÅA kallar dem – öffeniter.

Hold. On. A. Minute. Du är ju västnylänning, säger du kanske. Javisst, det är jag, och dessutom bor jag så väst från Östra Nyland som man bara kan komma. Och jag är medlem i Nyländska Nationen! Jag kan väl inte bara övergiva min nation och delta i något som Öffen organiserar?!

Här följer ett typiskt västnyländskt svar – jonej. Jag kan och tänker inte övergiva NN men jag kan och tänker delta i Öffens evenamng (i synnerhet om jag blivit mutad att göra det av en väldigt inflytelserik Borgåbo – håll er borta från hen).

NN, I’m so sorry! Jag är precis lika paranoid som du är! Och jag är rädd för att skämma ut hela Västra Nyland!

Men ett halarmärke och en sångbok får jag väl skaffa…? Och sitza, det kan väl östnylänningar precis lika bra, eller? Alkoholen förenar ju folk, så kanske regionsgränserna suddas ut under kvällen…

Iakttagelser efter första studiemånaden

Idag har det gått en månad och två dagar sedan jag inledde studierna den där varma augustidagen, svettandes på stolen i auditoriet i ASA eftersom jag cyklat nästan fem kilometer i behaglig hetta. Och under den månaden har jag varit med om det ena och det tredje men också gjort några intressanta iakttagelser. Eftersom jag började blogga så här sent är det lättast att presentera iakttagelserna i kort format istället för att gå mera in på dem. Får väl skylla mig själv för det.

  • Att sikta på att komma på föreläsningen då den faktiskt börjar och inte då det står på läsordningen (dvs. femton minuter tidigare) är inte ett bra beslut om man vill komma i tid
  • För 2,60 € får man en otroligt bred och smaklig skollunch som får grundskolans lunch att verka ännu sämre än den redan är
  • Matköerna är minst fem kilometer långa
  • Studielivet koncentreras till tiden mellan måndag och torsdag, men under veckosluten är det dött som bara den
  • Man behöver inte delta i alla evenemang som ordnas, men man gör det bara för principens (och alkoholens) skull
  • Efter en händelserik vecka märker man på söndag kväll att man inte just har haft tid för studier
  • Österbotten är nästan suspekt underrepresenterat bland samhällsvetarna i år. Det samma kan inte sägas om Sibbo
  • Att försöka leva enbart på studiestödet är en utopi
  • Det är möjligt (men kanske otroligt idiotiskt) att spendera 60 € på gulisakademin och halarmärken
  • Man kan vara otroligt pigg efter att ha sovit bara 3,5 timmar
  • Antingen hatar ÅA naturvetare, eller så försöker de dölja nåt för oss andra, eftersom Biocity står utanför campusområdet
  • Klubblokaler
  • En studerande från NN är tydligen välkommen att gå både på NN:s intagning och på Öffens intagning
  • Att ha gulisintagning och sitz under samma kväll känns som en mindre bra idé dagen efter
  • The Monkey är en farlig plats för plånboken

Det finns naturligtvis andra punkter men jag är dödstrött och dessutom kan jag ju inte spoila allt i förväg, eller hur? 😉