En annorlunda söndag

Det slog mig sådär långsamt men rätt så hårt – som när man märker att man glömt att göra något viktigt som man borde ha gjort för länge sedan – att den här söndagen inte är lik de sex föregående söndagarna tidigt i juni. Det slog mig inte ännu då jag slog upp ögonen, kände täcket mot min kropp, njöt den behagliga värmen, såg ljuset som sipprade in genom fönstret. Det slog mig inte heller under de första sekunderna av mitt vakna tillstånd, då jag lyssnade på tystnaden och de lugna andetagen bredvid mig.

Det slog mig då hon hastigt steg upp och febrilt började packa färdigt sin stora resväska. Det sköljde som en kallvåg över mig – det som jag så länge hört henne diskutera med andra människor om, men aldrig riktigt kunna ta del av eftersom det känns så avlägset, så främmande, men ändå så bekant och tryggt. Det slog mig att jag inte skulle behöva stiga upp med en otrolig fart och stressat försöka avgöra om jag packat allt jag skulle behöva under en veckas tid ute på en ö i skärgården. Jag skulle inte behöva be mina föräldrar skjutsa mig och min resväska till församlingens ungdomsgård, där jag skulle lasta väskan in på bussen tillsammans med andra viktiga lådor och påsar och sedan själv stiga på tillsammans med alla mer eller mindre ivriga ungdomar.

Det hade börjat bli en vana, en tradition. Nästan som ett hälsosamt beroende. Man gjorde det aldrig för lönen egentligen. Man gjorde det för gemenskapen, för glädjen, för upplevelserna. Man gjorde det för att man visste att varje vecka var unik på sitt eget lilla sätt. Man gjorde det för att det var något man långsamt men säkert börjat gilla, till och med älska. Man gjorde det för stressen, för musiken, för maten, för vädret. För ungdomarna. För alla de man jobbade med.

Och jag visste att denna dag skulle komma, förr eller senare. Dock hade jag hoppats på att den skulle komma senare, eftersom jag inte hade räknat med att den skulle komma riktigt ännu. Jag hade önskat, planerat, hoppats att det skulle sluta på ett annat sätt – att jag kunde ge det en sista stöt, en sista kraftansträngning och sedan dra mig undan med ett stort leende i bagaget för att ge över stafettpinnen till den yngre generationen. Men istället snubblade jag lite mitt under loppet, föll platt ner på marken och såg hur alla andra sprang ifrån mig, mot ett oklart mål. Kanske för att jag själv inte såg vart jag sprang, kanske för att någon sträckte ut ett krokigt ben framför mig eller för att jag sprang på något litet och vasst som jag inte kunde se. Och kanske var det ödet som ville att det skulle gå så, och då är det väl inget att gråta över. Det gäller att slicka sina sår och blicka framåt, kanske stiga genom den där nya dörren som öppnats framför mig och förhoppningsvis ha ett fastare grepp om stafettpinnen denna gång.

Jag lät den kalla vågen skölja över mig och sedan bestämde jag mig att inte tänka på saken mera. Det förgångna skulle bli förgånget, det skulle förbli ett skönt och lyckligt minne blott. En kram och några välvalda ord. Sedan skulle jag låta henne gå, låta henne känna så som jag känt så många gånger förut, undra över hur saker och ting skulle gå i år – allt det som gjordes likadant som tidigare år och allt det som skulle göras annorlunda.

Denna dag fick vi en kort regnskur. Det var som om självaste Moder Jord visste. Det var som att plötsligt sluta träffa en vän, att bryta en livslång tradition, att förgäves försöka komma loss från sitt beroende. Men det var då jag visste. Jag visste hur det var, jag visste hur det skulle bli. Och det kändes onödigt att tänka något mer på det.

Det slog mig att jag inte skulle vakna denna söndag och ivrigt vänta på att inleda sommarens skribaläger.

Advertisements

Spänning i luften

Jag borde sova. Nej, på riktigt, inatt borde jag verkligen sova. Men det är lättare sagt än gjort. Det finns så mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu. Jag vill skriva. Jag vill se en film. Jag vill äta. Jag vill bara vara, inte gå och lägga mig ännu. Och jag känner mig nervös inför det som sker senare idag.

Det är äntligen dags. En idé som kläcktes av en mycket nära vän i höstas skall nu förverkligas. En idé som, jag skall vara fullständigt ärlig nu, kändes lite för utopistisk till en början. En ungdomskonsert i Hangö kyrka till förmån för vår resa till vänförsamlingen i Balvi senare i vår. Den går faktiskt av stapeln riktigt på riktigt! Och dessutom en konsert som till hundra procent ordnats av lokala ungdomar. Vi sjunger, vi musicerar, vi dansar, vi dekorerar, vi säljer biljetter, vi städar undan. Och allt är möjligt tack vare våra ungdomar! Hangö må vara en liten och död stad men vi kan definitivt vara stolta över våra lokala talanger – alla sångare, musikanter och dansare.

Vi har övat, vi har planerat vilka sånger vi ska sjunga, vi har marknadsfört, tryckt upp programblad, planerat hur allting ska se ut, övat in koreografier, fixat ljudanläggning och ljus. Flera små detaljer bildar en stor helhet. Och vi alla spelar en viktig roll för att helheten inte ska rasa under sin egen tyngd.

Ingen vet hur saker och ting kommer att löpa. Kommer någon att gråta eller rentav svimma? Tänk om jag glömmer bort orden eller sjunger fel? Tänk om ingen kommer och höra på oss överhuvudtaget? Tänk om, tänk om, tänk om?

Nej, jag måste skärpa mig! Detta är bara alldeles vanlig nervositet, detta har jag upplevt många gånger. Och tro det eller ej, men hittills har det gått riktigt bra varje gång. Lite svettas man kanske, och visst kan ett ben eller två darra lite grann. Den första sången tar en evighet men sedan brukar allting bara flyta förbi på en bråkdels sekund.

Och sedan, alldeles oväntat, är det över. Jag vet redan exakt hur jag kommer att känna mig efteråt: glad över att ha lyckats så bra, lättad över att allt jobb nu är över, lite ledsen över att det roliga nu är slut. Det är samma process varje gång. Jag hatar den precis lika mycket som jag älskar den.

Jag håller tummarna inför klockan 18.00 idag. Då klingar musiken i kyrkan som aldrig förr!

UK-krabbis

Jag är väldigt sent ute, jag vet. Ungdomens Kyrkodagar avslutades för två dagar sedan. Men jag har inte kunnat skriva tidigare. Av flera orsaker.

Under själva kyrkodagarna hade jag relativt fullt upp – jag satt på mediateamsmöte, övade inför fria förmågornas kväll och träffade folk. Dessutom blev jag (oväntat nog) vald som sekreterare för årets UK, så jag satt längst fram i presidiet under varje plenum. Det var skrämmande till en början men sist och slutligen var det inte så farligt – tvärtom, det var en lärorik och rolig upplevelse.

Och vad skönt det var att årterigen träffa mina “UK-kompisar” och även stifta nya bekantskaper (som man bör göra under evenamng som dessa). Och vad härligt – läs det föregående ordet ironiskt – det var att få höra sig själv sjunga på video framför 150 andra ungdomar före varje plenum. Eller dra torra skämt om Karis bara för att man kan. Eller sova obekvämt på ett klassrumsgolv.

Och vi ska inte glömma bort beslutet att sitta uppe nästan hela sista natten och diskutera allt mellan himmel och jord.

Såhär i efterskott kan jag säga att det sistämnda kanske inte var en av mina mest lysande idéer. Jag hade nämligen en förskräcklig UK-krabbis hela söndagen, då allt gick trögt till och jag kände mig tröttare än någonsin föut. Under måndagen kände jag mig redan lite bättre, men det är först nu som jag känner mig fullständigt återhämtad sedan veckoslutet. Den här krabbisen var ju nästan värre än den vanliga sorten!

Men det var ett magnifikt veckoslut som vanligt. Ett till veckolsut som jag inte glömmer i det första taget. Ett veckoslut under vilken vissa saker löpte som smort och andra inte gjorde det. Men så brukar det vara. Allt var alltså precis som det skall.

Jag kände mig som hemma under Ungdomens Kyrkodagar.

Julens glädje

Dags för 12 Events of Christmas: Lucka 9!

Innan du börjar invända och säga att jag misslyckats, eftersom jag bara hunnit till lucka 9 då det redan är julafton, så säger jag att det inte stämmer eftersom julen egentligen börjar först imorgon! 😉

Idag har vi firat jul på de flesta håll i landet. I skrivande stund sitter jag på soffan i vardagsrummet, mätt (och törstig, även efter två stora glas vatten) och med julgranen samt en liten presenthög bredvid mig (men en hel del papper överallt runt omkring mig). Resten av familjen har redan lagt sig och jag känner mig faktiskt också smått utmattad själv. 

Men det finns något speciellt jag vill dela med er innan min dejt med John Blund. 

Förutom vårt typiska julfirande, som omfattar julbastu och julbord med alla läckerheter (och i år även snaps och julöl) och sedan en gemensam stund i vardagsrummet med presenter och mingel, tog jag i år del av julspelet i kyrkan.

Med det menar jag att jag var med i julspelet. Som skådespelare. Jag hade ett par viktiga roller, för det första som “Pojken som inte vet vad julen betyder” och för det andra som “Herde nummer 3”. För min del krävde det inte så mycket arbete; ett par övningar och effektiv inlärning av repliker. Men det spelar ingen större roll. Budskapet gick fram, julresultatet var kort och koncist och helheten fungerade effektivt, med några fagra julsånger inslängda mellan scenerna (dessa stod såklart våra tre fina sångfåglar för). 

Efteråt kändes det uppfriskande att stå vid dörren med kollektkorgen och önska människorna en god jul. Och sedan få en rad med leenden tillbaka. För att inte tala om den glädjefyllda kramen som en ung herreman ville dela med sig! 

Efter julspelet bar det av med de tidigare nämnda sångfåglarna till sängavdelningen i hälsovårdscentret. Här höll vi en kort andakt kryddad med vackra julsånger i äkta a capella stil. Än en gång fylldes jag av en varm känsla då jag såg glädjetårar fylla de gamlas ögon, några svaga leenden på läpparna och alltjämt nöjda miner. För att inte tala om den hurtiga mannen som kom med dagens bästa replik:

“Förlåt att min hand är så kall – men jag har ett varmt hjärta”

Då kändes det bra att återvända hem och äta upp julgröten! 

Idag har jag spridit julglädje och själv tagit mig åt av den (i form av kramar, ett fint julkort från vänförsamlingen och dylikt). Jag hoppas att du har haft en fridfull julafton! Fortsätt för all del att fira ännu! Det är nu den riktiga festen börjar! 

God jul! 

  

En basar för ljuset

Vi är halvvägs! 12 Events of Christmas: Lucka 6!

Det var en kylig söndagmorgon då jag vaknade i min säng hemma hos föräldrarna i Hangö. Idag har vi i Finland firat ljusets dag, den som vi vanliga dödliga kallar för Luciadagen. Min första tanke var att vi säkert får fira den i total mörker på grund av ett elavbrott som två år tidigare. Detta skedde dock inte. Till all tur.

Men Luciadagen förde nog med sig något annat exceptionellt. En liten sak som är en del av ett större projekt. Ett projekt vara syfte är att sprida hopp, glädje och framtidstro åt människor som faktiskt behöver det. Inspirerade av en intervju till regionaltidningen samt ett maffigt understöd från Sparbanksstiftelsen jobbade en grupp aktiva församlingsungdomar i extremt (läs: olagligt) många timmar med att ordna en basar för att samla in mera pengar för vår resa till vänförsamlingrn i Balvi nästa år.

Det här är ett projekt som varit på tapeten en längre tid. Hangö svenska församling har otroligt duktiga och initiativrika ungdomar, inte minst tack vare ett par starkt drivande krafter utan vilka vi knappast skulle ens ha kommit på tanken att ordna en basar – för att inte tala om att resa till Balvi och göra gott! Ett litet antal av dessa ungdomar har i några veckor jobbat med allt från planering och marknadsföring till att baka pepparkakor och julstjärnor, koka knäck, laga senap och gelé, införskaffa lotterivinster…

Själv har jag – tyvärr och beklagligt nog – inte kunnat delta i förberedelserna helt lika intensivt som jag själv hade tänkt mig. Jag tog del av initieringsfasen och var med i ett hörn av planeringen och marknadsföringen men största delen av förberedelserna gick förbi mig på grund av mina andra uppgifter i Åbo.

Det kommer dock andra dagar och våren kommer med ett annat, gigantiskt (i våra mått mätt) evenemang som ännu är i barnaskorna. En andra chans har uppenbarat sig…

Men idag lunkade jag till ungdomsgården på förmiddagen och satte igång basaren för Balvi tillsammans med några andra. Vid tolvslaget var allt färdigt och dörrarna kunde öppnas för allmänheten. Där satt jag i fyra timmar bakom disken och hällde upp kaffe och glögg för besökarna samt sålde dem julgröt och julstjärnor. Vi spred dessa människor lite julglädje samtidigt som de hjälpte oss att skicka glädjen vidare till Lettland nästa vår.

Det var ingen direkt kundrusning till basaren, men antalet besökare var ändå rätt så respektabelt och resekassans saldo fick välförtjänt tillökning. Jag är glad över att vi fått möjligheten att ordna en så fin sak sak som denna och att det funnits initiativ till att göra det ordentligt från första början och att vi faktiskt fått besökare. Min insats behöver man inte stoltsera med, så jag är istället mer än stolt över de som faktiskt lagt ner timtals arbete på det här! Fint jobbat!

Idag gick jag hem med ett leende på läpparna.

Utmaningar

Jag sitter i en buss med ett gäng väldigt ivriga och totalt okända ungdomar från Finlands vackraste storstad. Jag vet att jag är påväg mot Toijala för att spendera ett veckoslut med 500 andra ungdomar från olika delar av Svenskfinland. Jag har saknat känslan av Höstdgagsgemenskap, eftersom det gått två år sen min senaste dos. Och när jag äntligen kommer fram står jag inför en utmaning: jag ska i egenskap av gruppledare se till att 10 ungdomar från min församling kommer hela och hållna tillbaka hem efter veckoslutet. Utmattande – javisst! Roligt – definitivt! Stökigt – ingen tvekan! Men jag skulle inte ha klarat det utan mitt Dynamiska Duo – så ni förtjänar ett stort tack!

Jag sitter hemma på sängen med en nål och lite tråd och med SF-klubbens röda halare i famnen och funderar hur i hela halva världen jag ska sy fast ett snärtigt tygmärke på halaren. Så trär jag bestämt tråden igenom nålsögat (det går bättre än jag väntat mig), sticker nålen i tyget och antar utmaningen. En halvtimme senare sitter mitt första halarmärke stadigt fast. Bara tjugotre märken kvar. Tre till sitter fast samma kväll. Jag känner mig väldigt nöjd över att äntligen ha någon nytta av mina nästintill obefintliga handarbetskunskaper.

Jag sitter på Onnibus (varför har jag aldrig noterat detta företag förut? Bolaget är ju rena rama paradiset för en studerande!) påväg mot huvudstaden. Framför mig ser jag två dagar med en grupp obekanta politiskt aktiva ungdomar från olika delar av Svenskfinland. Hur ska jag göra ett gott intryck på dem? Och vad ska jag säga till Carl Haglund och Eva Biaudet när jag träffar dem? Politikerskolans avslutning i Helsingfors är en mindre krävande utmaning, men ändå väldigt givande!

Och nu sitter jag hemma på soffan i ett mörkt vardagsrum (borde visst skaffa en taklampa) och glor på ett Word-dokument med två fullskrivna sidor. Det känns som att jag tagit an en utmaning som jag inte kommer att klara av. Inte för att det spelar någon roll. Inget pris väntar för den som klarar utmaningen och inget straff för den som misslyckas. Men jag har 30 dagar på mig. Att skriva 50 000 ord. Och tre dagar har redan förflutit utan att jag haft en minsta chans att ens börja skriva. Och trots att jag har en idé och en någorlunda klar struktur, känns det omöjligt att omvandla allt till ord. Det känns omöjligt att bilda meningar som ens liknar det vi skulle kalla svenska. Och så har det alltid varit. Så kommer det högst antagligen alltid att vara. Annars skulle jag väl ha skrivit min bestseller redan.

Det här kan vara en utmaning som inte slutar lika bra som de tidigare – men så är det i livet, i studierna, i politiken. Vi sväljer det och går vidare. Nästa gång. Då tar vi det. Eller gången efter det.

Att pendla

Klockan är halv sex på morgonen. Det är kolmörkt utanför och regnet faller ner. Jag stiger upp. Smyger försiktigt ute i korridoren för att inte väcka rumskompisen. Gör de nödvändiga morgonsysslorna i mörkret. Smyger ut i regnet. Tar bussen som avgår klockan 6.29 mot stan. Anländer vid Kuppis tågstation prick klockan sju. Tar tåget som avgår 7.10 och byter i Karis. Är i Hangö klockan 8.50. Inleder arbetsdagen. Tar fyrans tåg tillbaka till Åbo. Upprepar processen nästa morgon.

Denna vecka har jag fått smaka på “arbetslivet” samt på hur det känns att pendla mellan två städer varje dag. Jag bestämde mig för att delta som ledare i församlingens höstlovsklubb i Hangö, dels eftersom jag gillar den uppgiften och dels för att jag blev så snällt tillfrågad (läs: desperat tillbedd). Men. Ett stort MEN. Jag hade också kvällsprogram i Åbo: en konsert i Åbo konserthus som jag redan betalat för (en ypperlig konsert förresten!). Så jag var tvungen att kompromissa. Jag hade inget annat val än att ta ett tidigt tåg för att hinna till Hangö till klockan 9.00 och sedan skynda mig för att vara tillbaka i Åbo senast klockan 19.00.

Att vakna i ottan är inte ett problem för mig. Det var faktiskt skönt på sitt sätt. Även fast jag inte uppnådde min optimala mängd sömn (där kan jag bara skylla mig själv!). Och visst är det livligt också sextiden på morgonen i Åbo, men atmosfären är totalt annorlunda. Man kan känna doften och höra ljudet av en vaknande stad. Det är magiskt.

Skulle jag kunna leva såhär från dag till dag? Antagligen inte för tillfället. Har alldeles för mycket annat att tänka på. Men kanske senare, det beror ju såklart på färdsträckan och på vilken stad jag lever/jobbar i.

Den sak som motiverade mig mest att stiga upp och resa två timmar mellan Åbo och Hangö var att det i Hangö finns så mycket som jag saknar: den mysiga ungdomsgården, mina uppgifter i församlingen och en hel hög med underbara människor.

Det finns alltid något som drar en tillbaka. Det finns alltid ett motiv. Och är det arbetet, så kniper man bara ihop och pendlar. Varenda dag. Det kändes lättare än vad jag väntade mig, men jag förstår ändå precis hur alla pendlare känner sig. Man är hiskeligt trött på kvällen när man kommer hem.

Idag är det dags att pendla till Åbo igen. Och denna gång är det en annalkande årsfestvecka med spännande program som väntar…