Vad är kärlek?

“What is love?” frågar Haddaway i sin hitlåt från 1990-talet. Det är en mycket bra fråga. Människan har i tusentals år försökt finna ett allmängiltigt svar, men än så länge har vi varit tvungna att nöja oss med hundratals olika tolkningar och synpunkter. Vilken som är den rätta är upp till var och en själv att avgöra.

Och det är nu jag borde backa ur och bara radera allting. Jag borde inte ge mig in på att svara på en fråga som tydligen inte går att besvara. Men det är sådan jag är. Att jag aldrig lär mig!

För jag trodde att jag visste, det gjorde jag verkligen. Jag trodde att jag visste redan då jag gick i lågstadiet och var för första gången förtjust i en söt flicka på klassen. Och jag trodde definitivt att jag visste för två år sedan då jag just blivit myndig och “vuxen” och hittat någon jag hade djupa känslor för. Jag trodde jag visste hur det kändes att vara kär på riktigt, hur det kändes att vara förälskad, vad det innebar att säga de där tre magiska orden och hur hemsk känslan av avsaknad på riktigt är. Och jag hade aldrig varit så säker som i början av denna sommar, då jag definitivt visste att jag hittat den mitt hjärta alltid längtat efter.

Men egentligen visste jag ingenting.

Jag vill inte påstå att jag vet allt det där perfekt och fullständigt nu heller – det kommer jag antagligen aldrig att göra. Men när jag tänker tillbaka på hur jag känt tidigare, hur jag varit så bombsäker på min sak för bara två somrar sedan, tycker jag bara att jag varit naiv och dragit för hastade slutsatser. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag känt något, kanske förtjusning, kanske en viss liten nivå av kärlek, men inte den där riktiga, stora och skrämmande varianten. Inte den man hör gamla par tala om i kassakön på K-market, inte den man ser i var och varannan Hollywoodfilm. Inte den kärlek som innebär att det finns en person där ute man älskar mer än någon annan, inklusive sig själv, och som man vet att man vill dela sin framtid med oberoende av hur världen kommer att se ur om tjugo år.

Det är den typen av kärlek jag sakta men säkert börjat ta del av sedan i våras. Och vid sidan om den känns det jag känt tidigare bara som en lek, en övningsfas, i stil med “mamma, pappa, barn” som dagisbarn leker för att lära sig familjeroller. Den här kärleken är så verklig, så stor, så levande och färggrann, att det inte går att beskriva det med några existerande ord. Men det finns vissa saker den består av. Dessa inkluderar bland annat:

  • Förståelse. På en alldeles speciell nivå. Ibland behöver man inte ens säga det man tänker, en blick eller en gest räcker för att säga mer än tusen ord. Och den andra parten förstår. Likaså förstår man att hur svårt det än kan kännas kan man inte alltid göra något för att hjälpa den andra parten, annat än att tänka på hen och krama om hen och säga att allting ordnar sig.
  • Närhet. I ordets alla betydelser. Närhet kan vara allt från att hålla varandra i handen då man går på en livlig gata till att mysa i pyjamas under en filt en måndagskväll. Det kan vara en simpel beröring, en kram bakifrån, en kyss, en blick som borrar en djupt in i själen. Det kan vara närhet i form av att man sitter så nära varandra som möjligt vid ett bord, även om det tekniskt sett vore smartare att sitta mitt emot varandra.
  • Acceptans. Ingen människa är en annan människa lik. I äkta kärlek lär man sig förstå och acceptera de skillnader som finns mellan en själv och sin älskade. Man hittar sätt att leva med den andra trots att man tycker olika om saker och ting. Man kompromissar, hittar den gyllene medelvägen och går vidare i vardagen. Man accepterar den andras val trots att man kanske alltid inte själv skulle ha valt lika.
  • Avsaknad. Det här är en stor och skrämmande del av kärleken. Den är både skön och otroligt smärtsam, och det känns som om den växer för var dag som går. Det spelar ingen roll om man är fem kilometer ifrån varandra och senast såg en halvtimme sedan, det känns redan som om man varit allt för länge ifrån sin älskade. Man saknar den andra natt och dag, men hen är alltid med i tankarna, i drömmarna. Och trots att det känns så jobbigt att sakna vet man att man måste göra det, att man måste gå ifrån varandra för att igen återförenas en tid senare. För i verkligheten är den andra parten alltid med i ett hörn av hjärtat.
  • Ord. De rätta orden vid rätt tidpunkt. Korta ord, långa ord, få ord, flera ord. Det spelar ingen roll. En enkel mening eller en djupgående diskussion – orden förenar på så många sätt och fördjupar bandet mellan två parter. I denna form av kärlek är ord ett viktigt verktyg och man vet att man kan säga vad som helst, prata om vad som helst med sin älskling. Det ska inte finnas några hinder.
  • Jämlikhet. Det är inte fråga om familjehierarki eller ett arbetsförhållande. Det är två människor som är fastbundna i varandra, som kompletterar varandra och som stöder och hjälper varandra enligt bästa förmåga. Det finns saker den andra parten gör bättre men i grund och botten är båda jämlika i det de gör.
  • Känslor. Skratt, gråt, rädsla, oro. Det finns av alla de slag. I äkta kärlek är känslorna flera och mångfacetterade. De kan alla aktiveras på en och samma gång, de kan blandas ihop eller de kan variera i styrka. Men varje gång knyts de ihop av kärleken man känner för den andra parten.
  • Ögonblick & minnen. Av alla de slag, spontana och planerade. Det kan vara små och enkla saker, eller stora och maffiga händelser, men i äkta kärlek upplever man en hel del tillsammans. Och det man upplever formar personerna i förhållandet och förhållandet i sig, man samlar på sig minnen och erfarenheter som man senare kan skratta eller gråta till. Och man vet att vartenda av dessa ögonblick, oberoende av om de är obehagliga eller otroliga, är lika viktiga, är lika minnesvärda, är lika fyllda av kärlek. Det är ögonblick som man spenderar med den människa man beundrar och älskar mest av alla och som bara på grund av det känns speciella.

Det finns så mycket mer jag kunde säga, men till vilken nytta? Kärlek är just det som det är – kärlek. Det är en känsla som är så öppen och allmän, men ändå så privat och hemlig. Den är intim, varm, skön, skrämmande. Och den riktas mot just den där ena speciella oberoende av väder och vind och med ökande intensitet.

Om tjugo år kommer jag att läsa detta, sucka och skaka på huvudet. Vad jag var ung och oförståndig en gång i tiden.

Men en sak vet jag att kommer att vara konstant. En sak vet jag att jag inte kan veta bättre, hur jag än försöker. För det är ett faktum som existerar nu och har gjort det mycket längre än jag själv vågat inse.

Jag älskar dig.

De där små sakerna

Ibland tror man att det krävs stora ting och djärva gärningar för att nå lycka och framgång i livet. Faktum är dock att man kommer väldigt långt även med små gärningar, några enkla ord, ett litet leende – ja alla de där små sakerna. En liten sak vid rätt tidpunkt lämnar för evigt en stämpel i en annan människas hjärta.

Jag blir så glad, så varm, då jag efter en lång och jobbig dag, eller tidigt på morgonen, eller sent på kvällen får bara ett litet meddelande på min telefon. Och lika glad och varm blir jag av att kunna skicka ett liknande litet meddelande tillbaka då hon minst anar det.

Och då jag ser på henne, på de där vackra, välkomnande ögonen, och det där ansiktet som alltid ler mot mig, oberoende av vädret utanför, känner jag mig tvungen att le tillbaka. Inte ett forcerat leende, utan ett varmt, kärleksfullt leende för att visa att hon landat där hon borde.

Jag registrerar det hon säger – vad hon tycker och inte tycker om – för att kunna utnyttja den informationen vid rätt tillfälle. Att kunna offra en del av sitt eget leverne för att köpa hennes favoritvin och leverera det efter en jobbig dag känns som det minsta man kan göra för att visa att man bryr sig.

Och visst misslyckas alla någon gång, men ibland kan även ett misslyckande ändå lyckas ganska bra. Brända plättar hit eller brända plättar dit – de smakar riktigt bra och går att äta. Och det säger jag inte för att hon inte ska bli ledsen, det säger jag för att det ÄR så. En pytteliten sak för att låta henne veta att jag inte bryr mig om att hon misslyckas, för situationen kan man lätt råda bot på.

Och vad skulle vara bättre än att sova vid hennes sida, att offra allt det man kunde eller borde göra, för att inte lämna henne ensam? Att stanna en natt längre, att bara somna bredvid henne, är en liten gärning som känns så betydelsefull, så varm efteråt.

Det spelar ingen roll om hon är glad eller ledsen, arg eller deppig, spritt språngande galen eller stressad, hon är ändå det finaste, det dyrbaraste jag har. Jag kan se förbi hennes dåliga dagar, jag kan le till henne och säga att jag älskar henne fast hon kanske skulle tro att jag skulle vara sur på henne. För det spelar ingen roll, hon är ändå den hon är.

Jag är redo att vidga mina vyer, att göra saker jag kanske inte är fullt så bekväm med, bara för att även hon för en gångs skulle ska ha det mysigt och skönt. Det gäller även att titta på Grey’s Anatomy (nästan) utan att gnälla.

Alla har vi svagheter och saker vi är osäkra över och med de små saker jag göra vill jag att hon ska kunna leva med och acceptera de hon har för – som sagt – ändrar de inte på den hon är, på alla de styrkor hon har och som jag bara kan drömma om.

Jag är en social och öppen person. Jag vill lära känna nya personer och även hennes vänner – jag vet ju hur kära de är för henne och hur roligt de kan ha tillsammans, så jag kan helt enkelt inte säga nej.

Och alla dessa små saker, medvetna och omedvetna ord och handlingar, får henne att flyga högt ovanför molnen, att se världen i all dess vackerhet, att njuta av tillvaron. Om då hon faller, tar jag i henne, och hon landar mjukt där jag är som varmast, som mest kärleksfull. I mitt hjärta.

Och där skall hon få förbliva.

 

Just another girl?

All of my friends say I should move on

She’s just another girl

Don’t let her stick it to your heart so hard

And all of my friends say it wasn’t meant to be

And it’s a great big world

She’s just another girl

Idag medan jag (kanske lite lustigt nog) tränade på gymmet, började en väldigt bekant låt spela på telefonen. En låt som blivit min bästa vän förra hösten. Min nya favoritlåt. Raderna ovan är tagna direkt ur refrängen. Låten heter Just Another Girl (vem skulle ha anat??) och framförs av det amerikanska alt-rockbandet The Killers. 

Jag vet inte hur jag råkade stöta på just The Killers då jag letade efter ny musik på Spotify. Bandet bara föll ner framför mig som på beställning. 

Utan att gå in på några detaljer kan jag konstatera att denna låt har en väldigt (jag upprepar: väldigt, enormt) stor betydelse för mig. Den har fungerat som en slags snuttefilt, ett mjukisdjur att krama om. Ett minne att hålla fast vid. Ett manifest. 

Nu kan detta te sig väldigt konstigt ifall du inte känner mig och vet hur jag haft det de senaste månaderna. Och det är okej. Du behöver inte veta något mer. Allt du behöver veta är att jag aldrig riktigt älskat en låt så mycket som denna. Utom Bed of Roses av Bon Jovi såklart, men det är en annan historia. 

I could be reeling them in left and right

Something’s got a hold on me, tonight

Well, maybe all of my friends should confront

The fact that I don’t want another girl

Jag har alltid varit envis, men redo för kompromisser. Men i detta ärende ger jag inte efter. Inte en enaste nanometer. Säg mig vad du vill. Jag tänker inte lyssna. Ja, ja får skylla mig själv. Jag vet. 

Then why can’t I sleep at night

And why don’t the moon look right

The sound’s off but the TV’s on

And it’s a great big world

Vem avgör om en annan person är “just another?” Om du är en för mig okänd person, då kanske du är “just another person”, men om du är min bästa vän eller min pappa så är du inte “just another friend” eller “just another father”. Här talar vi om samma sak. Det finns viktiga och speciella personer i världen. Sådana som inte är “just another”. Och kommer inte att vara det heller. Jag känner flera. Och det finns de som är så speciella att de återkommer i tankarna med jämna mellanrum. Sådana som andra skulle titulera “just another girl”.

Därför finns The Killers. Ett av flera sätt att fly verkligheten. För den är både ljuv som sommarens blommor och skärgårdens sköna luftt och rutten som tomater som en studerande glömt i kylskåpet över jullovet. Precis som det skall vara. 

Varför sitter jag här och predikar? Lyssna på den här och bedöm själv!