Mannen som (nästan) fällde regeringen

orposipi_etu_hg_120617_503_u01

OBS! Texten är skriven på kvällen den 12.6.2017, innan nyheterna om att 20 sannfinländare lämnar sin riksdagsgrupp hade landat. 

Sannolikt går jag till presidenten och ber om regeringens avgång

Dessa ord trodde jag aldrig statsminister Juha Sipilä skulle yttra mitt under en regeringsperiod. Och det trodde knappast någon annan heller. Flera har hoppats att den politiskt oerfarna företagsledaren som sedan 2015 ingått i en högerkonservativ regering med Samlingspartiet och Sannfinländarna i något skede skulle begära avsked. Men att det blev verklighet kom som en överraskning.

Men nu har det hänt. Finlands regering har fallit (nästan) för första gången sedan 1971.

Sedan Sannfinländarna under helgens partidag valde den invandringskritiske EU-motståndaren Jussi Halla-aho till Timo Soinis efterträdare på ordförandeposten blev det klart att partiets fortsatta plats i regeringen var hotat. När Halla-aho dessutom fick sällskap av sina närmaste anhängare på vice ordförandeposterna var regeringskrisen ett faktum. För Timo Soini tog det nästan tjugo år att lyfta Sannfinländarna till landets näst största parti och lotsa partiet in i regeringen. För Jussi Halla-aho tog det inte ens två dygn att forsla partiet tillbaka in i opposition.

Fast om man ska tro Sannfinländarnas nya vice ordförande Laura Huhtasaari, så är det inte Halla-aho som lämnat regeringen. I YLE:s A-studio den 12.6.2017 kommenterade en mycket upphetsad Huhtasaari, att det i själva verket är statsministern samt Samlingspartiets ordförande, finansminister Petteri Orpo, som gjort valet att avgå för att bli av med Sannfinländarna. Halla-aho har aldrig haft som avsikt att lämna regeringen och sade till och med efter att ha blivit vald att han och partiet står bakom regeringsprogrammet. Hans enda krav var att skärpa tagen inom invandringen, ett mål som står i programmet men som inte uppnåtts särskilt effektivt. Huhtasaari anser att Centerns och Samlingspartiets reaktioner betyder att varken Sipilä eller Orpo vill följa sitt eget regeringsprogram.

Ändå hävdar båda att det enda som (nästan) fällde regeringen var den drastiskt ändrade linjen inom det sannfinländska partiet. Rasister och EU-kritiker har ingen palts i Finlands regering.

Även om Sannfinländarnas partidag i Jyväskylä slutade i en total intern maktkupp inom partiledningen är väljarskaran och partiprogrammet fortfarande den samma. Skillnaden är att den nu tolkas av personer med andra preferenser och andra synpunkter på rådande omständigheter. Den tolkas av en man dömd för hets mot folkgrupp, en man som jämfört islam med pedofili och som för bara ett par dagar sedan sade att tvåspråkigheten saknar laglig grund i vårt land.

Det kan mycket väl vara att valet av Halla-aho till Sannfinländarnas partiordförande räddade det svenska språket hotade ställning i Finland. Eller så inte.

Men man ska inte ropa hej innan man är över bäcken. Såväl Kristdemokraterna som SFP har gått med på att förhandla om en regeringsposition, men endast om man förhandlar om ett nytt regeringsprogram. Vänsterförbundet, De Gröna samt SDP förhandlar endast efter ett nytt riksdagsval. Ett sådant är dock ganska osannolikt. Vi har ett (möjligtvis två) politiska val på kommande nästa år, och ett nytt val skulle försätta såväl den dalande Centern som dess hjärtesak landskaps- och sote-reformen i mycket dålig dager. Sipilä kommer därför att in i det sista finna en lösning bland den redan existerande riksdagen.

Det finns dem som tycker att regeringens fall är ett svagt drag av statsministern och att han i själva verket inte vågar stå över de radikala värderingar som Sannfinländarna står för. Vad som egentligen har diskuterats partierna emellan får vi andra aldrig veta med säkerhet, men skillnaderna måste ha varit så stora att trion inte kunde lita på varandra.

Det här är triumfens dag. Regeringen är i kris och faller (nästan). Juha Sipilä har gjort sitt bästa beslut som statsminister.

Jussi Halla-aho kommer att kunna stoltsera med att ha varit mannen som (nästan) fällt regeringen som sin första åtgärd som ny partiordförande. Oavsiktligt visserligen, men ändå. Samtidigt har han räddat hela landet. Tack, herr Halla-aho.

Kommer Sannfinländarna nu att bli ett mellanstort och högljutt oppositionsparti som på nytt börjar öka sitt väljarstöd? Eller går det som med Sverigedemokraterna i det västra grannlandet, där alla vägrar att samarbeta med Halla-ahos parti? Kommer partiet att splittras? Är populismens tid i Finland förbi?

Det vet vi inte med säkerhet ännu. VI inväntar med spänning hur de stundande regeringsförhandlingarna kommer att löpa och huruvida det kommer att komma ändringar till regeringsprogrammet. Och vi kommer att se ifall det verkligen är så att Finland endast klarade sig i två år och två veckor utan SFP i regeringen.

En sak är i alla fall säker: regeringen har (nästan) fallit och västmetron blir klar i höst. Detta är en bra dag!

Advertisements

Landet där hjältarna får leva

big_etsa_11123923

En enää ikinä tässä tai tulevissa maailmoissa tottele ketään enkä mitään arvovaltaa, käskijää, hallitusta, jumalia tai enkeleitä, missään muussa kuin siinä, minkä myönnän oikeaksi tai parhaaksi mahdolliseksi.

Dessa välkända ord, dessa trotsande, rentav anarkistiska ord, yttrades för nästan hundra år sedan av den finske pacifisten, socialisten, talaren och politikern Yrjö Kallinen. Ord som Kallinen, enligt egen utsago i en intervju i början av 70-talet, även framgångsrikt levde efter. För han gjorde misstag, precis som vi alla, men han medgav att precis som det som han gjorde var rätt var alla de misstag han gjorde endast hans eget fel.

Yrjö Kallinen stämplades som landsförrädare i efterdyningarna av inbördeskriget 1918 och dömdes till döden fyra gånger – utan att domen någonsin blev verklighet. Kallinen fick sitta livstids fängelse fram till 1921, då han benådades. Sedermera blev han Finlands första och hittills ända pacifistiska försvarsminister 1946-1948. Han levde efter sina principer och hyllades som någon form av fredens hjälte vid sin bortgång 1976.

Den Lahtis-baserade teatergruppen Teatteri 2.0 har år 2016 och 2017 framfört en enkel pjäs med titeln “Maa jossa sankarit saavat elää”. Den berör inte bara Kallinen och hans liv utan den diskuterar även begreppet hjältar och frågar vad det egentligen är som gör människor till hjältar? Pjäsen var en interaktiv och intim upplevelse och ett tankeväckande verk.

Är hjältar alltid modiga? Eller kan en hjälte vara rädd, räddare än alla andra, men trots det våga göra det som bör göras? Kan en hjälte vara självisk? Var Yrjö Kallinen, mannen som vägrade att ta till vapen, vägrade att följa order, vägrade att dö, en hjälte? Var Arndt Pekurinen, den berömda vapenvägraren, en hjälte? Är Obama en hjälte? Putin? Sipilä?

Publiken kunde inte svara på frågan om vem som är hjälte – eftersom det är en svår fråga. Hur ska man definiera en hjälte? Någon hjälte var den egna mamman, en annan valde tennisstjärnan Rafael Nadal. Någon tycker kanske att Brad Pitt är en hjälte, medan en annan är absolut säker på att Edward Snowden gjort sig värdig den titeln.

Nuförtiden associerar de flesta ordet hjälte med de där människorna med superkrafter som dyker upp i serietidningarna och i varannan film. Dessa superhjältar är en relik från en tid då allmänheten behövde starka och modiga ikoner att förlita sig på, då hotet från öst var som störst. Men i dagens läge är de samma trikåklädda muskelknuttarna en inkomstkälla för filmbolagen.

Och det är därför vi istället får vända oss till verklighetens hjältar, modiga män och kvinnor som ibland satt sina liv på spel för att förbättra det som är ont i världen. Krigshjältar, räddningshjältar, vardagshjältar. Och sådana hjältar finns det många av: Moder Theresa, Nelson Mandela, Gandhi, Livingstone, Columbus…

Dessa är lätta att relatera till, för de har funnits i verkligheten, de har offrat en hel del för att uppnå små vinster. De har lidit, de har varit rädda och de har trotsat rådande system och orättvisor, de har försiktigt letat sig framåt i mörkret och äntligen uppnått ljuset, lösningen, freden. Och ibland har det betytt att man sett dem som förrädare och brottslingar och de har lidit långa och hårda straff eller till och med avrättats. Men med tiden har åsikterna ändrats och plötsligt har de blivit nationalhjältar, nostalgiska galjonsfigurer från en gången, bättre tid.

Och dessa hjältar får leva i samförstånd i landet där hjältarna får leva.

Och för någon är Yrjö Kallinen den stora hjälten.

Och visst var han en beundransvärd man med en ideal som börjat få allt mera gehör.

Min hjälte finns i nuet, omkring mig, i min vardag.

Min hjälte är det lilla hjärtat som ser efter mig.

 

En otypisk finsk man

Klockan är sju på morgonen. Det är lördag, vilket man ser ganska tydligt i och med den utbredda tystnaden även i en större stad som Åbo. Jag har varit vaken redan i en halvtimme. Jag har som avsikt att ta bussen mot Helsingfors från busstationen och eftersom jag inte bor helt i centrum, är jag tvungen att först ta en Föli in till stan.

Jag kliver ut i den kyliga höstluften och kastar några snabba blickar omkring mig. Närområdet är tyst och stilla så när som på en ensam, obekant man som står vid busshållplatsen på andra sidan vägen.

Jag går över vägen och ställer mig ett par meter ifrån mannen, som en äkta finländare brukar göra, och inväntar min buss mot stan. Det är fyra minuter tills den ska vara här.

Plötsligt händer något oväntat: mannen vänder sig mot mig och pratar med mig! Av hans språkbruk att bedöma är han infödd finländare, vilket bara gör saken mer bisarr.

“God morgon”, säger han.

Jag svarar på samma sätt.

“Har du också just flyttat in?” frågar han och syftar på mitt höghus, som just håller på att befrias från en heltäckande renovering.

“Nej då, jag har bott här i över ett år”.

“Aha, nå jag är nyinflyttad. Bor på översta våningen”, säger mannen vänskapligt.

“Ja, det där mittersta huset renoveras just nu”, säger jag och pekar.

“Javisst. Jag tror att ett par andra nya också har flyttat in nyligen”, svarar mannen.

Och därmed är konversationen mellan mig och den lyckosten till man som fått en bostad i en av de nyrenoverade lägenheterna över.

Det är kanske inte så konstigt att prata med någon på en busshållplats klockan sju på en lördagsmorgon, men att denna någon är en medelålders finsk man känns lite konstigt.

Håller bilden om den tystlåtna och inåtvända finländaren att smulas sönder? Ändrar dagens samhälle, och de nya samhällsnormer som stadigt bildas, sakta men säkert på finländarnas karaktärsdrag?

Jag började tänka lite extra på frågan efter att ha läst en intressant bok (“The Good Citizen: How a younger generation is reshaping American politics”) om förändrade medborgerliga normer som orsak till varför den politiska aktiviteten ändrat karaktär i USA.

Det fick mig att fundera på huruvida Finland håller på att genomgå en dylik förändring. Vi lever i ett öppnare samhälle med bredare kontakter till den övriga världen. För att kunna leva i en sådan värld måste man kunna anpassa sig till den. Även Finland befinner sig i en brytningsfas, där globaliseringen och internationalismen når sitt yttersta läge. Och det tvingar oss att lämna våra trygga skal och öppna oss för den yttre verkligheten.

Jag kände mig, konstigt nog, lite glad efter att jag steg på bussen mot stan. Mannen var den första som sagt något till mig denna dag och även om han gjorde det oväntat, så var det en positiv överraskning. Finländarna får gärna bli lite mer sociala och utåtriktade, i synnerhet om vi vill klara oss i den tuffa tävlingen om internationella arbetsplatser.

Med denna lilla anekdot pratar jag mer än gärna politik över hela veckoslutet!

Då Europa kommer på besök

Texten är ursprungligen publicerad som min andra kolumn i Hangötidningen den 11.4.2013. Publicerad här utan ändringar. 

“Om dryga två veckor kommer Hangö att få besök av elever och lärare från skolor i fyra europeiska länder; Storbritannien, Nederländerna, Italien och Spanien. De är med i det nationella Comenius-projektet, som även Hangö gymnasium deltar i. I januari stod London som värd för projektets fjärde resa och i slutet av april är det alltså Hangö som håller det sista mötet.

Att få äran att ta del av det EU-finansierade Comenius-projektet är något som alla finländska skolor inte får uppleva. Projektet ger de deltagande eleverna möjligheten att bekanta sig med andra europeiska kulturer och stifta nya bekantskaper oberoende av språk, religion, nationalitet eller etnisk bakgrund. Samtidigt får de deltagande utveckla sina sociala och kreativa sidor. De upplevelser och erfarenheter som Comenius-resorna ger kan vara mer värdefulla än många andra saker som en skolelev kan stöta på under sina studier.

Nu har vi möjligheten att visa europeiska ungdomar vad Finland och Hangö går för. Inte skall de behöva besöka vår huvudstad mitt under sommarsäsongen för att fullt förstå vad Finland egentligen är. Visserligen kan det verka konstigt att låta ungdomar från den stora världen besöka en liten kuststad då den är som lugnast, men det är just där det exotiska ligger. För oss finländare (och i synnerhet för oss hangöbor) kan en resa till London i Storbritannien eller Valencia i Spanien vara väldigt exotisk. Att besöka en stad med flera invånare än i hela Finland är ju en upplevelse man aldrig glömmer. För utlänningar som hela sitt liv bott i miljonstäder är det alltså precis tvärtom; att besöka en liten stad med knappt tio tusen invånare är något som de sällan får uppleva. Och att göra det under en årstid som varken är väldigt kall eller väldigt varm är också något som lämnar ett långvarigt avtryck i minnet.

Låt oss alltså göra dessa ungdomars vistelse i vår lilla stad det bästa de någonsin varit med om. Oberoende av om man är en elev i gymnasiet, en värdfamilj eller bara en vanlig hangöbo, kan man bidra till att göra våra gästers vistelse i Hangö något oförglömligt. Men man behöver inte direkt medverka i projektet för att bidra. Om man ser en eller flera av dessa européer på gatan, då man till exempel är på väg till jobbet, kan man ju hälsa vänligt och le lite grann. Då de skall betala salmiakpåsen vid butikskassan kan ”kassatanten” vara lite extra snäll och vänlig mot dem. Det gäller att ta chansen och modigt starta en diskussion! Små saker kan ha stora följder!

Vi skall vara stolta över att Hangö har erbjudits möjligheten att agera som värd för Comenius-projektets sista resa. Den sista veckan i april kommer att bli intressant inte minst för de medverkande, utan förhoppningsvis också för alla andra hangöbor som råkar stöta på våra gäster på gatan. Det är just på detta vis som internationella förbindelser bildas och genom att ge våra gäster en fin resa kommer ordet om Hangös trevliga människor, fina natur samt lugna småstadsliv att så småningom sprida sig. Kanske får vi besök av lite fler brittiska, holländska, italienska och spanska turister än normalt nästa sommar!”

Om Finland vore fläckfritt

Finland är världens bästa land att vara bosatt i. Vi har en hög levnadsstandard, välutbildade medborgare, en stabil och säker tillvaro samt en blomstrande jämställdhet. Man brukar säga att det är som att vinna på lotto om man föds i Finland. Det sägs att det trots det kalla vintervädret och de skyhöga priserna på allting är rätt så hyfsat att bo i detta nordliga land. Och visst är det så. Men under ytan hittar man trots det så mycket mer. Inget land är perfekt, inte ens Finland. Vårt land brottas i själva verket med några relativt allvarliga människorättsliga problem som visar att trots att vi är ett jämlikt, fritt och demokratiskt samhälle, finns det ännu vissa områden i samhällslivet inom vilka vi borde skärpa oss avsevärt.

De problem som Finland får jobba med handlar om behandlingen av asylsökande, om inställningen till transsexuella personer samt om fysiskt och sexuellt våld som riktar sig mot kvinnor.

Enligt ett nytt reformförslag från regeringen skärps kravet på att sammanfoga en familj med två barn till att familjen ska ha minst 2600 euro netto i månadsinkomster. Detta gör dock en sammanfogning av familjer så gott som omöjligt. Kraven har skärpts tidigare, år 2010 samt år 2012, och ingen redogörelse har gjorts angående effekterna av dessa skärpta krav. Nu kommer kraven att skärpas ytterligare och de krävda månadsinkomsterna blir bara högre. Det är redan nu svårt för flera finska familjer att sammanfoga sina medlemmar, så hur skulle flyktingfamiljer och personer som kommer från utlandet kunna göra det, då deras inkomster i största allmänhet är lägre? Det ska inte vara så krävande och så dyrt att få sina närmaste släktingar på ett säkert sätt in i landet. Barn, åldringar och gravida kvinnor – de som är på väg till Finland just nu – är inte ett hot mot vårt land och vårt samhälle.

Den stadiga flyktingströmmen har väckt häftig debatt även i Finland och flera kommuner har haft svårigheter att placera de asylsökande som kommer in i landet. Under det senaste året har man grundat flera mottagningscentra för asylsökande, men de har ett begränsat antal platser. Därför placeras årligen ungefär tusen asylsökande i så kallade förvaringsplatser. Dessa förvaringsplatser motsvarar i själva verket vanliga polisbutkan. Asylsökande och flyktingar behandlas med andra ord alltså som brottslingar, som slängs in bakom lås och bom bara för att de flytt undan krig, fattigdom och misär. I värsta fall kan de drabbade vara tvungna att sitta i dessa förhållanden i upp till två år! Och detta gäller inte bara unga, starka män – även barn, barnfamiljer, åldringar och gravida kvinnor utsätts för denna typ av behandling. Internationella förordningar stadgar klart och tydligt att polisförvar ska användas som sista utväg då inget annat alternativ för placering finns. I Finland är detta dock möjligt på grund av ett lagligt limbo – dessa människor är inte finska medborgare och inte heller flyktingar, utan asylsökande utan någon egentlig identitet. Men att behandla asylsökande på ett humant och medmänskligt sätt är det första steget i integrationen till det finländska samhället.

Läget för diverse sexuella minoriteter och könsminoriteter är relativt bra i vårt land. Här utsätts man inte för tortyr, mord, våldsamheter eller diskriminering om man tillhör en LGBT-grupp. Men detta till trots har Finland en translag som på ett väldigt spektakulärt sätt kränker transpersoners rättigheter. Enligt lagstiftningen ska en person som vill byta kön 1) inte kunna föröka sig, det vill säga vid behov gå med på att sterilisera sig, 2) gå med på att ändra sitt eventuella äktenskap till ett registrerat partnerskap och tvärtom (detta kommer att vara irrelevant efter att lagförändringen träder i kraft) samt 3) presentera medicinskt bevis på att hen tillhör det motsatta könet. Lagstiftningen kombinerar med andra ord idag det juridiska godkännandet av ett könsskifte med själva medicinska processen. Men för de flesta transpersoner är det inte nödvändigtvis fråga om att behöva se ut exakt som det motsatta könet. Många transpersoner är nöjda med att identifiera sig som en person av det motsatta könet. Därför borde även lagstiftningen ta detta i beaktande – att inte tvinga en person att faktiskt fysiskt byta sitt kön föra att juridiskt kunna göra det. En intervju eller en anmälan borde räcka mer än väl. Steriliseringsprocesser kan dessutom vara livsfarliga, även i ett land som Finland. Dessutom är det väl svårt att avgöra exakt vilka de medicinska bevisen på att man är “man” eller att man är “kvinna” egentligen är. Det finns hybrider och mellanformer. Dessa två kön är mera en social konstruktion än en biologisk konstruktion!

Våldet mot kvinnor är än idag det största problemet i vårt land. Enligt undersökningar är Finland det farligaste landet i EU för kvinnor. Våld som riktar sig mot kvinnor sker dessutom ofta inomhus och är mera osynligt än andra former av våld. År 2014 rapporterades det att 30 % av de finländska kvinnorna mellan 18 och 74 år hade råkat ut för fysiskt eller sexuellt våld av sin dåvarande eller tidigare partner. 83 % av dem som dött som en följd av familjevåld mellan åren 2002 och 2009 var kvinnor. År 2011 blev våld inom nära relationer officiellt en polissak, från att ha tidigare varit en privat företeelse.

Så sent som år 1994 blev det olagligt att våldta sin partner i ett parförhållande! Än idag våldtas ca 15000 kvinnor i Finland varje år. Av alla inlämnade våldtäktsanmälningar leder bara var femte till en rättegång, medan var sjunde leder till en fällande dom för gärningsmannen. År 2011 började man klassa tvång till sex som våldtäkt även ifall kvinnan är alkohol- eller drogpåverkad, har en funktionsnedsättning eller är på något annat sätt okunnig att uttrycka sin vilja. Trots det definierar man än idag våldtäkt på basen av hur mycket våld som används vid gärningen, istället för att definiera det utgående från ovilja till samlag. Våldtäkt handlar alltid om ovilja och är aldrig offrets fel! Det var först år 2014 som alla typer av våldtäktsfall blev officiella polisärenden.

Om Finland vore fläckfritt, skulle vi verkligen vara världen bästa land att vara bosatt i. Men vi har ännu mycket vi kan bättra på. Vissa saker kommer att ta tid, andra kanske bara gömmer sig strax bakom hörnet. Vi måste diskutera och fatta beslut. Vi måste våga ta initiativ och tänka på alla människor i samhället. På så vis kan vi göra Finland till ett jämlikt, fritt och demokratiskt samhälle helt på riktigt.

 

Inför ett nytt år

Året närmar sig sitt slut, men jultiden kör på för fullt. Det är därför dags för 12 Events of Christmas: Lucka 10!

Ute smäller det som om ryska armén skulle ha inlett ett offensiv mot Finland. Klockan tickar stadigt mot midnatt. Marken är grön och himlen är svart. Champagneflaskans innehåll försvinner magiskt och ett nytt år står inför dörren.

2015 har varit ett väldigt spektakulärt år, både för samhället i allmänhet och för mig personligen. Vi har fått överleva ett år med terrorattacker, politiska skandaler, klimatkonferenser och nymodigheter. Jag har blivit student, haft en tidernas sommar, flyttat hemifrån, blivit politiskt aktiv och inlett studierna i sociologi vid Åbo Akademi. Saker har gått som väntat, men året har fört med sig också en hel del överraskningar av flera olika slag.

2016 kommer säkerligen att vara ett intressant år. Världen får kämpa med ISIS, terrorhot och den eviga kampen mot den globala uppvärmningen och krig. Vi får med spänning vänta hur trippel-S-regeringen styr vårt land djupare in i ett kaotiskt läge, medan Finlands 100-årsdag närmar sig. Mina studier fortsätter och i juli är det dags för mig att göra min medborgerliga plikt för staten och rycka in i militären. Och jag är absolut säker på att året även för med sig en hel del överraskningar.

I år har jag utvecklats som person. Upplevt nya saker, träffat nya människor, fått nya vänner. Lärt mig nya saker och lärt mig se på mig själv och på livet på ett annat sätt. Det finns just inget jag ångrar med det gångna året och då klockan slår tolv tar jag med mig en hel del minnen som jag knappast någonsin kommer att glömma.

Om du har delat ens en sekund av året med mig vill jag varmt tacka dig. Tack. Du har gjort även detta mitt nittonde levnadsår till en succé. Och om du är en som spenderat lite mer än en sekund med mig vill jag tacka dig extra mycket. Ni vet vilka ni är och ni vet varför jag är tacksam.

Nu återstår endast raketerna, skumppan och allt de där andra som vi associerar med nyårsfirandet. Fira försiktigt, så får du njuta av ännu ett år på denna jord.

Gott nytt år 2016 allihop!

image

Självständiga arbetets dag

12 Events of Christmas: Lucka 3!

Fast idag handlar det egentligen inte om ett evenemang…

Idag firar vi Finlands självständighet. Världens nordligaste land fyller i år hela 98 år! I år firar vi självständigheten i regn och rusk – en godtagbar orsak att sitta några timmar framför TV-apparaten och titta på när republikens president skakar hand med personer av vilka man känner bara några stycken. Men än en gång kommer Slottsbalen att vara årets mest sedda TV-program, precis som alla andra år. Suck!

Självständighetsdagen är faktiskt lite speciell för min del också i år. Det är första gången jag är totalt självständig på självständighetsdagen – jag ansvarar själv för hur jag firar dagen, vad jag äter och vad jag kollar på TV:n. Och just därför kommer festandet för min del att vara ganska minimalistisk i år. Budgeten räcker inte till för en fin middag och jag äger ingen TV, så jag kom på den underbara idén att jobba lite självständigt istället!

Jobba med vadå, frågar du? Med skoluppgifter såklart! Det finns väl ingen bättre dag än denna att lösa ett juridiskt rättsfall eller skriva en fyra sidors uppgift inom ett civilrättsligt område. Och allt medan regnet öser ner utanför, julmusiken ekar i öronen och broilern bryner i stekpannan. Och när dagen är slut så lägger jag mig i min säng och vaknar nästa dag till en ny vecka med nya äventyr, en dag närmare julafton!

Det har varit en rätt så vanlig söndag alltså.