Vad är kärlek?

“What is love?” frågar Haddaway i sin hitlåt från 1990-talet. Det är en mycket bra fråga. Människan har i tusentals år försökt finna ett allmängiltigt svar, men än så länge har vi varit tvungna att nöja oss med hundratals olika tolkningar och synpunkter. Vilken som är den rätta är upp till var och en själv att avgöra.

Och det är nu jag borde backa ur och bara radera allting. Jag borde inte ge mig in på att svara på en fråga som tydligen inte går att besvara. Men det är sådan jag är. Att jag aldrig lär mig!

För jag trodde att jag visste, det gjorde jag verkligen. Jag trodde att jag visste redan då jag gick i lågstadiet och var för första gången förtjust i en söt flicka på klassen. Och jag trodde definitivt att jag visste för två år sedan då jag just blivit myndig och “vuxen” och hittat någon jag hade djupa känslor för. Jag trodde jag visste hur det kändes att vara kär på riktigt, hur det kändes att vara förälskad, vad det innebar att säga de där tre magiska orden och hur hemsk känslan av avsaknad på riktigt är. Och jag hade aldrig varit så säker som i början av denna sommar, då jag definitivt visste att jag hittat den mitt hjärta alltid längtat efter.

Men egentligen visste jag ingenting.

Jag vill inte påstå att jag vet allt det där perfekt och fullständigt nu heller – det kommer jag antagligen aldrig att göra. Men när jag tänker tillbaka på hur jag känt tidigare, hur jag varit så bombsäker på min sak för bara två somrar sedan, tycker jag bara att jag varit naiv och dragit för hastade slutsatser. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag känt något, kanske förtjusning, kanske en viss liten nivå av kärlek, men inte den där riktiga, stora och skrämmande varianten. Inte den man hör gamla par tala om i kassakön på K-market, inte den man ser i var och varannan Hollywoodfilm. Inte den kärlek som innebär att det finns en person där ute man älskar mer än någon annan, inklusive sig själv, och som man vet att man vill dela sin framtid med oberoende av hur världen kommer att se ur om tjugo år.

Det är den typen av kärlek jag sakta men säkert börjat ta del av sedan i våras. Och vid sidan om den känns det jag känt tidigare bara som en lek, en övningsfas, i stil med “mamma, pappa, barn” som dagisbarn leker för att lära sig familjeroller. Den här kärleken är så verklig, så stor, så levande och färggrann, att det inte går att beskriva det med några existerande ord. Men det finns vissa saker den består av. Dessa inkluderar bland annat:

  • Förståelse. På en alldeles speciell nivå. Ibland behöver man inte ens säga det man tänker, en blick eller en gest räcker för att säga mer än tusen ord. Och den andra parten förstår. Likaså förstår man att hur svårt det än kan kännas kan man inte alltid göra något för att hjälpa den andra parten, annat än att tänka på hen och krama om hen och säga att allting ordnar sig.
  • Närhet. I ordets alla betydelser. Närhet kan vara allt från att hålla varandra i handen då man går på en livlig gata till att mysa i pyjamas under en filt en måndagskväll. Det kan vara en simpel beröring, en kram bakifrån, en kyss, en blick som borrar en djupt in i själen. Det kan vara närhet i form av att man sitter så nära varandra som möjligt vid ett bord, även om det tekniskt sett vore smartare att sitta mitt emot varandra.
  • Acceptans. Ingen människa är en annan människa lik. I äkta kärlek lär man sig förstå och acceptera de skillnader som finns mellan en själv och sin älskade. Man hittar sätt att leva med den andra trots att man tycker olika om saker och ting. Man kompromissar, hittar den gyllene medelvägen och går vidare i vardagen. Man accepterar den andras val trots att man kanske alltid inte själv skulle ha valt lika.
  • Avsaknad. Det här är en stor och skrämmande del av kärleken. Den är både skön och otroligt smärtsam, och det känns som om den växer för var dag som går. Det spelar ingen roll om man är fem kilometer ifrån varandra och senast såg en halvtimme sedan, det känns redan som om man varit allt för länge ifrån sin älskade. Man saknar den andra natt och dag, men hen är alltid med i tankarna, i drömmarna. Och trots att det känns så jobbigt att sakna vet man att man måste göra det, att man måste gå ifrån varandra för att igen återförenas en tid senare. För i verkligheten är den andra parten alltid med i ett hörn av hjärtat.
  • Ord. De rätta orden vid rätt tidpunkt. Korta ord, långa ord, få ord, flera ord. Det spelar ingen roll. En enkel mening eller en djupgående diskussion – orden förenar på så många sätt och fördjupar bandet mellan två parter. I denna form av kärlek är ord ett viktigt verktyg och man vet att man kan säga vad som helst, prata om vad som helst med sin älskling. Det ska inte finnas några hinder.
  • Jämlikhet. Det är inte fråga om familjehierarki eller ett arbetsförhållande. Det är två människor som är fastbundna i varandra, som kompletterar varandra och som stöder och hjälper varandra enligt bästa förmåga. Det finns saker den andra parten gör bättre men i grund och botten är båda jämlika i det de gör.
  • Känslor. Skratt, gråt, rädsla, oro. Det finns av alla de slag. I äkta kärlek är känslorna flera och mångfacetterade. De kan alla aktiveras på en och samma gång, de kan blandas ihop eller de kan variera i styrka. Men varje gång knyts de ihop av kärleken man känner för den andra parten.
  • Ögonblick & minnen. Av alla de slag, spontana och planerade. Det kan vara små och enkla saker, eller stora och maffiga händelser, men i äkta kärlek upplever man en hel del tillsammans. Och det man upplever formar personerna i förhållandet och förhållandet i sig, man samlar på sig minnen och erfarenheter som man senare kan skratta eller gråta till. Och man vet att vartenda av dessa ögonblick, oberoende av om de är obehagliga eller otroliga, är lika viktiga, är lika minnesvärda, är lika fyllda av kärlek. Det är ögonblick som man spenderar med den människa man beundrar och älskar mest av alla och som bara på grund av det känns speciella.

Det finns så mycket mer jag kunde säga, men till vilken nytta? Kärlek är just det som det är – kärlek. Det är en känsla som är så öppen och allmän, men ändå så privat och hemlig. Den är intim, varm, skön, skrämmande. Och den riktas mot just den där ena speciella oberoende av väder och vind och med ökande intensitet.

Om tjugo år kommer jag att läsa detta, sucka och skaka på huvudet. Vad jag var ung och oförståndig en gång i tiden.

Men en sak vet jag att kommer att vara konstant. En sak vet jag att jag inte kan veta bättre, hur jag än försöker. För det är ett faktum som existerar nu och har gjort det mycket längre än jag själv vågat inse.

Jag älskar dig.

Advertisements

I min idealvärld

I min idealvärld skulle jag reagera snabbt på alla meddelanden jag får och genast kolla läget – bara för att försäkra mig om att allting är som det skall. Inte oavsiktligt somna i min säng och missa eventuella viktiga meddelanden.

I min idealvärld skulle jag inte vara förvirrad eller smått sömnig då jag svarar på något man säger till mig. Jag skulle reagera ändamålsenligt, verkligen inse hur saker och ting är och visa att jag bryr mig – för det gör jag.

I min idealvärld skulle jag inte ta saker för givet, utan alltid följa mina instinkter och kanske agera annorlunda än jag förväntat mig bara för att vara säker. Inte blint lita på att allting går exakt så som jag förväntat mig att det ska gå.

I min idealvärld skulle jag kunna se långt in i framtiden så att jag alltid skulle kunna prioritera det som känns viktigt för mig. Inte boka in mig så att jag inte kan vara där jag behövs mest.

I min idealvärld skulle alla alltid förstå hur jag känner, vad jag avser och menar, vad jag vill säga men inte kan. Då skulle jag inte behöva känna mig osäker över att inte kunna uttrycka det jag vill få sagt.

I min idealvärld skulle jag inte sitta uppe sent på natten och fundera på saker jag inte behöver fundera så mycket på, speciellt om jag vet att läget är under kontroll. Jag skulle lägga ner mig under täcket och somna så gott som direkt.

Så skulle det fungera i min idealvärld.

Vilken tur att jag inte lever i den.

Hon och jag

Låt det iskalla regnet falla ner där utanför och färga himlen grå.

Låt vintern ta naturen i dess grepp och aldrig släppa taget.

Låt himlens alla stjärnor slockna, låt månen bli blott en skugga.

Låt solens strålar dö ut, låt himlen bli svart och öde.

Låt världsalltet gå under om Du vill, ty jag bryr mig inte.

Jag bryr mig inte, ty jag är lycklig som jag är.

Ty då det iskalla regnet faller ner där utanför och färgar himlen grå

Tittar jag in i hennes vackra ögon.

Ty då vintern tar naturen i dess grepp och aldrig släpper taget

Tar jag tag i hennes små händer.

Ty då himlens alla stjärnor slocknar och månen blir blott en skugga

Drar jag henne tätt intill mig.

Ty då solens strålar dör ut och himlen blir svart och öde

Omfamnar jag henne varmt och ömt.

Och där står vi tillsammans, hon och jag, i en döende värld.

Och vi vet att då allt annat runt omkring oss dör ut och försvinner

Så finns det varma och röda ändå alltid kvar.

Det kommer hinder, det kommer fällor, några enstaka gropar.

En Donald Trump, en ekonomisk kris, ett tredje världskrig.

En Titanic och ett isberg, en atombomb över Hiroshima.

Ett meteoritnedslag, en istid, en pest som är svår att utrota.

Men blickar är starka och ord och beröringar ännu starkare.

Och efter att både tid och universum försvunnit har

Står vi båda kvar, hon och jag, i en värld som ej längre existerar.

Och där någonstans ser vi ljuset som ej dör ut:

Marshallhjälpen, Röda Korset, Amnesty International.

Ett leende ansikte, vänliga ögon, varma hälsningar.

Machu Picchu, Atlantis, Eldorado.

Vi stannar upp en stund, hon och jag, vi ser ut på det nya världsalltet.

Hon ser på den skönhet som fyller mig.

Jag ser på den skönhet som fyller henne.

Vi har aldrig släppt taget, alltid stått tätt intill varandra.

Vid tröskeln lutar jag mig fram, låter hennes hår kittla mitt ansikte.

Och jag viskar, så tyst att bara hon hör

Orden hon redan vet, men ändå vill höra:

De tre orden som är grunden till allt och lite till.

Hennes vackra leende fyller min själ med värme.

Tillsammans vänder vi ryggen mot mörkret och stiger in i gryningen.

Tillsammans.

Hon och jag.

Den härliga, jobbiga känslan

Ibland kommer känslan, och den känns så härlig. Det känns som att tusentals fjärilar flyger inombords. Det känns som att en våg av värme långsamt sköljer över en. Det känns som att man plötsligt kan känna just den doften och höra just det ljudet. Man är en superhjälte som kan göra vad som helst. Man sitter på en klippa och skådar den evig soluppgång. Man är i ett personligt paradis, en tillflyktsort, en himmel, en plats dit bara vissa får komma in. Och känslan är så härlig att man vet att man kunde leva enbart med hjälp av den energi som den producerar.

Ibland kommer känslan, och den känns så jobbig. Det känns som att man blir kluven mitt itu av en trubbig yxa. Det känns som att man blir doppad i ett badkar fullt av iskallt vatten och inte kan fly. Det känns som att alla sinnen plötsligt slutar fungera och att allt bara existerar i en dröm. Man blir den svagaste människan på jorden. Man sitter i nattens mörker och låter ösregnet falla över en. Man är i ett mörkt rum, ensam, i tystnad och utan luft, utan mat, utan någon kontakt med den yttre världen. Och känslan är så jobbig att man inte vet hur länge man kan leva med den.

Ibland kommer känslan, och den känns härlig och jobbig samtidigt. Men den är stark, den starkaste känslan i hela universum. Känslan som varit fröet till allt liv på jorden och känslan som också avslutat en hel del liv. Det är känslan som är så mycket gott och så mycket ont på samma gång. Och den kommer oväntat, den sköljer över en så att man blir svag om benen och blir helt varm inombords.

Och när den känslan sköljer över mig vet jag med säkerhet hur det är. Och jag tar vara på varje sekund, oberoende om det är fråga om sköna eller jobbiga sekunder, och absorberar all den energi som känslan för med sig. Och jag vet. Och jag njuter. Och jag lever vidare.

Det finns inget skönare…

Det finns inget skönare än att cykla igenom den friska höstluften för att ta sig till sin föreläsning. Känna den kalla brisen mot ansiktet och långsamt förlora känslan i händerna eftersom man glömt vantarna hemma.

Det finns inget skönare än att lägga sig under det varma täcket och somna efter en lång dag. Glömma bort alla bekymmer och bara ta med sig alla trevliga saker för att kunna vakna upp med sol i sinne nästa dag.

Det finns inget skönare än att sitta mitt bland alla böcker i biblioteket och göra hemuppgifter. Känna lukten av de gamla böckerna och lyssna på ett avlägset sus från någon konstig maskin någonstans.

Det finns inget skönare än tystnaden som kryper in på en då man sitter helt ensam i ett rum. Då får tankarna sväva runt alldeles fritt och man har äntligen en möjlighet att bara låta alla känslor välla ut.

Det finns inget skönare än att känna personer som bryr sig så mycket om en att det ibland bara går helt fel. Sådana får man sakna en lång tid men för det mesta brukar allting ha ett lyckligt slut.