I Savolax hjärta

I skrivande stund sitter jag i en halvfull buss någonstans nära Jämsä på rutten mellan Kuopio och Åbo. Jag och sex andra teaterintresserade ungdomar från Åbo är på väg hem efter ett intressant och givande veckoslut i Savolax huvudstad. Den årliga SYTY-festivalen ordnas varje år på olika orter i Finland och är ett forum där studentteatrar från olika håll i landet samlas för att visa upp sina produktioner och njuta av amatörteater tillsammans med andra unga vuxna. Studentteatern i Åbo var den enda svenskspråkiga representanten på årets festival, dock representerades Åbo även av det mer välkända TYT (Turun Ylioppilasteatteri).

Trots att jag redan förra hösten sett TYT:s produktion Pahuus (baserad på Jan Guillous bok), och blivit mer än imponerad över den proffsiga nivån på produktionen, blev jag positivt överraskad över att se en så brokig skara väldigt högklassiga produktioner gjorda så gott som endast av unga amatörer. 

Den första pjäsen vi såg var Huorasatu av Porin Ylioppilasteatteri på fredag kväll. Det är en berättelse om en flicka som börjar sälja sig själv för att ha råd med att leva. Grekiska gudar blandar sig in i handlingen av någon anledning och fantasi och verklighet blandas ihop till en något stökig men intressant soppa. Det blev lite svårt att följa med efter en stund, eftersom bänkarna i Kulttuuriareen 44 är ytterst obekväma. 

Efter en sväng till Kuopio centrum (som på flera sätt liknar Åbo centrum och är stor, vacker och intressant) och en väldigt händelselös kväll på Ravintola Tähti, spenderade vi natten på hårda madrasser i klassrum 1B i Haapaniemen koulu. Jag hade ju saknat det här med att sova på hårda golv!

På lördag morgon var det dags för oss att beskåda TYT:s nya produktion Hellyys (även den baserad på ett svenskt verk, denna gång av Jonas Gardell). Efter en imponerande öppningsdans i takt med Bohemian Rhapsody började den gripande och rätt ut sagt hemska berättelsen om två pojkars kärlek till varandra, om föräldrars oförstånd och om sjukdom och död. Jag har aldrig gråtit under en pjäs förut, men nu strömmade tårarna ned som aldrig förr innan berättelsen ens hunnit sluta. Atmosfären i salen var förskräcklig och baserat på de ljud jag hörde runt omkring var jag inte den enda som torkade tårarna i mörkret. Gruppens allmänna sinnelag var inte speciellt högt efteråt. Pahuus och Hellyys hör nu till mina två favoritpjäser och väckte mitt intresse för att eventuellt bli medlem i TYT och ta del av deras produktioner. 

Sedan började förberedelserna för vår egen pjäs, som skulle ha pre-premiär på SYTY. Vi traskade genom halva staden för att nå platsen där vi skulle uppträda. Allting gick som smort, ungefär hälften av de 0,1 % av Kuopioboerna som talar svenska infann sig på plats (det vill säga sex personer) och efteråt gav en jury sina åsikter om vår produktion. Dessa tas mer eller mindre i bektande inför den officiella premiären på onsdagen. 

På kvällen hann vi ännu se Vilin Laulu av Lapin Ylioppilasteatteri. Den baserar sig på en dikt som en treårig pojke sjungit åt sin mamma och handlar om de problem ett barn i växande ålder brottas med och det tryck vi känner då vi måste följa en väg som andra människor ställer ut för oss. Den var magnifikt rolig och väldigt lättsam, dock var det lite svårt att faktiskt förstå vad allting handlade om.

Tyvärr hann vi inte se alla produktioner. Själv skulle jag ha varit intresserad av Villi Peto av Tampereen Ylioppilasteatteri, men tiden räckte inte till. 

Slutfesten hölls åter igen på Tähti, denna gång med lite mera liv och ett lokalt band som spelade irländsk folkpunk, heter Band of Shysters och är faktiskt rätt så bra. 

Och nu är vi på väg hem. Det känns som att vår produktion Aftonträff blivit ett färdigt paket under SYTY och att vi i arbetsgruppen blivit en riktig familj under veckoslutet. Visst väckte vi med svenskan uppmärksamhet mitt i finskans fotfäste Kuopio, men vi gjorde det med glädje och med energi. Det har varit roligt, det har varit givande och det har varit lärorikt. Och tröttsamt, som alltid. 

Nästa år styr vi förhoppningsvis kosan mot Björneborg med en ny intressant produktion! Men innan dess börjar slutspurten på årets pjäs, dock först efter att vi låtit den STÅ en tid. Haha, så roligt! 

Spänning i luften

Jag borde sova. Nej, på riktigt, inatt borde jag verkligen sova. Men det är lättare sagt än gjort. Det finns så mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu. Jag vill skriva. Jag vill se en film. Jag vill äta. Jag vill bara vara, inte gå och lägga mig ännu. Och jag känner mig nervös inför det som sker senare idag.

Det är äntligen dags. En idé som kläcktes av en mycket nära vän i höstas skall nu förverkligas. En idé som, jag skall vara fullständigt ärlig nu, kändes lite för utopistisk till en början. En ungdomskonsert i Hangö kyrka till förmån för vår resa till vänförsamlingen i Balvi senare i vår. Den går faktiskt av stapeln riktigt på riktigt! Och dessutom en konsert som till hundra procent ordnats av lokala ungdomar. Vi sjunger, vi musicerar, vi dansar, vi dekorerar, vi säljer biljetter, vi städar undan. Och allt är möjligt tack vare våra ungdomar! Hangö må vara en liten och död stad men vi kan definitivt vara stolta över våra lokala talanger – alla sångare, musikanter och dansare.

Vi har övat, vi har planerat vilka sånger vi ska sjunga, vi har marknadsfört, tryckt upp programblad, planerat hur allting ska se ut, övat in koreografier, fixat ljudanläggning och ljus. Flera små detaljer bildar en stor helhet. Och vi alla spelar en viktig roll för att helheten inte ska rasa under sin egen tyngd.

Ingen vet hur saker och ting kommer att löpa. Kommer någon att gråta eller rentav svimma? Tänk om jag glömmer bort orden eller sjunger fel? Tänk om ingen kommer och höra på oss överhuvudtaget? Tänk om, tänk om, tänk om?

Nej, jag måste skärpa mig! Detta är bara alldeles vanlig nervositet, detta har jag upplevt många gånger. Och tro det eller ej, men hittills har det gått riktigt bra varje gång. Lite svettas man kanske, och visst kan ett ben eller två darra lite grann. Den första sången tar en evighet men sedan brukar allting bara flyta förbi på en bråkdels sekund.

Och sedan, alldeles oväntat, är det över. Jag vet redan exakt hur jag kommer att känna mig efteråt: glad över att ha lyckats så bra, lättad över att allt jobb nu är över, lite ledsen över att det roliga nu är slut. Det är samma process varje gång. Jag hatar den precis lika mycket som jag älskar den.

Jag håller tummarna inför klockan 18.00 idag. Då klingar musiken i kyrkan som aldrig förr!

Musik och inspiration

Det var onsdagen den 27.1.2016. Ute var det plusgrader och man fick gå försiktigt för att inte halka ihjäl sig. Jag hade tagit tåget till Böle och nu traskade jag mot den runda arenan där landet en gång för länge sedan ordnat världens största musiktävling.

Denna dag hade jag väntat på. Ett av mina favoritband skulle uppträda idag för första gången i Finland. Imagine Dragons. Otroligt bra band. Otroligt bra musik. Tror inte de har en enda dålig låt.

Jag hade aldrig varit inuti Hartwall Arenan förut. Jag kom på plats i god tid och arenan var redan relative fullspäckad. Sunset Sons, ett väldigt nybakat rockband, värmde upp inför kvällens huvudartist. Jag satt bredvid ett (förmodligen) spanskt par i sjuttioårsåldern som verkade nästan ivrigare än de flesta av de yngre medlemmarna i publiken. Det kändes lite lustigt att se dem vifta med de andra men alla är väl välkomna att njuta av bra musik!

Själva golvet framför scenen förblev ungefär halvfullt och båda långsidorna var fulla, men annars var arenan tom. Sedan var det dags. Allting började med ett dån, folk skrek och sedan ekade de första noterna av Shots. De följande 90 minuterna flöt förbi alldeles för snabbt. Dan Reynolds – vad jag ser upp till den mannen. Han framförde en härlig cover av Forever Young. Och där kom Demons. Och Gold. Och Radioactive försåts. Och så själva encoren, The Fall, kryddat med höstlov som föll ner från taket på publiken.

Det var klyschigt, det var simpelt och det var högljutt (speciellt under I’m So Sorry). Och publiken var med från början till slut. Det var en magisk konsert på något sätt. Och det var så härligt att se killarna laddade med energi, bankades på diverse slagverk och helt klart njutandes av att uppträda.

Den natten sov jag mer än gärna med tinnitus ekande i öronen.

Som en envis studerande vägrade jag att sova lyxigt – så jag bokade ett rum på ett litet ekohotell ett par kilometer från arenan. Det dög mer än väl för en natt trots att ägaren rätt så högljutt hotade att kasta kattsand i ansiktet på sin fru genom halva natten. Romantiskt.

12534611_731198303683637_1796406779_n

Och idag kände jag mig för någon orsak väldigt inspirerad att skriva. jag har ju försökt flera gånger tidigare – böcker, noveller, dikter, sånger – utan att riktigt få något vettigt till stånds. Men nu kände jag att tiden var inne. Idéerna flöt omkring i huvudet.

Jag öppnade Word på datorn och började skriva. En sida. Två sidor. Fem sidor. Det var en lovande start. Och jag vet att jag kan avsluta detta projekt. Jag måste bara låta det ta sin tid. Skriva när jag hinner och känner för det. kanske boken är klar om två år, kanske tar det tio. Då gör får det göra det. Huvudsaken är att jag får skriva. För det är något jag älskar att göra.

 

UK-krabbis

Jag är väldigt sent ute, jag vet. Ungdomens Kyrkodagar avslutades för två dagar sedan. Men jag har inte kunnat skriva tidigare. Av flera orsaker.

Under själva kyrkodagarna hade jag relativt fullt upp – jag satt på mediateamsmöte, övade inför fria förmågornas kväll och träffade folk. Dessutom blev jag (oväntat nog) vald som sekreterare för årets UK, så jag satt längst fram i presidiet under varje plenum. Det var skrämmande till en början men sist och slutligen var det inte så farligt – tvärtom, det var en lärorik och rolig upplevelse.

Och vad skönt det var att årterigen träffa mina “UK-kompisar” och även stifta nya bekantskaper (som man bör göra under evenamng som dessa). Och vad härligt – läs det föregående ordet ironiskt – det var att få höra sig själv sjunga på video framför 150 andra ungdomar före varje plenum. Eller dra torra skämt om Karis bara för att man kan. Eller sova obekvämt på ett klassrumsgolv.

Och vi ska inte glömma bort beslutet att sitta uppe nästan hela sista natten och diskutera allt mellan himmel och jord.

Såhär i efterskott kan jag säga att det sistämnda kanske inte var en av mina mest lysande idéer. Jag hade nämligen en förskräcklig UK-krabbis hela söndagen, då allt gick trögt till och jag kände mig tröttare än någonsin föut. Under måndagen kände jag mig redan lite bättre, men det är först nu som jag känner mig fullständigt återhämtad sedan veckoslutet. Den här krabbisen var ju nästan värre än den vanliga sorten!

Men det var ett magnifikt veckoslut som vanligt. Ett till veckolsut som jag inte glömmer i det första taget. Ett veckoslut under vilken vissa saker löpte som smort och andra inte gjorde det. Men så brukar det vara. Allt var alltså precis som det skall.

Jag kände mig som hemma under Ungdomens Kyrkodagar.

Nu åker julen ut! 

Du har säkert tröttnat på julen redan? Allt sedan radiostationerna slutade spela julsånger på annandag jul? Allt sedan julmaten försvann från butikerna och ersattes med memma och chokladägg? Finemang! Då vill jag slå sista spiken i kistan med 12 Events of Christmas: Lucka 11 och 12! 

Nu kanske vissa av er frågar vad i hela halva världen jag svamlar om. Julen slutade ju vid nyåret, eller allara senast vid trettondagen! Fel! Traditionellt sett slutar julen tjugo dagar efter jul, vid Knuts dag. Och den dagen råkar vara idag. 

Behöver du flera bevis? Den magnifika julgranen framför Åbo domkyrka håller på att monteras ner idag. Den riktiga vintern började äntligen, så som den brukar nuförtiden. Juljusen försvinner så småningom från husfönstren. Ja, nu är julen definitivt över. 

Och med det börjar en ny termin även vid Akademin. Ett halvår kvar. Tiden rinner snabbt. Nu börjar de riktiga studierna! Sociologi, folkrätt, statskunskap – och franska! Oui! Det räcker ju inte med att behärska fyra språk! 

Studier. Fester. Snö. Kaffe. En hel del springande hit och dit. 

2016 börjar som väntat.

Julens glädje

Dags för 12 Events of Christmas: Lucka 9!

Innan du börjar invända och säga att jag misslyckats, eftersom jag bara hunnit till lucka 9 då det redan är julafton, så säger jag att det inte stämmer eftersom julen egentligen börjar först imorgon! 😉

Idag har vi firat jul på de flesta håll i landet. I skrivande stund sitter jag på soffan i vardagsrummet, mätt (och törstig, även efter två stora glas vatten) och med julgranen samt en liten presenthög bredvid mig (men en hel del papper överallt runt omkring mig). Resten av familjen har redan lagt sig och jag känner mig faktiskt också smått utmattad själv. 

Men det finns något speciellt jag vill dela med er innan min dejt med John Blund. 

Förutom vårt typiska julfirande, som omfattar julbastu och julbord med alla läckerheter (och i år även snaps och julöl) och sedan en gemensam stund i vardagsrummet med presenter och mingel, tog jag i år del av julspelet i kyrkan.

Med det menar jag att jag var med i julspelet. Som skådespelare. Jag hade ett par viktiga roller, för det första som “Pojken som inte vet vad julen betyder” och för det andra som “Herde nummer 3”. För min del krävde det inte så mycket arbete; ett par övningar och effektiv inlärning av repliker. Men det spelar ingen större roll. Budskapet gick fram, julresultatet var kort och koncist och helheten fungerade effektivt, med några fagra julsånger inslängda mellan scenerna (dessa stod såklart våra tre fina sångfåglar för). 

Efteråt kändes det uppfriskande att stå vid dörren med kollektkorgen och önska människorna en god jul. Och sedan få en rad med leenden tillbaka. För att inte tala om den glädjefyllda kramen som en ung herreman ville dela med sig! 

Efter julspelet bar det av med de tidigare nämnda sångfåglarna till sängavdelningen i hälsovårdscentret. Här höll vi en kort andakt kryddad med vackra julsånger i äkta a capella stil. Än en gång fylldes jag av en varm känsla då jag såg glädjetårar fylla de gamlas ögon, några svaga leenden på läpparna och alltjämt nöjda miner. För att inte tala om den hurtiga mannen som kom med dagens bästa replik:

“Förlåt att min hand är så kall – men jag har ett varmt hjärta”

Då kändes det bra att återvända hem och äta upp julgröten! 

Idag har jag spridit julglädje och själv tagit mig åt av den (i form av kramar, ett fint julkort från vänförsamlingen och dylikt). Jag hoppas att du har haft en fridfull julafton! Fortsätt för all del att fira ännu! Det är nu den riktiga festen börjar! 

God jul! 

  

En basar för ljuset

Vi är halvvägs! 12 Events of Christmas: Lucka 6!

Det var en kylig söndagmorgon då jag vaknade i min säng hemma hos föräldrarna i Hangö. Idag har vi i Finland firat ljusets dag, den som vi vanliga dödliga kallar för Luciadagen. Min första tanke var att vi säkert får fira den i total mörker på grund av ett elavbrott som två år tidigare. Detta skedde dock inte. Till all tur.

Men Luciadagen förde nog med sig något annat exceptionellt. En liten sak som är en del av ett större projekt. Ett projekt vara syfte är att sprida hopp, glädje och framtidstro åt människor som faktiskt behöver det. Inspirerade av en intervju till regionaltidningen samt ett maffigt understöd från Sparbanksstiftelsen jobbade en grupp aktiva församlingsungdomar i extremt (läs: olagligt) många timmar med att ordna en basar för att samla in mera pengar för vår resa till vänförsamlingrn i Balvi nästa år.

Det här är ett projekt som varit på tapeten en längre tid. Hangö svenska församling har otroligt duktiga och initiativrika ungdomar, inte minst tack vare ett par starkt drivande krafter utan vilka vi knappast skulle ens ha kommit på tanken att ordna en basar – för att inte tala om att resa till Balvi och göra gott! Ett litet antal av dessa ungdomar har i några veckor jobbat med allt från planering och marknadsföring till att baka pepparkakor och julstjärnor, koka knäck, laga senap och gelé, införskaffa lotterivinster…

Själv har jag – tyvärr och beklagligt nog – inte kunnat delta i förberedelserna helt lika intensivt som jag själv hade tänkt mig. Jag tog del av initieringsfasen och var med i ett hörn av planeringen och marknadsföringen men största delen av förberedelserna gick förbi mig på grund av mina andra uppgifter i Åbo.

Det kommer dock andra dagar och våren kommer med ett annat, gigantiskt (i våra mått mätt) evenemang som ännu är i barnaskorna. En andra chans har uppenbarat sig…

Men idag lunkade jag till ungdomsgården på förmiddagen och satte igång basaren för Balvi tillsammans med några andra. Vid tolvslaget var allt färdigt och dörrarna kunde öppnas för allmänheten. Där satt jag i fyra timmar bakom disken och hällde upp kaffe och glögg för besökarna samt sålde dem julgröt och julstjärnor. Vi spred dessa människor lite julglädje samtidigt som de hjälpte oss att skicka glädjen vidare till Lettland nästa vår.

Det var ingen direkt kundrusning till basaren, men antalet besökare var ändå rätt så respektabelt och resekassans saldo fick välförtjänt tillökning. Jag är glad över att vi fått möjligheten att ordna en så fin sak sak som denna och att det funnits initiativ till att göra det ordentligt från första början och att vi faktiskt fått besökare. Min insats behöver man inte stoltsera med, så jag är istället mer än stolt över de som faktiskt lagt ner timtals arbete på det här! Fint jobbat!

Idag gick jag hem med ett leende på läpparna.