Den magiska blicken

amnestyinternational-logo

Det sägs att ögonen är själens spegel. Idag fick jag det talesättet bekräftat.

Den internationella människorättsorganisationen Amnesty International har redan en längre tid drivit en kampanj med namnet “Look Beyond Borders”, med syftet att få världens människor att behandla asylsökande och flyktingar på ett humanare sätt och inse i verklig vilken nöd dessa människor befinner sig i just nu. Och precis som alla kampanjer som drivs av stora NGO:s, försöker även denna kampanj fånga allmänhetens intresse genom en uppseendeväckande video.

I videon jag fick se idag utfördes ett enkelt experiment. Två för varandra obekanta personer träffas i ett rum och får en uppgift: de ska titta varandra i ögonen i fyra minuter. Det är inte en stirrtävling, tanken är att man agerar fullkomligt naturligt och normalt, men tittar den andra parten rakt in i ögonen. Deltagarna parades ihop så, att en europeisk medborgare alltid var par med en syrier, irakier, afghan eller annan person från ett flyktingland. I experimentet deltog en brokig skara försökspersoner, allt från små barn till äldre herremän och ensamförsörjande muslimska mammor till brittiska studerande.

Som man kunde vänta sig var det hela såklart rätt så pinsamt i början. Två personer från totalt annorlunda kulturer träffar varandra första gången och är tvungna att genast titta på just det som anses vara så sårbart i en människokropp.

Flera undersökningar har gjorts angående ögonens roll i vår kommunikation. Om du tittar en främling i ögonen kan det tolkas på flera sätt, beroende på typen av blick du ger. För det mesta är blicken en invit till ytterligare konversation och umgänge, ibland är inviten artig, ibland frågande, ibland rentav sexuell. Vissa gånger visar du med blicken att du är ledsen eller osäker, ibland är du arg och vill inte ha något att göra med andra människor. Men så fort ögonkontakten etableras börjar du kommunicera på ett annat sätt, din kropp börjar långsamt skvallra om dig och dina innersta tankar och känslor väller ut. Det är därför ögonen är själens spegel – vi kan se in i människans sinne och förstå dem på ett helt annat sätt genom att göra en så simple åtgärd som att titta dem i ögonen.

Detta är även budskapet i videon och Amnestys kampanj.

Och resultatet av experimentet var verkligen hjärteskärande. Det som började i en rätt så neutral men vänlig blick slutade i kramar, gemensam lek, tårar och delning av minnen, erfarenheter och bilder. På bara fyra minuter agerade flera av dessa personer som om de känt varandra en längre tid. Och allt de gjorde var att titta varandra i ögonen och utbyta några ord – ibland räckte bara blicken för att den andra parten skulle förstå vad den första parten varit med om.

Och skulle vi alla följa denna princip skulle europeiska medier antagligen inte prata om en flyktingkris.

Det må vara så att vi inte har ett gemensamt språk, en gemensam kultur eller religion eller ens gemensamma värderingar – men vi har alla en själ och vi har alla ögon och känslor och ingen kan fullständigt dölja sina känslor så länge ögonkontakten bibehålls. Och när jag fick se dessa belgier, polacker och britter umgås med människor som flytt från sina hemländer i Mellanöstern – när jag fick se en kvinna krama en pappa som tvingats lämna sin familj, när jag fick se två små flickor leka med varandra som om de vore bästa vänner – ja, då ilade smärtan i själen när jag insåg att det verkligen är så enkelt.

Kanske finns lösningen på den alltid så eftertraktade, dock precis lika ofta så svårt genomförda, världsfreden i just denna video.

Låt en blick skapa fred och solidaritet.

Du kan kolla videon här!

Advertisements

Då Europa kommer på besök

Texten är ursprungligen publicerad som min andra kolumn i Hangötidningen den 11.4.2013. Publicerad här utan ändringar. 

“Om dryga två veckor kommer Hangö att få besök av elever och lärare från skolor i fyra europeiska länder; Storbritannien, Nederländerna, Italien och Spanien. De är med i det nationella Comenius-projektet, som även Hangö gymnasium deltar i. I januari stod London som värd för projektets fjärde resa och i slutet av april är det alltså Hangö som håller det sista mötet.

Att få äran att ta del av det EU-finansierade Comenius-projektet är något som alla finländska skolor inte får uppleva. Projektet ger de deltagande eleverna möjligheten att bekanta sig med andra europeiska kulturer och stifta nya bekantskaper oberoende av språk, religion, nationalitet eller etnisk bakgrund. Samtidigt får de deltagande utveckla sina sociala och kreativa sidor. De upplevelser och erfarenheter som Comenius-resorna ger kan vara mer värdefulla än många andra saker som en skolelev kan stöta på under sina studier.

Nu har vi möjligheten att visa europeiska ungdomar vad Finland och Hangö går för. Inte skall de behöva besöka vår huvudstad mitt under sommarsäsongen för att fullt förstå vad Finland egentligen är. Visserligen kan det verka konstigt att låta ungdomar från den stora världen besöka en liten kuststad då den är som lugnast, men det är just där det exotiska ligger. För oss finländare (och i synnerhet för oss hangöbor) kan en resa till London i Storbritannien eller Valencia i Spanien vara väldigt exotisk. Att besöka en stad med flera invånare än i hela Finland är ju en upplevelse man aldrig glömmer. För utlänningar som hela sitt liv bott i miljonstäder är det alltså precis tvärtom; att besöka en liten stad med knappt tio tusen invånare är något som de sällan får uppleva. Och att göra det under en årstid som varken är väldigt kall eller väldigt varm är också något som lämnar ett långvarigt avtryck i minnet.

Låt oss alltså göra dessa ungdomars vistelse i vår lilla stad det bästa de någonsin varit med om. Oberoende av om man är en elev i gymnasiet, en värdfamilj eller bara en vanlig hangöbo, kan man bidra till att göra våra gästers vistelse i Hangö något oförglömligt. Men man behöver inte direkt medverka i projektet för att bidra. Om man ser en eller flera av dessa européer på gatan, då man till exempel är på väg till jobbet, kan man ju hälsa vänligt och le lite grann. Då de skall betala salmiakpåsen vid butikskassan kan ”kassatanten” vara lite extra snäll och vänlig mot dem. Det gäller att ta chansen och modigt starta en diskussion! Små saker kan ha stora följder!

Vi skall vara stolta över att Hangö har erbjudits möjligheten att agera som värd för Comenius-projektets sista resa. Den sista veckan i april kommer att bli intressant inte minst för de medverkande, utan förhoppningsvis också för alla andra hangöbor som råkar stöta på våra gäster på gatan. Det är just på detta vis som internationella förbindelser bildas och genom att ge våra gäster en fin resa kommer ordet om Hangös trevliga människor, fina natur samt lugna småstadsliv att så småningom sprida sig. Kanske får vi besök av lite fler brittiska, holländska, italienska och spanska turister än normalt nästa sommar!”

USA är dagens DDR

Det fanns en tid då Tyskland var delat i två delar. Västtyskland, även känt som BRD, njöt av sin tillvaro under västvärldens vingar, medan Östtyskland, eller DDR i folkmun, styrdes av den kommunistiska ordningen som rådde i Östeuropa efter andra världskriget. Nuförtiden tittar vi tillbaka på DDR och konstaterar smått förskräckt att medborgarnas vardag i det Sovjetstyrda landet var allt annat än glamoröst. En sak som i synnerhet väckte mycket förargelse då (och gör det fortfarande) var den oavbrutna övervakningen av Östtysklands medborgare som Stasi höll på med. Man övervakade medborgarna utan några större orsaker och förhörde flera människor med jämna mellanrum om. På detta vis kunde samhällsordningen upprätthållas enligt makthavarnas önskemål och eventuella försök att störta den kommunistiska regimen kunde stoppas.

I dagens liberala och demokratiska värld, där vi starkt talar för åsikts-, yttrande-, förenings- och pressfrihet känns DDR:s storebrorssystem som något förargligt och gammalmodigt som inte skulle kunna fungera nuförtiden. Men ack och ve slår den tanken slint. En värld där vi verkligen får leva fullt fria från de makthavare som styr vår vardag är för tillfället ännu en utopi. Det finns nämligen åtminstone ett land som sysslar med så gott som samma aktivitet som DDR höll på med under kalla kriget – dock i ett annorlunda format.

Det var tack vare de avslöjanden som tidigare CIA-anställda Edward Snowden kungjorde 2013 som hela världen fick veta vad NSA (USA:s nationella säkerhetsmyndighet) håller på med. Enligt Snowden har NSA övervakat miljontals människors aktivitet på nätet både i USA och utanför landets egna gränser. Orsaken? Enligt NSA:s utsago att förebygga eventuella terrorattacker mot landets befolkning och infrastruktur. En synnerligen giltig orsak, eller hur?

Men det är här problemet ligger. NSA har med sin verksamhet kränkt en människorättslig grundtrygghet, att få fritt yttra sig på internet och i andra medier. Det finns ingen giltig orsak att övervaka alldeles vanliga och oskyldiga individer på något sätt. Att övervaka personer man misstänker för terrorattacker eller andra brott är en annan sak men även då borde man först få tillåtelse av en domstol eller dylik myndighet. Att bara övervaka en vanlig medborgares privata aktiviteter är en kränkning av den personliga integriteten. Vi fick även veta att det inte bara var amerikanska medborgare som utsattes, utan även europeiska medborgare har blivit övervakade, däribland Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Storbritanniens säkerhetstjänst har också begått samma brott som NSA. 

Edward Snowden blev efterlyst i sitt hemland efter läckaget och tvingades fly till Ryssland, där han än idag vistas i tysthet. Europeiska myndigheter kunde inte lova att de inte skulle överlåta Snowden till USA:s säkerhetstjänst. I USA skulle Snowden antagligen dömas för statsförräderi och fängslas utan en rättvis rättegång. Att sprida information om statliga aktiviteter som bryter mot människorättsliga konventioner (och som USA till råga på allt ratificerat och bundit sig att följa) är inte ett brott. Det är i själva verket aldrig brottsligt att avslöja brott mot mänskliga rättigheter, inte ens fast det officiellt skulle vara olagligt att sprida nationella hemligheter. Edward Snowden offrade sitt liv och sin integritet för att låta omvärlden veta vad makthavarna gör med oss. Idag behandlas han som en farlig kriminal. 

Har du en iPhone? Då ska du vara synnerligen försiktig. Man kan inte ta ut batteriet ur en iPhone, vilket möjliggör olika typer av espionage via smarttelefonens funktioner även då den är avstängd. Det är fullt möjligt att avlyssna och lokalisera telefoner så länge batteriet ligger inne i apparaten. Det är på detta sätt amerikanska myndigheter kan, direkt eller indirekt, samarbeta med teknologi- och internetföretag för att övervaka människors aktivitet. Det är exempelvis inte speciellt svårt att få reda på vad en medelålders amerikansk man googlar på sin egen hemdator. Jag skulle även kunna slå vad om att NSA övervakar den muslimska befolkningen i USA bara på grund av att de kommer från Mellanöstern och kunde potentiellt vara terrorister. Men en terrorist är inte 300 miljoner personer!

USA kör alltså en väldigt liknande övervakningspolitik som DDR gjorde en gång i tiden – den är bara inte lika omfattande och har förflyttats till nätet, det vill säga dagens nya onlinesamhälle. USA är knappast heller det enda landet som håller på med detta. Ryssland övervakar helt säkert flera “misstänkta” individer, Kina är känt för att censurera internet kraftigt och det är mycket troligt att flera länder i EU också övervakar sina medborgare, eller har resurserna att göra det. 

Vi ska alltså inte gå omkring i samhället och tro att landets ledning, eller någon annan inflytelserik person någonstans, inte har en aning om vad vi gör online. Att övervaka en människas onlineaktivitet är förhållandevis enkelt nuförtiden och nationella myndigheter kan göra det i all hemlighet bara för att se om du är en farlig terrorist eller inte. Det kanske beror på att man vill upprätthålla säkerheten, men myndigheterna behöver väl trots det knappast veta vad du håller på med på fredagskvällarna ensam hemma? Politikerna ska sluta prata strunt och börja agera ärligt, istället för att komma med tomma svepskäl till allvarliga ärenden. 

Öppna ögonen och håll öronen skarpa. Storebror ser dig just nu och han vet vad du håller på med. Och råkar du göra något som storebror inte gillar kan du råka illa ut. Det kanske skulle vara dags att plocka fram din gamla Nokia 3310 igen. Eller övergå till brevduvan eller röksignaler. Men det är lättare sgat än gjort. Nätet är en del av vårt vardagsliv, och så är även storebror. Storebror ser dig. Storebror hör dig. Frukta honom.

Pray for Paris

Att vakna idag kändes otrevligt. Jag var hungrig, trött och smått trög. Och ännu lyckligt ovetande. Det första jag gjorde var att snabbt kolla sociala medier för att se vad som hänt under natten. Då jag öppnar Facebook poppar en bild med en massa text på franska upp. Den har en av mina vänner lagt upp med en hashtag som lyder #prayforparis. Smått förbryllad stänger jag Facebook för att kolla Instagram istället.

Vad har hänt?

Det var ett misstag. Varje bild föreställer samma fredssymbol, formad av Eiffeltornet och med samma hashtags. Nu börjar min förbryllning istället hopa sig till en klump i bakhuvudet och jag blir smått rädd. Något är på tok, men vad?

Vad har hänt?

Till näst kommer ett meddelande på Whatsapp från min kompis: “Hui, det som hänt i Paris inatt e grymt :(”

Nej nu tusingen, VAD HAR HÄNT??

Hon ber mig att läsa blogginlägget hon lagt upp. Och kolla Hufvudstadsbladets hemsidor. Så fort jag knapprat in adressen och transporterats till tidningens hemsidor möts jag bara av rubriker som handlar om Paris. Plötsligt förstår jag. Jag blir bestört. Min morgon känns inte så miserabel mera, tvärtom. Jag har fått en lyxväckning jämfört med parisarna.

Sex terrorattacker. Över 120 döda. Folk springer och söker skydd i full hysteri. Dådet jämförs med elfte september. Frankrike utlyser undantagstillstånd och stänger sina gränser. Parisarna lever i ständig rädsla. 

Hundratals frågor bubblar upp. Varför hände detta igen? Det har inte ns gått ett år sedan Charlie Hebdo-attackerna och nu har vi en ny situation. Nya oskyldiga offer. Man kan inte försvara terrordåden på något sätt. Inte skylla på religionen, inte säga att det är Frankrikes fel för att de attackerade först. Det finns inga godtagbara skäl till terrorattacker.

Jag var för ung för att totalt kunna förstå elfte september-attackerna. Men detta skulle jag inte VILJA förstå…

Vad kommer att hända nu? Europa har satts i kaos. Det här är fullt allvar. Terrorismen kommer allt närmare vår egen bakdörr. Hur ska vi få slut på allt detta? Finns det ett slut? Måste vi leva i ständig rädsla, eller ska vi ta oss i kragen och tillsammans kriga mot terrorismen? Försvinner våldet med motvåld?

Pray for Paris.

Faktum är att det som hände i Paris är vardag till exempel i Syrien. Den har bara kommit närmare oss. Vi talar om det för att det händer i vårt säkra Europa. Men det är dags att öppna ögonen. Detta får inte ske igen. Inte i Frankrike, inte i Europa, inte i Syrien, inte i världen.

Igår var det fredagen den trettonde november.