Visst är det mannen som betalar?

Jag tycker om att äta ute på restaurang med min allra käraste. Och jag tycker om det faktum att vi relativt smärtfritt kan komma överens om vem som betalar hela rubbet. Ibland står hjon för kostnaderna, ibland gör jag det. Det är just så det ska vara.

Nu kan jag tänka mig att det finns vissa där ute som häpet frågar sig: “Vadå? Bjuder han inte sin flickvän på mat? Sätter han sin flickvän att betala det dyra vinet och inre filén?”. kanske man dessutom tillägger att ridderligheten verkligen försvunnit. Att männen blivit egoistiska, lata och känslolösa skithögar. Att kvinnorna nuförtiden måste mata sina karlar såväl hemma som på restaurangen. Och barnen också, för den delen. Och inte ska man glömma att mata hunden heller.

Och tydligen tänker restaurangpersonalen i lika banor.

Det har hänt flera gånger redan, oberoende av var vi ätit. Om jag varit ute på lunch eller middag men min allra käraste – i Åbo eller i Hangö – har det allt som oftast gått så att servitören automatiskt börjat räcka betalapparaten mot mig, och sedan upptäckt att det är hon som har sitt kort framme. Sedan har servitören rättat sig och räckt betalapparaten till henne istället, med ett lite mystiskt leende på läpparna. Det enda jag kan göra är att rycka på axlarna och le tillbaka. Så är det. Inte för att jag inte skulle vilja betala. Men nu var det faktiskt hennes tur.

Det är intressant hur våra inlärda könsroller påverkar oss, även utan att vi medvetet tänker på det. Tydligen är bilden om en romantisk dejt bland levande ljus och röda rosor där mannen betalar för nöjet fast etsad i de flesta människors hjärnor. Traditionellt är det mannen som försörjer, det är mannen som betalar och kvinnan som har roligt på mannens bekostnad. Nuförtiden låter den formen av parförhållanden ytterst gammalmodiga. Kvinnan har inget behov av att leva på mannens pengar. Hon har ju jobb och egna inkomster.

Ska det vara så här? Ska samhället bygga på inlärda könsroller och göra antaganden baserat på vad vårt omdöme talar om för oss? Eller ska det vara såsom det i praktiken är nuförtiden – att mannen ibland blir kvinnan och vide versa? Eller är det bara den yngre generationen som kan leva på det viset?

Men tänk om saker inte är som man tror. Tänk om vi ifrågasätter det klassiska utgångsläget. Tänk om vi leker sociologer och tvivlar på det som är “självklart” och antar att saker och ting är annorlunda. Tänk om det råkar vara så att mannen är arbetslös, eller låginkomsttagare, eller studerande, och helt enkelt inte har råd att betala varje gång? Och tänk om ingendera parten kan laga mat och därför bestämmer sig paret att äta oftare ute, för att ens en gång i månaden få äta god mat? Och vad säger du om kvinnan har ett stadigvarande position, en chefsposition, eller helt enkelt råkar vara bättre på att spara? Kanske är det då kvinnan som ska vara ridderlig.

Det gäller att tänka lite längre ibland. Att inte tro på sina sinnen. Att ifrågasätta det första intrycket. Under skalet kan man finna överraskningar. Fast livet för tjugo eller femtio pr sedan inte såg ut som den gjorde idag finns det saker som aldrig ändras – och saker som ändras så ofta att vi inte hinner reagera på det.

Välkommen till verkligheten. Den är inte fullt så enkel som man vid första ögonkastet kunde tro.

Så nej, ridderligheten har definitivt inte dött ut. Det är bara så att vi män inte längre har monopol på att vara ridderliga.

 

Hallå där, polisen!

Häromdagen fick vi läsa den sorgliga nyheten om en moder som förlorat sin son på grund av ett nynazistiskt våldsdåd. Till råga på allt ägde denna onödiga våldshandling rum mitt på ljusa dagen i Helsingfors centrum.

I början av veckan uppdagades det att åtminstone en polisbil befann sig på området vd den tidpunkt då den förargliga händelsen ägde rum, trots att polisen själv hävdat det motsatta. Hufvudstadsbladet publicerade en bild tagen från den nynazistiska rörelsens Youtube-video, filmad en tid före incidenten. En polisbil kan tydligt ses parkerad invid väggen till järnvägsstationen.

Hur kunde detta dödsfall då äga rum?

Enligt polisen finns det tekniskt sett inga hinder att förbjuda organisationer som den nynazistiska rörelsen. Finansminister Orpo vill förbjuda dem. Inrikesminister Paula Risikko lovar att våldsbenägna organisationers verksamhet nu ska granskas extra noga.

Men vad hjälper det egentligen?

Det är som att säga att Finland ska skärpa sina vapenlagar och se över hur vapenlicenserna delas ut efter skolskjutningen i Jokela. Ett år senare sker samma sak igen, denna gång i Kauhajoki.

Vi ska inte behöva leva i ett samhälle där myndigheterna konstant bevakar oss och där polisen väntar bakom varje gathörn. Men vi ska kunna känna oss trygga, i synnerhet om vi rör oss mitt i en storstad under dagstid. Vi ska inte behöva känna oss hotade, vi ska inte behöva vara rädda. Det är därför vi har en statlig instans som har rätt att utöva våld i farliga situationer. Den instansen kallas polisen.

Problemet är dock den att den finska polisen i verkligheten inte kan göra så mycket när en riktig farlig situation äger rum. I USA kan polisen skjuta en farlig brottsling utan större påföljder, men i Finland räcker det med att polisen viftar lite med sitt vapen så blir det rättsliga påföljder. Skulle vi i Finland vara tvungna att jaga internationella terrorister, skulle jag hellre se polisen kunna stoppa dem med till exempel ett odödligt skott, än riskera att ifrågavarande terrorist lyckas rymma.

Pågående nedskärningar inom den offentliga sektorn, inte minst polisväsendet, hjälper inte heller. Finns det inte pengar, så finns det inte heller lika stora resurser för personal och verktyg. Finland är ett väldigt säkert land att bo i, men varför man skär ner i grundläggande samhällspelare, såsom försvar och polisväsende, förstår jag inte.

Det handlar givetvis om att välja. Ska vi försämra utbildningen, ska vi minska på utbildade inom vårdsektorn, ska vi satsa mindre på försvaret? I dagens läge är nyckelordet prioriteringar. Allting kan man inte prioritera, det är klart. Men man måste hitta en balans som gör det möjligt för medborgarna att leva ett säkert och bekvämt liv.

Jag säger inte att polisen ska utöva extrem våld mot varenda brottsling som går på gatan, helst inte överhuvudtaget, men vi måste ha en polisstyrka som är tillräckligt stark i förhållande till brottsligheten i landet. Jag vill inte att polisen ska behöva skada någon, men jag vill att det finns förutsättningar att skydda medborgarna och verkligen sätta de människor bakom galler som förtjänar att vara där.

Det som hände i Helsingfors för en vecka sedan ska inte hända igen. Jag önskar att mera fokus och resurser skulle läggas på att övervaka de extrema grupper som patrullerar på landets gator. Jag önskar att polisen stärker beredskapen att rycka in i tid och förhindra ytterligare onödiga våldsdåd.

 

Watch out Calle!

Invandrare. Obligatorisk skolsvenska. Nedskärningar. Syrien. Turkiet. Ryssland. Sipilä, Stubb och Soini. Ord och namn som varit på tapeten på sistone. Ord som varenda finländare hört minst en gång varje dag. Ord som jag personligen fått fundera lite extra på den senaste tiden.

De senaste två dagarna har jag fördjupat mig mer i den aktuella samhällsdebatten än någonsin tidigare. Trots att jag bara är en liten västnyländsk politices kandidat-studerande känns det som om jag redan arbetat med politik i flera år.

I början av veckan deltog jag i Svensk Ungdoms andra träff för Politikerskolan, en “skola” för ungdomar med högtstående drömmar om att någon dag sitta i Riksdagshuset och stifta lagar. Vi besöktes av herr Pär Landor, chefredaktör för Åbo Underrättelser. Temat var förhållandet mellan media och politiker men kvällen blev egentligen mera en debatt om i synnerhet den obligatoriska skolsvenskan (eller “lahjaruotsi”, som herr Landor så förträffligt kallar det) och flyktingkrisen. Och visst lärde vi oss vikten av att ha tydliga åsikter, kunna föra fram dem och synas i media men debatten gav mig också nya insikter i två heta samhällsfrågor just nu.

Har ni till exempel tänkt på att vi ofta säger att de som motsätter sig obligatorisk skolsvenska kommer med urusla argument? Pär Landor påpekade dock att ingen som är för skolsvenskan heller har kommit med några vattentäta argument. Och borde vi egentligen vara missnöjda över att flyktingarna får 90 euro i månaden plus gratis boende och mat medan de väntar på asylbeslut? Nej, eftersom dessa 90 euro används till konsumtion och kommer således att återvända till systemet (det är ytterst osannolikt att en flykting skulle lägga allt på banken för att spara). Det ökar i sin tur konsumtionen och produktiviteten i samhället. Och är det rätt tänkt av statsminister Sipilä att förlänga arbetsdagen med 20 minuter för att öka på produktiviteten – vore det inte lönsammare att tvärtom förkorta arbetstiden?

Att sitta och lyssna på en så god talare som Pär Landor var en stor fröjd men att dessutom få nya insikter och lära sig en hel del nytt var som ett körsbär på tårtan. Jag gick hem och kände mig frälst av politikens ande. Eller något i den stilen.

Och den intressanta stigen fortsätter. Jag fick idag ett erbjudande att ställa upp i kretsstyrelsen för SU i Åboland. Om jag väljs in i styrelsen kommer det att ha en stor betydelse för fortsättningen. Någonstans måste ju den politiska karriären börja. Vem vet, kanske den börjar här och nu?

Watch out Calle! Här kommer din efterföljare!