Blandade känslor

Jag behöver knappast förklara vad som hänt.

De flesta är redan medvetna om det skedda, det tragiska, vidriga och avskyvärda som inträffade denna eftermiddag i Stockholms hjärta.

Trots att ett terrordåd av just det slaget inte kom som en överraskning, utan tvärtom var till och med smått väntat, så känns den ändå skrämmande och otrevlig.

Att något sådant verkligen kunde hända mitt på ljusa dagen i ett fredligt land som Sverige och dessutom så nära oss själva.

Och sanningen är den att terrorhotet bara kommer närmare. En dryga vecka sedan exploderade det i tunnelbanan i St. Petersburg. Och nu hände detta i Stockholm. Då uppstår såklart frågan: när kommer något att ske i Finland. Är Helsingfors eller Åbo eller Tammerfors säkra städer att vistas i numera?

Och trots att jag känner mig så arg och besviken över att återigen bli tvungen att läsa rubrik efter rubrik om bilar som kör in i folkmassor och oskyldiga människor som förlorar livet är det inget jämfört med hur trött jag blir.

Trött på att återigen läsa mediernas överdrivna och ensidiga rapportering i minst en vecka framåt.

Trött att återigen se bekanta på Facebook skriva sorgliga meddelanden och uttrycka sin sorg – även om de inte gjorde samma sak tidigare i veckan, då Syrien använde olagliga kemiska vapen på oskyldiga människor och USA svarade med att beskjuta landet med missiler. Även om terror och skräck även spred sig i St Petersburg för en dryga vecka sedan i väldigt liknande former.

Ett terrordåd är ett terrordåd oberoende av om det sker i Stockholm, Nice, Paris, Syrien eller någon annanstans. Det är alltid fråga om människoliv som slocknar, om anhöriga som förlorar sina närmaste, om hjärntvättade personer som på felaktiga grunder sprider skräck bland den vanliga befolkningen.

Och ändå är det bara Paris och Stockholm och övriga västländer som lyfts fram.

Jag säger inte att vi ska gråta och sörja alla människoliv som går förlorade – då skulle vi vara ledsna hela tiden. Men det känns obehagligt, till och med falskt, att man vägra se den terror och de hemskheter som händer i länder som styrs av tyranner och där demokratin inte blomstrar. Men även de är människor som har känslor och något att förlora och även de har rätt att få bli sedda och hörda av den övriga världen.

Men de finns ju så långt borta, i en annan värld och en annan kultur, där krig och terror hör till vardagen. Visst, men det gör väl inte terrordåden och attackerna mera acceptabla eller mindre förskräckliga? Det är sant att man knappt blir överraskad längre då man läser en notis om att en bomb exploderat på ett torg i en stad i Syrien. Men det samma har börjat gälla oss här i väst i allt högre grad.

Jag är inte överraskad längre. Jag förväntar mig fler attacker. De kommer inte att avta genom att vi är rädda och ledsna och hur mycket vi än fördömer dem. Och just därför har jag allt svårare att bli ledsen för dem – de håller ju på att bli lika mycket vardag som väderleksrapporten.

Men visst är jag ledsen och förskräckt – men framför allt arg och besviken. Vi är endast små spelpjäser i ett spel som vi styr över och som vi nästan omöjligtvis kan vinna. Vi kan inte göra något annat än att sörja och prata och skriva om det som skett – men det ändrar inte på verkligheten och det förhindrar inte framtida terrordåd från att förverkligas.

Vi lever i en mörk tid där inget är självklart längre.

Ikväll är mina tankar hos de drabbade och deras anhöriga i Stockholm, imorgon kanske någon annanstans. Ta hand om varandra och låt inte rädslan ta över era själar! Var modiga och håll om varandra – för tillsammans är ni starka!

Deliberativ demokrati – vår framtid?

Nuförtiden hör man allt som oftast hur demokratin är i kris i västvärlden, eftersom intresset för politik och samhällelig påverkan stadigt minskar. Väljaraktiviteten i val har sjunkit till rekordlåga nivåer även i Finland och det har blivit svårt att engagera nya generationer att ta del av det politiska livet. Forskare och professorer har uttryckt sin oro över hur den västerländska demokratin skata men säkert håller på att splittras sönder, och ersättas av extremistiska rörelser och populistisk politik.

Och när man läser nyheterna dagligen ser läget verkligen inte så lysande ut. Dock måste vi vara medvetna om att samhället konstant förändras och att medborgarna förändras med det. Att rösta och att följa med i politiken känns inte lika viktigt idag som andra former av medborgerligt deltagande, såsom protester, bojkotter, medborgarinitiativ och engagemang i det civila samhället.

Det är just denna form av modernisering av samhället och poltiken som intresserat en hel del forskare den senaste tiden. På grund av den pågående moderniseringsprocessen måste vi omdefiniera bekanta begrepp som medborgarskap, samhälle och politik. Ett sådan samhälle innebär nya former av aktivt deltagande. Framtiden känneteckens nödvändigtvis inte av representativ demokrati i samma utsträckning som idag, utan den kan komma att ersättas av deliberativ demokrati.

Deliberativ demokrati är en form av demokrati som ännu befinner sig i barnaskorna. Den utnyttjas inte i någon större grad ännu, men flera försök har gjorts för att testa dess potential som styrelseskick i större samhällen. Deliberativ demokrati innebär aktivt medverkande i politik och beslutsfattande genom deliberation, dvs. diskussion. Tanken är att forma ett antal mini-demos, små grupper som är representativa för en större folkgrupp. Detta mini-demos skulle sedan tillsammans diskutera olika brinnande ärenden, antingen för att komma med ett beslut eller för att komma med ett beslutsförslag, som sedan tas i beaktande av makthavarna. Diskussionen skulle styras av vissa gemensamma spelregler och modereras hela tiden.

Deliberativ demokrati möjliggör ett större medborgerligt deltagande än i dagens läge, samt större möjlighet för påverkan, men samtidigt kräver det att individen är engagerad och tillräckligt sakkunnig. De som ingår i mini-demos borde alltså först briefas om det aktuella ärendet. Genom att sedan bilda kloka argument för och emot en viss fråga, kommer medlemmarna i mini-demos att tillsammans kunna forma kloka beslut.

Åbo Akademi har gjort fyra försök med mini-demos, där olika slumpmässigt valda personer har fått diskutera olika samhällsfrågor (kärnkraft, svenska språket, invandring) i mindre grupper. En del av deltagarna har varit emot och andra för den aktuella frågan. Försöken har gjorts både i mötesrum och på nätet, med regler och utan och med olika typer av grupperingar. När grupperna diskuterade energipolitik kom forskarna fram till att åsikterna inte ändrades inom gruppen, men att allas kunskap inom området ökade. Då grupperna diskuterade invandring och svenskan upptäckte forskarna något intressant – de som var invandringskritiska blev mindre kritiska både när de diskuterade med sådana som tänkte som de själva och när de diskuterade med sådana som var positiva gentemot invandring. I grupper som diskuterade utan regler blev de som var kritiska mot svenskan ännu mer kritiska, medan de sim var kritiska för svenskan blev mindre kritiska i grupper som hade tydliga regler för diskussionen. Detta visar att endast kontrollerad och jämlik diskussion kan göra någon mindre kritisk gentemot något. Försöket visade också att deltagarna kunde diskutera sakligt och lugnt med varandra.

Detta är helt klart intressanta resultat. Diskussion kan hjälpa människor att förstå sig på saker på ett annat sätt och kanske bli av med åsikter som har baserats på felaktig fakta.

Det är just vad vi behöver.

Försök med denna nya form av demokrati har visat att vanliga människor är fullständigt kapabla att diskutera politik, och att både vilja och intresse återfinns hos befolkningen. Det skulle dock vara betydligt svårare att tillämpa modellen så att den fungerar på nationell nivå. Därför skulle deliberativ demokrati fungera mycket bättre på regional och lokal nivå, till exempel som olika former av medborgarpaneler som skulle diskutera kommunala frågor. Detta har redan införts på vissa orter i Brasilien, där medborgarpaneler har fått besluta om en del av sin stads budget.

Jag ser den deliberativa demokratin som ett sätt att förbättra det rådande läget och återigen aktivera nya generationer inom politiken. Kommunerna i Finland borde seriöst överväga att börja utnyttja medborgarpaneler i sitt beslutsfattande. De lagstadgade ungdomsråden är redan ett steg i rätt riktning, men det finns mycket som ännu kan och skall göras.