En olidlig väntan

Det är som att vänta på sin första lön.

Eller på att äntligen få se sin kära vän, som varit bortrest i ett och ett halvt år.

Eller att få höra hur ens hustru har klarat sig i operationen.

Eller att få veta om man blivit intagen till det där prestigefyllda universitetet.

Eller att vänta på dagen D och sedan uppfylla sin samhälleliga plikt och invänta resultatet av det spännande valet.

Fast egentligen är det så mycket svårare, så mycket mer olidligt.

Att vänta på något man verkligen saknar, att vänta på att den man älskar mest ska komma hem från jobbet efter en lång arbetsdag – det är svårare än man först tänker sig. Man sitter där på soffan i tystnaden och mörkret, tittar på alla ljus som står och väntar på att bli tända, beundrar det städade köket, känner doften av pizza från kartongen på bordet.

Och man orkar inte vänta på att hon ska komma hem. På att hon ska slänga sig på soffan bredvid mig och prata om sin dag, krama om mig och säga att hon fryser, få en filt inlindad omkring sig och en kall dricka i handen. På att hon ska fråga om vi ska se på en mysig film tillsammans. På att vi ska se på filmen i skenet av stearinljusen och äta pizza tillsammans.

Och även om det känns så oändligt olidligt och smärtsamt att vänta på det är det varje gång värt det och så mycket mer. För det är så kärlek fungerar – det tar ont och det känns jobbigt, men samtidigt värmer det från topp till tå och får en att le inombords.

Och så är det även denna fredag kväll. Allting börjar vara klart, och strax står bordet dukat.

Välkommen hem!

Landet där hjältarna får leva

big_etsa_11123923

En enää ikinä tässä tai tulevissa maailmoissa tottele ketään enkä mitään arvovaltaa, käskijää, hallitusta, jumalia tai enkeleitä, missään muussa kuin siinä, minkä myönnän oikeaksi tai parhaaksi mahdolliseksi.

Dessa välkända ord, dessa trotsande, rentav anarkistiska ord, yttrades för nästan hundra år sedan av den finske pacifisten, socialisten, talaren och politikern Yrjö Kallinen. Ord som Kallinen, enligt egen utsago i en intervju i början av 70-talet, även framgångsrikt levde efter. För han gjorde misstag, precis som vi alla, men han medgav att precis som det som han gjorde var rätt var alla de misstag han gjorde endast hans eget fel.

Yrjö Kallinen stämplades som landsförrädare i efterdyningarna av inbördeskriget 1918 och dömdes till döden fyra gånger – utan att domen någonsin blev verklighet. Kallinen fick sitta livstids fängelse fram till 1921, då han benådades. Sedermera blev han Finlands första och hittills ända pacifistiska försvarsminister 1946-1948. Han levde efter sina principer och hyllades som någon form av fredens hjälte vid sin bortgång 1976.

Den Lahtis-baserade teatergruppen Teatteri 2.0 har år 2016 och 2017 framfört en enkel pjäs med titeln “Maa jossa sankarit saavat elää”. Den berör inte bara Kallinen och hans liv utan den diskuterar även begreppet hjältar och frågar vad det egentligen är som gör människor till hjältar? Pjäsen var en interaktiv och intim upplevelse och ett tankeväckande verk.

Är hjältar alltid modiga? Eller kan en hjälte vara rädd, räddare än alla andra, men trots det våga göra det som bör göras? Kan en hjälte vara självisk? Var Yrjö Kallinen, mannen som vägrade att ta till vapen, vägrade att följa order, vägrade att dö, en hjälte? Var Arndt Pekurinen, den berömda vapenvägraren, en hjälte? Är Obama en hjälte? Putin? Sipilä?

Publiken kunde inte svara på frågan om vem som är hjälte – eftersom det är en svår fråga. Hur ska man definiera en hjälte? Någon hjälte var den egna mamman, en annan valde tennisstjärnan Rafael Nadal. Någon tycker kanske att Brad Pitt är en hjälte, medan en annan är absolut säker på att Edward Snowden gjort sig värdig den titeln.

Nuförtiden associerar de flesta ordet hjälte med de där människorna med superkrafter som dyker upp i serietidningarna och i varannan film. Dessa superhjältar är en relik från en tid då allmänheten behövde starka och modiga ikoner att förlita sig på, då hotet från öst var som störst. Men i dagens läge är de samma trikåklädda muskelknuttarna en inkomstkälla för filmbolagen.

Och det är därför vi istället får vända oss till verklighetens hjältar, modiga män och kvinnor som ibland satt sina liv på spel för att förbättra det som är ont i världen. Krigshjältar, räddningshjältar, vardagshjältar. Och sådana hjältar finns det många av: Moder Theresa, Nelson Mandela, Gandhi, Livingstone, Columbus…

Dessa är lätta att relatera till, för de har funnits i verkligheten, de har offrat en hel del för att uppnå små vinster. De har lidit, de har varit rädda och de har trotsat rådande system och orättvisor, de har försiktigt letat sig framåt i mörkret och äntligen uppnått ljuset, lösningen, freden. Och ibland har det betytt att man sett dem som förrädare och brottslingar och de har lidit långa och hårda straff eller till och med avrättats. Men med tiden har åsikterna ändrats och plötsligt har de blivit nationalhjältar, nostalgiska galjonsfigurer från en gången, bättre tid.

Och dessa hjältar får leva i samförstånd i landet där hjältarna får leva.

Och för någon är Yrjö Kallinen den stora hjälten.

Och visst var han en beundransvärd man med en ideal som börjat få allt mera gehör.

Min hjälte finns i nuet, omkring mig, i min vardag.

Min hjälte är det lilla hjärtat som ser efter mig.

 

Ett nytt hem

Det har äntligen hänt.

Det underbara, härliga, otroliga, magnifika, perfekta.

Det jag väntat på länge, det jag längtat efter, det jag hoppats på.

Jag har flyttat till ett nytt hem tillsammans med min älskling.

Och vilket hem! Perfekta former, mjuka färger, mysiga toner, släta ytor.

Nya möbler, begagnade möbler, stearinljus, en massiv klocka på väggen, ett badkar och en kanin.

Vårt hem med våra regler, våra system, våra möbler, våra tidtabeller.

Ett hem som är just precis som vi vill ha det.

Ett hem för matlagning, för sömnlösa nätter och sovmorgnar, ett hem för filmkvällar för romantiska middagar, för spelkvällar med vänner och familj.

Ett hem för oss.

Och du är varmt välkommen att besöka vår sköna lya.

 

Vad är kärlek?

“What is love?” frågar Haddaway i sin hitlåt från 1990-talet. Det är en mycket bra fråga. Människan har i tusentals år försökt finna ett allmängiltigt svar, men än så länge har vi varit tvungna att nöja oss med hundratals olika tolkningar och synpunkter. Vilken som är den rätta är upp till var och en själv att avgöra.

Och det är nu jag borde backa ur och bara radera allting. Jag borde inte ge mig in på att svara på en fråga som tydligen inte går att besvara. Men det är sådan jag är. Att jag aldrig lär mig!

För jag trodde att jag visste, det gjorde jag verkligen. Jag trodde att jag visste redan då jag gick i lågstadiet och var för första gången förtjust i en söt flicka på klassen. Och jag trodde definitivt att jag visste för två år sedan då jag just blivit myndig och “vuxen” och hittat någon jag hade djupa känslor för. Jag trodde jag visste hur det kändes att vara kär på riktigt, hur det kändes att vara förälskad, vad det innebar att säga de där tre magiska orden och hur hemsk känslan av avsaknad på riktigt är. Och jag hade aldrig varit så säker som i början av denna sommar, då jag definitivt visste att jag hittat den mitt hjärta alltid längtat efter.

Men egentligen visste jag ingenting.

Jag vill inte påstå att jag vet allt det där perfekt och fullständigt nu heller – det kommer jag antagligen aldrig att göra. Men när jag tänker tillbaka på hur jag känt tidigare, hur jag varit så bombsäker på min sak för bara två somrar sedan, tycker jag bara att jag varit naiv och dragit för hastade slutsatser. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag känt något, kanske förtjusning, kanske en viss liten nivå av kärlek, men inte den där riktiga, stora och skrämmande varianten. Inte den man hör gamla par tala om i kassakön på K-market, inte den man ser i var och varannan Hollywoodfilm. Inte den kärlek som innebär att det finns en person där ute man älskar mer än någon annan, inklusive sig själv, och som man vet att man vill dela sin framtid med oberoende av hur världen kommer att se ur om tjugo år.

Det är den typen av kärlek jag sakta men säkert börjat ta del av sedan i våras. Och vid sidan om den känns det jag känt tidigare bara som en lek, en övningsfas, i stil med “mamma, pappa, barn” som dagisbarn leker för att lära sig familjeroller. Den här kärleken är så verklig, så stor, så levande och färggrann, att det inte går att beskriva det med några existerande ord. Men det finns vissa saker den består av. Dessa inkluderar bland annat:

  • Förståelse. På en alldeles speciell nivå. Ibland behöver man inte ens säga det man tänker, en blick eller en gest räcker för att säga mer än tusen ord. Och den andra parten förstår. Likaså förstår man att hur svårt det än kan kännas kan man inte alltid göra något för att hjälpa den andra parten, annat än att tänka på hen och krama om hen och säga att allting ordnar sig.
  • Närhet. I ordets alla betydelser. Närhet kan vara allt från att hålla varandra i handen då man går på en livlig gata till att mysa i pyjamas under en filt en måndagskväll. Det kan vara en simpel beröring, en kram bakifrån, en kyss, en blick som borrar en djupt in i själen. Det kan vara närhet i form av att man sitter så nära varandra som möjligt vid ett bord, även om det tekniskt sett vore smartare att sitta mitt emot varandra.
  • Acceptans. Ingen människa är en annan människa lik. I äkta kärlek lär man sig förstå och acceptera de skillnader som finns mellan en själv och sin älskade. Man hittar sätt att leva med den andra trots att man tycker olika om saker och ting. Man kompromissar, hittar den gyllene medelvägen och går vidare i vardagen. Man accepterar den andras val trots att man kanske alltid inte själv skulle ha valt lika.
  • Avsaknad. Det här är en stor och skrämmande del av kärleken. Den är både skön och otroligt smärtsam, och det känns som om den växer för var dag som går. Det spelar ingen roll om man är fem kilometer ifrån varandra och senast såg en halvtimme sedan, det känns redan som om man varit allt för länge ifrån sin älskade. Man saknar den andra natt och dag, men hen är alltid med i tankarna, i drömmarna. Och trots att det känns så jobbigt att sakna vet man att man måste göra det, att man måste gå ifrån varandra för att igen återförenas en tid senare. För i verkligheten är den andra parten alltid med i ett hörn av hjärtat.
  • Ord. De rätta orden vid rätt tidpunkt. Korta ord, långa ord, få ord, flera ord. Det spelar ingen roll. En enkel mening eller en djupgående diskussion – orden förenar på så många sätt och fördjupar bandet mellan två parter. I denna form av kärlek är ord ett viktigt verktyg och man vet att man kan säga vad som helst, prata om vad som helst med sin älskling. Det ska inte finnas några hinder.
  • Jämlikhet. Det är inte fråga om familjehierarki eller ett arbetsförhållande. Det är två människor som är fastbundna i varandra, som kompletterar varandra och som stöder och hjälper varandra enligt bästa förmåga. Det finns saker den andra parten gör bättre men i grund och botten är båda jämlika i det de gör.
  • Känslor. Skratt, gråt, rädsla, oro. Det finns av alla de slag. I äkta kärlek är känslorna flera och mångfacetterade. De kan alla aktiveras på en och samma gång, de kan blandas ihop eller de kan variera i styrka. Men varje gång knyts de ihop av kärleken man känner för den andra parten.
  • Ögonblick & minnen. Av alla de slag, spontana och planerade. Det kan vara små och enkla saker, eller stora och maffiga händelser, men i äkta kärlek upplever man en hel del tillsammans. Och det man upplever formar personerna i förhållandet och förhållandet i sig, man samlar på sig minnen och erfarenheter som man senare kan skratta eller gråta till. Och man vet att vartenda av dessa ögonblick, oberoende av om de är obehagliga eller otroliga, är lika viktiga, är lika minnesvärda, är lika fyllda av kärlek. Det är ögonblick som man spenderar med den människa man beundrar och älskar mest av alla och som bara på grund av det känns speciella.

Det finns så mycket mer jag kunde säga, men till vilken nytta? Kärlek är just det som det är – kärlek. Det är en känsla som är så öppen och allmän, men ändå så privat och hemlig. Den är intim, varm, skön, skrämmande. Och den riktas mot just den där ena speciella oberoende av väder och vind och med ökande intensitet.

Om tjugo år kommer jag att läsa detta, sucka och skaka på huvudet. Vad jag var ung och oförståndig en gång i tiden.

Men en sak vet jag att kommer att vara konstant. En sak vet jag att jag inte kan veta bättre, hur jag än försöker. För det är ett faktum som existerar nu och har gjort det mycket längre än jag själv vågat inse.

Jag älskar dig.