En otypisk finsk man

Klockan är sju på morgonen. Det är lördag, vilket man ser ganska tydligt i och med den utbredda tystnaden även i en större stad som Åbo. Jag har varit vaken redan i en halvtimme. Jag har som avsikt att ta bussen mot Helsingfors från busstationen och eftersom jag inte bor helt i centrum, är jag tvungen att först ta en Föli in till stan.

Jag kliver ut i den kyliga höstluften och kastar några snabba blickar omkring mig. Närområdet är tyst och stilla så när som på en ensam, obekant man som står vid busshållplatsen på andra sidan vägen.

Jag går över vägen och ställer mig ett par meter ifrån mannen, som en äkta finländare brukar göra, och inväntar min buss mot stan. Det är fyra minuter tills den ska vara här.

Plötsligt händer något oväntat: mannen vänder sig mot mig och pratar med mig! Av hans språkbruk att bedöma är han infödd finländare, vilket bara gör saken mer bisarr.

“God morgon”, säger han.

Jag svarar på samma sätt.

“Har du också just flyttat in?” frågar han och syftar på mitt höghus, som just håller på att befrias från en heltäckande renovering.

“Nej då, jag har bott här i över ett år”.

“Aha, nå jag är nyinflyttad. Bor på översta våningen”, säger mannen vänskapligt.

“Ja, det där mittersta huset renoveras just nu”, säger jag och pekar.

“Javisst. Jag tror att ett par andra nya också har flyttat in nyligen”, svarar mannen.

Och därmed är konversationen mellan mig och den lyckosten till man som fått en bostad i en av de nyrenoverade lägenheterna över.

Det är kanske inte så konstigt att prata med någon på en busshållplats klockan sju på en lördagsmorgon, men att denna någon är en medelålders finsk man känns lite konstigt.

Håller bilden om den tystlåtna och inåtvända finländaren att smulas sönder? Ändrar dagens samhälle, och de nya samhällsnormer som stadigt bildas, sakta men säkert på finländarnas karaktärsdrag?

Jag började tänka lite extra på frågan efter att ha läst en intressant bok (“The Good Citizen: How a younger generation is reshaping American politics”) om förändrade medborgerliga normer som orsak till varför den politiska aktiviteten ändrat karaktär i USA.

Det fick mig att fundera på huruvida Finland håller på att genomgå en dylik förändring. Vi lever i ett öppnare samhälle med bredare kontakter till den övriga världen. För att kunna leva i en sådan värld måste man kunna anpassa sig till den. Även Finland befinner sig i en brytningsfas, där globaliseringen och internationalismen når sitt yttersta läge. Och det tvingar oss att lämna våra trygga skal och öppna oss för den yttre verkligheten.

Jag kände mig, konstigt nog, lite glad efter att jag steg på bussen mot stan. Mannen var den första som sagt något till mig denna dag och även om han gjorde det oväntat, så var det en positiv överraskning. Finländarna får gärna bli lite mer sociala och utåtriktade, i synnerhet om vi vill klara oss i den tuffa tävlingen om internationella arbetsplatser.

Med denna lilla anekdot pratar jag mer än gärna politik över hela veckoslutet!

Advertisements

Höjdpunkten

När jag kom hem till min lägenhet idag efter min andra skoldag för i höst slog det mig för första gången någonsin hur skönt det var att komma hem till någon. Det slog mig att en så liten och en så enkel sak som att komma hem till sin älskade som väntar på en faktiskt kan vara höjdpunkten på dagen.

Då sommaren led mot sitt slut och studierna i Åbo sakta men säkert började närma sig igen trodde jag att så många saker skulle vara mina höjdpunkter. Men från och med idag vet jag att vad höjdpunkten definitivt inte är.

Höjdpunkten är inte att vakna på morgonen och äta skärgårdsbröd med lax till frukost.

Höjdpunkten är inte att andas in höstens första luft då man går från busshållplatsen mot universitetet.

Höjdpunkten är inte att se alla bekanta byggnader igen, att stå i ASAs aula och beundrande småskratta åt alla nya studerande som inte vet vart de ska.

Höjdpunkten är inte att träffa sina studiekompisar igen och fråga hur det har gått över sommaren, inte heller att dricka kaffe med var och en av dem.

Höjdpunkten är inte att stå och köa i den hundra meter långa matkön för att få sig en mättande portion studentlunch.

Höjdpunkten är inte att febrilt utöva självstudier i ett hörn av sitt favoritbibliotek, ej heller att sitta på ett möte med ett av de bästa styrelserna på jorden. Inte att få göra det man älskar att göra efter en paus över sommaren.

Nej, höjdpunkten är något helt annat.

Den är att komma hem efter den utdragna dagen, halvt missnöjd med att man inte hunnit göra precis allt man önskat och planerat, och bli bemött av den man älskar i trappuppgången. Den är att få stiga in i sin lägenhet och känna den ljuvliga, kärleksfulla doften av hemlagad mat som är en dans för smaklökarna. Den är att få all denna kärlek, alla dessa kramar av den man älskar mest, trots att hon är trött och halvsjuk och egentligen bara borde ligga i sängen och sova.

Aldrig har det känts såhär bra att komma hem. Aldrig har jag längtat såhär mycket på att få lämna dagens bravader bakom mig och bara lägga ner mig i sängen bredvid henne och mysa bort resten av dagen.

Jag trodde aldrig att höjdpunkten kunde vara kärlek.

Jag blev så glad

Jag blev så glad då jag reste hem från min arbetsskolning den där onsdagskvällen och blev inbjuden att spendera min kväll och natt med just henne. Just då fanns det inget bättre. De därpå följande dagarna skulle det inte vara möjligt i samma utsträckning.

Jag blev så glad då jag steg in i bussen klockan fem på torsdag morgon, för att inleda en lång resa till en ny stad i ett nytt land. Och jag blev så glad att få göra det med just henne och med en hel hög underbara människor, nära vänner och personer som jag mer än gärna delar min tid med.

Jag blev så glad över att få mysa på bussen och göra den långa resan lite mer intressant. Jag blev så glad då jag fick se nya landskap, lära mig nytt om det nya landet och träffa nya människor. Jag blev så glad över att få sprida glädje, att få hjälpa. Och jag blev så glad över att inte behöva dölja något, utan bara låta saker vara precis som de är. Jag blev också glad över att se att prisnivån var så mycket lägre än i Finland och att vädret var perfekt under hela resan.

Jag blev så glad att få resa hem igen utan missöden och att få sova en lång och skön natt med just henne. Och sedan blev jag väldigt glad av att vakna därpå följande morgon och få en underbar frukost!

Jag blev så glad då jag återvände till Åbo i gassande hetta, med grönskande träd och åstranden fullpackad av folk. Och bättre blev det att få vandra runt i staden med sommarlistan spelandes i öronen. Och jag blev så glad då jag gick in i klädaffären och möttes av en energisk och munter personal som mer än gärna hjälpte mig fast jag inte skulle ha behövt det. Hur skulle jag annars ha vetat att det var mer lönsamt att köpa femton par sockor än fem par?

Javisst. Jag har blivit väldigt glad över många små saker på sistone. Och det är något jag tänker ta tillvara. Sommaren kommer, värmen kommer, glädjen kommer. Och jag omfamnar dem som en gammal vän.

Jag rekommenderar att du gör likadant. Man kan finna mycket glädje i de mest obetydliga sakerna.

DSCF5477

 

Tjugo år och två dagar senare

En söndagförmiddag är lugn även i en stad som Åbo. Jag sitter vid ett bord i ett café och iakttar den lilla mängden människor som passerar mig. Vart de är på väg har jag ingen aning om och ärligt talat så bryr jag mig inte heller. Vänder jag på huvudet ser jag andra som avnjuter sitt morgonkaffe, kanske med en munk eller en croissant.

Och det är vid denna stund, då jag sörplar på min espresso och tänker tillbaka på arbetsintervjun som jag just kommit från, och då jag ser mig själv sitta med den underbara rocken jag skaffade en vecka sedan, som jag känner mig mer vuxen än någonsin förut. Jag sitter här bland andra vuxna en söndag förmiddag och dricker kaffe. Det skulle jag aldrig ha gjort ett par år sedan. Och det är både skrämmande – jag vill inte bli mera vuxen år för år – och skönt – jag börjar förstå hur vår värld egentligen fungerar och njuta av livet på ett helt annat sätt.

Men självklart finns det en skillnad på att vara myndig och att vara vuxen. Precis som jag anser att det finns en skillnad mellan orden “vuxen” och “fullvuxen” (det här med att studera sociologi får verkligen fantasin att flöda). Allt beror på hur man definierar ifrågavarande begrepp. Jag skulle inte kalla mig själv fullvuxen ännu – har ingen fast inkomst, ingen familj, och i flera fall är min humor så barnslig att jag snarare liknar en sexåring. Jag växer alltså ännu (symboliskt sett) närmast på det psykiska planet. Däremot kan jag anse mig själv vara vuxen – jag är inget barn längre, utan har vuxit ifrån det och blivit en ung vuxen, men inte fullständigt färdigt vuxen ännu. Därför kan jag vara lite barnslig ibland. Men det är något jag själv tycker är skönt. Ungdomen är en kort och intressant tid av livet och den ska man ta väl vara på.

Jag fyllde tjugo år två dagar sedan och firade dagen i just det sällskap som jag ville. Det är ett av privilegierna med att vara vuxen. Man får välja sitt sällskap alldeles själv. Och jag har haft turen att lära känna några riktigt schyssta och härliga människor. Det är jag evigt tacksam över.

Vart härnäst? Armén väntar i sommar. Flera år av studier. Förhoppningsvis bildar jag familj någonstans i framtiden. Och får ett jobb som jag är nöjd med. Och det är då jag kan bli vuxen på riktigt. Det vill säga fullvuxen.

Men en sak är i alla fall säker. Jag tror att den lilla sexåriga jag kommer alltid att finnas inom mig och oberoende av hur vuxen jag blir kommer jag aldrig att fullständigt övergiva det lilla barnet som jag någon gång för länge sedan varit. Det handlar bara om att slå på rätt inställning vid rätt tillfälle. Och det är jag redan nu ganska bra på, skulle jag våga påstå.

Tjugo år och två dagar senare – mindre än halvvägs till fyrtio. Här är jag nu. Och situationen kunde inte vara mycket bättre. Det är nu som världen öppnar sig för mig. Och jag tar emot den med öppna armar. Here is for another twenty years!

Kära VR

Kära VR,

jag tror det är dags att du börjar inse ett par saker. Det är nämligen så att en del av dina lojala vänner har börjat få nog av dig. Du är värre än en genomsnittlig tonåring – du kan aldrig hålla tiderna, du ändrar dina principer hela tiden och nu har du dessutom beslutat dig för att vända vissa av dina vänner ryggen. Vi orkar inte med ett dylikt beteende längre.

Låt mig få det vanligaste problemet ur världen först. Jag kommer inte ihåg när du senast var på rätt plats vid rätt tidpunkt. Allt som oftast anländer du ett par minuter försenat – och det är ännu någorlunda acceptabelt – men allt för ofta kommer du också en kvart, tjugo minuter eller till och med en halvtimme för sent (det förstnämnda hände häromdagen i Åbo). Vi skulle varmt uppskatta om du skulle kunna försöka hålla tiderna, eftersom vissa av oss har en väldigt tajt tidtabell att följa. Du brukar ofta skylla ifrån dig på till exempel det urusla vädret eller den finska vintern men de är båda saker som du borde kunna ta i beaktande och förbereda dig för eftersom de återkommer med jämna mellanrum.

Jag kan förstå att du kanske befinner dig i någon sorts av identitetskris men ditt temperament och förvirrande beteende behöver inte gå ut över oss. Hur ofta har inte vi varit tvungna att stressa lite extra eftersom ingen av dina biljettautomater fungerar (svar: oförlåtligt ofta)? Hur ofta bestämmer du dig för att utan uppmaning bara rucka på priset av dina biljetter antingen uppåt eller neråt och således ge en fattig studerande en hjärtattack (svar: oförlåtligt ofta)? Och när kommer din personal att lära sig att antingen fråga efter ett studiekort eller inte, kolla biljetterna eller inte eller överhuvudtaget meddela om något avvikande har ägt rum? Jag har börjat känna mig övertygad om att det aldrig kommer att hända.

Jag har levt med dessa dina brister i åratal – ingen är ju perfekt och det är ju så det skall vara. Men vissa saker kan man ändra och bli bättre på. Du har inte förbättrat dig det minsta trots all den kritik du fått av dina vänner – snarare tvärtom. Och efter ditt senaste beslut har jag äntligen börjat inse hur trött jag är på dig. De flesta av oss är beroende av dig för att ta oss till plugget, till jobbet eller hem. Men du tycks tycka att det inte spelar någon roll. Du har bestämt dig för att besöka oss allt mer sällan och under tidpunkter som gör det svårt för oss att leva ett normalt liv.

Vi lever inte för dig, VR. Så är det tyvärr. Vi lever med dig, men vi har andra saker i livet också. Men det du nu har beslutat att göra har gjort det extremt svårt för vissa av oss att fortsätta leva med dig. Många av dina vänner är tvungna att tänka om och alla är inte lika kapabla att justera sitt liv enligt ditt oväntade beslut. Jag vet att detta öppna brev knappast någonsin kommer att läsas av dig (och även om du skulle råka läsa det här skulle du säkert missförstå det eftersom du som bekant inte alltid briljerar med dina kunskaper i det andra inhemska) men jag känner mig förpliktad att skriva om det här ändå.

Visst kan du också vara en riktigt trevlig vän att umgås med. Om man förbiser dina personliga problem så fungerar du riktigt smort. Men tyvärr brukar dina vänner sällan fästa någon större uppmärksamhet på dina goda sidor, då dina dåliga sidor är så dominerande. Det tycker jag är en synd, men där får du skylla dig själv.

Jag önskar och hoppas, för din egen skull och för alla dina vänners, att du försöker ändra på ditt beteende. Du har ännu en möjlighet att förbättra ditt betyg i uppförande och upprätthålla dina vänskapsband. Låt inte dina nya kusiner ta dina vänner ifrån dig. Jag har stiftat bekantskap med en av dina kusiner. Jag var imponerad. Hen erbjöd allting som du erbjöd men gjorde det mycket bättre. Ta lärdom, VR.

Med vänlig hälsning, din oroade vän,

Theo

 

Vi saknar dig, Severus!

Ett nytt år för alltid med sig obehagliga saker. Idag fick världen höra om en av dem. 

Nyheten kom som en total överraskning för mig. Jag stod mitt i korridoren i en K-market i centrala Åbo och stirrade på orden som en kompis skrivit på Whatsapp. Jag brydde mig inte om alla människor som trängde sig förundrat förbi mig. 

Severus Snape är död!

Det kunde inte vara sant! Jag var tvungen att kolla upp Facebook, och visst, samma horribla nyhet återkom flera gånger genom olika massmediers sidor. 

Alan Rickman, en älskad och legendarisk skådespleare, mannen vi älskar att hata i alla bovroller, dog idag. Han blev 69 år gammal då cancern tog honom med sig. Han var Severus Snape. Han var Hans Gruber. Han var sheriffen av Nottingham. Han hade en av de mest välkända rösterna i filmhistorien. Och nu är allt detta borta, och vi kommer att sakna det för alltid. 

Och det ironiska är att det inte ens gått en vecka sedan musiklegenden David Bowie dog, också han vid 69 års ålder och bortrövad av cancern. 

Vad är det du vill cancer? Varför tar du folk med dig såhär? Är du nöjd nu? Vem ska du ta härnäst? Faktum är att alldeles för många människor dör alldeles för tidigt på grund av cancer. Största delen får aldrig såhär stor publicitet, men tragedin är precis lika stor. Stick och brinn cancer, vi vill inte ha dig här! 

Och kanske det mest ledsna med allt dehär är att Rickman aldrig fick uppleva visionen som han hade framför sig:

When I’m 80 years old and sitting in my rocking chair, I’ll be reading Harry Potter. And my family will say to me, “After all this time?” And I will say, “Always.”

Vi kommer att sakna dig David Bowie. Vi kommer att sakna dig Alan Rickman. 

En stor del av miljontals människors barndom har nu försvunnit. För att aldrig återkomma. Du finns i våra minnen, i alla filmer du gjort, i bilder och artiklar. Du finns inte mera, men det du lämnat efter dig försvinner aldrig! 

Vila ifred, Alan!

  

Nu åker julen ut! 

Du har säkert tröttnat på julen redan? Allt sedan radiostationerna slutade spela julsånger på annandag jul? Allt sedan julmaten försvann från butikerna och ersattes med memma och chokladägg? Finemang! Då vill jag slå sista spiken i kistan med 12 Events of Christmas: Lucka 11 och 12! 

Nu kanske vissa av er frågar vad i hela halva världen jag svamlar om. Julen slutade ju vid nyåret, eller allara senast vid trettondagen! Fel! Traditionellt sett slutar julen tjugo dagar efter jul, vid Knuts dag. Och den dagen råkar vara idag. 

Behöver du flera bevis? Den magnifika julgranen framför Åbo domkyrka håller på att monteras ner idag. Den riktiga vintern började äntligen, så som den brukar nuförtiden. Juljusen försvinner så småningom från husfönstren. Ja, nu är julen definitivt över. 

Och med det börjar en ny termin även vid Akademin. Ett halvår kvar. Tiden rinner snabbt. Nu börjar de riktiga studierna! Sociologi, folkrätt, statskunskap – och franska! Oui! Det räcker ju inte med att behärska fyra språk! 

Studier. Fester. Snö. Kaffe. En hel del springande hit och dit. 

2016 börjar som väntat.