Höjdpunkten

När jag kom hem till min lägenhet idag efter min andra skoldag för i höst slog det mig för första gången någonsin hur skönt det var att komma hem till någon. Det slog mig att en så liten och en så enkel sak som att komma hem till sin älskade som väntar på en faktiskt kan vara höjdpunkten på dagen.

Då sommaren led mot sitt slut och studierna i Åbo sakta men säkert började närma sig igen trodde jag att så många saker skulle vara mina höjdpunkter. Men från och med idag vet jag att vad höjdpunkten definitivt inte är.

Höjdpunkten är inte att vakna på morgonen och äta skärgårdsbröd med lax till frukost.

Höjdpunkten är inte att andas in höstens första luft då man går från busshållplatsen mot universitetet.

Höjdpunkten är inte att se alla bekanta byggnader igen, att stå i ASAs aula och beundrande småskratta åt alla nya studerande som inte vet vart de ska.

Höjdpunkten är inte att träffa sina studiekompisar igen och fråga hur det har gått över sommaren, inte heller att dricka kaffe med var och en av dem.

Höjdpunkten är inte att stå och köa i den hundra meter långa matkön för att få sig en mättande portion studentlunch.

Höjdpunkten är inte att febrilt utöva självstudier i ett hörn av sitt favoritbibliotek, ej heller att sitta på ett möte med ett av de bästa styrelserna på jorden. Inte att få göra det man älskar att göra efter en paus över sommaren.

Nej, höjdpunkten är något helt annat.

Den är att komma hem efter den utdragna dagen, halvt missnöjd med att man inte hunnit göra precis allt man önskat och planerat, och bli bemött av den man älskar i trappuppgången. Den är att få stiga in i sin lägenhet och känna den ljuvliga, kärleksfulla doften av hemlagad mat som är en dans för smaklökarna. Den är att få all denna kärlek, alla dessa kramar av den man älskar mest, trots att hon är trött och halvsjuk och egentligen bara borde ligga i sängen och sova.

Aldrig har det känts såhär bra att komma hem. Aldrig har jag längtat såhär mycket på att få lämna dagens bravader bakom mig och bara lägga ner mig i sängen bredvid henne och mysa bort resten av dagen.

Jag trodde aldrig att höjdpunkten kunde vara kärlek.

Advertisements

Bajsansiktet

Idag firar vi den internationella dagen mot rasism.

Varför behöver vi en specifik dag för en sådan sak? En mycket god fråga. Vi förnuftiga människor borde ju motarbeta rasism året runt, utan att behöva incentiveras till att göra så. Om det ändå vore så enkelt. Än idag går alltför många omkring på gatorna med ytterst rasistiska åsikter som inte bidrar till välfärdssamhällets utveckling på något sätt. Vilket av dessa är ett realistiskt problem: rasister som med jämna mellanrum ordnar våldsamma protester på gatorna eller flyktingar från Syrien som försöker göra sitt bästa för att kunna leva ett säkert och normalt liv i ett okänt samhälle? Vem orsakar större skador för det välfärdssamhälle som vi försöker upprätthålla: rasisten eller flyktingen?

De finns de som hävdar att det bor en liten rasist inom oss alla. Alla har vi fördomar om till exempel muslimer och var och en av oss funderar ibland på om det är säkert att gå ut på gatorna efter att mökret lagt sig. Men få tänker på att den föreställningen vi har av människorna i Mellanöstern och andra avlägsna delar av planeten kommer från de medier som vi dagligen följer. Vi snappar konstant upp ny information, både medvetet och omedvetet. Trodde du att det bara är Ryssland och Kina som censurerar och rapporterar saker ur sin egen synvinkel? Nejdå, västerländska medier gör precis samma sak, och i allra högsta grad dessutom. Vi kan omöjligen säga att den bild som våra medier framför av andra kulturer är rättvis – den är snarare väldigt snäv och motsvarar knappast hela verklgheten. Fast vad vet jag, jag har ju aldrig rest till Libanon.

Det har gått en lång tid sedan slaveriet och kolonialismen dominerade världspolitiken, men det är nu, under den postkoloniala tiden, som följderna börjar bli uppenbara. De svartas rättigheter är i dagens läge på papper exakt de samma som de vitas rättigher men i praktiken finns det ändå en viss motsättning som hängt kvar efter de gånga tiderna. Ta fast årets Oscar-debatt som ett exempel: inga svarta kandidater, andra året i rad! Eller tänk på Barack Obama, USA:s första svarta president. Det tog ju landet bara 232 år.

Alternativt kan du tänka på denna lilla djärva pojke, som uttalade sig i YLE:s Aamu-TV idag (kolla här eller alternativt på Arenan).

“Jag blir utskälld till ‘neger’, ‘bajsansikte’ eller ‘bajsfärgad”

Applåder. Verkligen originellt. Ni har nu listat ut att bajs är brunt. Precis som kaffe. Borde jag börja gå runt på stan och fråga folk som sitter på caféer: “Hej, hur smakar bajsdrycken?” Problemet ligger i orden. De hänger kvar. Speciellt “neger” som tabubelagts för evigehter sedan. Sluta använda dem. Så simpelt är det, snöansikte!

“Det känns inte bra att bli utpekad. Det händer så ofta att man inte längre orkar bry sig”

Detta betyder inte att man ska fortsätta med det. Mörkhyade människor har också känslor och de tycker det är precis lika illa om att bli kallade för bajsansikte som du skulle tycka det är illa att jag kallade dig fet eller ful, även om du var det.

“Alla är inte tillräckligt modiga för att gå fram och säga att den här personen beter sig illa mot mig”

Därför behövs vi. Vi ska stå emot rasismen. Hjälp dem som är utsatta. Och det behövs andra modiga killar och tjejer som Valtteri som faktiskt vågar sätta fart på stämbanden och tala om för oss hur det egentligen är. Det är dags att få ett slut på den här löjliga juntti-inställningen som råder i vårt samhälle idag. Om du är en lärare ska du göra något för att förebygga och stoppa all sorts mobbning. Är du en elev ska du våga stå på dig. Och är du bara en alldeles vanlig människa ska du använda sunt förnuft i vardagen. Jag förblir positiv över att alla människor innehar ett sunt förnuft. Det gäller bara att hitta det.

Jag deltog idag i en “human chain” som FHPT-flyktingstöd ordnade tillsammans med Humanistiska Föreningen vid ÅA. Dess syfte var att “uppmuntra till öppenhet till invandrare och för att visa solidaritet emot diskriminering”. Kedjan fotograferades och blir en av många bilder i Röda Korsets kampanj mot rasism.

Tillsammans går vi mot en bättre värld. Ett steg i taget. Eller som Michael Jackson brukade säga: “Heal the world. Make it a better place, for you and for me and the entire human race.”

Inför ett nytt år

Året närmar sig sitt slut, men jultiden kör på för fullt. Det är därför dags för 12 Events of Christmas: Lucka 10!

Ute smäller det som om ryska armén skulle ha inlett ett offensiv mot Finland. Klockan tickar stadigt mot midnatt. Marken är grön och himlen är svart. Champagneflaskans innehåll försvinner magiskt och ett nytt år står inför dörren.

2015 har varit ett väldigt spektakulärt år, både för samhället i allmänhet och för mig personligen. Vi har fått överleva ett år med terrorattacker, politiska skandaler, klimatkonferenser och nymodigheter. Jag har blivit student, haft en tidernas sommar, flyttat hemifrån, blivit politiskt aktiv och inlett studierna i sociologi vid Åbo Akademi. Saker har gått som väntat, men året har fört med sig också en hel del överraskningar av flera olika slag.

2016 kommer säkerligen att vara ett intressant år. Världen får kämpa med ISIS, terrorhot och den eviga kampen mot den globala uppvärmningen och krig. Vi får med spänning vänta hur trippel-S-regeringen styr vårt land djupare in i ett kaotiskt läge, medan Finlands 100-årsdag närmar sig. Mina studier fortsätter och i juli är det dags för mig att göra min medborgerliga plikt för staten och rycka in i militären. Och jag är absolut säker på att året även för med sig en hel del överraskningar.

I år har jag utvecklats som person. Upplevt nya saker, träffat nya människor, fått nya vänner. Lärt mig nya saker och lärt mig se på mig själv och på livet på ett annat sätt. Det finns just inget jag ångrar med det gångna året och då klockan slår tolv tar jag med mig en hel del minnen som jag knappast någonsin kommer att glömma.

Om du har delat ens en sekund av året med mig vill jag varmt tacka dig. Tack. Du har gjort även detta mitt nittonde levnadsår till en succé. Och om du är en som spenderat lite mer än en sekund med mig vill jag tacka dig extra mycket. Ni vet vilka ni är och ni vet varför jag är tacksam.

Nu återstår endast raketerna, skumppan och allt de där andra som vi associerar med nyårsfirandet. Fira försiktigt, så får du njuta av ännu ett år på denna jord.

Gott nytt år 2016 allihop!

image

Glögg och spex

Kära vänner och hankeiter! Det är dags för lucka nummer två av 12 Events of Christmas! Och idag dyker vi ner i den kokheta spetsade glöggen och skrattar ihjäl oss av utdragna skämt om humanisters tankevärld…

Torsdagen den tredje december deltog jag och ett par tusen andra studerande (av vilka åtminstone ett par busslaster kom den långa vägen ända från Vasa) i den traditionella Glöggrundan. Som en första årets studerande ville jag såklart se vad det hela gick ut på, även om jag fått höra av en mycket trovärdig källa (som varken är hankeit eller humanist) att Glöggrundan en gång i tiderna varit mycket mera glöggcentrerad. Nuförtiden är det ju fråga om att man samlas vid domkyrkan för att få en karta och en kopp glögg och sedan under några timmars tid runda diverse barer och nattklubbar i Åbo och samla stämplar för att få halarmärken. Sedan samlas alla på efterfest vid någon nattklubb. I år fick festen av stapeln i Monkey samt i Börs, med fri gång mellan båda nattklubbarna genom Forum (hur coolt är det inte att vandra i ett köpcenter mitt i natten!).

Själva rundan löpte ju som smort! Med mitt lilla gäng gamla och nya bekanta besökte vi ett antal olika platser, av vilka vissa var totalt nya för oss. Köerna var som väntat långa, men priserna på dryckerna ändå relativt låga (och detta syntes även i mängden dricka man fick för priset!). Flera platser serverade glögg, men ofta handlade det om en shot eller öl/cider/lonkero.

Den långsamt mörknande staden var en ganska munter syn, då tusentals halarklädda studerande spred sig över hela centrum och den gråa decembernyansen genast förstärktes av alla möjliga färger.

Efter en kort mellanfest köade vi i 45 minuter in till Monkey. Vi bytte våra stämplar mot halarmärken (åtta stycken stämplar räckte till glöggkandidat!) och påbörjade efterfesten. Till en början var allt som normalt, men efter midnatt började det bli obehagligt trångt överallt, trots att festen var så utspridd. När Norlie & KKV började spela på Börs var trängseln så stor att man kände sig som en sardin på burk. Den värmen och intimiteten klarade man inte så långe, så jag gav upp och tog mig hem.


Ikväll har jag skådat på ett sjukt roligt spex, upsatt av Akademiska Spexet vid ÅA. Spexet gick under namnet Odysséen och var en moderniserad tolkning av den klassiska berättelsen. Och som väntat innehöll den en mängd skämt om humanister, kemister, närpeser, rika människor och studieliv. Och allt var kryddat med en rad finurliga sånger och roliga dansnummer – för att inte glömma de härliga omstarterna som publiken kom med!

Glögg oxh spex har alltså spetsat slutet av denna vecka för mig! Nu återstår bara veckoslutet med diverse andra orsaker till fest! 😉

Protestormen

Det är jul om 24 dagar. Därför är det dags för julkalender. I december kommer jag att vara med om åtminstone tolv intressanta evenemang, så det betyder tolv inlägg fram till julafton! Maffigt!

Välkommen till 12 Events of Christmas!

Idag vill jag slösa bort lite av din dyrbara tid för att tala om utbildning. Denna mulna och regniga tisdag (ser man på maken, inte en enda snöflinga i sikte!) har jag fått ta del av mitt livs första demonstration. Jag och ca 500 andra personer med anknytning till utbildning (studerande, lärare och personal från första, andra och tredje stadiet både på finska och svenska – och några enstaka utbytesstuderande) samlades vid lunchtid framför konstmuseet i Åbo för att vandra fram till Universitetsbacken med våra plakat och krigsrop.

“Stubb, Soini, Sipilä! Emme alistu ikinä!”

Jag var på plats i god tid med en kompis och vi stod och huttrade i kylan och väntade på att andra skulle dyka upp. Och mängden deltagare ökade långsamt men säkert. De finska sociologerna anlände. Likaså Teologiska Studentföreningen vid ÅA. En hel del obekanta ansikten.

“Näpit irti koulutuksesta!”

Svensk Ungdom dök också upp (dock relativt osynligt eftersom politiska symboler var förbjudna). Vi anslöt oss till dem och bar med oss “Framtidens Ost” som vi hyvlade bitar ifrån på samma sätt som regeringen gör. Kommunistiska symboler var lite väl synliga i folkmassan och skapade irritation bland vissa…

Alla ska ha råd!”

Vi lyssnade på två tal, det ena av en finskspråkig gymnasielärare som även fungerade som skrikledare. Det andra talet hölls av en av arrangörerna. Tyvärr missade jag en stor del av innehållet i talen eftersom jag inte hörde så värst mycket, trots att talarna använde megafon. Men folkmassan skrek i alla fall allt vad de orkade och till och med ett par ilskna hundar anslöt sig till protesterna.

“Students united can’t be defeated!”

Och så började vi vandra. Långsamt. Nerför backen, förbi Salutorget, eskorterade av polisen. Vi gick mitt på gatan. Trafiken stod stilla. Jultorget var inte lika intressant som den långsamt slingrande protestormen. YLE var på plats, likaså en hel del journalister från diverse tidningar. Och en stor skara nyfikna Åbobor som stod och filmade vid varje gathörn. En taxichaufför satt inne i sin bil och filmade med sin iPad.

Tyvärr var jag och två kompisar tvungna att avlägsna oss mitt under vandringen, eftersom vi var tvungna att ta oss till nästa föreläsning. Men vi deltog ändå så gott som till slut och lade till våra röster till protesterna som en av de få ÅA-studenterna!

Kommer protestormen att ha någon effekt? Kanske inte, men vi har i alla fall visat hur starkt vi bryr oss om den högklassiga utbildningen som vår älskade regering SSS så hängivet vill ta ifrån oss! Det var glädjande att se så många människor på plats och att själv få vara med i fören och protestera för en så viktig sak! Det här är trots allt ärenden som berör mig och så många andra i allra högsta grad.

Vi har inte råd att pruta på utbildningen. Utbildning är landets framtid. Vi måste komma på en annan lösning. Så lämna osthyveln hemma!

image

Iakttagelser efter första studiemånaden

Idag har det gått en månad och två dagar sedan jag inledde studierna den där varma augustidagen, svettandes på stolen i auditoriet i ASA eftersom jag cyklat nästan fem kilometer i behaglig hetta. Och under den månaden har jag varit med om det ena och det tredje men också gjort några intressanta iakttagelser. Eftersom jag började blogga så här sent är det lättast att presentera iakttagelserna i kort format istället för att gå mera in på dem. Får väl skylla mig själv för det.

  • Att sikta på att komma på föreläsningen då den faktiskt börjar och inte då det står på läsordningen (dvs. femton minuter tidigare) är inte ett bra beslut om man vill komma i tid
  • För 2,60 € får man en otroligt bred och smaklig skollunch som får grundskolans lunch att verka ännu sämre än den redan är
  • Matköerna är minst fem kilometer långa
  • Studielivet koncentreras till tiden mellan måndag och torsdag, men under veckosluten är det dött som bara den
  • Man behöver inte delta i alla evenemang som ordnas, men man gör det bara för principens (och alkoholens) skull
  • Efter en händelserik vecka märker man på söndag kväll att man inte just har haft tid för studier
  • Österbotten är nästan suspekt underrepresenterat bland samhällsvetarna i år. Det samma kan inte sägas om Sibbo
  • Att försöka leva enbart på studiestödet är en utopi
  • Det är möjligt (men kanske otroligt idiotiskt) att spendera 60 € på gulisakademin och halarmärken
  • Man kan vara otroligt pigg efter att ha sovit bara 3,5 timmar
  • Antingen hatar ÅA naturvetare, eller så försöker de dölja nåt för oss andra, eftersom Biocity står utanför campusområdet
  • Klubblokaler
  • En studerande från NN är tydligen välkommen att gå både på NN:s intagning och på Öffens intagning
  • Att ha gulisintagning och sitz under samma kväll känns som en mindre bra idé dagen efter
  • The Monkey är en farlig plats för plånboken

Det finns naturligtvis andra punkter men jag är dödstrött och dessutom kan jag ju inte spoila allt i förväg, eller hur? 😉

Om bloggnamnet

Jag känner ett behov av att förklara bloggens namn innan någon kommer och klagar över att det är smaklöst eller något i den stilen (kom ihåg: torr humor!!). Uttrycket är för det första ett citat, det är alltså inget jag själv har sagt eller tyckt. Jag har full koll på att vare sig du är samhällsvetare som jag, eller humanist, naturvetare, ekonom, ingenjör, farmaceut eller något annat är du en helt vanlig människa. Och det är inget mer med det.

Ta alltså titeln med en nypa salt. Det är ett citat som jag hörde under min första dag vid Åbo Akademi. Jag valde det för att representera min studietid och eftersom det låter så slående. Inte för att jag har något emot humanister. Jag har flera bekanta som är humanister. De är alla trevliga människor. Och om du är humanist är du givetvis välkommen att läsa denna blogg. Men om du råkar vara ekonom vill jag ge dig en liten varning: vi samhällsvetare vid ÅA tycker om att småbråkas lite med er. Det är inget personligt. För det mesta.