En olidlig väntan

Det är som att vänta på sin första lön.

Eller på att äntligen få se sin kära vän, som varit bortrest i ett och ett halvt år.

Eller att få höra hur ens hustru har klarat sig i operationen.

Eller att få veta om man blivit intagen till det där prestigefyllda universitetet.

Eller att vänta på dagen D och sedan uppfylla sin samhälleliga plikt och invänta resultatet av det spännande valet.

Fast egentligen är det så mycket svårare, så mycket mer olidligt.

Att vänta på något man verkligen saknar, att vänta på att den man älskar mest ska komma hem från jobbet efter en lång arbetsdag – det är svårare än man först tänker sig. Man sitter där på soffan i tystnaden och mörkret, tittar på alla ljus som står och väntar på att bli tända, beundrar det städade köket, känner doften av pizza från kartongen på bordet.

Och man orkar inte vänta på att hon ska komma hem. På att hon ska slänga sig på soffan bredvid mig och prata om sin dag, krama om mig och säga att hon fryser, få en filt inlindad omkring sig och en kall dricka i handen. På att hon ska fråga om vi ska se på en mysig film tillsammans. På att vi ska se på filmen i skenet av stearinljusen och äta pizza tillsammans.

Och även om det känns så oändligt olidligt och smärtsamt att vänta på det är det varje gång värt det och så mycket mer. För det är så kärlek fungerar – det tar ont och det känns jobbigt, men samtidigt värmer det från topp till tå och får en att le inombords.

Och så är det även denna fredag kväll. Allting börjar vara klart, och strax står bordet dukat.

Välkommen hem!

Advertisements

Landet där hjältarna får leva

big_etsa_11123923

En enää ikinä tässä tai tulevissa maailmoissa tottele ketään enkä mitään arvovaltaa, käskijää, hallitusta, jumalia tai enkeleitä, missään muussa kuin siinä, minkä myönnän oikeaksi tai parhaaksi mahdolliseksi.

Dessa välkända ord, dessa trotsande, rentav anarkistiska ord, yttrades för nästan hundra år sedan av den finske pacifisten, socialisten, talaren och politikern Yrjö Kallinen. Ord som Kallinen, enligt egen utsago i en intervju i början av 70-talet, även framgångsrikt levde efter. För han gjorde misstag, precis som vi alla, men han medgav att precis som det som han gjorde var rätt var alla de misstag han gjorde endast hans eget fel.

Yrjö Kallinen stämplades som landsförrädare i efterdyningarna av inbördeskriget 1918 och dömdes till döden fyra gånger – utan att domen någonsin blev verklighet. Kallinen fick sitta livstids fängelse fram till 1921, då han benådades. Sedermera blev han Finlands första och hittills ända pacifistiska försvarsminister 1946-1948. Han levde efter sina principer och hyllades som någon form av fredens hjälte vid sin bortgång 1976.

Den Lahtis-baserade teatergruppen Teatteri 2.0 har år 2016 och 2017 framfört en enkel pjäs med titeln “Maa jossa sankarit saavat elää”. Den berör inte bara Kallinen och hans liv utan den diskuterar även begreppet hjältar och frågar vad det egentligen är som gör människor till hjältar? Pjäsen var en interaktiv och intim upplevelse och ett tankeväckande verk.

Är hjältar alltid modiga? Eller kan en hjälte vara rädd, räddare än alla andra, men trots det våga göra det som bör göras? Kan en hjälte vara självisk? Var Yrjö Kallinen, mannen som vägrade att ta till vapen, vägrade att följa order, vägrade att dö, en hjälte? Var Arndt Pekurinen, den berömda vapenvägraren, en hjälte? Är Obama en hjälte? Putin? Sipilä?

Publiken kunde inte svara på frågan om vem som är hjälte – eftersom det är en svår fråga. Hur ska man definiera en hjälte? Någon hjälte var den egna mamman, en annan valde tennisstjärnan Rafael Nadal. Någon tycker kanske att Brad Pitt är en hjälte, medan en annan är absolut säker på att Edward Snowden gjort sig värdig den titeln.

Nuförtiden associerar de flesta ordet hjälte med de där människorna med superkrafter som dyker upp i serietidningarna och i varannan film. Dessa superhjältar är en relik från en tid då allmänheten behövde starka och modiga ikoner att förlita sig på, då hotet från öst var som störst. Men i dagens läge är de samma trikåklädda muskelknuttarna en inkomstkälla för filmbolagen.

Och det är därför vi istället får vända oss till verklighetens hjältar, modiga män och kvinnor som ibland satt sina liv på spel för att förbättra det som är ont i världen. Krigshjältar, räddningshjältar, vardagshjältar. Och sådana hjältar finns det många av: Moder Theresa, Nelson Mandela, Gandhi, Livingstone, Columbus…

Dessa är lätta att relatera till, för de har funnits i verkligheten, de har offrat en hel del för att uppnå små vinster. De har lidit, de har varit rädda och de har trotsat rådande system och orättvisor, de har försiktigt letat sig framåt i mörkret och äntligen uppnått ljuset, lösningen, freden. Och ibland har det betytt att man sett dem som förrädare och brottslingar och de har lidit långa och hårda straff eller till och med avrättats. Men med tiden har åsikterna ändrats och plötsligt har de blivit nationalhjältar, nostalgiska galjonsfigurer från en gången, bättre tid.

Och dessa hjältar får leva i samförstånd i landet där hjältarna får leva.

Och för någon är Yrjö Kallinen den stora hjälten.

Och visst var han en beundransvärd man med en ideal som börjat få allt mera gehör.

Min hjälte finns i nuet, omkring mig, i min vardag.

Min hjälte är det lilla hjärtat som ser efter mig.

 

Den magiska blicken

amnestyinternational-logo

Det sägs att ögonen är själens spegel. Idag fick jag det talesättet bekräftat.

Den internationella människorättsorganisationen Amnesty International har redan en längre tid drivit en kampanj med namnet “Look Beyond Borders”, med syftet att få världens människor att behandla asylsökande och flyktingar på ett humanare sätt och inse i verklig vilken nöd dessa människor befinner sig i just nu. Och precis som alla kampanjer som drivs av stora NGO:s, försöker även denna kampanj fånga allmänhetens intresse genom en uppseendeväckande video.

I videon jag fick se idag utfördes ett enkelt experiment. Två för varandra obekanta personer träffas i ett rum och får en uppgift: de ska titta varandra i ögonen i fyra minuter. Det är inte en stirrtävling, tanken är att man agerar fullkomligt naturligt och normalt, men tittar den andra parten rakt in i ögonen. Deltagarna parades ihop så, att en europeisk medborgare alltid var par med en syrier, irakier, afghan eller annan person från ett flyktingland. I experimentet deltog en brokig skara försökspersoner, allt från små barn till äldre herremän och ensamförsörjande muslimska mammor till brittiska studerande.

Som man kunde vänta sig var det hela såklart rätt så pinsamt i början. Två personer från totalt annorlunda kulturer träffar varandra första gången och är tvungna att genast titta på just det som anses vara så sårbart i en människokropp.

Flera undersökningar har gjorts angående ögonens roll i vår kommunikation. Om du tittar en främling i ögonen kan det tolkas på flera sätt, beroende på typen av blick du ger. För det mesta är blicken en invit till ytterligare konversation och umgänge, ibland är inviten artig, ibland frågande, ibland rentav sexuell. Vissa gånger visar du med blicken att du är ledsen eller osäker, ibland är du arg och vill inte ha något att göra med andra människor. Men så fort ögonkontakten etableras börjar du kommunicera på ett annat sätt, din kropp börjar långsamt skvallra om dig och dina innersta tankar och känslor väller ut. Det är därför ögonen är själens spegel – vi kan se in i människans sinne och förstå dem på ett helt annat sätt genom att göra en så simple åtgärd som att titta dem i ögonen.

Detta är även budskapet i videon och Amnestys kampanj.

Och resultatet av experimentet var verkligen hjärteskärande. Det som började i en rätt så neutral men vänlig blick slutade i kramar, gemensam lek, tårar och delning av minnen, erfarenheter och bilder. På bara fyra minuter agerade flera av dessa personer som om de känt varandra en längre tid. Och allt de gjorde var att titta varandra i ögonen och utbyta några ord – ibland räckte bara blicken för att den andra parten skulle förstå vad den första parten varit med om.

Och skulle vi alla följa denna princip skulle europeiska medier antagligen inte prata om en flyktingkris.

Det må vara så att vi inte har ett gemensamt språk, en gemensam kultur eller religion eller ens gemensamma värderingar – men vi har alla en själ och vi har alla ögon och känslor och ingen kan fullständigt dölja sina känslor så länge ögonkontakten bibehålls. Och när jag fick se dessa belgier, polacker och britter umgås med människor som flytt från sina hemländer i Mellanöstern – när jag fick se en kvinna krama en pappa som tvingats lämna sin familj, när jag fick se två små flickor leka med varandra som om de vore bästa vänner – ja, då ilade smärtan i själen när jag insåg att det verkligen är så enkelt.

Kanske finns lösningen på den alltid så eftertraktade, dock precis lika ofta så svårt genomförda, världsfreden i just denna video.

Låt en blick skapa fred och solidaritet.

Du kan kolla videon här!

Ett nytt hem

Det har äntligen hänt.

Det underbara, härliga, otroliga, magnifika, perfekta.

Det jag väntat på länge, det jag längtat efter, det jag hoppats på.

Jag har flyttat till ett nytt hem tillsammans med min älskling.

Och vilket hem! Perfekta former, mjuka färger, mysiga toner, släta ytor.

Nya möbler, begagnade möbler, stearinljus, en massiv klocka på väggen, ett badkar och en kanin.

Vårt hem med våra regler, våra system, våra möbler, våra tidtabeller.

Ett hem som är just precis som vi vill ha det.

Ett hem för matlagning, för sömnlösa nätter och sovmorgnar, ett hem för filmkvällar för romantiska middagar, för spelkvällar med vänner och familj.

Ett hem för oss.

Och du är varmt välkommen att besöka vår sköna lya.

 

Press på pressfriheten

Suomen Kuvalehti publicerade idag en artikel, som påstår att statsminister Juha Sipilä indirekt förhindrat YLE från att publicera ett flertal artiklar angående Sipiläs beslut att ge tilläggsfinansiering åt bolaget Terrafame, samt misstanken om jäv som ingår i beslutet. Tidningen påstår att Sipilä skickat ett flertal arga brev till reportrar och chefer på YLE och sagt att han saknar tillit gentemot bolaget och att han är djupt sårad. Som en följd av detta skulle YLE:s nyhetschefer ha beslutat att inte publicera nya artiklar som berör ämnet och inte heller ta upp ärendet i veckans aktualitetsprogram. Reportern Ruben Stiller skulle enligt rykten ha blivit hotad om att få sparken från sitt jobb.

Enligt Hufvudstadsbladet bestrider YLE påståendet om att man skulle ha utnyttjat inre censur i bolagets rapportering. Kainuun Sanomat skrev en artikel om hur Sipiläs livvakter hindrade journalister från att ställa frågor angående censurskandalen under Slush-evenemangets öppningsceremoni.

I skrivande stund råder det en viss osäkerhet om vad som egentligen har skett. Justitieombudsmannen utreder som bäst huruvida statsministern gjort sig skyldig till jäv i sitt ämbete. Samtidigt går debatten het om Sipiläs agerande och reaktion gentemot mediernas rapportering om Terrafame. Har censur begåtts? Vem har handlat fel, statsministern eller YLE? Eller kanske båda parterna?

Oberoende av vad verkligheten är, väcker detta en stor oro. Är det här steget som vårt land kommer att ta? Är vi på väg mot en tid då våra beslutsfattare och makthavare fritt kan formulera vad medierna rapporterar till folket? Kommer vi att se ett slut på objektiv och undersökande journalistik, vars syfte är att gräva fram sanningar som i avsevärd grad kan påverka hur vårt samhälle ser ut?

YLE är som bekant ett statsägt företag som till fullo litar sig på statlig finansiering – pengar som politikerna beslutar om. Därför har våra beslutsfattare rean nu en viss makt över YLE och dess innehåll. Det är däremot varken rättvist eller speciellt demokratiskt att en politiker går direkt in och förhindrar publiceringen av nyheter som folket har rätt att veta om. Detta kallas censur och har inget att göra i ett samhälle med yttrande- och pressfrihet.

Vi har skäl att komma ihåg att statsministern inte medvetet eller direkt gått ut med att förbjuda publiceringen. Det beslutet gjordes av YLE:s chefer. Men det är just dessa chefer som står under politikernas stora toffla. Och vill man ha fortsatt finansiering och stöd lönar det sig att hålls på god fot med landets ledning. Just denna tankegång är vanlig bland media i autokratiska länder, där varenda nyhet passerar genom beslutsfattarnas sil innan de publiceras. Eller stoppas, beroende på innehållet.

Man kan dock inte påstå att YLE skulle vara helt utan skuld heller. Det kan knappast kännas väldigt bra ens för statsministern att i flera dagars tid vara statens största mediers huvudnyhet när det gäller misstankar om jäv – eller när ens eget privatliv blir inblandat i soppan. Men ger detta en orsak till censur? Borde medierna inte få fritt publicera vad de vill, i synnerhet om det handlar om en så betungande sak som jäv? Borde folket inte ha rätt att få veta vad de makthavare som de själv röstat till makten håller på med för att kunna undvika misstag vid nästa val.

Det är väl självklart. Eller borde vara det i ett demokratiskt samhälle.

Vi ska inte dra förhastade slutsatser på basis av ett enskilt fall, men dylika censurskandaler är ovanliga i vårt land. Finland har världens friaste pressfrihet – våra medier kan fritt publicera vad de vill så länge de respekterar journalistikens gyllene regler. Det finns en orsak till att media kallas den fjärde statsmakten. De har en livsviktig roll att rapportera om aktuella och viktiga händelser, bilda opinion och komma med alternativa och nya synpunkter.

Censurhärvan är ett första tecken på att någonting möjligtvis kunde vara fel. Är politikerna trötta på att våra medier ständigt kritiserar dem, på att de görs till åtlöje, på att de målas som värdelösa töntar? Pressfriheten utsätts för en oerhörd press – men till all tur har landet fortfarande flera obundna medier som gör allt för att rapporterna sanningen, utan att påverkas av politiska beslut. Vi har ett stort antal Kalle Blomkvistar bland våra journalister som inte vill annat än att låta folket veta att inte ens våra politiker är felfria figurer.

Det är naturligtvis inte medierna heller.

Vi vill ha oberoende medier, som vet var gränsen går, men som vågar rapportera om allt som är värt att rapporteras om och som står för sina reportage. Vi vill ha politiker som tänker igenom sina beslut, som är ärliga och inte försöker dölja verksamhet som kan ses som omoraliskt eller olagligt.

Men så länge vi inte har det kommer bägge statsmakterna att använda sina egna vapen för att försöka stoppa varandra.

Frågan är – vem står på folket sida? Är det politikerna vi ska lita på, eller media? Vem har gjort fel, vem ska försvaras?

Hangö – en storstad i södern

Texten är ursprungligen publicerad som min femte kolumn i Hangötidningen den 31.10.2013. Publicerad här utan ändringar.

“Hösten har börjat på allvar i vår lilla stad. De sista löven faller strax ner och höstens regn övergår i snöfall. Krattan kan vi lagra i förrådet och istället för dem tar vi ut spadarna och skyfflarna. De sista stormarna får havet att dansa, innan kölden stelnar den för några månader framöver. Vi upplever möjligtvis den sista hösten och vintern i Hangö som liten stad. Nästa år är Hangö kanske en storstad.

Egentligen är det rätt så överraskande att vi inte ännu har sammanslagits med vår grannkommun Raseborg. Under de senaste åren har Hangös ekonomiska situation varit mycket svår och vi har stått på listan över Finlands kriskommuner en längre tid. För oss hangöbor har det varit viktigt att bevara vår självständighet som Finlands sydligaste stad. Och det faktum att vi inte har sammanslagits med andra kommuner trots den ekonomiska krisen har visat hur hårt och flitigt vi försvarar vår stad. Vi är ju trots allt unika på flera sätt; våra sandstränder och vår natur finns inte att hitta på andra orter i landet.

Men hur vi än kämpar och hur vi än försöker, så finns det ändå någon som står över oss. Finska staten vill inte ha kriskommuner. Och vem skulle vilja det? Finska familjer vill inte heller vara krisfamiljer. Och staten har gett oss möjligheten att själv komma på en lösning till krisen. Våra försök har försvårats tack vare stora företags konkurser och allmänna sparkrav. Och nu verkar det som om staten har fått nog. Det är dags för Hangö att förbereda sig för en sammanslagning.

När jag flyttade hit från Esbo år 2008, flyttade jag från en storstad med ca 250 000 invånare till en stad med dryga 10 000. Nu ligger Hangö på lite över 9000 invånare. Om, eller egentligen när, vi sammanslås med grannen Raseborg kommer den nya kommunen att ha ca 55 000 invånare. Ingen storstad jämfört med giganterna kring Helsingfors, men ungefär i storlek med Borgå, Kotka, Salo eller Seinäjoki. Inom en när framtid bor jag alltså i en storstad igen. Kanske kan vi då få en simhall? Eller ett köpcenter? Och hur skulle det vara med metro?

Sedan blir det ju förstås problemet med vilken stad som kommer att bli centrum för den nya storstaden Raseborg. Ekenäs och Karis kommer åtminstone att bråka om saken. Och majoritetsspråket blir ju i varje fall svenska. Men varför inte bestämmas sig för en kompromiss? Vi gör Hangö till den nya stadens centrum (vi har ju trots allt de finaste stränderna och det livligaste sommarlivet) och ändrar namnet från Raseborg till Hangö. Det skulle väl göra de andra regionerna glada; nu får de äntligen bära namnet som Finlands sydligaste stad!

Att slå ihop två kriskommuner har sina negativa sidor, men det finns också mycket potential med en sammanslagning. Vi kan till exempel tävla med en annan havsstad i ungefär samma storleksklass: Kotka. Kotka är nästan raka motsatsen till Hangö; den befinner sig i öst och har det rätt så bra med turismen. Kanske kunde storstäderna Hangö och Kotka turas om att ordna ett av Finlands största evenemang, Kotkas havsdagar? Det skulle säkert ge Hangö den kick staden behöver för framtiden

Låt oss njuta av den tid vi har kvar som självständig kriskommun. Och när vi sedan sammanslås, låt oss inte förlora Hangös identitet, utan förstärka den och använda den som ett redskap för att göra den nya storstaden till en turistmagnet! Länge leve storstaden Hangö!”

Ett onödigt lidande

Några dagar sedan lyssnade jag på en expert från Röda Korset diskutera den pågående flyktingkrisen.

Fast vi finländare har ju ingen rätt att kalla det för en kris. Flyktingströmmen har för det första saktat ner och antalet flyktingar Finland tagit emot är skrattretande liten jämfört med den andelen människor som just nu lever i omänskliga förhållanden vid Europas gränser. Och ändå gör flera finländare motstånd och tänker sig att vårt land svämmar över av invandrare.

Finland är till ytan ett av Europas största länder. Majoriteten av befolkningen bor i södra Finland. Vi kommer inte att drunkna i invandrare fast de alla skulle komma hit.

Nu är det inte bara Finland som skött sig undermåligt i detta ärende. Hela Europa har skött flyktingsfrågan otroligt dåligt. Istället för att hjälpa har vi börjat stänga gränserna. Vi bildar en ny järnridå mot öst och hoppas att ingen ska märka.

Och krigsflyktingarna från Syrien, Afghanistan och Irak är bara toppen av isberget. Vänta tills klimatflyktingarna från Afrika börjar strömma in.

Vissa människor undrar varför vi inte bara kan skicka dem tillbaka? Varför kan flyktingarna inte fly någon annanstans i sitt eget land? Det beror på kulturskillnader. För en muslim är det inte så enkelt att bara bosätta sig någon annanstans. Vi som lever i individualistiska kulturer kan hur lätt som helst flytta vart vi än behagar. Men i kollektiva kulturer är det egna kollektivet det viktigaste som finns. Är du inte medlem i kollektivet, är du högst antagligen inte heller välkommen i gemenskapen. Därför kan en syrier inte nödvändigtvis bara flytta in i en grannby. Råkar personen i fråga vara en shiamuslim och alla andra i byn är sunnimuslimer, kommer livet att bli tufft.

Det är inte som att flyktingarna VILL komma till Finland. Vem vill frivilligt fly till ett land där det är snö och mörkt halva året, där maten är skitdyr och där allting känns så avlägset och främmande? De kommer för att de måste. De kommer för att det inte finns alternativ. De vill leva tryggt, de vill kunna bygga upp ett nytt liv. Och där måste vi bistå dem.

Vi västerlänningar har dessutom stora svårigheter att sätta oss in i flyktingarnas situation. Om ett blodigt inbördeskrig skulle bryta ut i Finland och de omkringliggande grannländerna, vart skulle du fly? Till USA? De vill inte ens motta sina egna grannar, varför skulle de vilja ta emot finnar? Skulle du vilja bo på ett flyktingläger tätt inpå andra totalt främmande människor och hoppas på att någonsin skulle få tak över huvudet, rena kläder och mat?

Integrationen måste ske bättre, det måste ske snabbare och det måste ske direkt. Men det är inte kvotflyktingarna som är problemet, ej heller de asylsökande som får flyktingstatus och påbörjar integrationen. Det är den växande andelen papperslösa. Bara för att ligger i ett juridiskt limbo betyder inte att vi inte bär ett ansvar över deras välmående. Jag tror vem som helst håller med mig om jag säger att jag hellre vill att dessa papperslösa ska få ett hem och ett jobb än att vi har femton tiggare på varje gata i de större städerna.

Invandrarna kommer inte att bli marginaliserade brottslingar om vi ser till att de behandlas humant och får den uppmärksamhet de behöver. De må komma från andra kulturer, men de är på lika mycket människor som vi är. Bara genom att förstå dem och mätta deras hunger, uppfylla deras behov och bistå dem i livets svårigheter kommer de att kunna integreras i vårt samhälle.