Press på pressfriheten

Suomen Kuvalehti publicerade idag en artikel, som påstår att statsminister Juha Sipilä indirekt förhindrat YLE från att publicera ett flertal artiklar angående Sipiläs beslut att ge tilläggsfinansiering åt bolaget Terrafame, samt misstanken om jäv som ingår i beslutet. Tidningen påstår att Sipilä skickat ett flertal arga brev till reportrar och chefer på YLE och sagt att han saknar tillit gentemot bolaget och att han är djupt sårad. Som en följd av detta skulle YLE:s nyhetschefer ha beslutat att inte publicera nya artiklar som berör ämnet och inte heller ta upp ärendet i veckans aktualitetsprogram. Reportern Ruben Stiller skulle enligt rykten ha blivit hotad om att få sparken från sitt jobb.

Enligt Hufvudstadsbladet bestrider YLE påståendet om att man skulle ha utnyttjat inre censur i bolagets rapportering. Kainuun Sanomat skrev en artikel om hur Sipiläs livvakter hindrade journalister från att ställa frågor angående censurskandalen under Slush-evenemangets öppningsceremoni.

I skrivande stund råder det en viss osäkerhet om vad som egentligen har skett. Justitieombudsmannen utreder som bäst huruvida statsministern gjort sig skyldig till jäv i sitt ämbete. Samtidigt går debatten het om Sipiläs agerande och reaktion gentemot mediernas rapportering om Terrafame. Har censur begåtts? Vem har handlat fel, statsministern eller YLE? Eller kanske båda parterna?

Oberoende av vad verkligheten är, väcker detta en stor oro. Är det här steget som vårt land kommer att ta? Är vi på väg mot en tid då våra beslutsfattare och makthavare fritt kan formulera vad medierna rapporterar till folket? Kommer vi att se ett slut på objektiv och undersökande journalistik, vars syfte är att gräva fram sanningar som i avsevärd grad kan påverka hur vårt samhälle ser ut?

YLE är som bekant ett statsägt företag som till fullo litar sig på statlig finansiering – pengar som politikerna beslutar om. Därför har våra beslutsfattare rean nu en viss makt över YLE och dess innehåll. Det är däremot varken rättvist eller speciellt demokratiskt att en politiker går direkt in och förhindrar publiceringen av nyheter som folket har rätt att veta om. Detta kallas censur och har inget att göra i ett samhälle med yttrande- och pressfrihet.

Vi har skäl att komma ihåg att statsministern inte medvetet eller direkt gått ut med att förbjuda publiceringen. Det beslutet gjordes av YLE:s chefer. Men det är just dessa chefer som står under politikernas stora toffla. Och vill man ha fortsatt finansiering och stöd lönar det sig att hålls på god fot med landets ledning. Just denna tankegång är vanlig bland media i autokratiska länder, där varenda nyhet passerar genom beslutsfattarnas sil innan de publiceras. Eller stoppas, beroende på innehållet.

Man kan dock inte påstå att YLE skulle vara helt utan skuld heller. Det kan knappast kännas väldigt bra ens för statsministern att i flera dagars tid vara statens största mediers huvudnyhet när det gäller misstankar om jäv – eller när ens eget privatliv blir inblandat i soppan. Men ger detta en orsak till censur? Borde medierna inte få fritt publicera vad de vill, i synnerhet om det handlar om en så betungande sak som jäv? Borde folket inte ha rätt att få veta vad de makthavare som de själv röstat till makten håller på med för att kunna undvika misstag vid nästa val.

Det är väl självklart. Eller borde vara det i ett demokratiskt samhälle.

Vi ska inte dra förhastade slutsatser på basis av ett enskilt fall, men dylika censurskandaler är ovanliga i vårt land. Finland har världens friaste pressfrihet – våra medier kan fritt publicera vad de vill så länge de respekterar journalistikens gyllene regler. Det finns en orsak till att media kallas den fjärde statsmakten. De har en livsviktig roll att rapportera om aktuella och viktiga händelser, bilda opinion och komma med alternativa och nya synpunkter.

Censurhärvan är ett första tecken på att någonting möjligtvis kunde vara fel. Är politikerna trötta på att våra medier ständigt kritiserar dem, på att de görs till åtlöje, på att de målas som värdelösa töntar? Pressfriheten utsätts för en oerhörd press – men till all tur har landet fortfarande flera obundna medier som gör allt för att rapporterna sanningen, utan att påverkas av politiska beslut. Vi har ett stort antal Kalle Blomkvistar bland våra journalister som inte vill annat än att låta folket veta att inte ens våra politiker är felfria figurer.

Det är naturligtvis inte medierna heller.

Vi vill ha oberoende medier, som vet var gränsen går, men som vågar rapportera om allt som är värt att rapporteras om och som står för sina reportage. Vi vill ha politiker som tänker igenom sina beslut, som är ärliga och inte försöker dölja verksamhet som kan ses som omoraliskt eller olagligt.

Men så länge vi inte har det kommer bägge statsmakterna att använda sina egna vapen för att försöka stoppa varandra.

Frågan är – vem står på folket sida? Är det politikerna vi ska lita på, eller media? Vem har gjort fel, vem ska försvaras?

Hangö – en storstad i södern

Texten är ursprungligen publicerad som min femte kolumn i Hangötidningen den 31.10.2013. Publicerad här utan ändringar.

“Hösten har börjat på allvar i vår lilla stad. De sista löven faller strax ner och höstens regn övergår i snöfall. Krattan kan vi lagra i förrådet och istället för dem tar vi ut spadarna och skyfflarna. De sista stormarna får havet att dansa, innan kölden stelnar den för några månader framöver. Vi upplever möjligtvis den sista hösten och vintern i Hangö som liten stad. Nästa år är Hangö kanske en storstad.

Egentligen är det rätt så överraskande att vi inte ännu har sammanslagits med vår grannkommun Raseborg. Under de senaste åren har Hangös ekonomiska situation varit mycket svår och vi har stått på listan över Finlands kriskommuner en längre tid. För oss hangöbor har det varit viktigt att bevara vår självständighet som Finlands sydligaste stad. Och det faktum att vi inte har sammanslagits med andra kommuner trots den ekonomiska krisen har visat hur hårt och flitigt vi försvarar vår stad. Vi är ju trots allt unika på flera sätt; våra sandstränder och vår natur finns inte att hitta på andra orter i landet.

Men hur vi än kämpar och hur vi än försöker, så finns det ändå någon som står över oss. Finska staten vill inte ha kriskommuner. Och vem skulle vilja det? Finska familjer vill inte heller vara krisfamiljer. Och staten har gett oss möjligheten att själv komma på en lösning till krisen. Våra försök har försvårats tack vare stora företags konkurser och allmänna sparkrav. Och nu verkar det som om staten har fått nog. Det är dags för Hangö att förbereda sig för en sammanslagning.

När jag flyttade hit från Esbo år 2008, flyttade jag från en storstad med ca 250 000 invånare till en stad med dryga 10 000. Nu ligger Hangö på lite över 9000 invånare. Om, eller egentligen när, vi sammanslås med grannen Raseborg kommer den nya kommunen att ha ca 55 000 invånare. Ingen storstad jämfört med giganterna kring Helsingfors, men ungefär i storlek med Borgå, Kotka, Salo eller Seinäjoki. Inom en när framtid bor jag alltså i en storstad igen. Kanske kan vi då få en simhall? Eller ett köpcenter? Och hur skulle det vara med metro?

Sedan blir det ju förstås problemet med vilken stad som kommer att bli centrum för den nya storstaden Raseborg. Ekenäs och Karis kommer åtminstone att bråka om saken. Och majoritetsspråket blir ju i varje fall svenska. Men varför inte bestämmas sig för en kompromiss? Vi gör Hangö till den nya stadens centrum (vi har ju trots allt de finaste stränderna och det livligaste sommarlivet) och ändrar namnet från Raseborg till Hangö. Det skulle väl göra de andra regionerna glada; nu får de äntligen bära namnet som Finlands sydligaste stad!

Att slå ihop två kriskommuner har sina negativa sidor, men det finns också mycket potential med en sammanslagning. Vi kan till exempel tävla med en annan havsstad i ungefär samma storleksklass: Kotka. Kotka är nästan raka motsatsen till Hangö; den befinner sig i öst och har det rätt så bra med turismen. Kanske kunde storstäderna Hangö och Kotka turas om att ordna ett av Finlands största evenemang, Kotkas havsdagar? Det skulle säkert ge Hangö den kick staden behöver för framtiden

Låt oss njuta av den tid vi har kvar som självständig kriskommun. Och när vi sedan sammanslås, låt oss inte förlora Hangös identitet, utan förstärka den och använda den som ett redskap för att göra den nya storstaden till en turistmagnet! Länge leve storstaden Hangö!”

Ett onödigt lidande

Några dagar sedan lyssnade jag på en expert från Röda Korset diskutera den pågående flyktingkrisen.

Fast vi finländare har ju ingen rätt att kalla det för en kris. Flyktingströmmen har för det första saktat ner och antalet flyktingar Finland tagit emot är skrattretande liten jämfört med den andelen människor som just nu lever i omänskliga förhållanden vid Europas gränser. Och ändå gör flera finländare motstånd och tänker sig att vårt land svämmar över av invandrare.

Finland är till ytan ett av Europas största länder. Majoriteten av befolkningen bor i södra Finland. Vi kommer inte att drunkna i invandrare fast de alla skulle komma hit.

Nu är det inte bara Finland som skött sig undermåligt i detta ärende. Hela Europa har skött flyktingsfrågan otroligt dåligt. Istället för att hjälpa har vi börjat stänga gränserna. Vi bildar en ny järnridå mot öst och hoppas att ingen ska märka.

Och krigsflyktingarna från Syrien, Afghanistan och Irak är bara toppen av isberget. Vänta tills klimatflyktingarna från Afrika börjar strömma in.

Vissa människor undrar varför vi inte bara kan skicka dem tillbaka? Varför kan flyktingarna inte fly någon annanstans i sitt eget land? Det beror på kulturskillnader. För en muslim är det inte så enkelt att bara bosätta sig någon annanstans. Vi som lever i individualistiska kulturer kan hur lätt som helst flytta vart vi än behagar. Men i kollektiva kulturer är det egna kollektivet det viktigaste som finns. Är du inte medlem i kollektivet, är du högst antagligen inte heller välkommen i gemenskapen. Därför kan en syrier inte nödvändigtvis bara flytta in i en grannby. Råkar personen i fråga vara en shiamuslim och alla andra i byn är sunnimuslimer, kommer livet att bli tufft.

Det är inte som att flyktingarna VILL komma till Finland. Vem vill frivilligt fly till ett land där det är snö och mörkt halva året, där maten är skitdyr och där allting känns så avlägset och främmande? De kommer för att de måste. De kommer för att det inte finns alternativ. De vill leva tryggt, de vill kunna bygga upp ett nytt liv. Och där måste vi bistå dem.

Vi västerlänningar har dessutom stora svårigheter att sätta oss in i flyktingarnas situation. Om ett blodigt inbördeskrig skulle bryta ut i Finland och de omkringliggande grannländerna, vart skulle du fly? Till USA? De vill inte ens motta sina egna grannar, varför skulle de vilja ta emot finnar? Skulle du vilja bo på ett flyktingläger tätt inpå andra totalt främmande människor och hoppas på att någonsin skulle få tak över huvudet, rena kläder och mat?

Integrationen måste ske bättre, det måste ske snabbare och det måste ske direkt. Men det är inte kvotflyktingarna som är problemet, ej heller de asylsökande som får flyktingstatus och påbörjar integrationen. Det är den växande andelen papperslösa. Bara för att ligger i ett juridiskt limbo betyder inte att vi inte bär ett ansvar över deras välmående. Jag tror vem som helst håller med mig om jag säger att jag hellre vill att dessa papperslösa ska få ett hem och ett jobb än att vi har femton tiggare på varje gata i de större städerna.

Invandrarna kommer inte att bli marginaliserade brottslingar om vi ser till att de behandlas humant och får den uppmärksamhet de behöver. De må komma från andra kulturer, men de är på lika mycket människor som vi är. Bara genom att förstå dem och mätta deras hunger, uppfylla deras behov och bistå dem i livets svårigheter kommer de att kunna integreras i vårt samhälle.

 

 

Visst är det mannen som betalar?

Jag tycker om att äta ute på restaurang med min allra käraste. Och jag tycker om det faktum att vi relativt smärtfritt kan komma överens om vem som betalar hela rubbet. Ibland står hjon för kostnaderna, ibland gör jag det. Det är just så det ska vara.

Nu kan jag tänka mig att det finns vissa där ute som häpet frågar sig: “Vadå? Bjuder han inte sin flickvän på mat? Sätter han sin flickvän att betala det dyra vinet och inre filén?”. kanske man dessutom tillägger att ridderligheten verkligen försvunnit. Att männen blivit egoistiska, lata och känslolösa skithögar. Att kvinnorna nuförtiden måste mata sina karlar såväl hemma som på restaurangen. Och barnen också, för den delen. Och inte ska man glömma att mata hunden heller.

Och tydligen tänker restaurangpersonalen i lika banor.

Det har hänt flera gånger redan, oberoende av var vi ätit. Om jag varit ute på lunch eller middag men min allra käraste – i Åbo eller i Hangö – har det allt som oftast gått så att servitören automatiskt börjat räcka betalapparaten mot mig, och sedan upptäckt att det är hon som har sitt kort framme. Sedan har servitören rättat sig och räckt betalapparaten till henne istället, med ett lite mystiskt leende på läpparna. Det enda jag kan göra är att rycka på axlarna och le tillbaka. Så är det. Inte för att jag inte skulle vilja betala. Men nu var det faktiskt hennes tur.

Det är intressant hur våra inlärda könsroller påverkar oss, även utan att vi medvetet tänker på det. Tydligen är bilden om en romantisk dejt bland levande ljus och röda rosor där mannen betalar för nöjet fast etsad i de flesta människors hjärnor. Traditionellt är det mannen som försörjer, det är mannen som betalar och kvinnan som har roligt på mannens bekostnad. Nuförtiden låter den formen av parförhållanden ytterst gammalmodiga. Kvinnan har inget behov av att leva på mannens pengar. Hon har ju jobb och egna inkomster.

Ska det vara så här? Ska samhället bygga på inlärda könsroller och göra antaganden baserat på vad vårt omdöme talar om för oss? Eller ska det vara såsom det i praktiken är nuförtiden – att mannen ibland blir kvinnan och vide versa? Eller är det bara den yngre generationen som kan leva på det viset?

Men tänk om saker inte är som man tror. Tänk om vi ifrågasätter det klassiska utgångsläget. Tänk om vi leker sociologer och tvivlar på det som är “självklart” och antar att saker och ting är annorlunda. Tänk om det råkar vara så att mannen är arbetslös, eller låginkomsttagare, eller studerande, och helt enkelt inte har råd att betala varje gång? Och tänk om ingendera parten kan laga mat och därför bestämmer sig paret att äta oftare ute, för att ens en gång i månaden få äta god mat? Och vad säger du om kvinnan har ett stadigvarande position, en chefsposition, eller helt enkelt råkar vara bättre på att spara? Kanske är det då kvinnan som ska vara ridderlig.

Det gäller att tänka lite längre ibland. Att inte tro på sina sinnen. Att ifrågasätta det första intrycket. Under skalet kan man finna överraskningar. Fast livet för tjugo eller femtio pr sedan inte såg ut som den gjorde idag finns det saker som aldrig ändras – och saker som ändras så ofta att vi inte hinner reagera på det.

Välkommen till verkligheten. Den är inte fullt så enkel som man vid första ögonkastet kunde tro.

Så nej, ridderligheten har definitivt inte dött ut. Det är bara så att vi män inte längre har monopol på att vara ridderliga.

 

Den första skoldagen

Texten är ursprungligen publicerad som min fjärde kolumn i Hangötidningen den 15.8.2013. Publicerad här utan ändringar.

“Väckarklockan ringer kvart före åtta. Jag stiger upp, klär på mig, äter frukost och kollar att allt är i skick. Ryggsäcken är färdigpackad med dagens skolböcker, den bärbara skoldatorn, penalen, papper och annat man kan tänka sig behöva. Kvart före tio öppnar jag ytterdörren och stiger ut i den regniga men rätt så varma sensommarmorgonen. Jag öppnar låset på cykeln, sätter mig på sitsen och cyklar den korta vägen fram till skolan.

Ungefär så brukar det gå till den första skoldagen varje höst. I år blev det redan den elfte gången jag upplevde den första skoldagen. Men trots det känns varje ”första skoldag” unik. Den allra första skoldagen för tio år sedan kommer jag inte ihåg något av (annat än att alla blev sorterade i klasser), men jag måste ha varit rätt så nervös. Mellan tvåan och femman var den första skoldagen knappast väldigt dramatisk, men jag kände mig större för varje år. När jag skulle inleda sexan kände jag mig väldigt stor men samtidigt var jag nervös, eftersom jag just flyttat till en ny stad och började gå i en ny skola med nya klasskamrater.

Och sedan började jag högstadiet och kände mig liten igen. Och att börja högstadiet är en helt annan sak än att börja lågstadiet. Än en gång får man vänja sig vid en ny skola, nya lärare och en ny skolväg. Som tur var gick det snabbt och när jag skulle börja nian var den första skoldagen rätt så bekant för mig.

Men förra hösten började jag gymnasiet, och då var jag liten och nervös igen. Sedan sexan hade jag hört mardrömsberättelser om gymnasiet; dess krävande lärare, stränga system och rekordhöga läxberg. Jag fick höra att alla prov kräver att man lär sig 500-sidiga böcker utantill. Efter att ha gått ett år i gymnasiet har jag märkt att proven inte kräver riktigt SÅ mycket (åtminstone inte före skrivningarna), men mängden läxor är nog större. Ibland fick jag känslan av att man bara inte hinner med allt, men för det mesta kändes gymnasiet inte mer krävande än högstadiet.

Visserligen var jag nervös för gulnäbbsdagen och för provveckorna. Det tog ett par månader att vänja sig vid allt, men sedan började det löpa riktigt bra och jag kände mig rätt så bekväm varje skoldag. Jag märkte snabbt att gymnasiet inte bara innebär att man sitter i ett litet klassrum och lyssnar på en tråkig lärare under 75 minuter. Det är mycket mer än så. Det är bara genom att gå gymnasiet som man faktiskt förstår det, så jag tänker inte försöka förklara det här.

I år var det dags igen. Måndagen den tolfte augusti ringde klockan kvart före åtta för första gången på tio veckor. Och i år var den första skoldagen unik än en gång. I år visste jag nämligen vart jag cyklade och jag visste med vilka personer jag kommer att dela klassrum med. Jag vet hurdana läxor jag kan förvänta mig och jag vet hurdana mina lärare är. Men kanske det roligaste är att jag som andraåring i gymnasiet får vara med och välkomna årets nybörjare på ett oförglömligt sätt. I gymnasiet spelar det en roll om man just börjat skolan eller om man redan gått där en tid. Nybörjarna utsätts för lekfull pineri, andraåringarna står för flera evenemang och abiturienterna fokuserar på studentskrivningarna. Jag tror inte att jag någonsin känt mig så stor och självsäker inför skolstarten som i år. Detta år kommer att bli magnifikt! Det finns så många roliga saker vi andraåringar får göra.

Till alla årets nybörjare: välkomna till Hangö Gymnasium och känn er stolta för att ha valt landets bästa gymnasium! Hoppas ni hade en bekväm första skoldag!

Galna dagar

Vi lever i hektiska tider. Plötsligt borde dygnet ha dubbelt så många timmar och man ska närvara på fem platser samtidigt. Så fort man kliver över den första tröskeln, kommer följande emot. Sedan tar man fram sin kalender och märker att man någon gång för tolv veckor sedan märkt in ett evenemang som man sedermera glömt. Och nu borde man på något magiskt vis förbereda sig för det. Sedan dyker man upp på en plats och märker att man kommit för sent till ett evenemang som borde ha stått i kalenderns, men som av någon konstig anledning inte gjorde det.

Till sist tappar man bort kalendern. Då är man redigt vilse i sin tillvaro.

Tappa aldrig bort kalendern. Bär alltid en klocka på dig.

Vakna då väckarklockan ringer, sängen är inte till för att liggas i där man är i vaket tillstånd. Skippa dusch, skippa frukost, skippa snacket – det hinner man med sen!

Föreläsningen ska man inte missa! Professorn kanske säger något viktigt!

Och så är den plötsligt inställd och man står där utan att veta vad man ska ta sig till.

Och nu går två föreläsningar på varandra! Hur ska man kunna gå på båda?

Och så måste man ju reservera tid till att träffa sin bästa kompis, sin nästbästa kompis, sin tolfte bästa kompis, sin kusin, sin pappas arbetskompis systerson, sin hund och sin internetkompis från Myanmar.

Galna Dagar på Stockmann får man inte missa, man kan ju fynda otroliga saker! Eller nej förresten, skippa det, du vill inte stå där bland folk som tränger sig fram likt vilddjur och strider om den sista flaskan parfym.

Ja, och glöm inte att handla mat för veckan! Helst allt på en gång, så behöver du inte gå flera gånger!

Och sedan ska du på ett möte. Nej förresten, två stycken! Plus ännu tre till som går på internet! Det lönar sig att hålla reda på alla papper!

Bussarna är sena, nu rasar hela tidtabellen! Nåja, kanske man hinner ta en kaffe medan man väntar.

Glöm det, här ska göras hemuppgifter. Sjutton tentböcker att plugga igenom, trettiofem deadlines att ta i beaktande, tolv sidor med franska ord och ett grupparbete. Man kan inte påstå att man inte har något att göra i alla fall!

Just det ja, sedan finns det ju minst trettio böcker man vill läsa, hundra tv-program man vill se, tretton nya skivor man borde lyssna på och tre nya butiker att kolla in!

Toaletten måste visst repareras. Och väggarna målas om. Och cykeln borde fixas. Ring, ring, ring.

Hälsa på hos pappa och mamma! Fast avståndet är nog lite väl långt. Och inte är det billigt heller. Och så borde man ju förstås läsa på tenten. Vilket man gör bäst hemma.

Men se, nu tog pengarna slut, måste vänta på studiestödet nästa månad!

Då kan man väl lika gärna städa lägenheten, diska disken och tvätta byken. Det är i alla fall så gott som gratis.

Och någonstans där emellan ska man hinna äta, sova och gå på toaletten också.

Men på något vis hinner man ändå ta sig hem efter allt stohej, klä på sig sin mysskjorta och ligga i sängen riktigt nära den man helt av allt myser med. Och just då glömmer man allt om det som borde göras.

Man gör det som får en att må bra.

Bra så.

En liten storstad

Texten är ursprungligen publicerad som min tredje kolumn i Hangötidningen den 20.6.2013. Publicerad här utan ändringar. 

“När jag flyttade från Esbo till Hangö för fem år sedan tänkte jag, att jag aldrig skulle kunna vänja mig vid livet i en så liten stad som Hangö. Visserligen hade jag besökt Hangö ett par gånger före flytten, men då beställde jag och familjen bara glass från glasskiosken och åt dem i ösregnet – inte så värst smickrande alltså. I Esbo åkte jag till skolan med buss och Finlands tredje största köpcenter låg inte långt ifrån hemmet. Hur skulle jag nu kunna klara mig i en stad där det knappast fanns ett gigantiskt köpcenter genast bakom huset? Vad fanns det i Hangö överhuvudtaget?

Det ironiska är att jag än idag, fem år senare, dagligen stöter på något nytt då jag rör mig på Hangös gator. Detta gäller speciellt sommartiden, så staden vaknar upp ur sin djupa dvala. För det mesta handlar det om att jag stöter på nya ansikten varje dag. Det bor dryga 9000 människor i Hangö, och jag har egentligen bara mött en bråkdel. Under semesterperioden juni-augusti fördubblas summan av sommarhangöbor, vilket ju också är orsaken till att jag under sommaren ser så många nya ansikten. Män även under midvintern, då man nätt och jämnt möter någon alls på gatorna, stöter jag på nya ansikten med jämna mellanrum. Det har fått mig att undra om det egentligen finns någon alls i staden som faktiskt har sett alla hangöbor? Hur länge skulle det ta att möta alla minst en gång? Insikten om att jag möter någon ny varje dag på gatan har fått mig att inse att Hangö egentligen inte är en så liten stad som jag tidigare hade trott.

Ett annat exempel på detta är själva staden. Varje sommar gör jag nya äventyr till tidigare obesökta platser i Hangö och dess närområden. Och tro det eller ej, efter fem år finns här ännu tiotals gator som jag aldrig har satt min fot på! Visserligen kan man ju säga att det är onödigt att besöka en gata med bara bostadshus på om man inte har något att göra på den gatan, men bara tanken på att jag inte har besökt alla platser (eller butiker!) i Hangö får mig än en gång att beundra den lilla stadens verkliga storlek. I storstaden Esbo rörde jag mig på ett väldigt begränsat område som i sig var mindre än hela Hangö. Och inte ens där har jag besökt alla platser!

Men samtidigt finns det flera aspekter som gör storstaden Hangö till en liten stad på Finlands sydspets. Under somrarna häpnar jag varje gång då jag stöter på fem eller sex stycken bekanta inom ett litet område på bara ett par minuter. Först möter jag en, och går jag runt hörnet så stöter jag på en annan. Då känns det som om Hangö bara skulle bestå av nittio människor. Sedan saknar ju staden stora köpcenter och liknande, men trots det har jag klarat mig bra. Det mest akuta hittar man naturligtvis i någon av Hangös flera butiker (jag måste medge att urvalet i Hangö är otroligt bra med tanke på stadens storlek) och resten kan man beställa hem via internet. Skolresan görs numera på cykel. Avstånden mellan alla platser i Hangö är så korta att jag klarat mig bra med cykel vart jag än reser. Bussar, bilar och mopeder är rätt så onödiga, om man inte ämnar besöka någon i Täktom, Lappvik eller Tvärminne.

Oberoende av om man som hangöbo anser sig leva i en stor eller liten stad, går det väl inte att förneka att sommaren är Hangös storhetstid. Denna sommar förväntar jag mig att än en gång möta nya ansikten, häpna över tidigare oupptäckta områden och bara njuta av det storstadsliv som den lilla staden Hangö har att erbjuda! Sol, sand, glass och turister, här kommer jag!”