Kvinnan som stal mitt hjärta

Tjuvar ska i största allmänhet buras in. De ska gripas av polisen, dömas för sina brott av en oberoende domstol och avtjäna sitt straff i en sunkig fängelsekåk någonstans. Och av det straffet ska de lära sig att inte upprepa sina misstag. Man ska inte stjäla, står det ju redan i de tio budorden från Bibeln. Och det gäller det mesta – pengar, kläder, bilar, husdjur – i princip all form av egendom.

Det finns dock ett litet, men märkvärdigt, undantag.

En tjuv kan stjäla ett hjärta utan att bli bestraffad för det.

Det låter i och för sig lite konstigt, det medger jag. Alla behöver ju ett hjärta för att kunna överleva. Denna blodiga köttklump till livspump slår i varenda människas bröst varje dag och varje natt. Den behövs för att vi överhuvudtaget ska kunna fungera. Och det gäller speciellt den finländska poprockstjärnan J. Karjalainen, som redan på 80-talet ville ha sitt hjärta tillbaka av en charmig kvinna med namnet Doris.

Men nu är det faktiskt så att mitt hjärta blivit stulet och att jag inte har några som helst planer på att försöka få det tillbaka.

Eller, rättare sagt, tre fjärdedelar av mitt hjärta har tagits ifrån mig. Jag behöll en liten del för att kunna upprätthålla mina vitala kroppsfunktioner. Resten lyckades Hon med stort H fly med efter ett lyckat hjärtrån.

Jag vet inte ens hur det hela skedde. Hon bara dök upp i mitt liv, från tomma intet, med de där glittrande ögonen fulla av känsla och det fängslande leendet. Hon uppstod från ingenting och fanns plötsligt tätt intill mig, med doften från det lena ljusa håret kittlandes i mina näsborrar. Och jag vet inte om det var för att Hon själv behövde låna några bitar av mitt hjärta för att lappa ihop sitt slitna hjärta eller ifall Hon bara tyckte om mitt hjärta så mycket, men Hon bara tog det och for iväg med det.

Och sedan dess har jag följt Henne vart Hon än går. Jag har inte krävt att få mitt hjärta tillbaka, bara bett Henne att ta väl hand om det det. Och det har Hon verkligen gjort. Hon har sett till att mitt hjärta mått bättre än den någonsin gjort förut. Hon har gett det glädje och härliga stunder, Hon har gett det näring och närhet. Hon har älskat det som ett eget barn, eller ännu mera. Och jag tror att hon till och med använt några väl utvalda bitar för att lappa skadorna som uppstått på Hennes eget hjärta.

Men visst har det sina nackdelar, att bara gå omkring och leva utan tre fjärdedelar av sitt hjärta. Det kan för det första ta sjuhelsikes ont ibland. Det liksom känns tomt och smärtsamt i bröstet då Hon är långt borta ifrån mig med mitt hjärta – som om hel min själ skulle slitas itu. En sådan känsla kryper fram nu och då, då Hon inte ligger i min famn och andas sina lugnande andetag, då Hon inte bjuder mig på en himmelsk måltid, då Hon inte sjunger en vacker visa bara för att Hon har lust. Då flera kilometer står mellan mig och Henne och då Hon är upptagen av plikt och arbete och inte kan ta hand om mitt hjärta lika mycket som vanligt. Då gråter både hjärtat och min själ. Då känns smärtan i hela kroppen.

Men det fixar sig alltid. Hon återvänder alltid till den viktigaste uppgiften i universum, att ta hand om mitt hjärta. Hon smeker mina öron med sin röst, Hon låter mig känna doften av Hennes hår, värmen av Hennes kropp, smaken av Hennes läppar. Och då tror jag att det gråtande hjärtat övergår till ett hjärta som skuttar omkring av evinnerlig glädje. Den skuttar så att man ibland tror att den skuttar iväg helt av sig själv. Men Hon får alltid fast den igen. Det är trots allt Hon som numera tar hand om mitt hjärta.

Och det är så det skall vara. Jag vill inte ha det på något annat vis. Mitt hjärta skulle inte kunna hitta ett tryggare och skönare hem än hos Henne. Så där får det finnas för alltid och lite till, tills det en dag beslutar sig för att sluta slå helt och hållet. Och då skall det smälta samman med Hennes hjärta och fortsätta existera för evigt i ett land långt, långt borta.

Det här är berättelsen om kvinnan som stal mitt hjärta. Men behåll det för all del, du behöver det mer än vad jag gör. Bara du lovar att fortsätta ta hand om det för all evighet, och bara pyttelite till.

Mannen som (nästan) fällde regeringen

orposipi_etu_hg_120617_503_u01

OBS! Texten är skriven på kvällen den 12.6.2017, innan nyheterna om att 20 sannfinländare lämnar sin riksdagsgrupp hade landat. 

Sannolikt går jag till presidenten och ber om regeringens avgång

Dessa ord trodde jag aldrig statsminister Juha Sipilä skulle yttra mitt under en regeringsperiod. Och det trodde knappast någon annan heller. Flera har hoppats att den politiskt oerfarna företagsledaren som sedan 2015 ingått i en högerkonservativ regering med Samlingspartiet och Sannfinländarna i något skede skulle begära avsked. Men att det blev verklighet kom som en överraskning.

Men nu har det hänt. Finlands regering har fallit (nästan) för första gången sedan 1971.

Sedan Sannfinländarna under helgens partidag valde den invandringskritiske EU-motståndaren Jussi Halla-aho till Timo Soinis efterträdare på ordförandeposten blev det klart att partiets fortsatta plats i regeringen var hotat. När Halla-aho dessutom fick sällskap av sina närmaste anhängare på vice ordförandeposterna var regeringskrisen ett faktum. För Timo Soini tog det nästan tjugo år att lyfta Sannfinländarna till landets näst största parti och lotsa partiet in i regeringen. För Jussi Halla-aho tog det inte ens två dygn att forsla partiet tillbaka in i opposition.

Fast om man ska tro Sannfinländarnas nya vice ordförande Laura Huhtasaari, så är det inte Halla-aho som lämnat regeringen. I YLE:s A-studio den 12.6.2017 kommenterade en mycket upphetsad Huhtasaari, att det i själva verket är statsministern samt Samlingspartiets ordförande, finansminister Petteri Orpo, som gjort valet att avgå för att bli av med Sannfinländarna. Halla-aho har aldrig haft som avsikt att lämna regeringen och sade till och med efter att ha blivit vald att han och partiet står bakom regeringsprogrammet. Hans enda krav var att skärpa tagen inom invandringen, ett mål som står i programmet men som inte uppnåtts särskilt effektivt. Huhtasaari anser att Centerns och Samlingspartiets reaktioner betyder att varken Sipilä eller Orpo vill följa sitt eget regeringsprogram.

Ändå hävdar båda att det enda som (nästan) fällde regeringen var den drastiskt ändrade linjen inom det sannfinländska partiet. Rasister och EU-kritiker har ingen palts i Finlands regering.

Även om Sannfinländarnas partidag i Jyväskylä slutade i en total intern maktkupp inom partiledningen är väljarskaran och partiprogrammet fortfarande den samma. Skillnaden är att den nu tolkas av personer med andra preferenser och andra synpunkter på rådande omständigheter. Den tolkas av en man dömd för hets mot folkgrupp, en man som jämfört islam med pedofili och som för bara ett par dagar sedan sade att tvåspråkigheten saknar laglig grund i vårt land.

Det kan mycket väl vara att valet av Halla-aho till Sannfinländarnas partiordförande räddade det svenska språket hotade ställning i Finland. Eller så inte.

Men man ska inte ropa hej innan man är över bäcken. Såväl Kristdemokraterna som SFP har gått med på att förhandla om en regeringsposition, men endast om man förhandlar om ett nytt regeringsprogram. Vänsterförbundet, De Gröna samt SDP förhandlar endast efter ett nytt riksdagsval. Ett sådant är dock ganska osannolikt. Vi har ett (möjligtvis två) politiska val på kommande nästa år, och ett nytt val skulle försätta såväl den dalande Centern som dess hjärtesak landskaps- och sote-reformen i mycket dålig dager. Sipilä kommer därför att in i det sista finna en lösning bland den redan existerande riksdagen.

Det finns dem som tycker att regeringens fall är ett svagt drag av statsministern och att han i själva verket inte vågar stå över de radikala värderingar som Sannfinländarna står för. Vad som egentligen har diskuterats partierna emellan får vi andra aldrig veta med säkerhet, men skillnaderna måste ha varit så stora att trion inte kunde lita på varandra.

Det här är triumfens dag. Regeringen är i kris och faller (nästan). Juha Sipilä har gjort sitt bästa beslut som statsminister.

Jussi Halla-aho kommer att kunna stoltsera med att ha varit mannen som (nästan) fällt regeringen som sin första åtgärd som ny partiordförande. Oavsiktligt visserligen, men ändå. Samtidigt har han räddat hela landet. Tack, herr Halla-aho.

Kommer Sannfinländarna nu att bli ett mellanstort och högljutt oppositionsparti som på nytt börjar öka sitt väljarstöd? Eller går det som med Sverigedemokraterna i det västra grannlandet, där alla vägrar att samarbeta med Halla-ahos parti? Kommer partiet att splittras? Är populismens tid i Finland förbi?

Det vet vi inte med säkerhet ännu. VI inväntar med spänning hur de stundande regeringsförhandlingarna kommer att löpa och huruvida det kommer att komma ändringar till regeringsprogrammet. Och vi kommer att se ifall det verkligen är så att Finland endast klarade sig i två år och två veckor utan SFP i regeringen.

En sak är i alla fall säker: regeringen har (nästan) fallit och västmetron blir klar i höst. Detta är en bra dag!

Blandade känslor

Jag behöver knappast förklara vad som hänt.

De flesta är redan medvetna om det skedda, det tragiska, vidriga och avskyvärda som inträffade denna eftermiddag i Stockholms hjärta.

Trots att ett terrordåd av just det slaget inte kom som en överraskning, utan tvärtom var till och med smått väntat, så känns den ändå skrämmande och otrevlig.

Att något sådant verkligen kunde hända mitt på ljusa dagen i ett fredligt land som Sverige och dessutom så nära oss själva.

Och sanningen är den att terrorhotet bara kommer närmare. En dryga vecka sedan exploderade det i tunnelbanan i St. Petersburg. Och nu hände detta i Stockholm. Då uppstår såklart frågan: när kommer något att ske i Finland. Är Helsingfors eller Åbo eller Tammerfors säkra städer att vistas i numera?

Och trots att jag känner mig så arg och besviken över att återigen bli tvungen att läsa rubrik efter rubrik om bilar som kör in i folkmassor och oskyldiga människor som förlorar livet är det inget jämfört med hur trött jag blir.

Trött på att återigen läsa mediernas överdrivna och ensidiga rapportering i minst en vecka framåt.

Trött att återigen se bekanta på Facebook skriva sorgliga meddelanden och uttrycka sin sorg – även om de inte gjorde samma sak tidigare i veckan, då Syrien använde olagliga kemiska vapen på oskyldiga människor och USA svarade med att beskjuta landet med missiler. Även om terror och skräck även spred sig i St Petersburg för en dryga vecka sedan i väldigt liknande former.

Ett terrordåd är ett terrordåd oberoende av om det sker i Stockholm, Nice, Paris, Syrien eller någon annanstans. Det är alltid fråga om människoliv som slocknar, om anhöriga som förlorar sina närmaste, om hjärntvättade personer som på felaktiga grunder sprider skräck bland den vanliga befolkningen.

Och ändå är det bara Paris och Stockholm och övriga västländer som lyfts fram.

Jag säger inte att vi ska gråta och sörja alla människoliv som går förlorade – då skulle vi vara ledsna hela tiden. Men det känns obehagligt, till och med falskt, att man vägra se den terror och de hemskheter som händer i länder som styrs av tyranner och där demokratin inte blomstrar. Men även de är människor som har känslor och något att förlora och även de har rätt att få bli sedda och hörda av den övriga världen.

Men de finns ju så långt borta, i en annan värld och en annan kultur, där krig och terror hör till vardagen. Visst, men det gör väl inte terrordåden och attackerna mera acceptabla eller mindre förskräckliga? Det är sant att man knappt blir överraskad längre då man läser en notis om att en bomb exploderat på ett torg i en stad i Syrien. Men det samma har börjat gälla oss här i väst i allt högre grad.

Jag är inte överraskad längre. Jag förväntar mig fler attacker. De kommer inte att avta genom att vi är rädda och ledsna och hur mycket vi än fördömer dem. Och just därför har jag allt svårare att bli ledsen för dem – de håller ju på att bli lika mycket vardag som väderleksrapporten.

Men visst är jag ledsen och förskräckt – men framför allt arg och besviken. Vi är endast små spelpjäser i ett spel som vi styr över och som vi nästan omöjligtvis kan vinna. Vi kan inte göra något annat än att sörja och prata och skriva om det som skett – men det ändrar inte på verkligheten och det förhindrar inte framtida terrordåd från att förverkligas.

Vi lever i en mörk tid där inget är självklart längre.

Ikväll är mina tankar hos de drabbade och deras anhöriga i Stockholm, imorgon kanske någon annanstans. Ta hand om varandra och låt inte rädslan ta över era själar! Var modiga och håll om varandra – för tillsammans är ni starka!

En olidlig väntan

Det är som att vänta på sin första lön.

Eller på att äntligen få se sin kära vän, som varit bortrest i ett och ett halvt år.

Eller att få höra hur ens hustru har klarat sig i operationen.

Eller att få veta om man blivit intagen till det där prestigefyllda universitetet.

Eller att vänta på dagen D och sedan uppfylla sin samhälleliga plikt och invänta resultatet av det spännande valet.

Fast egentligen är det så mycket svårare, så mycket mer olidligt.

Att vänta på något man verkligen saknar, att vänta på att den man älskar mest ska komma hem från jobbet efter en lång arbetsdag – det är svårare än man först tänker sig. Man sitter där på soffan i tystnaden och mörkret, tittar på alla ljus som står och väntar på att bli tända, beundrar det städade köket, känner doften av pizza från kartongen på bordet.

Och man orkar inte vänta på att hon ska komma hem. På att hon ska slänga sig på soffan bredvid mig och prata om sin dag, krama om mig och säga att hon fryser, få en filt inlindad omkring sig och en kall dricka i handen. På att hon ska fråga om vi ska se på en mysig film tillsammans. På att vi ska se på filmen i skenet av stearinljusen och äta pizza tillsammans.

Och även om det känns så oändligt olidligt och smärtsamt att vänta på det är det varje gång värt det och så mycket mer. För det är så kärlek fungerar – det tar ont och det känns jobbigt, men samtidigt värmer det från topp till tå och får en att le inombords.

Och så är det även denna fredag kväll. Allting börjar vara klart, och strax står bordet dukat.

Välkommen hem!

Landet där hjältarna får leva

big_etsa_11123923

En enää ikinä tässä tai tulevissa maailmoissa tottele ketään enkä mitään arvovaltaa, käskijää, hallitusta, jumalia tai enkeleitä, missään muussa kuin siinä, minkä myönnän oikeaksi tai parhaaksi mahdolliseksi.

Dessa välkända ord, dessa trotsande, rentav anarkistiska ord, yttrades för nästan hundra år sedan av den finske pacifisten, socialisten, talaren och politikern Yrjö Kallinen. Ord som Kallinen, enligt egen utsago i en intervju i början av 70-talet, även framgångsrikt levde efter. För han gjorde misstag, precis som vi alla, men han medgav att precis som det som han gjorde var rätt var alla de misstag han gjorde endast hans eget fel.

Yrjö Kallinen stämplades som landsförrädare i efterdyningarna av inbördeskriget 1918 och dömdes till döden fyra gånger – utan att domen någonsin blev verklighet. Kallinen fick sitta livstids fängelse fram till 1921, då han benådades. Sedermera blev han Finlands första och hittills ända pacifistiska försvarsminister 1946-1948. Han levde efter sina principer och hyllades som någon form av fredens hjälte vid sin bortgång 1976.

Den Lahtis-baserade teatergruppen Teatteri 2.0 har år 2016 och 2017 framfört en enkel pjäs med titeln “Maa jossa sankarit saavat elää”. Den berör inte bara Kallinen och hans liv utan den diskuterar även begreppet hjältar och frågar vad det egentligen är som gör människor till hjältar? Pjäsen var en interaktiv och intim upplevelse och ett tankeväckande verk.

Är hjältar alltid modiga? Eller kan en hjälte vara rädd, räddare än alla andra, men trots det våga göra det som bör göras? Kan en hjälte vara självisk? Var Yrjö Kallinen, mannen som vägrade att ta till vapen, vägrade att följa order, vägrade att dö, en hjälte? Var Arndt Pekurinen, den berömda vapenvägraren, en hjälte? Är Obama en hjälte? Putin? Sipilä?

Publiken kunde inte svara på frågan om vem som är hjälte – eftersom det är en svår fråga. Hur ska man definiera en hjälte? Någon hjälte var den egna mamman, en annan valde tennisstjärnan Rafael Nadal. Någon tycker kanske att Brad Pitt är en hjälte, medan en annan är absolut säker på att Edward Snowden gjort sig värdig den titeln.

Nuförtiden associerar de flesta ordet hjälte med de där människorna med superkrafter som dyker upp i serietidningarna och i varannan film. Dessa superhjältar är en relik från en tid då allmänheten behövde starka och modiga ikoner att förlita sig på, då hotet från öst var som störst. Men i dagens läge är de samma trikåklädda muskelknuttarna en inkomstkälla för filmbolagen.

Och det är därför vi istället får vända oss till verklighetens hjältar, modiga män och kvinnor som ibland satt sina liv på spel för att förbättra det som är ont i världen. Krigshjältar, räddningshjältar, vardagshjältar. Och sådana hjältar finns det många av: Moder Theresa, Nelson Mandela, Gandhi, Livingstone, Columbus…

Dessa är lätta att relatera till, för de har funnits i verkligheten, de har offrat en hel del för att uppnå små vinster. De har lidit, de har varit rädda och de har trotsat rådande system och orättvisor, de har försiktigt letat sig framåt i mörkret och äntligen uppnått ljuset, lösningen, freden. Och ibland har det betytt att man sett dem som förrädare och brottslingar och de har lidit långa och hårda straff eller till och med avrättats. Men med tiden har åsikterna ändrats och plötsligt har de blivit nationalhjältar, nostalgiska galjonsfigurer från en gången, bättre tid.

Och dessa hjältar får leva i samförstånd i landet där hjältarna får leva.

Och för någon är Yrjö Kallinen den stora hjälten.

Och visst var han en beundransvärd man med en ideal som börjat få allt mera gehör.

Min hjälte finns i nuet, omkring mig, i min vardag.

Min hjälte är det lilla hjärtat som ser efter mig.

 

Den magiska blicken

amnestyinternational-logo

Det sägs att ögonen är själens spegel. Idag fick jag det talesättet bekräftat.

Den internationella människorättsorganisationen Amnesty International har redan en längre tid drivit en kampanj med namnet “Look Beyond Borders”, med syftet att få världens människor att behandla asylsökande och flyktingar på ett humanare sätt och inse i verklig vilken nöd dessa människor befinner sig i just nu. Och precis som alla kampanjer som drivs av stora NGO:s, försöker även denna kampanj fånga allmänhetens intresse genom en uppseendeväckande video.

I videon jag fick se idag utfördes ett enkelt experiment. Två för varandra obekanta personer träffas i ett rum och får en uppgift: de ska titta varandra i ögonen i fyra minuter. Det är inte en stirrtävling, tanken är att man agerar fullkomligt naturligt och normalt, men tittar den andra parten rakt in i ögonen. Deltagarna parades ihop så, att en europeisk medborgare alltid var par med en syrier, irakier, afghan eller annan person från ett flyktingland. I experimentet deltog en brokig skara försökspersoner, allt från små barn till äldre herremän och ensamförsörjande muslimska mammor till brittiska studerande.

Som man kunde vänta sig var det hela såklart rätt så pinsamt i början. Två personer från totalt annorlunda kulturer träffar varandra första gången och är tvungna att genast titta på just det som anses vara så sårbart i en människokropp.

Flera undersökningar har gjorts angående ögonens roll i vår kommunikation. Om du tittar en främling i ögonen kan det tolkas på flera sätt, beroende på typen av blick du ger. För det mesta är blicken en invit till ytterligare konversation och umgänge, ibland är inviten artig, ibland frågande, ibland rentav sexuell. Vissa gånger visar du med blicken att du är ledsen eller osäker, ibland är du arg och vill inte ha något att göra med andra människor. Men så fort ögonkontakten etableras börjar du kommunicera på ett annat sätt, din kropp börjar långsamt skvallra om dig och dina innersta tankar och känslor väller ut. Det är därför ögonen är själens spegel – vi kan se in i människans sinne och förstå dem på ett helt annat sätt genom att göra en så simple åtgärd som att titta dem i ögonen.

Detta är även budskapet i videon och Amnestys kampanj.

Och resultatet av experimentet var verkligen hjärteskärande. Det som började i en rätt så neutral men vänlig blick slutade i kramar, gemensam lek, tårar och delning av minnen, erfarenheter och bilder. På bara fyra minuter agerade flera av dessa personer som om de känt varandra en längre tid. Och allt de gjorde var att titta varandra i ögonen och utbyta några ord – ibland räckte bara blicken för att den andra parten skulle förstå vad den första parten varit med om.

Och skulle vi alla följa denna princip skulle europeiska medier antagligen inte prata om en flyktingkris.

Det må vara så att vi inte har ett gemensamt språk, en gemensam kultur eller religion eller ens gemensamma värderingar – men vi har alla en själ och vi har alla ögon och känslor och ingen kan fullständigt dölja sina känslor så länge ögonkontakten bibehålls. Och när jag fick se dessa belgier, polacker och britter umgås med människor som flytt från sina hemländer i Mellanöstern – när jag fick se en kvinna krama en pappa som tvingats lämna sin familj, när jag fick se två små flickor leka med varandra som om de vore bästa vänner – ja, då ilade smärtan i själen när jag insåg att det verkligen är så enkelt.

Kanske finns lösningen på den alltid så eftertraktade, dock precis lika ofta så svårt genomförda, världsfreden i just denna video.

Låt en blick skapa fred och solidaritet.

Du kan kolla videon här!

Ett nytt hem

Det har äntligen hänt.

Det underbara, härliga, otroliga, magnifika, perfekta.

Det jag väntat på länge, det jag längtat efter, det jag hoppats på.

Jag har flyttat till ett nytt hem tillsammans med min älskling.

Och vilket hem! Perfekta former, mjuka färger, mysiga toner, släta ytor.

Nya möbler, begagnade möbler, stearinljus, en massiv klocka på väggen, ett badkar och en kanin.

Vårt hem med våra regler, våra system, våra möbler, våra tidtabeller.

Ett hem som är just precis som vi vill ha det.

Ett hem för matlagning, för sömnlösa nätter och sovmorgnar, ett hem för filmkvällar för romantiska middagar, för spelkvällar med vänner och familj.

Ett hem för oss.

Och du är varmt välkommen att besöka vår sköna lya.