Vart har vården tagit vägen?

Jag, precis som så många andra, blev bestört över nyheten som cirkulerade på some i slutet av förra veckan om en hemvårdsklient som rapporteras ha dött av undernäring en vecka efter att en bestört närstående besökt personen och upptäckt att allting inte står rätt till. Den närstående rapporterade om saken till Hangötidningen, som kontaktade de ansvariga vårdmyndigheterna i Hangö, som i sin tur omedelbart påbörjade en utredning.

Den utredningen är vid skrivande stund (15.9.217) fortfarande ofärdig och ingen exakt fakta finns att tillgå i det här skedet.

Stadsstyrelsens medlem Eero Koli kommenterade fallet i fredagens Västra Nyland. Han anser att barn och åldringar hör till de två grupper i samhället vars vård man inte ska pruta om. Dessutom säger Koli att den växande mängden administrativa uppgifter bland vårdpersonalen kombinerat med minskande resurser leder till en svår situation, där personalen har mindre och mindre tid att spendera med klienterna.

Jag måste medge att jag håller med Koli i den här saken. Barn och åldringar är de mest utsatta människogrupperna i vårt samhälle och deras välmående är a och o för att det finländska välfärdssamhället ska hållas på fötter. Barnen är landets framtid, och i synnerhet framtiden för Hangö, där den negativa befolkningsökningen varit ett faktum i snart tio år. Om barn inte får ändamålsenlig vård kommer barnfamiljerna att med snabba tag flytta till en ort där social- och hälsovården fungerar friktionsfritt.

Det samma gäller åldringar, fast omvänt. De är inte landets framtid, men deras andel av den totala befolkningen ökar hela tiden. Äldreomsorgen måste fungera för att vi inte ska ha tusentals seniorer lidandes i sina egna hem utan att de själva kan föra sin egen talan. Vi måste hjälpa dem att leva ett värdigt liv tills slutet kommer.

I och med att det finns brist på personal och resurser blir vårdpersonalen tvungen att ta på sig allt mera administrativa uppgifter. Det handlar inte längre om att ta hand om några stycken klienter, utan det ingår också en hel del pappersarbete. Det är helt klart att ett växande behov av hjälpande händer kombinerat med mindre resurser inte fungerar. Vårdpersonalen måste kunna vara tillgänglig, finnas dör för den gamle, ta hand om hen och prata med hen och se till att hen får sina behov uppfyllda. Men nu finns det allt mindre tid och resurser att göra just det, att uppfylla kärnan i vårdarbetet.

Vårdbolaget Attendo, som erbjuder sina tjänster såväl i Hangö som i Raseborg, har fått motta en hel del negativ publicitet den senaste tiden. Det har pratats om vanvård och tjänstefel och man har på allvar börjat diskutera huruvida en privatisering av vården verkligen kan medföra andra positiva aspekter utöver sparade pengar i stadens kassa.

Det aktuella läget oroar mig, både som privatperson och som kommunalpolitiker. Som privatperson är jag oroad över hur det kommer att se ut om tio, trettio, sextio år, då jag själv är i behov av vård på grund av hög ålder. Jag vill inte ligga i en säng oförmögen att göra ens de enklaste vardagssysslorna, utan att ha någon jag kan prata med. Jag vill inte bli en bortglömd åldring som skrumpnar bort i något hörn av ett halvt övergivet åldringshem. Jag vill ha kärlek och ömhet och omtanke in i det sista. Men det är just det som jag är rädd att jag inte kommer att få.

Som politiker är jag oroad över att inte kunna förbättra på läget. Finns det inga pengar, så finns det inga förutsättningar att utveckla vården. Men samtidigt vet jag att vi under det inkommande fyra åren blir tvungna att diskutera tunga saker gällande vården i Hangö: ska vi fortsätta anlita Attendo? Ska vi stänga enheter? Ska vi vidareutveckla hemvården? Vad den inkommande sote-reformen kommer att medföra för vår del är omöjligt att säga vid det här laget, men jag befarar att situationen knappast kommer att förbättras av att besluten om Hangös social- och hälsovård görs av politiker som sitter ännu längre bort från problemets kärna än dagens beslutsfattare.

Kan vi kalla vårt land för ett välfärdssamhälle längre? Är det välfärd då den grundläggande vården lir allt dyrare och flyttas allt närmare de stora städerna? Är det välfärd att gamla och sjuka tvingas lida för att det inte finns möjligheter att ta han dom dem allihop? Vi bör även tänka på huruvida det är vi som orsakat de rådande problemen, eller om det är de tidigare generationerna, som inte insåg i tid att vi inom tjugo trettio år har en växande andel äldre befolkning i landet. Om man på 80-talet skulle ha kunnat räkna, skulle man kanske ha kunna förbereda sig bättre inför det rådande läget.

Ekvationen försvåras ytterligare av den envishet som flera av våra äldre besitter. Allt flera vill bo hemma längre än vad de egentligen borde och allt färre vill ha hjälp – ska man då strunta i att hjälpa om man tvärt motsätter dig det?

Framtiden är oviss, och det samma gäller vården och välfärden i Finland. Jag följer oroat med läget och lovar dyrt och heligt att jag fortsätter arbeta för ett välmående Finland där allas behov iakttas. Vanvård och likgiltighet ska inte förekomma inom vården, oberoende av vem som vårdas eller vem som erbjuder tjänsterna.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s