Favoritalbum: Head Carrier

I brist på inspiration tänkte jag inleda en liten inläggsserie, där jag delar med mig av mina favoritalbum som jag lyssnat på åter och åter igen under årens lopp.

Musik har blivit en allt viktigare och viktigare del av mitt liv de senaste åren. I synnerhet efter att jag skaffat ett Spotify Premium-konto har så gott som all den musik som jag någonsin kan tänka mig att lyssna på funnits lättillgängligt. Musiken finns alltid med i fickan, och man behöver inte betala stora summor för den. Och det är mest alternative rock, pop rock samt enstaka post grunge och suomirock-band som jag lyssnar på.

Och även om jag har en väldigt bred musiksmak finns det trots allt vissa band och vissa skivor och vissa låtar som berör mera än andra. Det handlar om musik som man inte glömmer i första taget, musik som förmedlar äkta känsla och som man orkar lyssna på dag efter dag.

Från och med idag ska ni alla få läsa om den musikaliska värld jag lever i. Jag presenterar mina favoritalbum ett i taget i slumpmässig ordning. Först ut är ett pinfärskt album av ett av de stora klassikerna inom alternative rock och senare grunge och post-grunge (självaste Nirvana har inspirerats av detta band):

Head Carrier av Pixies (2016)

Jag hade aldrig ens hört om det amerikanska rockbandet från 80-talet innan jag oavsiktligt stötte på deras senaste album. Efter att ha gjort några klassiska och omtyckta album i slutet av 80-talet och början av 90-talet, tog Pixies en åratal lång paus, innan de återvände år 2014 med Indy Cindy. Det var dock med Head Carrier som de fullbordade sin comeback – alla förutom basisten, som vägrade att producera nya sånger och därför ersattes med en ny basist. Synd för henne. Den nya plattan är nämligen som den största slickepinnen i en godisaffär.

Det är lite svårt att beskriva Pixies musik för dem som inte har hört deras låtar – men de är korta och ganska simpla sånger som fastnar i huvudet. De brukar dessutom handla om väldigt absurda saker; aliens, fantasivärldar och sexuellt våld för att nämna några exempel. Med Head Carrier gör frontmannen Francis Black inget undantag, men förutom de svårtolkade texterna är melodierna för det mesta svängiga och lätta att ta till sig. Skränande gitarrer och enkla riffer förekommer på så gott som varje låt.

Av skivans 12 låtar rekommenderar jag varmt ”Classic Masher”, ”Oona”, ”Talent” samt ”All I Think About Now”. Den förstnämnda är en ganska typisk rocklåt med riktig fart i refrängen – den sätter sprätt på stämningen som upprätthålls i resten av albumet. ”Oona” är en kärlekssång i Pixies-stil om en kvinna som spelar i ett rockband som får sångens huvudperson att totalt tappa fattningen. Här är det speciellt refrängen som klingar i huvudet långt efter att låten tagit slut. ”Talent” är en snabbis om att hitta sina talanger, enkel men skön att lyssna på. Textmässigt är den bästa låten dock ”All I Think About Now”, som sjungs av basisten Paz Lechantin och som är en öppen tribut till bandets före detta basist. Här är det Lechantins rätt nasala sångröst kombinerad med det långsamma tempot och den enkla riffen som gör susen.

I det stora hela är alltså Head Carrier en lyckad, om en speciell, skiva av ett mycket speciellt band. Den är lätt att ta till sig och funkar väl som en helhet. Man hinner inte tröttna på låtarna och såväl musiken som texterna fungerar från början till slut. Den enda sången jag inte riktigt njöt av var den korta och extremt högljudda ”Baal’s Back”, som representerar bandets tyngre sida. Den passar inte riktigt in i helheten och avbryter det lättflytande flödet i början av albumet.

Relaterad bild

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s