Press på pressfriheten

Suomen Kuvalehti publicerade idag en artikel, som påstår att statsminister Juha Sipilä indirekt förhindrat YLE från att publicera ett flertal artiklar angående Sipiläs beslut att ge tilläggsfinansiering åt bolaget Terrafame, samt misstanken om jäv som ingår i beslutet. Tidningen påstår att Sipilä skickat ett flertal arga brev till reportrar och chefer på YLE och sagt att han saknar tillit gentemot bolaget och att han är djupt sårad. Som en följd av detta skulle YLE:s nyhetschefer ha beslutat att inte publicera nya artiklar som berör ämnet och inte heller ta upp ärendet i veckans aktualitetsprogram. Reportern Ruben Stiller skulle enligt rykten ha blivit hotad om att få sparken från sitt jobb.

Enligt Hufvudstadsbladet bestrider YLE påståendet om att man skulle ha utnyttjat inre censur i bolagets rapportering. Kainuun Sanomat skrev en artikel om hur Sipiläs livvakter hindrade journalister från att ställa frågor angående censurskandalen under Slush-evenemangets öppningsceremoni.

I skrivande stund råder det en viss osäkerhet om vad som egentligen har skett. Justitieombudsmannen utreder som bäst huruvida statsministern gjort sig skyldig till jäv i sitt ämbete. Samtidigt går debatten het om Sipiläs agerande och reaktion gentemot mediernas rapportering om Terrafame. Har censur begåtts? Vem har handlat fel, statsministern eller YLE? Eller kanske båda parterna?

Oberoende av vad verkligheten är, väcker detta en stor oro. Är det här steget som vårt land kommer att ta? Är vi på väg mot en tid då våra beslutsfattare och makthavare fritt kan formulera vad medierna rapporterar till folket? Kommer vi att se ett slut på objektiv och undersökande journalistik, vars syfte är att gräva fram sanningar som i avsevärd grad kan påverka hur vårt samhälle ser ut?

YLE är som bekant ett statsägt företag som till fullo litar sig på statlig finansiering – pengar som politikerna beslutar om. Därför har våra beslutsfattare rean nu en viss makt över YLE och dess innehåll. Det är däremot varken rättvist eller speciellt demokratiskt att en politiker går direkt in och förhindrar publiceringen av nyheter som folket har rätt att veta om. Detta kallas censur och har inget att göra i ett samhälle med yttrande- och pressfrihet.

Vi har skäl att komma ihåg att statsministern inte medvetet eller direkt gått ut med att förbjuda publiceringen. Det beslutet gjordes av YLE:s chefer. Men det är just dessa chefer som står under politikernas stora toffla. Och vill man ha fortsatt finansiering och stöd lönar det sig att hålls på god fot med landets ledning. Just denna tankegång är vanlig bland media i autokratiska länder, där varenda nyhet passerar genom beslutsfattarnas sil innan de publiceras. Eller stoppas, beroende på innehållet.

Man kan dock inte påstå att YLE skulle vara helt utan skuld heller. Det kan knappast kännas väldigt bra ens för statsministern att i flera dagars tid vara statens största mediers huvudnyhet när det gäller misstankar om jäv – eller när ens eget privatliv blir inblandat i soppan. Men ger detta en orsak till censur? Borde medierna inte få fritt publicera vad de vill, i synnerhet om det handlar om en så betungande sak som jäv? Borde folket inte ha rätt att få veta vad de makthavare som de själv röstat till makten håller på med för att kunna undvika misstag vid nästa val.

Det är väl självklart. Eller borde vara det i ett demokratiskt samhälle.

Vi ska inte dra förhastade slutsatser på basis av ett enskilt fall, men dylika censurskandaler är ovanliga i vårt land. Finland har världens friaste pressfrihet – våra medier kan fritt publicera vad de vill så länge de respekterar journalistikens gyllene regler. Det finns en orsak till att media kallas den fjärde statsmakten. De har en livsviktig roll att rapportera om aktuella och viktiga händelser, bilda opinion och komma med alternativa och nya synpunkter.

Censurhärvan är ett första tecken på att någonting möjligtvis kunde vara fel. Är politikerna trötta på att våra medier ständigt kritiserar dem, på att de görs till åtlöje, på att de målas som värdelösa töntar? Pressfriheten utsätts för en oerhörd press – men till all tur har landet fortfarande flera obundna medier som gör allt för att rapporterna sanningen, utan att påverkas av politiska beslut. Vi har ett stort antal Kalle Blomkvistar bland våra journalister som inte vill annat än att låta folket veta att inte ens våra politiker är felfria figurer.

Det är naturligtvis inte medierna heller.

Vi vill ha oberoende medier, som vet var gränsen går, men som vågar rapportera om allt som är värt att rapporteras om och som står för sina reportage. Vi vill ha politiker som tänker igenom sina beslut, som är ärliga och inte försöker dölja verksamhet som kan ses som omoraliskt eller olagligt.

Men så länge vi inte har det kommer bägge statsmakterna att använda sina egna vapen för att försöka stoppa varandra.

Frågan är – vem står på folket sida? Är det politikerna vi ska lita på, eller media? Vem har gjort fel, vem ska försvaras?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s